Processen

Kanske är den här snabbkursen hos Livet över nu, kanske finns det en och annan rest som måste gås igenom, det återstår att se, men jag känner att det är dags för en summering.

Detta att jag blir handlingsförlamad och tror att jag inte kan göra någonting när jag hamnar i en sådan här "Livskris" är både en black om foten, och en stor gåva. För det innebär att jag stannar i det som är, grubblar, känner, skriver, pratar av mig med Vänner... helt enkelt ältar på alla vis, och det innebär att jag får möta mig själv och mina känslor.

Jag fascineras och vördar hur oerhört välregisserat Livet leder oss och ger oss precis vad vi behöver, var det hela började det vet jag inte, kanske har jag hela livet varit på väg hit (liksom jag hela tiden är på väg till en massa andra möten och kriser), jag tror det.

Men jag väljer att börja där jag satte mig ner och skrev första texten:

Hela resan har jag haft två Kärlekar, ingendera vill jag vara utan och jag är helt övertygad om att båda är menade för mig: Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt

Jag skriver och skriver, delar en status "Ledsen :-(" och Älsklingen med flera tror att jag vill bli sedd och tröstad, men det jag gör är att bekräfta för min Ledsnad att den får finnas, att den är OK. Det är min väg att hantera känslor. Inget jag skriver publiceras ännu på flera dagar, men jag skriver till Älsklingen och till mina närmsta Vänner och speglar mig i dem ser tydligare både mig själv och situationen, och når mina Känslor: Mina ord

I grunden Vet jag att allt som sker är bra, i ett samtal med Vännen Sanna inspireras jag till denna text och Vilar i Tilliten, Just nu kanske den inte är det jag bäst behöver för att möta det jag ska möta i mig, det kan både vara en flykt och en vila: Livet målar

Tack vare en del missförstånd och rena gissningar så börjar jag nå min ilska, jag tycker att hon gjort fel och borde agerat annorlunda, jag ser även att jag har del i det hela, i Själva verket så är inte beskrivningen korrekt, det var inte hon som hoppade över stängslet även om hon kanske nafsade efter gräset på utsidan, det var jag som knuffade henne. Men jag behövde komma till Ilskan: Gräset är inte grönare på andra sidan

Jag ser hur hur Outstanding Underbar vår relation varit, och är Tacksam, Vilar i Tilliten en stund igen: Vad mer är möjligt

Här kan det vara på sin plats med en liten återblick från det fina vi haft och som jag är Fantastiskt *tårögt* Tacksam för oavsett vad som sker:

Från den första förälskelsen: Jag tycker om all den plats du tar upp
och: Den strålande Stjärna Du Är

Vi delade upplevelser som vi båda gillar: Utesittning

Jag Upplever den förutbestämda Storheten i vårt möte, Hur vi är en del av en plan: I begynnelsen var ordet "Kärlek"

Vår Kärlek är Outstanding: Bara vilja varandra väl

Vår Kärlek läker gamla mönster i mig: Byte av fokus

Under hela vår tid tillsammans har hon varit Fantastisk på att dela min Dröm, medan jag blivit allt sämre på att dela hennes Drömmar och Liv *gråter*: Det enkla Livet

Slut på resumen

Jag upplever Älsklingen som oärlig och förlorar Respekten för henne, vilket ger mig "tillfälle" att bryta: Otrohet 

Jag börjar se att det finns delar som jag varit rädd för hos Älsklingen: Den stora utmaningen

Jag förstår vad jag har förlorat och känner hopplöshet inför möjligheten att återfinna det, samtidigt är jag väldigt dömande mot allt och alla: Ska du finna en måste du möta tusen, åter tusen

Jag vill inte ge upp och ber henne om det som vi egentligen skulle gjort från början eller rent av innan detta hände: På nätterna drömmer jag

Jag släpper taget om Trollstorp och låter det vila, jag ser vad som är viktigast just nu: Ett Kärleksbrev - Kärlek på riktigt

Känner mig bortvald och får möta gammal sorg: Nu får jag möta mig själv

Mina nakna sår får gamarna att börja flockas, de som lever på andras olycka, på att trösta och tycka synd om andra: Detta föranleder en text om energitransaktioner: Gamar

Återigen så vilar jag i den Förståelse, Tacksamhet och Tillit som alltid finns där i bakgrunden: Jag skulle kunna hata

Jag inser hur Magiskt välregiserat detta är och fylls av Vördnad, Tacksamhet och Tillit till Livet: Tryggt vilar jag i Livets famn

Under ett Random möte börjar jag se ett av mina gamla mönster som skapats för att hålla avståndet: Hit men inte längre

Jag saknar och sörjer vardagsKärleken: Tomhet

Mera sorg och uppgivenhet: Framtiden

Återigen regiserar Livet på bästa sätt, De firar hennes födelsedag och lägger ut en massa bilder från sin lycka på "Mina" platser. Det hjälper mig att vara i min Ilska: Adrenalin

Ilskan drabbar även Älsklingen, jag tror mig veta vad hon behöver göra och försöker kontrollera henne: Sann

