30 juli 2013

Tankar (av Susanne Löfgren)


Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Tankar som kletar


Tankar som stretar

Tankar som finner

Tankar som letar

Förlorar och vinner

Aldrig försvinner

Drar mig hit

Drar mig dit

Rädslor som kväver

Viljor som kräver

Tankar som sänker

Tankar som lyfter

Tankar som rör

Tankar som stör

Ingen rast

Ingen ro

Vad är veta?

Vad är tro?

Hårda tankar

Mjuka tankar

Tankar som glädjer

Tankar som klankar

Tankar står stilla

Tankar vankar

Av och an

Hit och dit

Stopp ett slag

vidare en bit

Runt omkring

Inuti

Jag är jag

Ni är ni

Orosamt

Stilla lugn

Tankar 

28 juli 2013

OBS! Bara för män. Låt oss ta kontrollen över våra kvinnor (partners) !! (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånad från Micke Gunnarsson

Ärligt. Det är nu dags för oss män att stiga fram. Att vi tar plats. Att vi verkligen visar vart skåpet ska stå. Kan vara ärlig och säga att jag har varit dålig på detta men tränar varje dag. Tror inte detta bara gäller mig, tror det är många av oss män i förhållanden som känner igen sig.

Tips på hur du enkelt kan ta makten och kontrollen över din partner kommer lite senare i texten. Håll ut.
Men visst är det så för många par. Jag talade med några vänner senaste veckan och det är likadant (säger absolut inte att alla har det så här). Jag bloggade själv om det för någon vecka sedan. Jag tog då exemplet på att när min fru är borta en vecka från hemmet så är det en betydligt större grej än när jag är det. Och kanske klarar jag inte ens det själv som man, utan om min fru ska vara borta från hemmet och jag ska ha ALLA mina barn själv så kallar jag både in far och mor och svärmor. Kanske får jag till det så bra att jag till och med kan ta en helkväll på golfbanan :-)   Och så var det ju det här med maten. Man kan riktigt höra hur ens barn pustar när mamma vinkar hejdå, ja ja då blir det pannkakor hela veckan, eller korv med mos…men å andra sidan så är det värt det för det blir säkert hämtmat också…hahaha.
En hemsk fråga till mig och dig, du pappa:
Hur hade vi fixat situationen om telefonsamtalet kom som sa att din fru kommer att vara borta från familjen i 3 månader? Jag hade gripits av smått panik. Dels av saknad men även hur jag skulle få ihop allt. Jobb, tvätt, disk, mat, fritidsaktiviteter, läxor, tandläkare, kalas, träning, inhandling av studentkläder, inhandling mm mm
Jag vet att detta hade varit en mångt mycket större grej för mig än min fru. Hur hade det varit för dig?
Jag personligen har vuxit upp i ett hem där min mamma trollade bort resten av familjens sysslor. Kastade jag mina strumpor på golvet så var de borta nästa sekund. När vi hade ätit så gick alla från bordet och sa tack för maten. Och plötsligt så var disken borta. Ren magi. Och magikern blev så duktig att hon blev till och med osynlig. Vi kunde alla i familjen fortsätta att ligga i soffan och se på TV utan att vi ens märkte henne gå framför oss med dammsugaren. Ibland kunde vi bli lite irriterade att hon skulle vara just där och städa, vi fick ju liksom skruva upp Tv:n så jäklans högt. Visst är det skönt med en magiker i huset!
Men detta ledde till ett gigantiskt jobb för mig och gör det än idag. Jag kunde inte tvätta själv då Jenny och jag träffades. Jag är ganska så usel på mat. Jag har svårt att få ihop helheter. Det har varit lättare för mig att dra till jobbet då barnen varit sjuka än för Jenny. Min tid har ibland verkat vara viktigare än hennes. Jag tror många inte alls känner igen sig i denna beskrivning, men jag tror många åxå gör det.

