Att Lyckas (av Sanna Nova Emilia)

Text Lånad av Sanna Nova Emilia

"ATT LYCKAS" - Vad innebär detta? Och kan "att lyckas" existera utan sin motsats - dvs. "att misslyckas". Vad innebär det i så fall att misslyckas?

Som jag ser det så kan vi enbart "lyckas eller misslyckas" utifrån ett givet mål som vi satt upp för oss själva. Men tänk om vi alla är en del av någonting större? Tänk om vi inte förmår se hela bilden? Tänk om vi inte förmår se det slutgiltiga målet utan enbart våra egenhändigt skapade delmål? Hur vet vi då vad som är en lyckträff och vad som är en tabbe?

Jag tänker att dessa mål som vi sätter upp för oss själva ibland hindrar oss ifrån att se var vi egentligen är på väg. Att tankarna på målet ibland hindrar oss ifrån att följsamt låta oss föras med av livets flod mot den destination som floden (livet själv) önskar leda oss till. Jag vet inte vad målet med mitt liv är. Vet du? Allt jag vet är att jag är här för att leva och uppleva. Att jag är här för att låta livet leva genom mig.

Ett återkommande mantra som jag läser ofta här på Facebook är "Vad mer är möjligt?" - "Hur blir det bättre än så här?" - Men tänk om allt är perfekt precis som det är? Tänk om vi inte behöver jaga något mål, om vi inte behöver jaga fler möjligheter eller ett tillstånd som är "bättre än så här"? Tänk om vi inte är här för "att lyckas", utan för att uttryckas? Tänk om vi inte är här för jaga horisonter utan för att njuta av dess skönhet och vila i allt som är?

[Sanna Nova Emilia]

Livets önskan… (av Sanna Nova Emilia)

Dikt och bild lånad av Sanna Nova Emilia

En dikt
Ett ord
Ett uttryck
Ett kärleksbudskap
I sin fullständighet
I sin enkelhet
Jag vill älska dig
av hela mig
Jag vill älska dig
med allt mitt jag
Jag vill älska dig
Överösa dig
Ge till dig
av min gränslösa kärlek

En blick
En smekning
Ett leende
En kyss
En reflektion av mig själv
i dig
Jag vill att du älskar dig själv
lika mycket som jag
Jag vill att du älskar dig själv
och att du ser ditt eget värde
så att du förmår ta emot mig
För jag är värdefull!

Jag vill att du känner din egen storslagenhet
så att du förmår ta emot mig
För jag är storslagen!
Jag vill att du inser att du förtjänar att vara lycklig
så att du förmår ta emot mig
För jag är glädje!
Jag vill att du förstår att du förtjänar att vara älskad
så att du förmår ta emot mig
För jag är kärlek!

Jag ger till dig
Inte för att få tillbaka
Jag ger till dig
För att bli emottagen
Jag ger till dig
Inte för att bli älskad
Jag ger till dig
För att jag älskar att älska
Så ta emot!
Se!
Känn!
Fånga allt jag ger till dig!

För när du inte förmår ta emot min kärlek
så begränsar du den…
När du inte inser att du förtjänar den
så dör den…

[Sanna Nova Emilia, 2010]

Jag skiter i dina betyg... (av Sanna Nova Emilia)

 Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia.

Till mina egna barn och alla andra vackra barn där ute i världen, som just nu står inför ett nytt läsår med nya utmaningar.  Må ni alltid minnas och känna vari ert sanna värde består ♥

Mitt älskade barn…

Jag kommer aldrig att bry mig om vilka betyg du får, jag kommer bara att bry mig om ifall du kände glädje under tiden då du lärde dig dina nya kunskaper. Jag kommer aldrig att bry mig om vilken siffra du bidrar till i statistiken. Jag kommer aldrig att bry mig om vilken rangordnad plats du sätter Sverige på i den internationella jämförelsen eller hur väl du anses kunna bidra till den globala konkurrensen. Jag kommer aldrig att bry mig om hur systemet ser på dig, jag kommer bara att bry mig om hur du ser på dig själv. Jag kommer bara att bry mig om hur mycket av dig själv som du fick lov att uttrycka och lära känna under tiden då du utforskade världen och påbörjade din vandring ut i vuxenlivet.

Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållen självkänsla och livsglädje, med förmågan att höra dina egna tankar ibland myllret av tankar. Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållna drömmar och tillit till livet och världen. Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållen tilltro till dig själv och andra människor, med bibehållen nyfikenhet och entusiasm inför vad livet kan ge dig och inför vad du kan bidra med till livet. Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållen känsla för ditt oändliga värde som människa – med bibehållen kärlek och empati för dig själv och andra – då har du gjort ett hästjobb mitt älskade barn. Om du står där på din student (eller på någon annan plats där du vill stå) med din integritet intakt, med ett ogrusat livsmod och med din kreativa skaparkraft oförstörd, då har du åstadkommit mer än vad någon någonsin kunnat förvänta sig av dig.

Om du står där i full kontakt med dina känslor, med full förståelse och respekt för dina egna behov, om du står där den dagen med dina vida vingar fullt utsträckta redo att ta emot världen och låta världen ta emot dig. Redo att för första gången få följa din egen vilja, tryggt förvissad om att var den än må leda dig så leder den dig rätt. Om du står där den dagen med ett brinnande hjärta, fullt övertygad om din förmåga att förverkliga dina drömmar. Då mitt älskade barn, så har du åstadkommit mer än vad någon någonsin kunnat kräva av dig…

”Vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säga till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säga vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt…”

Ikaros – Av Björn Afzelius

Med hopp om en mer kärleksfull och medmänsklig värld för våra barn…

[Sanna Nova Emilia]

Jag älskar mitt ego och mitt ego älskar mig! (av Sanna Nova Emilia)

Text och bilder lånade av Sanna Nova Emilia

Det är vår medfödda rättighet att njuta av livet. Det är vår medfödda rättighet att vara lyckliga människor. Det är vår medfödda rättighet och på ett sätt kanske även vår enda skyldighet att ta ansvar för vår egen lycka, vår egen tillfredsställelse, vårt eget välmående, vår egen njutning. Det är detta som för mig är distinktionen mellan det jag kallar för ”utifrånstyrning” och ”inifrånstyrning” och det är detta som gör egoism och altruism till exakt samma sak. Utifrån perspektivet att vi alla är ett – att vi alla består av samma sammansättning av komponenter, som celler i en kropp, så inser vi att det vi ger till oss själva ger vi också automatiskt till andra människor. Vi byter perspektiv. 