Fortfarande skyller jag vår separation mest på henne och försöker förstå varför hon agerat som hon gjort: Abstinens

Åter i Tillit, om livskrisernas Gåva: Katastrofer

Jag avvisar Älsklingens spontana Kärlek under förevändning att det stör min sorgeprocess och ger henne en släng av min Ilska: Slutord

Jag inser att hon har läkt ett stort sår i mig och sörjer: Utan hopp

Insikterna börjar komma den ena efter den andra: Aldrig sörjt förut

Jag tycker det räcker nu, och försöker fly in i Tilliten: Nu tar jag paus

Första STORA insikten. Jag börjar förstå att jag för kanske första gången börjat knyta an till en annan människa, och vad det innebär: Om du inte fanns

Jag ser hur jag ibland brustit i respekten mot Älsklingen och släpper henne fri att gå Sin väg: Hur blir man vuxen

Jag försöker släppa taget samtidigt som jag försöker styra Älsklingen: Bara Väntaaaar

Försöker åter släppa: Det finns ingen Framtid

Andra STORA Insikten kommer, jag ser igenom mina mönster: Bakdörr
Ett beslut: All in

Var går mina gränser?: Öppna relationer

Jag har nått vändpunkten: Nu vänder det

Läkande sorg: Det är som om jag skriker

Ta hem: Nu ser jag klarare

Försöker kontrollera henne: Vem tror jag mig vara

Investeringar krävs: Att välja Kärlek.

Tar mig tillbaka till Livet och tilliten: Berättelser i mitt huvudMer sorg ska ut: Kramar mig själv
Våren i sin vackra skrud

Jag börjar släppa taget så smått: Första dagen

Först när jag släppt taget om henne, när framtiden kommer oavsett, då är jag redo att ha henne i mitt Liv igen, och hon släpper in mig: Nu börjar det

Nu bygger vi vidare på vår relation igen, denna gång är våra förutsättningar bättre än någonsin, Processen hjälpte mig att se massor i mig själv och hjälpte mig att gå vidare i en fördjupad relation, något som troligen inte varitr möjligt om inte detta hänt. Jag behövde tappa Tilliten (även om den Alltid finns där i botten) för att möta dessa gamla instängda Känslor och mönster, men nu är jag tillbaka i Tilliten och Livet går vidare, säkert kommer det att komma mer ut av detta, men Allt som sker är Gott, Allt som sker är en Gåva, Oavsett vad.

Och den största Gåvan är min Älskling och vår Kärlek

Klarsynthet (Ess av svärd)

Att se klart, att se igenom alla dramer och spel, att se igenom illusionen. Och att förstå.

Kortet manar oss att ta ett steg tillbaka och se på det som sker och vårt agerande utifrån. Vad finns under ytan? Vad finns bakom vårt eget och de andras agerande? Vilka tankar och känslor ger upphov till agerandet? Vad känner vi i situationen? Med klarsyntheten följer också klarspråket, när vi ser vad som händer kan vi kliva ur dramat och ärligt tala om vad vi ser och upplever.

Baksidan av Klarsyntheten kan bli en desillusion och en känsla av hopplöshet. Det kan vara svårt att leva i världen utan att delta i spelet och lika svårt att spela med då vi ser igenom det. För den som drar svärdet ur stenen följer också ett ansvar, ett ansvar som kan vara svårt att bära.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Bokslut 2011

I dag är det midvintersolståndet, årets kortaste dag. Vid den här tiden varje år så brukar jag göra ett bokslut över det gångna året... det är nu slut på en cykel och början på en ny... om nu cykler kan ha slut och början.
 
Jag brukar ställa mig 4 frågor:

1. Vad är du färdig med, vad vill du släppa, rensa bort?
2. Vad är du tacksam för?
3. Vad vill du bjuda in i ditt liv?
4. Vad vill du ge?

Det viktigaste som hänt mig under det gångna året är att jag krackelerat allt mer. Åtskilliga är de illusioner om mig själv och världen som jag sett igenom. Följden blev en desillusion, en känsla av hopplöshet och meningslöshet. Det driv jag hade visade sig vara i stora delar utifrånstyrt och känns inte viktigt längre. Kvar blev inget driv alls. Mot slutet av året har jag dock börjat skymta ett nytt driv.

Det mest omvälvande som hänt var fars död, den gav nya perspektiv på många sätt. Så klart åtföljdes den av en sorg, men allra mest av tacksamhet. Tacksamhet är också den dominerande känslan som jag känner inför all kärlek som jag fått uppleva under året även om den ibland varit kantad av besvikelse.

Den stora behållningen från året är Acceptans av Allt som är.

Jag känner mig färdig med utifrånstyrning. Jag behöver den inte längre.

Jag är tacksam för alla stora känslor som jag upplevt och den tilltagande Acceptansen.

Jag önskar mig mera Vilja och Glädje i Livet.

Jag vill inte ge något specifikt, jag vill bara följa min inre längtan att ge av mig själv på olika vis, som inspiration, som stöd och som en spark i baken.