Så jag tycker det är dags för oss män att kliva fram och visa våra kvinnor att det är banne mig nog att de inkräktar på vår roll som pappor. Det är slut med att svärmor frågar oss pappor när mamma ska ut en kväll om jag ska passa barnen. Vaddå passa barnen!? Det är ju mina barn. Får Jenny någonsin frågan då jag jobbar en kväll om hon ska passa barnen? ALDRIG!? Det får va nog nu, dags att vi kliver fram och faktiskt puttar bort våra fruar en smula. Vi är inga ungar längre!!
Och så var det de här med kontroll och makt. Jag gjorde en grej för några år sedan med Jenny där jag hade 100% kontroll över henne och jag vill dela med mig av detta tips till alla ni andra män out there!
Det är lördag och klockan är 09.00, Jenny står i duschen, plötsligt knackar det på dörren. Jag öppnar och säger till Jenny att det är någon som söker henne. Hon kommer ut och framför henne står en utav hennes långväga bästa vän som hon inte träffat på över ett år. Båda står och stirrar på varandra och kramar om varandra. Ingen av de fattar någonting. (makt)
Jag ber de sätta sig i bilen så fort de kan och köra mot stan. Jag ger de en väska. De ger sig av. (makt) 10 min senare får de ett sms, de ska då bege sig till pressbyrån och säga ett magiskt ord i kassan. De gör så och får vidare instruktioner. (makt) Så här håller det på. De får besöka caféer, äta lunch, middag och så avslutas det hela med en teaterföreställning och så får de sova på hotell. De vet ingenting mer än timme för timme. MAKT!! Detta är bland det roligaste jag varit med om att skapa. Ett slags spel som egentligen går ut på att genom min möjlighet till kontroll visa hur jäklans mycket min partner betyder för mig, hur mycket jag älskar henne och hur jäkla dålig jag är på att visa detta. Det är liksom smart att göra det medan vi fortfarande är i liv. Sedan behöver man inte rigga ett dygn som detta (även om det är förbaskat kul), det kan räcka med en ros, en handskriven lapp…men snälla vi män…vi har kraften och makten att göra detta. Ta ingen för givet och fundera på hur vi dels uppskattar varandra och faktiskt också på hur våra egna vingar ser ut när vi ska flyga. Har du också blivt vingklippt? Dags att låta nya växa ut. Dags att bli vuxen:-)
Kram och ha en vacker ledig dag!

26 juli 2013

Det mest förbjudna

Jag tycker det är sorgligt och skrämmande att det finns så många människor som är rädda för sex, och då menar jag inte för den fysiska akten i sig, utan för allt omnämnande av, eller antydan om, sex överhuvudtaget.

Jag har skrivit 3 erotiska noveller som jag ibland länkar till på Facebook, åtföljt av en väldigt luddig och diskret bild av en naken och nära eller erotisk scen. Varje gång så får jag kommentarer om att det inte passar sig, att jag borde tänka på att det kan finnas barn som ser, och Gud förbjude, läser mitt inlägg eller att det är "äckligt" (!). Det händer också att jag lägger ut bilder på heta kyssar och hångel med min Älskling på nätet, för mig är det bilder på vacker Kärlek och absolut inget stötande. Men det är samma sak där, de bilderna passerar sällan eller aldrig utan protester. T o m när jag lägger ut en helt neutral bild på mig själv naken (utan att visa några könsdelar) blir det liv i luckan

Vid ett annat tillfälle skrev en Vän en fantastiskt klok text om sexualitet och erotik ackompanjerad av en vacker erotisk bild som dock inte visade "för mycket". Texten och bilden delades av mig och många andra vänner. Någon dag senare var alla publiceringar bortplockade, censurerade av Fb utan ett ord till kommentar. Detta var visserligen inte så förvånande eftersom Facebook är från USA, med allt vad det innebär i form av moralism, prydhet osv.

För några dagar sedan hände det igen, en annan Vän publicerade en naken skildring av hur hon som barn utforskade sexualiteten, och blev anklagad för att ha skrivit en barnsexskildring (vilket alltså betraktades som ett fel). Mycket riktigt det hade hon gjort, skildrat barns sexualitet, men vad var då fel med det?