Jag är uppvuxen i en olycklig familj där ingen förmådde ta ansvar för sitt eget välmående, och där min lycka och glädje, min önskan att njuta av och glädjas åt livet blev en börda och även stundtals bestraffades. Ett enda slag över fingrarna på ett barn med handen i kakburken kan förändra hennes förmåga att njuta av livet för alltid. Jag har personligen och många med mig rättfärdigat min egen njutning och mina omsorger om mig själv med att jag genom att fylla på mig själv kan ge mer till andra. Jag sa det själv i ett radioprogram för bara ett par veckor sedan. Att vi måste fylla på oss själva för att kunna ge mer till andra. Men NEJ! I dessa ord ryms fortfarande rättfärdigandet och skulden. Vi har den fulla rätten att njuta av livet i sin fullhet, att ta hand om oss själva, att bry oss om oss själva, älska oss själva och ge till oss själva i överflöd – utan att rättfärdiga det med att det ska vara för att vi ska orka ge mer till andra. Jag behöver inte din tillåtelse för att njuta och du behöver inte min. Du har ingen skuld hos mig och behöver inte göra någonting för mig för att få rätten att njuta av ditt liv.

Min kropp, mitt jag, mitt varande – är mitt och enbart mitt! Jag har fått min kropp och min livsessans för att i första hand jag – den delen av alltet som är jag – ska njuta av den, inte för att andra ska njuta av den. Inte för att prostituera min kropp och min själ för andra människors njutning – utan för att ta ansvar för allt som tilldelats just mig. Det må låta självklart när jag skriver detta, men det är långt ifrån självklart – Om det vore vedertaget så skulle världen se helt annorlunda ut. Jag har ”vetat” det länge, men jag har inte förstått det. Att vi inte är skyldiga någon någonting. Att vi föddes utan skuld. Och att om vi alla kände den fulla tillåtelsen och rätten att fullt ut ta ansvar för våra egna liv, vårt eget välmående, vår egen njutning (utan rädsla, skuld och skam) så skulle världen vara en fredlig plats. En plats fylld av kärlek och tillfredsställelse. En plats där vi inte behövde manipulera andra för att få rätten att tillgodose våra egna behov.

Eget ansvar = Egoansvar. Att ta ansvar för sitt ego är att tillåta egots kärlek att överskölja oss och fylla oss.  Detta är en medvetenhet som snuddat vid min hjärnhinna tidigare men som nu äntligen trängt igenom barken. Egot i sin renaste form är något vackert, kärleksfullt, berikande, ömsint, ett flödande kärlekshav att ösa ur för att berika sitt inre och låta sin egen livskraft flöda ut i världen. Ego ÄR kärlek. Det är enbart ego i kombination med rädsla, skam och skuld, som skapar fördärv både i och omkring en människa.

Frihetens ekvation:

Ego = Kärlek och enhet

Fångenskapens ekvation:

Ego + Rädsla, skam och skuld = Separation.

Individens fångenskap

Min personliga begränsning har byggt på en föreställning om att jag inte har rätt att njuta av mitt liv om jag inte först ger någonting av mig själv till någon annan.  Hur kan vi någonsin kalla oss för fria om vi behöver en annan människas tillåtelse för att få njuta av allt som livet har att erbjuda? Om vi först ser oss tvungna att uppfylla en plikt för att få inkassera en förmån som är oss självklart given? Det här innebär att det för oss inte enbart handlar om att omfamna och älska vårt ego, utan att även tillåta oss att omfamnas och älskas utav det. Att hylla och fira vårt ego och befriad från skuld och skam ta emot allt vackert som det önskar ge oss. Vi kan här och nu ge upp kampen om att befria oss ifrån egot för egot kommer aldrig att överge oss, egot kommer aldrig att sluta älska oss. Befrielsen ligger i att fullt ut vilja, våga och inse att vi är förtjänta av vårt egos kärlek.

Samhällets fångenskap

Vår samhällsinstitution bygger på separation och på föreställningen att vi måste erbjuda andra någonting eller kräva något av dem för att få möjligheten att njuta av livet – och inte minst för att få rätten att överleva. Upplevelsen av separation är nödvändigt för att göda rädslan, skammen och skulden och hålla liv i det på sikt ohållbara system som vi skapat. Ett system som styrs av konkurrens, profit, ekonomisk skuld och av produktion och konsumtion av saker som ingen egentligen vill ha eller behöver. Om upplevelsen av separation inte fanns så skulle vi inte konkurrera med varandra utan istället samarbeta.

Enheten börjar och slutar inom mig

Så vad händer när jag nu ser att allting börjar och slutar inom mig? Att allting handlar om att ge mig själv tillåtelse att vara lycklig och njuta? Vad händer nu när jag ser att varje gång som jag lider, känner depression eller mår dåligt så har jag satt mig själv i skuld till min egen lycka och villkorat mig själv för att få rätten att njuta av den?

När vi ser detta så kan vi förändra hela världen…

Idag ramlade jag över följande citat av Folke Bernadotte:

”Vi har inte kommit till jorden för att bli lyckliga, men kanske för att göra andra lyckliga!”