Jag vill tacka alla som läser mina ord. Och jag önskar er ett fantastiskt nytt år med massor av glädje och närvaro!
♥ 

Helvetet

För mig är helvetet inte en plats vi kommer till i livet efter detta. Helvetet är en plats där vi kan befinna oss när vårt liv tycks rasa fullständigt, när allt är hopplöst och det inte tycks finnas något som vi kan göra åt det.

Jag tycker faktiskt att "Helvetet" är en ganska bra plats att vara på i alla fall någon gång. Där är vi fullständigt separerade, fullständigt maktlösa och helt och hållet offer.

Då finns det bara en sak att göra, ge upp, sluta kämpa och be om hjälp. Det kan inte bli värre, och även om det skulle bli det så kan det inte kännas värre, lika bra att släppa taget och sluta kämpa.
 

Jag är helt övertygad att vi alltid på något plan skapar allt vi upplever, kanske kan vi inte se det medvetet, men jag väljer att alltid ta ansvar för allt i mitt liv, är det mitt så ger det mig makt att förändra det, gör jag mig till offer har jag inget att säga till om.

Den delen av mig som skapat mitt "helvete" (om jag inte medvetet kan se hur jag skapat det) är mitt högre jag, den delen av mig som är ett med allt, med det vi kan kalla gud, eller skaparen mm. Den delen har skapat detta till mig som en gåva, men när jag befinner mig där i "Helvetet" har jag svårt att se gåvan. Men den delen som skapat gåvan får också hjälpa mig att ta emot den.

Aldrig är det så lätt att uppriktigt be om hjälp som då vi känner oss helt maktlösa och ger upp, inget annat finns ju kvar att göra. Och aldrig är det så lätt att ta emot hjälpen som då, och hjälpen kommer eftersom vi uppriktigt ber om den.

Och aldrig upplever vi så tydligt att vi är ett med allt och att vi aldrig är ensamma om vi inte väljer att vara det.

Så "Helvetets" gåva är för mig den största, ur den fullständiga separationen föds upplevelsen att vi all är ett, tydligare och klarare än någon annan gång.


Videoklippet har mycket lite med texten att göra, frånsett titeln.

När livet pockar på

Tidigare publicerat den 19/10-10 på Sigges radioteater

När livet pockar på, när man har ett stort ensamt ansvar över barn och ekonomi, när vi dras med en kropp som är sjuk och full med värk, hur ska man då få utrymme för sin egen själsresa? Hur ska det gå till?

Jag vet att det ibland inte är lätt att välja att vara nöjd och se saker positivt, att det ibland är väldigt svårt att inte känna att man "sitter fast" i livets alla plikter som förälder och försörjare etc. Jag har också varit där, och kan inte påstå att jag precis var expert på att ta emot Livets gåvor just då. Snarare satt jag just fast, och jag gjorde det länge. Kanske hade jag kommit loss fortare om ngn hade påmint mig om att jag faktiskt har ett val, om jag då fått hjälp att inse att hur vi har det kan vi inte alltid välja, men hur vi tar det är alltid bara vårt ansvar. Där har vi ett val utifrån våra präglingar och förutsättningar. Vad vi känner och upplever styrs av våra tankar om det, och det finns alltid en tanke som känns bättre, om så bara lite, så ändock bättre. Det finns alltid ngt vi kan vara tacksamma för.

Och det finns ingen mer än vi själva som kan göra det valet. Ingen mer än vi själva kan bestämma var vi har vårt fokus, hur vi tänker på det som sker.

Är jag sjuk så finns det inget/ingen som kan läka mig, mer än mitt eget läkande. En medicin kan hjälpa mitt läkande, healing kan hjälpa det, örter kan hjälpa det, en Resan- eller EQ-process kan hjälpa det, bön kan hjälpa det. Det finns massor av terapier och annat som kan hjälpa vårt läkande, men till sist är det ändå bara vårt läkande som kan läka oss.

Ingen människa kan vara ensam i världen, vi är ömsesidigt beroende av varandra, för stöd och hjälp på vår resa. Vi behöver varandra i ett givande och tagande i ett gemensamt ansvar för varandra. Ömsesidigt! Men för att kunna ge varandra stöd, hjälp och verktyg på vår väg så krävs det att vi står stadigt själva, att vi aldrig är beroende av ngn/ngt. Låter som en paradox jag vet, men beroende är att behöva ngn/ngt det gör oss ofria, otrygga och osjälvständiga. Medan ömsesidigt beroende är att hjälpas åt att tillsammans ta ansvar för Världen och varandra, det gör oss starka och fria. Det ansvaret kan vi aldrig ta om vi är just beroende. otrygga, ofria och osjälvständiga.

När det känns omöjligt att göra ett sådant val. När allt känns hopplöst och vi inte kan tänka en enda lite bättre tanke. Vad är livets gåva till oss då? "När mörkret är som störts är hjälpen närmast." Kanske vill Livet visa oss att det finns saker och situationer som vi inte kan klara ut själva med bara vårt vardagsmedvetande, då är det dags att lämna över till det Gudomliga (vad vi än kallar det) och be om hjälp. Som jag ser det så är det Gudomliga också en del av oss, vårt Högre Jag som är förbundet med Allt, den delen av oss som har svar på alla våra frågor.