Självklart har barn en sexualitet (även om den inte åtföljs av lika mycket hormoner som senare under den mest fertila åldern), att tro att barn skulle vara utan sexualitet är lika tokigt som att tro att pensionärer inte har någon sexualitet (vilket är lika vanligt). Sexualitet är något medfött och naturligt som följer oss genom hela livet om än med varierande styrka.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag upptäckte att det kunde vara skönt att leka med snoppen, och också att den blev hård när jag gjorde det. Mysigt och spännande tyckte så klart jag liksom varje annat barn. Jag började onanera tidigt, kanske i 8-10-års-åldern, långt innan jag kommit i puberteten och det blivit fart på både mina könshormoner och testiklar, jag gjorde det inte av någon sexdrift utan för att det var mysigt, skönt och spännande. Det hände nog inte särskilt regelbundet, men det hände då och då, och allt oftare med åren.

Jag tror inte ens att jag var så gammal då jag och en lekkamrat nakna försökte härma ett älskande par (utan att ha en aning om hur det gick till). Med kamrater upptäckte jag några år senare också att bilder och texter i Lektyr, Fibban och porrtidningar kunde vara hetsande och ge upphov till stånd, jag hade snart skaffat mig en hemlig liten samling av dessa tidningar att onanera till.

Jag tvivlar på att det finns någon, man eller kvinna, pojke eller flicka, som läser detta som inte har liknande erfarenheter av att tillsammans med lekkamrater och på egen hand ha lekt med sina könsdelar, utforskat sexualiteten och onanerat.

Likaså tvivlar jag tyvärr på att de flesta som läser detta inte, i likhet med mig, redan i mycket unga år har fått veta att de inte ska pilla på snoppen eller i snippan, och att sexlekar, nakenhet och onani är fult, äckligt och förbjudet. Därav också reaktionerna på mina och andras skildringar av sex och nakenhet.

För vad händer när vi redan som mycket små förbjuds en mycket naturlig del av den vi är? Det är lika illa som om någon skulle förbjuda oss att vara hungriga och äta, självklart skulle vi vara det ändå, men det skulle bli förknippat med skam, rädslor och obehag. Att förbjuda en naturlig del av den vi är leder aldrig till något gott, tvärt om är jag ganska så säker på att det är en del av orsakerna till alla snedvridna sexuella yttringar i samhället idag. Jag säger inte att det är den enda orsaken men jag tror att detta skulle minska betydligt om vi tillät mer sunda sexyttringar finnas och synas i alla åldrar och på alla platser, naturligtvis utan att tvinga det på någon. Men varför döljer vi vår nakenhet för vår familj när vi går till och från duschen eller sängen? Våga visa upp lite härligt hångel när du handlar på stan med din partner, eller var som helst. Och framför allt förbjud inte barnen att  vara de sexuella varelser de är.

Fram för fler skildringar av barns utforskande av sexualiteten! det är sunt nyttigt och avdramatiserar sex. Barnporr är något helt annat som är ämnat att hetsa den vuxne genom att exploatera verkliga eller fiktiva barn, vilket naturligtvis är en styggelse som aldrig bör accepteras.

24 juli 2013

Gemensamvaro - Gemenskapa

Att vara en Human Being är lätt, att bara Vara i det som Är, Följa flödet, det som kommer till oss...

Men är det inte en del av människovarandet att också Drömma, att skapa en riktning och ett mål, Drömma och förverkliga våra Drömmar? Att vara en Human Doer?

Jag vet inte men för mig blir livet tomt utan en riktning, för mig innebär bara Vara att jag aldrig någonsin möter mina rädslor.

Tiden finns inte egentligen, och Förväntningar Begränsar och skapar Besvikelse. Men likväl så finns det Längtan och Drömmar.

Människovarandet, Tiden och Drömmarna må vara en Illusion som egentligen inte är verklig, men likväl är det i denna kontexten vi befinner oss, likväl är Illusionen nödvändig för att vi/Gudomen ska kunna uppleva det som är Verkligt.