Och oj!! vad jag inte alls håller med Folke om detta. Citatet snubblar dessutom på sin egen begränsning. Om vi inte har kommit till jorden för att bli lyckliga utan för att göra andra lyckliga så kan vi ju inte heller ta emot den lyckan som andra vill ge oss eftersom vi inte har kommit till jorden för att bli lyckliga. Hur mycket har inte denna tro begränsat oss människor? Hur mycket lycka har den inte hinrdat oss ifrån att uppleva?

När jag tar ansvar för min egen lycka och väljer det som får mig att må bra – befriad ifrån skam, skuld och rädsla – När jag tillåter mig själv att njuta av livet till fullo, av alla delar som mitt fysiska jag har att erbjuda och allt som ryms däri, när jag tillåter mig att skapa och njuta av det som ger mig lycka, då kommer den lyckan automatiskt att färga av sig på andra. Det finns tillräckligt många människor som springer omkring fyllda av bitterhet i tron att deras liv handlar om att göra andra lyckliga. Så det kanske är den mest avgörande insikten en människa kan få – att vi har rätt att vara lyckliga?

Vi behöver inte fylla på oss själva för att kunna ge mer till andra. Vi behöver fylla på oss själva för att ge mer till oss själva. Vilket innebär att alla får ännu mer och ingen kommer att bränna ut sig. Tänk så enkelt det plötsligt blev.

Med stor tacksamhet för mitt vackra ego…

[Sanna Nova Emilia]

Bestulen och berikad i ett (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Han kom in i mitt liv när jag som minst anade det. Jag vet inte om man någonsin kan förbereda sig för ett sådant möte, men jag skulle vilja säga att han kom in i mitt liv när jag var som allra minst förberedd. Jag kan inte minnas att jag öppnade dörren för honom, han var plötsligt bara där, som en del av vår familj, följde varje steg jag tog, så påtagligt närvarande. Kanske har du själv haft just ett sådant möte, där du känner att du både blivit bestulen och berikad på samma gång? Precis så var det för mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva honom. Han var lömsk och oberäknelig, samtidigt som han var mer rak och ärlig än någon jag någonsin mött förut. Han visste vad han ville och han tvekade aldrig. Han tog vad han ville ha och sedan lämnade han mig där, söndertrasad, lemlästad, men på något märkligt sätt ändå helare än jag någonsin varit förut. Han raserade alla mina illusioner om vad som är viktigt i livet, han slet mitt ego ur kroppen på mig, rullade det i olja och hönsfjädrar och fick mig att inse hur absurt jag hade levt mitt liv. Hur fel jag hade prioriterat. Han tog mitt liv med storm och lämnade mig som en förlist vrakspillra på bottnen av Bermudatriangeln. Han fick mig att inse att det fanns så oändligt mycket mer där inom mig som ville få finnas, få leva, få älska, få uttryckas!

Först avskydde jag honom, men trots att han misshandlade mig så brutalt så lärde jag mig så småningom  att älska honom. Han lärde mig att det enda beständiga är förgängligheten och att det enda vi med säkerhet kan veta är ovissheten. Att kontrollen endast är en illusion. Fram tills han kom in i mitt liv så hade jag paddlat min kanot med friska årtag och i min inbilskhet trott att det var jag som styrde båten, att det var jag som hade kontroll över havet. Ja, kanske till och med att det var jag som hade kontroll över stjärnorna som orienterade mig. Så andades livet in, andades ut, och i nästa ögonblick var allting borta. Kanoten, årorna, stjärnorna,  kontrollen, inbilskheten. Allt var så fullständigt borta. Kvar fanns bara jag och det vildsinta havet.

Visst är det märkligt att det ska krävas tragedier för att vi ska öppna våra ögon och se sanningen om oss själva och våra liv. För att vi ska förmå se det enda som egentligen är värt att ses. Det enda som är verkligt viktigt. Men kanske så är det just det som tragedier är till för? Att få oss att leva? Det är förmodligen det mest meningsfulla uppdrag som en tragedi kan ha.

Han kom in i mitt liv när jag som minst anade det. Han presenterade sig aldrig utan betedde sig som om han var någon slags kändis som jag borde ha känt till. Han klev rakt in i min dotters sovrum och stal hennes sista andetag,  men han fick mig samtidigt att för första gången värdesätta mina egna. Han klev fram till min dotters sängkant en mörk augustinatt och stillade hennes sista hjärtslag, men han fick samtidigt mitt hjärta att slå och brinna ännu starkare  än någonsin förut. Döden tog min dotter i famnen och gick. Han lämnade mig där, söndertrasad och lemlästad,  men  på något märkligt sätt ändå med en ännu större kärlek och tacksamhet till livet…

Jonna Saga Linnea – f 2004 05 23 – d 2005 08 12

Den rättvisa orättvisan

De säger att det var orättvist att du dog

Jag svarar att det inte finns någonting mer rättvist än döden
Vi ska alla dö 
Kan det bli mer rättvist än så?
Är det inte mer orättvist att ha invaggats så totalt i rädslan
att vi förlorar förmågan att leva medan vi lever?
Är det inte mer orättvist att ha invaggats så totalt i illusionen
av allt vi har att ”leva upp” till
så att vi glömmer glädjen och tacksamheten 
inför allt vi har att upp-leva?

De säger att det var orättvist att du dog
Men jag fick möta din blick
Jag fick andas din doft
Jag fick hålla din hand
Jag fick ha dig hos mig under hela ditt liv
och du lärde mig att älska av hela mitt hjärta

Min älskade dotter…
Jag fick UPP-LEVA dig!
Så på vilket sätt har jag förlorat?
På vilket sätt är livet orättvist?
De säger att det var orättvist att du dog
Men jag svarar att det är orättvist
att inte alla får förlora ett barn
och vinna livet…

[Sanna Nova Emilia]

Modehysterin lever på vår dåliga självkänsla (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Vi lever i en kultur som ständigt präglas av nya trender. Inte enbart när det kommer till kläder, utan även när det kommer till inredning av våra hem, teknologiska förpackningar, bilar, båtar, och ja, kort och gott allting som du ser runt omkring dig som är skapat av människan. Vi blir dagligen överösta med reklam som berättar för oss hur mycket lyckligare vi skulle bli om vi bara bytte ut våra vita kylskåp emot kylskåp i rostfritt stål, inredde vårt hem lite shabby chic, klädde oss i den senaste modefärgen – lila, eller var det chockrosa? Eller var det turkost? Eller var det på 80-talet?

Vi matas med information som säger till oss hur mycket vackrare vi skulle bli om vi använde den senaste läppglansen ifrån Max Factor och hur mycket mer attraktiva vi skulle bli om vi borstade våra tänder med de senaste hypermicrogranulerna ifrån Colgate och Pepsodent. Våra liv skulle kännas betydligt mer meningsfulla om vi investerade i en ny soffa eller köpte oss en liten Chihuahua eller satte ännu ett barn till världen. Ja, tro för guds skull inte att Emmaljunga, Pampers och Nestlé skulle tycka det var okej om vi slutade att föda barn. ”Åh kolla vilken supermoderiktig barnvagn, en sån måste jag ha! Älskling, ska vi kela ikväll?” (Jag upprör säkert någon nu. Må så vara…)

Hur mycket mer lurade kan vi människor tillåta oss att bli innan allting vänder? Innan vi ser hur dysfunktionellt det samhälle är som vi skapat? Hur länge kan vi människor klara av att förneka att dessa trender och företag lever och livnär sig på vår dåliga självkänsla? På vår rädsla att inte få tillhöra, på vår rädsla att inte duga, att inte vara accepterade som vi är, att missa någonting viktigt och leva ett meningslöst liv. Paradoxen blir att det är just detta vi skapar. Liv fyllda av meningslösa värden. Varför tror ni att människor känner en ökad tomhet inombords? Varför tror ni att både barn och vuxna i allmänhet mår sämre och sämre? Varför tror ni att antalet patienter inom psykvården ökat med 200 procent de senaste tio åren? (Läst i tidningen Hälsa).

Hur många fler unga kvinnor ska behöva plastikoperera sina läppar och bröst innan de ens har utvecklat några? Hur många fler unga män ska pumpa sina muskler fulla med anabola innan de ens har lärt sig att stava till det? Varför lyssnar vi inte? Varför ser vi inte? Varför stannar vi inte upp och läser det som finns mellan raderna i varje ny trend som vi exponeras inför? Varför låter vi oss slukas hela av den hysteriska konsumsionsjätte som bosatt sig i våra tv-apparater, i våra radiokanaler, i våra tidningar, i våra brevlådor, på våra bussar och tunnelbanor – ja överallt?! Varför låter vi oss konsumeras som konsumenter utan att ifrågasätta oss själva och varför vi gör det vi gör? Hela konsumsionssamhället bygger på att vi ska tvivla på vårt eget värde. Och det är detta samhälle som vi försöker att anpassa våra barn till.

Grundbudskapet i varje reklam är att ”Du är dålig och ful och fel. Men med den här klänningen, scarfen, byxan, bilen, mobiltelefonen, näshårstrimmern, smycket, designen, frisyren, så blir du bra, vacker och rätt… i några månader… tills vi ändrat modet och trenden igen, så att du ska vilja köpa mer av oss. Ty vi lever på din dåliga självkänsla!”

Och vi köper det! Vi köper denna förolämpning om och om igen! Vi säljer vårt eget människovärde för ett sketet kylskåp i rostfritt stål samtidigt som jordens resurser sinar ut och vi blir mer och mer tomma och innehållslösa inombords.  ”Ja, oj oj oj… regeringarna här i världen borde verkligen lösa detta problem med växthuseffekten, fattigdomen, svälten, de försurade haven och de sjuka människorna…” suckar vi uppgivet över en Cafélatte, medan benen trängs under fikabordet tillsammans med tretton shoppingkassar fyllda av nyinförskaffad självkänsla. ”Bäst-före-datum om tre månader.”

Kom igen människor! Vi är smartare än såhär!!

Kom igen…

Snälla…

Säg att vi är smartare än såhär?!

[Sanna Nova Emilia]

----------------------------------------------------------------------

I denna reklamfilm får du veta att du i en bil av märket Fiat kan få uppleva de lyckligaste stunderna i ditt liv. Som tex. den dagen då din flickvän meddelar dig att hon bestämt sig för att förstora sina bröst…. eh?

Just den här reklamfilmen är ett extremt tydligt bevis på vår mänskliga vilsenhet, men den kommer med samma budskap till oss som i all annan reklam där budskapet är mer subtilt:  ”Du behöver någonting annat för att bli lycklig och duga. Och vi kan erbjuda dig det. For a while… för att du än så länge inte förstår ditt sanna värde, och vet att sann lycka kommer inifrån.”

Att leva kroniskt förälskad (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Om du någon gång har upplevt ömsesidig förälskelse så vet du exakt vilken känsla av oslagbarhet, liv och kraft den upplevelsen kan skapa i en människa. Vi behöver varken äta eller sova. Problem som i vanliga fall kan kännas påfrestande blir till bagateller och vi går omkring med ett konstant leende över våra läppar. Vi skrattar medan vi dammsuger och medan vi skrapar upp slemmet ifrån botten av diskhon.

Vi sjunger medan vi går ut med soporna och medan vi torkar spyor och bajs som vår magsjuka hund lämnat i soffan. Vi gör små busiga glädjeskutt över vattenpölarna i ösregnet, vi skrattar åt att vi backar in i lyktstolpar och vi gör dubbla saltomortaler över livets vallgravar. Ingenting känns svårt eller omöjligt och vi är fyllda av en till synes outsinlig källa av energi.