Att Gemensamvara är Underbart, dela vår tid med varandra, vara Nära och Närvarande tillsammans Här och Nu, men frågan är om det leder oss Närmare varandra. Vi kan inte glömma oss själva vad som är viktigt för oss var och en, inte åsidosätta oss själva, för då blir Gemensamvaron en uppoffring.

Båda har vi våra Drömmar våra Längtor som på intet sätt får försummas för då blir det en uppoffring.

Båda måste vi så våra frön och se dem växa upp, vi kan hjälpas åt att vattna och vårda varandras frön i Gemensamvaro, vi kan skörda varandras drömmar tillsammans. I Närvaro och Härvaro, Här och Nu.

Men vi behöver också Gemenskapa, Drömma tillsammans. Så våra Gemensamma frön och se dem växa upp samtidigt som vi växer samman utan att bli ofria och begränsade.

Utan Gemensamma Drömmar kommer vi aldrig att ta oss förbi de rädslor som vi bär och som hindrar oss från total Gemensamvaro.

21 juli 2013

Senare på Solsickegatan

För några år sedan berättade jag om Hans och andra på Solsickegatan, ni kanske undrar hur det gick för dem.

Hans och Emilia hade sin relation en tid, de bodde var för sig och hade andra partners mellan varven var och en på sitt håll. de märkte dock att deras relation svalnade efter hand och snart var de mera som vänner än som ett par, alltmera sällan delade de Intimiteten med varandra, mest var det så att de tog en kopp kaffe tillsammans eller bjöd varandra på middag och satt och pratade om sina respektive kärleksbekymmer.

Hans mötte den ena kvinnan efter den andra, var och en mer och mer som den Kvinna han ville ha, men alltid var det något som fattades, alltid var det något som hon störde sig på hos honom. Relationerna varade sällan mer än 3 månader, och när de tog slut så hastade Hans vidare utan att sörja nämnvärt, de var ju ändå inte redo för hans kärlek, eller de var ju inte den han ville ha, så hur kunde det bli annorlunda. Hans omgav sig med en massa Vänner, Vänner som han Älskade och Kramade, de fanns där för honom och han för dem alltid, så han behövde aldrig känna sig ensam eller sakna en partner. Han behövde inte någon viss annan människa, han klarade sig bra med bara sig själv och sina Vänner.

Med varje ny relation lärde sig Hans något om sig själv, något gammalt sår blev läkt eller något gammalt mönster avslöjades. För varje relation blev Hans mer och mer redo för den relation som han drömde om, en fullkomligt jämbördig och villkorslös relation där man bara vill varandra väl utan att ställa krav på varandra eller vilja förändra varandra. 

För varje avslutad relation så kändes också "utbudet" allt mindre. De Kvinnor som kunde väcka Hans intresse blev allt färre, tidigare hade det praktiskt taget räckt med att de var intresserade för att han skulle bli intresserad, men nu krävdes det en Kvinna som verkade kunna macha honom på alla plan för att attraktion skulle uppstå. Så småningom kom han fram till att det var gagnlöst att söka en relation eller en partner. Hans förlitade sig på att Livet skulle föra partnern i hans väg då det var dax och släppte tanken på relation, i stället började han inrikta sig på ett Liv utan någon partner, visserligen lämnade han plats för en relation, men det var inte där fokus fanns. Nu blev orden sanna, Han behövde verkligen ingen viss annan människa. Han var fullständigt nöjd med bara sig själv.

Här hände något viktigt! Tidigare hade Hans hela tiden velat HA något, men först när man inte vill ha något kan man Ge, först när man inte vill ha Kärlek kan man Älska, först då är det möjligt att Öppna sitt Hjärta och låta Kärleken flöda fritt. Kärleken vill aldrig ha något, den vill bara Ge, Kärleken är ren oförfalskad Generositet.

Så kom hon då en dag, Sara, Kvinnan som befann sig på samma plats som Hans, Kvinnan som inte behövde någon, Kvinnan som var redo att Älska. Och Hans var inte intresserad! eller visst var han intresserad, det var en ny trevlig bekantskap, en ny Vän som han trivdes utmärkt tillsammans med, men han var inte intresserad av någon relation. Hon var inte heller intresserad av någon relation, utan enbart att få Älska.