Vad är det då som gör förälskelsen till en så magisk upplevelse? Svaret är enkelt. Vi blir SEDDA för det bästa som finns i oss! Att bli sedd på det sättet resulterar i att vi känner oss precis så – som fantastiska människor! En annan människa visar oss ett hängivet intresse och nyfikenhet inför vår person. Han eller hon ställer frågor om vilka vi är, om vad vi tänker, tycker och känner, om vad vi har varit med om och om vad vi har upplevt i våra liv och personen i fråga är genuint intresserad av svaren!  Vi får dessutom den andre att känna på exakt samma sätt!

När vi är nyförälskade är vi endast förmögna att se likheter hos varandra. ”Åh! Smultronyoghurt är min favorit också!”,  ”Åh! Har du också bara svarta strumpor? Vi måste vara själsfränder!”  Och alla små eventuella egenheter vi har är bara gulliga små karaktärsdrag som ger karisma åt vår person. Vi är beredda att plocka ner stjärnhimlar, månstrålar och avlägsna galaxer. Vi är beredda att ge varandra allt! Man brukar prata om fjärilar i magen, men jag tror att känslan vi till stor del upplever är – Hopp! Hopp om att få finnas, hopp om att förverkligas, hopp om att bli bekräftad i vår existens. Hopp om att äntligen bli sedda och älskade för dem vi är och för det bästa som finns i oss.

Att bli älskad och sedd på det sättet är en upplevelse som vi alla i större eller mindre utsträckning är svältfödda på. Vi fick alla tidigt lära oss vad som förväntades av oss för att vi skulle duga och bli accepterade av vår omvärld. I förälskelsen möts vi som två svältfödda barn,  som på många sätt längtat ett helt liv efter att fullt ut få vara dem vi är tillsammans med någon annan.

Men…

Någonting händer längs vägen…

Så sakteliga smyger sig olikheterna in. Eller… vi blir snarare mer och mer medvetna om dem och förr eller senare så sitter vi där och beklagar oss över varandra istället. ”Åh! Vad du ska vara pedantisk hela tiden!”,  ”Hallå?! Det är faktiskt inte JAG som är pedantisk , det är DU som är slarvig!”, ”Men herregud! Du är ju som värsta Gestapo. Jag vågar ju knappt andas av rädsla att förorena din luft.”

Vi börjar pendla mellan att anta barn- eller föräldrarollen till varandra. Den av parterna som tar på sig föräldrarollen anser oftast barnet vara väldigt besvärligt och oansvarigt. Och den som antar barnrollen anser ofta föräldern vara väldigt kontrollerande och bossig. Vad som händer är att vi byter fokus. Istället för att se det bästa i varandra börjar vi att se det sämsta i varandra. I vår mest intima relation förvandlas vi till de fördömande vuxna människor som vi själva en gång i tiden skydde. De som ständigt skulle göra om oss, förändra oss, få oss att bli bättre, duktigare, dugligare, skötsammare.  Och någonstans så spelade det ingen roll ur vilken välvilja deras goda råd var födda. Vi ville bara få känna att vi dög, även när vi misslyckades. Vi ville bara få känna att de stod på vår sida.

Den här förändringen smyger sig successivt på i relationen. Knappt märkbart. Uppskattning byts mot tystnad. Tacksamhet byts mot självklarheter. Kärlek byts mot förväntningar. Glädje byts mot kritik. Vi blir till stor del varandras självutnämnda domare och vi frågar oss hur den som en gång fyllde oss med så mycket energi nu så fullständigt kan suga musten ur oss.

Vad skulle hända om vi istället valde att alltid lyfta varandra och enbart valde att öppna våra munnar när vi antingen ville hångla eller hade någonting positivt att säga till och om varandra? Är kritik och tillrättavisningar verkligen nödvändiga för att skapa en fungerande relation, eller för att bådas behov och önskemål ska bli tillgodosedda?  Jag tänker att det som ger mest energi till en relation också måste vara det som är bäst för en relation. Sådant som stärker och lyfter oss. Sådant som får oss att känna oss lika fantastiska som vi önskar vara! Så behöver vi verkligen döma och värdera varandra? Eller kan vi istället inspirera varandra till att bli det bästa vi kan bli genom positiv förstärkning av våra goda egenskaper? Kan vi vara den förändring som vi själva vill se i vår relation?

När vi fokuserar på det fantastiska hos varandra bidrar det automatiskt till att vi önskar bli ännu bättre människor. Vad skulle hända om vi i våra relationer fortsatte att ge varandra mer uppskattning än kritik, om vi fortsatte att se det bästa i varandra så som vi gör när vi är nyförälskade? Om 9 av 10 uttalanden av våra uttalanden om varandra är positiva och lyftande ökar energin i relationen. Kärleken och glädjen växer sig starkare. Närheten växer sig närmare, respekten blir mer respektfull, ödmjukheten mer ödmjuk och intimiteten mer intim. Det är så vi skapar kronisk förälskelse.

Jag vill tro att vi vuxna fungerar precis som barnen. När vi ser det goda i ett barn så lyser hon. När vi bekräftar det positiva i ett barn så växer hon och stärks i hela sin person och det ljuset faller alltid tillbaka på oss själva.

För en ny förälskad värld…

[Sanna Nova Emilia]

Född med rätten att leva (av Sanna Nova Emilia)

 Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Tänk om det du anser vara viktigt att veta
Inte alls känns viktigt för mig
Tänk om det du kallar för kunskap
Inte känns värdefullt för mig
Vad vet du om vem jag ska bli?
Vad vet du om vem jag är här för att vara?
Vad vet du om vad som finns inom mig?

Tänk om jag inte alls vill leva som du
göra det du gör
tänka det du tänker
eller använda dina ord
Tänk om jag inte alls vill tro som du
skapa samma liv, samma framtid
upprepa samma mönster
Tänk om jag inte vill utveckla samma påhittade behov,
som du

Tänk om jag vill vara fri att upptäcka mig själv
finna mina egna vägar
mina egna svar
mina egna tankar
mina egna sanningar
mitt eget sammanhang i helheten

Tänk om jag inte vill vara en del av det system ni skapat
Tänk om jag inte vill ha något namn eller personnummer
Tänk om jag inte vill att du betraktar mig som ”din”
Om jag inte vill födas till fångenskap
om jag inte vill slåss och konkurrera med alla er andra
för min rätt att överleva
Vilka är mina alternativ?

Tänk om jag inte alls vill vara en slav under pengen och tiden som er andra
Tänk om jag inte alls vill springa i panik tillsammans med er
infinna mig lydigt vid dessa föregivna tidpunkter
uträtta det ni förväntar er av mig, när ni förväntar det av mig
på rätt sätt, i rätt ordning, på ert sätt

Tänk om jag är ett lövträd som inte kan slå ut på befallning?
Tänk om jag inte kan blomma i mars?
Tänk om jag bara kan och vill växa två centimeter,
hur gärna ni än vill att jag ska växa mer

Tänk om jag vill leva fri att få upptäcka livet på mitt sätt
Tänk om jag vill få leva lika självklart som naturen
Följa min egen puls
Min egen rytm
Andas mina egna andetag
i min egen takt

Tänk om jag inte alls vill betala för att få överleva
tänk om jag inte alls vill jobba för pengar, utan helt gratis
men ändå vill ha rätt att få mat och tak över huvudet
Tänk om jag vill få vakna när jag vaknar
Lära mig det jag vill lära mig
Bidra med det jag vill bidra med

Tänk om jag inte föddes hit för att ingå i det system ni skapat
Tänk om jag inte föddes hit för att vara och göra som ni vill
Tänk om jag inte föddes hit för att överleva
utan för att uppleva och leva?
Vilka är mina alternativ?

[Sanna Nova Emilia]

Om jag förstod (av Sanna Nova Emilia)

Texten och bilden är lånad av Sanna Nova Emilia.
Flickan på bilden är Jonna som dog 15 månader gammal

Hur mycket sorg ryms i ett människohjärta?
Hur många tårar får där plats?
Jag vänder min blick emot himmelen och gråter
Låter min sorg få ljuda oförvanskad, ren och sann
Är det så att våra hjärtan är en berghäll?
En sten som våra tårar gröper ur?
Är det så att varje tår som faller
skapar tomrum att fylla av himmelskt ljus?
Kan det vara så att det är våra tårar
som banar väg för lycksalighet?
Kan det vara så att det är sorgen,
att det är sorgen,
som ger glädjen liv?

På sängen ligger dina kläder
så tomma, så tomma på dig
Även doften har lämnat dem nu

Kläder utan kropp
En modersfamn utan barn
En storebror utan lillasyster
En familj för evigt halv
men kanske ännu helare, än förut?
I farstun står dina skor
Jag ids inte ställa undan dem
Jag kan inte gömma min sorg
Kan inte gömma min saknad
Kan inte stänga någon garderobsdörr om min förtvivlan

Jag förlorar dig en liten bit för varje dag som går

För varje dag som går blir avståndet allt längre  
mellan nu och då, mellan skratt och tystnad
mellan din varma hand och tomheten

Varför känns det som om jag är fängslad?
Fångad i en illusion
Varför känns det som om det finns mer att veta
som jag inte vet?
Är det kanske du som befinner dig i verkligheten?                                                                                                                                                  Är det kanske jag som sover utan att jag vet om det?

Jag tror att min dröm är sann
Att drömmen är min verklighet
Och jag känner det så tydligt
att det är en medvetenhet som fattas mig
Att det är någonting jag inte förstår
Någonting jag inte ser
Och inom mig så vet jag
att om jag förstod detta något,
om jag såg detta något
Då skulle jag inte sakna, jag skulle längta

Då skulle jag inte gråta, jag skulle le

Då skulle jag inte misströsta, jag skulle tacksamt ta emot 

allt det du ville ge mig,

genom att du gick... 

[Sanna Nova Emilia]

Hitta fler videor liknande denna på Det Andliga Sverige

Det finns inga dysfunktionella barn (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Föreställ dig att du är en sol, men att ditt ljus gör människor omkring dig besvärade. Föreställ dig att din värme får människor att känna obehag och att din kärlek gör människor obekväma. Vad skulle du göra då? Om du var en sådan sol?

Jag har insett detta tidigare, men jag inser det idag på en ännu djupare nivå, vad det innebar att vara en sol som inte fick skina. Jag inser nu vilka effekter det har haft på mitt liv och på mitt välmående att jag gång på gång försökte släcka mig själv för att bli omtyckt och accepterad. Jag minns att jag redan i tidig barndom bar på en känsla av att vara främmande i världen. Känslan av att jag egentligen kom ifrån en värld som var mer förmögen att både ge och ta emot kärlek. Jag hade nu landat i en värld där min kärlek var besvärande, där min glädje, mitt skratt, min livsglöd och energi var irriterande. Jag hade landat i en värld där konkurrens, bedömningar, värderingar och hierarkier alltid krävde att någon skulle vara sämre för att någon annan skulle kunna vara bra.  Där någon annan alltid behövde ha det sämre, för att någon annan skulle ha det bra. Jag anpassade mig givetvis. Gjorde mig mindre än vad jag var. Tystare än vad jag var. Mindre rörlig än vad jag var. Mindre glädjesprudlande än vad jag var. Jag blev kraftlös för att någon annan skulle få känna sig kraftfull. Jag blev sorgsen för att någon annan skulle få känna sig glad. Jag blev destruktiv för att någon annan skulle få känna sig kreativ och jag valde att känna mig värdelös för att någon annan skulle få känna sig värdig.