Men det fanns en Längtan hos dem en Längtan att Beröra, en Längtan att få Ge, en Längtan efter att vara varandra Nära och att få Älska varandra. Och efter en tid så gick de in i en relation, den mest Fantastiska relation som någon av dem hade Upplevt. De ville bara varandra väl, de öppnade sina Hjärtan och Gav och tog emot varandras Kärlek. 

Sakta läkte det "första såret", deras Kärlek avvisades inte, sakta knöt de an till varandra, för Hans del var det första gången sedan han var ett mycket litet barn som han Öppnat sitt Hjärta och knutit an till en annan Människa. Sara släppte in honom i sitt Liv och Älskade honom precis som han var, med en Kärlek som rev alla murar som han byggt för att skydda sitt sårade Hjärta. 

Hans och Sara behöver inte varandra, men de vill inte vara utan varandra, de Längtar att öppna sina Hjärtan ändå mer, Längtar att komma varandra ändå närmare, Andas varandras luft, Gemenskapa sina Drömmar med två Vidöppna Hjärtan som slår i takt.

18 juli 2013

Makt

Det började med att jag hade ont i höften då jag vaknade om morgnarna i vår dåliga säng. Den dagen kom då det kändes hela dagen och dagen därpå var varje rörelse förknippad med en huggande smärta, jag kunde inte ligga, sitta eller stå utan att det gjorde ont. det var lite likt den ischias jag hade under en period för ca 20 år sedan, fast inte ändå.

Det vore enkelt att skylla på enbart sängen, och visst har den del i det hela, men samtidigt så har vi under långa perioder kunnat sova i den sängen besvärsfria. Jag tror att vår kropp klarar det mesta när vi är i balans och energierna flödar fritt. Varje dag uppkommer mutationer vid celldelningen som skulle kunna leda till cancer, varje dag utsätts vi för bakterier och virus som skulle kunna göra oss sjuka, men för det mesta avvärjer vårt immunförsvar dessa hoten. Så länge energierna flödar fritt och oblockerat så klarar vi praktiskt taget allt. Så varför denna smärta nu?

Med Älsklingens massage, med varma bad, spikmatta och processer som aktiverar kroppens smärtlindring försöker jag dämpa smärtan och få igång energiflödet. Samtidigt talar jag med smärtan och frågar den vad den vill säga mig, för i min Värld är allt vi möter en Gåva som kan hjälpa oss att se oss själva om vi förmår att ta emot den. Det går sådär, intellektet säger att det finns ett samband med min ekonomi som för tillfället är körd i botten, paradoxen är att smärtan hindrar mig från att göra allt jag kan för att förbättra ekonomin. Men direkt från smärtan får jag inga svar och inga känslor väcks i mig.

Nästa morgon är det eter värre och vi kör och hämtar en bättre säng att sova i. Natten därpå förvärras inte smärtan men den blir inte heller bättre.

Med en väns coachande fråga om jag kommit åt grundkänslan bakom... kommer det spontana svaret: "Maktlöshet" och det känns rätt... Min dåliga ekonomi gör mig maktlös, den hindrar mig att göra alla de val jag vill eftersom jag är tvingad att lägga min energi på att förbättra ekonomin med jobb och mera jobb.

Men en ekonomi som går upp och ner är inget nytt för mig, det finns också en annan orsak till känslan av maktlöshet. För första gången i mitt Liv ger jag mig in i en relation med ambitionen att vara helt utan kontroll. Jag vill inte kontrollera vare sig henne eller relationen, jag vill inte kontrollera mina känslor eller ha några flyktvägar.

Att inte ha kontroll kan upplevas som maktlöshet, men kontroll över andra eller skeden kan vi egentligen aldrig ha, och att kontrollera mig själv och mina känslor upplever jag bara som begränsande. Makt och kontroll är inte synonymer, makt kommer av förmågan att ta Ansvar i varje given sittuation, inte av att försöka kontrollera situationerna. Makt kommer av Tillit till att Livet alltid ger oss precis vad vi behöver inte av gagnlösa försök att kontrollera Livet.