Det är inte svårare än så. All sjukdom är stagnerad energi. Energi som vänts inåt till ett slutet rum där den inte längre får flöda fritt. Som kontinuerliga blixtnedslag där energin bränner sönder nervtrådarna för att kroppen saknar en åskledare.

Det gör mig sorgsen, frustrerad, vemodig och upprörd att vi skapat ett system där våra barn inte får finnas i sin fulla kraft. Där våra barn inte får utlopp för sin fullständiga uppenbarelse, sin enorma energi , sin kärlek till livet och sin oerhörda potential. Det finns inga dysfunktionella barn. Det finns bara dysfunktionella vuxna som anpassat sig till ett dysfunktionellt system och nu önskar att barnen ska göra detsamma. Vi fick lära oss att allting handlar om det yttre och om huruvida vi passade in i den yttre  formen eller inte. Våra inre var det ingen som såg. Vi började att ignorera våra egna behov och våra egna känslor. Vi körde över oss själva så pass många gånger att vi slutade att känna våra egna känslor och behov och vi förväntar oss nu att barnen ska göra detsamma. Vi till och med drogar barnen och betraktar dem som sjuka. Det är vi som i vårt oförstånd gör dem dysfunktionella. Energin behöver få sitt utlopp och det är vår uppgift att hjälpa dem att kanalisera den.

Människors rädslor skrämde mig tidigare men de skrämmer mig inte längre. Jag har bestämt mig för att bara vara jag, fullt ut. Jag har bestämt mig för att vara precis så kraftfull som jag är, precis så lycklig och energisprudlande, kreativ och värdefull som jag är. Jag har bestämt mig för att återigen ösa av min kärlek till alla som vill och vågar ta emot. Det är jag skyldig mig själv. Jag har bestämt mig för att låta den strålande sol som är jag lysa så som den alltid varit menad att lysa i full tillit till att den som blir besvärad införskaffar ett par rejäla solbrillor med bra UV-skydd.

För en värld befolkad av levande människor…

[Sanna Nova Emilia]

Hur vet jag att det jag vill verkligen är det jag vill? (av Sanna Nova Emilia)

Sanna Nova Emilia (www.sannanovaemilia.se) är grundare av True Heart Education - som verkar för att i samarbete med Sveriges skolor, förskolor, föräldrar, politiker samt övriga nyckelpersoner i barns och ungas liv förbättra förutsättningarna för barns psykiska och känslomässiga hälsa och utveckling. Just nu aktuell med boken ”Att lära med Hjärtat – När kunskap och värde blir ett”. Här följer hennes krönika från http://qoolaqvinnor.se:

Här om dagen satt jag på tunnelbanan in till stan och noterade en märklig känsla i min mage. Jag hade mycket svårt att tyda vad den ville säga mig. Var jag nervös? Var jag orolig? Var jag stressad? Var jag förväntansfull? Var jag trött? Var jag hungrig? Var det jag kände en begynnande ångestattack eller hade jag ätit något olämpligt? Hade jag behov av att gå på toaletten eller var jag sexuellt frustrerad? Kanske kände jag en blandning av allt?

Jag konstaterade som så många gånger förut hur vansinnigt svårt det kan vara emellanåt att tyda det mänskliga fordonets signaler. Jag kan fullt ut förstå varför människor äter och dricker för mycket, tränar för intensivt, vältrar sig i pornografi, arbetar för mycket, köper för många par skor, sätter för många barn till världen, sitter för länge framför Facebook och TV och äter alltför många piller och praliner. Jag undrade där och då i mitt splittrade och förvirrade tillstånd hur många gånger jag själv hade tagit någonting att äta fastän jag egentligen varit nervös? Eller hur många gånger jag hade känt mig stressad trots att jag i själva verket hade varit hungrig? Hur många gånger hade jag egentligen tagit ett glas vin trots att jag i själva verket hade behövt gråta och hur många gånger hade jag bett någon dra åt fanders trots att allt jag egentligen hade velat ha var en kram?

När jag resonerar så här med mig själv så undrar jag hur många beslut i mitt liv som jag egentligen har fattat inifrån mig själv och hur många beslut jag har fattat utifrån vad jag trott har varit jag? Hur vet vi att det vi vill verkligen är det vi vill? Hur vet vi att det inte är en programmering av samhällsnormer eller omgivning? En produkt av tidigare generationers projiceringar?

Inom den personliga utvecklingsvärld som jag rör mig i så är det många som kräver ”friheten att få vara sig själva!”. Men vari består egentligen den friheten? Hur mycket vet jag egentligen om huruvida det jag gör är något jag programmerats till att göra? Hur mycket vet jag om det som känns som "mitt sanna jag" verkligen ÄR mitt sanna jag eller om det är någonting jag programmerats till att tro? Vet vi att vi lever i tvåsamhet för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? Vet vi att vi köper hus, bil, vovve, gifter oss och skaffar barn för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? I vilka avseenden spelar vi i själva verket roller i tron att vi är fria och självförverkligade?

Jag antar att det är en stor del av själva livsresan att ta reda på just detta. Att skala av sig lagren av projicerade föreställningar som fått oss att distansera oss ifrån oss själva och vårt ursprungliga jag. Men vad är egentligen vårt ursprungliga jag? Vi matas dagligen med en mängd artificiella behov som för oss längre och längre bort ifrån våra djupt liggande mänskliga behov. ”Köp en större TV!”, ”Bli smalare och vackrare! Köp en mega-extra-tonus-flex-bend-allaround-trimmer som gör dig smal på fem minuter!”, ”Bli bättre och mer framgångrik!”, ”Bli mer spirituell och upplyst!” Och mitt i allt detta är det så enkelt att glömma att samtliga av våra behov i grund och botten är känslomässiga.