15 juli 2013

Skördetid

Jag ser det i mängder, Livets Överflöd!

Skogen är full av Blåbär, smultron och då och då kan man hitta några kantareller. Snart är hallonen också mogna. Också läkeörter finns det att skörda. Och allt detta utan att ens leta medvetet.

I år är ett bra blåbärsår, åtminstone i södra Götaland. Riklig blomning utan frost och inte allt för torrt, resultatet syns nu.

När jag ser allt skogens överflöd så får det mig att än mer längta efter det enkla livet. Hur skulle det vara att leva som samlare/odlare? Om jag verkligen gick in för det, la tiden och lärde mig vad jag ska plocka, när jag ska plocka det och var. Hur långt skulle jag klara mig? Just denna tiden skulle jag lätt kunna livnära mig på bär och svamp, utan tvekan, men det kommer ju en vinter sen.

Bären går att lägga in och frysa, likaså kan jag frysa eller torka svampen. Så småningom kommer hasselnötterna att mogna (det är dock olagligt att plocka hasselnötter utan markägarens tillstånd), det skulle bli ett bra tillskott till mitt skafferi.

Säkert finns det också mycket annat att plocka som kan tillgodose mitt näringsbehov om jag bara har kunskapen, rötter, blad och gröna växter. Så klart skulle jag kunna dryga ut kosten med fiske och jakt om det legat för mig. Jakt och fiske ingår så klart inte i allemansrätten och inte heller rötter från levande växter (Vad allemansrätten omfattar är örter, bär, svamp och döda växtdelar på marken, där går gränsen), men det finns ställen där fisket är fritt, och säkert skulle jag kunna hitta någonstans att plocka nötter och rötter med markägarens tillstånd.

Med egna odlingar i mindre omfattning skulle jag utan tvekan kunna tillgodose de flesta av mina behov. Dessutom så skulle jag ha kontroll på vad jag stoppar i mig, jag skulle veta att det inte innehöll okända gifter eller liknande.

Säkert skulle jag behöva massor med tid för mitt näringssök och mina odlingar, särskilt i början innan jag har lärt mig, men jag undrar om jag inte i det långa loppet skulle kunna klara mig på mindre tid än den tid jag idag använder till lönearbete för att införskaffa medel till mat.

"Man blir inte rik på stora inkomster utan på låga kostnader" är ett talesätt som jag ger helt rätt. Att odla och samla sin egen mat är helt klart fullt möjligt, men det kräver tid, om än troligen mindre än den tid det kräver att jobba ihop pengar till mat. Men de störst kostnaderna i de flesta hushåll är boendet och energin, så att skaffa ett billigt boende har för mig hög prioritet, med det så skulle jag bli fri att sänka de flesta andra kostnaderna, samt minska tiden som jag behöver lönearbeta rejält.

12 juli 2013

Fasta

Det är intressant att möta mig själv när jag bryter mina mönster.

Just nu är jag mitt inne i en veckolång fasta. Själva frånvaron av mat är inget problem, jag är inte hungrig trött eller svag. Upp emot 10 liter vätska om dagen (jag jobbar hårt, fysiskt ute i solen) ser till att hålla njurarna igång. Apotekets vätskeersättning, en halvliter buljong, och upp emot en liter juice om dagen ersätter saltet som jag svettas ut. Rent fysiskt är det inga problem, tvärtom mår jag bra på att fasta.

Vad som däremot kan vara svårt är att möta det som jag döljer bakom det som jag stoppar i munnen. Det slumpar sig så att jag denna vecka jobbar med två kollegor som jag inte har något att prata om med på rasterna. Jag upptäcker åter igen att jag använder maten för att dölja några känslor som uppkommer i denna situationen. Jag blir rastlös, känner att jag måste leta efter något att säga, men det finns inget. I stället kommer en ledsnad, av någon anledning så känner jag mig utanför när det inte uppkommer något möte i mötena, när jag inte är med i samtalet, samtalet som kanske inte ens finns. Den lille pojken i mig blir ledsen.