Du längtar inte efter en större TV. Den 50-tummare du har fungerar alldeles utmärkt men du tror att det ska göra dig lite lyckligare och få dig att känna dig lite mer tillfredsställd. Dessutom kanske du skulle göra någon annan imponerad vilket skulle kännas bra. Och visst skulle det kännas skönt att vara lite smalare och lite vackrare, men om du var den sista människan kvar på jorden så skulle du inte bry dig. Det du söker är känslan av att känna energi och kraft i ditt liv och att känna dig accepterad och älskad. Du behöver inte bli bättre eller mer framgångsrik, det du söker är att känslan av gemenskap och trygghet av att veta att du är uppskattad och omtyckt och att din överlevnad är säkrad. Du behöver inte bli mer spirituell eller upplyst, det du söker är förmågan att acceptera och älska dig själv hur fet, misslyckad och oduglig du än känner dig, för att du då även skulle vara förmögen att acceptera andra på samma sätt. Utan att döma. Utan att jämföra. Frihet!!

Men de flesta av oss, inklusive jag själv, har fått lära oss att förneka våra känslor och grundläggande behov större delen av våra liv. Det är därför inte så lätt att tyda de där signalerna när vi aldrig har fått lära oss att förstå vårt eget känslospråk. Jag vet fortfarande inte vad det var jag kände den där morgonen på tunnelbanan, men det var ett stort steg på vägen att bara acceptera att jag inte hade någon aning om vad mitt behov var där och då istället för att försöka döva känslan genom att köpa ett par nya skor, som jag gjort så många gånger förut.

[Sanna Nova Emilia]

Hel (Av Sanna Nova Emilia)

Dikt och bild av Sanna Nova Emilia

I gryningens skumma ljus med slutna ögon

söker jag din hand och finner den

Håller den

Omsluter den

Omsluts av den

Vi flätar våra händer

En hand med tio fingrar

Hel i sin ensamhet

Hel i sin tvåsamhet

Oslagbar i sin naturliga självklarhet

I morgonljusets nyblivna tillvaro

I sömnens ofrånkomliga frånvaro

Låter jag mig fyllas av din uppenbara närvaro

Jag är hel med mig

Hel utan dig

Hel tillsammans med dig

Hel i min ensamhet

Hel i vår tvåsamhet

Oslagbar i vår gemensamhet...

[Sanna Nova Emilia]

Alla-Elakas-Dag (Av Sanna Nova Emilia)

Lånat av Sanna Nova Emilia

Om alla dagar vore hjärtats dag så skulle inte alla-hjärtans-dag finnas.... Så tills vidare så älskar jag av hela mitt hjärta alla andra dagar utom denna och följer istället min sons förslag att göra en Alla-elakas-dag. Vi kan samla alla elaka handlingar till en och samma dag och sedan fortsätta att älska fritt  och ge av vår kärlek till alla vi möter resten av året. En underbar idé från en då 7-årig liten pojke :) Förhoppningsvis blir då alla elaka handlingar så småningom lika konstlade som alla-hjärtans-dag :)

Så skit på er alla vännerna! ;) :P

[Sanna Nova Emilia]

Viskande (av Sanna Nova Emilia)

Dikt och bild lånad av Sanna Nova Emilia

En tyst viskning andas i mitt öra

Blåser liv i mitt hjärtas segel

Sveper sitt stormande jag över mitt sinnes spegelblanka ytor

För med sig all den längtan jag trott gått mig förlorad

Några stillsamma ord vibrerar genom den sammetslena natten

En natt som inte längre skrämmer mig

Som inte längre hotar mig

Som inte gömmer eller slukar mig

Som inte glömmer eller förbrukar mig

En natt som inte längre stukar mig

Utan som långsamt låter sin gryning vakna inom mig

Ett hjärta utan rädsla...

Ett varande utan tveksamhet...

En tyst viskning ilar genom mina drömmars grenverk

Får min soldränkta bladkrona att smeka himmelen

Väcker liv i det jag saknade men förlorade

Återupplivar allt det jag fann men aldrig fick

En tyst viskning når min själs trumhinnor

Får mitt hjärtas stämband att vibrera

Sjunger på ett språk som jag förstår

Den sveper genom den ljusa natten

och den säger att

Jag älskar dig...

[Sanna Nova Emilia]

För störd... (Av Sanna Nova Emilia)

 Bild och dikt lånad av Sanna Nova Emilia

En sommarsol i vinterskrud

En frusen filt mot sammetshud

Värmande brinnande kyla

En längtan omöjlig att skyla

En förkolnad lykta i en eldkaskad

En vissen blomma på ett färggrant blad

Kylande svalkande värme

Du kommer närmre och närmre...

En svettig panna mot en kylskåpsdörr

En sinnesbild ifrån ett nutidsförr

Ett fastfruset smältande anletsdrag

Ett elakt och njutningsfullt obehag

Och mitt i allt detta...

ett försvinnande återfunnet jag

[Sanna Nova Emilia]

Som en kroppsinpackning för förtorkade själar (Av Sanna Nova Emilia)

 Text och foto lånat av Sanna Nova Emilia

Min hud törstar efter din beröring

Efter att få absorbera dig som en hudlotion

Svävande lätt, innerligt nära

Hårt och bestämt, i ett fast grepp i dina händer

Som en själslig hårinpackning för spruckna tanketoppar

Mina andetag längtar efter närvaron av dig i luften jag andas

Din doft, din värme, din uppenbara uppenbarelse

Som en emotionell botoxbehandling för en uttorkad och rynkig kärlek

Som en taktil massage för förslappade känslomuskler

Med mina läppar intill, så snuddande nära i tanken

Min lust längtar efter närvaron av dig i den dag som omfamnar mig

I allt som omger mig och allt som fyller mig

Dina tankar, dina ord, dina leenden, din blick och din vilja

Som en solsemester för en blekfet inspiration

Som en lyxsvit med bubbelbad, jordgubbar och champagne för en bortglömd kreativitet

Som ett poweryogapass för utdöda drömmar

Jag längtar efter din fot under täcket när jag vaknar...

[Sanna Nova Emilia]