Att vara ensam när jag är själv har jag inget problem med, men att vara utanför och ensam tillsammans med andra triggar fortfarande något i mig. Det får vara så! Jag ser och känner, känslan får sitta i mitt knä tills den går över eller väljer att berätta för mig vad den är ledsen för.

Varför tror jag att det är mig det är "fel på" när vi inte har något att prata om, varför tror jag att samtalet är mitt ansvar?

Jag vet inte och jag får kanske aldrig reda på det, men jag ser att det är så, och låter det vara så.

9 juli 2013

Varför gjorde jag det?


Jag brukar aldrig skämmas över något jag gör, och inte heller göra något som jag skäms för... men det händer att jag ångrar vad jag gjort, att jag inser att det var inte så bra det där. Men varför gjorde jag det då?

"Misstag" är en av de största Gåvorna för mig, när jag frågar mig varför jag gjorde det,så kan jag möta något i mig själv, då har jag agerat på autopilot. och låtit rädslan och gamla mönster styra mig.

Finner jag det Ärliga svaret på frågan så finner jag något i mig själv. Det duger inte med svar som "för att han gjorde si eller så..." eller "jag var så trött..." Vi har Alltid ett Val (med ytterst få undantag) och även om det finns något utanför oss som påverkar oss så är det vi som väljer att låta oss påverkas, varför gjorde vi det?

Och måhända var jag trött, men varför var jag i så fall det??, och fortfarande hade jag ett val oavsett tröttheten.

6 juli 2013

Så händer det igen (av Tobias Nyberg)


Texten lånad av Tobias Nyberg

Dags att bereda mig, dags att jag ser dig


Så händer det igen. Motsägelsefullt som alltid. Våren kommer, kroppar vaknar, själen sträcker på sig i sommargryningen. Luften är full av hopp och möjligheter. I samma gryning, samma värld, lämnar en själ oss plötsligt. Man är aldrig beredd på beskedet.

Så händer det igen. Insikten om allts förgänglighet. Om betydelsen av de korta mötena och små händelserna som far förbi utanför oss, så fort att vi knappt hinner uppfatta dem. Det som var en vink till någon i mötande bil blev en sista hälsning. Man är inte beredd.

En, som jag idag uppmärksammar som en av de mest godhjärtade och genuint välvilliga som jag känt, lämnade kroppen plötsligt. Allt för tidigt tycks det mig. Jag "hann" aldrig uppmärksamma honom på att jag kände allt detta. Jag hann nog inte ens känna det. Jag var inte beredd.

Idag ger jag mig själv åter löftet om att känna här och nu. Uppleva detaljerna innan de förgås. Att förlåta dem som står i skuld till mig. Att välkomna motsättningar och se dem som nyanser, inte som hot. Att se likheterna istället för olikheterna. Se att vi alla är del av en och samma kropp.
Vara beredd.

Fick ett citat på sms häromdagen. "Låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning" (Första Johannesbrevet 3:18). Hmm. Bra. Kräver närvarande. Kräver nu. Kräver att jag är beredd och att jag ser dig.

Har jag något otalt med just dig är jag beredd att släppa det. Känns bra att åter få påminnelsen om att släppa och förlåta. Try it - you'll like it, som det stod på Kentas t-shirt (... med en annan hänvisning förvisso).

Fin dag, full närvaro och mycket sol önskar jag dig.

[Tobias Nyberg]

3 juli 2013

Sorgen en del av Kärleken


Det Hjärta som aldrig drömmer behöver aldrig sörja, 
Det Hjärta som aldrig släpper in ett annat Hjärta,
behöver aldrig riskera att såras eller sörja. 

Jag tror att sorgen bor i ett Älskande, Drömmande Hjärta, den finns inte där alltid, 
men får inte den djupa sorgen finnas där kan inte heller den djupa Kärleken bo där.

Först när vi vågar Älska,, när vi vågar Knyta an, när vi vågar drömma riskerar vi att mista något, så det är i Hjärtat sorgen bor, den skymmer inte det, den är en del av Kärleken, för mig.