30 nov. 2010

Kärleksbudskap i 60 dagar

I dag är det 60e dagen som jag bloggar aktivt. Det hela började egentligen tidigare, när min dåvarande sambo plötsligt blev frälst i mitten av augusti. Mitt vuxna jag var bara tacksam för det frälsningen gjorde med henne, men barnet i mig fick fullständig panik. Jag vaknade med panikångest för första ggn i mitt liv en morgon. Hennes frälsning hade rivit upp mitt djupaste sår, som jag inte ens visste att jag hade, detta att min tro var "fel", att Jag var "fel". Det var absolut inte så att hon tvingade på mig sin tro, tvärtom gjorde hon allt för att göra det lätt för mig. Men när denna tro som gjort barnet i mig "fel" kom så Nära smärtade det gamla såret.

Jag insåg att jag måste ha en personligare relation till min Gudom om jag skulle klara detta. Jag insåg att jag inte klarade detta på egen hand utan måste lämna över till Gudomen. Just detta att "ge upp" inser jag idag var vägen Hem. Först när vi ger upp kan vi lämna över till Gudomen, till vår Gudomliga del.


Dagen då min sambo skulle vittna om sin frälsning inför församlingen kom, och jag ville så gärna vara med dels för att höra hennes vittnesmål, och dels för att stötta henne. Jag bad till Livet att hjälpa mig att klara att gå dit, samtidigt bad jag också att få tjäna Kärleken, vilket för mig båda är synonymt med Gudomen. När det så var dags att gå var jag mer nervös än hon som skulle tala inför församlingen, men jag gick med och lovade mig själv att gå därifrån så fort hon vittnat.

Väl där kände jag mig oväntat trygg och lugn, jag hade mkt väl klarat av att stanna kvar även efter hennes vittnesmål, men lovat är lovat, så efter vittnesmålet smet jag ut. Efter mig följde en medlem i församlingen, Mattias, och började prata med mig.


Han berättade att de på förmiddagen i kyrkan talat om hur Jesus drev ut en mängd demoner ur en man och lät dem fara in i en svinhjord. Och hur han känt att han skulle berätta det för ngn under kvällens möte. På vägen dit hade han ytterligare stärkts i detta då han hört om ett flertal viltolyckor och sett mkt hjordar av djur längs vägen. Vi pratade en del om tro och mitt problem med kyrkan och annat. Han bad att få läsa bibeltexten för mig och det löd som följer:

"…När Jesus steg ur båten, kom en man mot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande och hade sitt tillhåll bland gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom. Flera gånger hade han bundits till händer och fötter, men han hade slitit av kedjorna och sprängt bojorna, och ingen kunde längre få bukt med honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe bland bergen och skrek, gick på glödande kol och sargade sig med stenar. När han nu på håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom och ropade högt: ’Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!’ Jesus hade nämligen just sagt åt honom: ’Far ut ur mannen, du orena ande!’ Nu frågade han: ’Vad heter du?’ Mannen svarade: ’Legion heter jag, för vi är många’ Och han bad honom enträget att inte driva dom från trakten.
Nu gick där en stor svinhjord och betade på bergssluttningen. Andarna bad honom: ’Skicka bort oss till svinen, så kan vi fara in i dem!’ Det lät han de göra och de orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön… där de drunknade…. När Jesus steg i båten för att fara därifrån, bad mannen som varit besatt att få följa med honom. Men han lät honom inte göra det utan sade: ’Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig…' " [Mark 5:2-19, Matt 8:28-34, Luk 8:26-39]



Varför citerar jag då bibeln? Jo för mig var detta massor av synkronicitet, ett tydligt budskap från Livet/Kärleken/Gud! Jag hade bett att få hjälp och väl där var jag trygg och lugn "Demonerna (mina rädslor) var utdrivna", Ändå gick jag ut trots att jag inte måste, vilket föranledde Mattias att komma och prata mig. Det hade troligen inte hänt om jag stannat kvar, då hade han inte vetat åt vem han skulle ge sitt "Budskap från Livet"

Han läste texten och läste in raden "gick på glödande kol" vilken jag inte någonstans kunnat hitta i texten senare. Antingen hade han en annan översättning där det faktiskt står så, eller läste han fel, medvetet eller omedvetet för att appellera till mig att ge hans kyrka en chans. Vilket det än var så sa det mig tydligt att det var mig texten talade om. När mannen i texten (Jag) slutligen bad att få följa med Jesus, och blev tillsagd att i stället förkunna för de sina, sa det mig att jag skulle "tjäna Kärleken" som jag bett om, men inte inom kyrkan. För mig var det ett tydligt budskap!

Kort därefter upplevde jag att mitt djupaste sår blev läkt, jag var inte längre "fel" på ngn nivå av mig själv, jag hade hittat Hem. Jag visste att det hänt men inte fullt ut vad det innebar. Och någon vecka senare befann jag mig plötsligt drabbad av en förkylning, för mig själv, sedan min sambo flyttat. Jag fick tid att låta min känsla av att ha "hittat Hem", av att inte vara "fel", "sätta sig" i mig. Det jag tidigare hade vetat intellektuellt, blev en vetskap i Hjärtat. Jag var inte längre "fel"!


Under min förkylning började jag läsa om böcker som tidigare varit de som fått mig att bli vän med min tro, på ett intellektuellt, vuxet plan. Inspirerad av läsningen och av tidiga morgnar ute i gryningen, började jag skriva mina morgonbetraktelser på Facebook, och fann att även om jag också tidigare hade varit ett bra redskap för Kärleken att uttrycka sig igenom, så var jag nu ett ändå bättre redskap, renare och klarare, utan min rädsla för att vara "fel". Jag insåg att jag börjat "förkunna för de mina" och tjäna Kärleken som jag bett om.

Med den insikten inspirerades jag att inleda mitt bloggande, intentionen var att skriva en text om dagen och regelbundet föra ut Kärleksbudskapet till en växande skara. Efter ett par veckor upplevde jag att jag tagit på mig vad som var nästan ännu ett heltidsjobb. För att kunna vara den öppna kanalen jag vill och behöver vara så krävde det nästan all min lediga tid.


Jag beslöt mig för att ge bloggen 2 månader, och sedan ta ställning till om och hur jag skulle gå vidare.  I fortsättningen kommer jag kanske inte skriva ngn text alla dagar och inte nödvändigtvis alla texter själv, men jag kommer att fortsätta att blogga mina kärleksbudskap när de kommer till mig.  Det kommer uppslag och tankar till nya texter hela tiden, men i fortsättningen kommer nedtecknandet av dom, inte att ha samma prioritet.

Det finns också några vänner som har ett tänk och uttryckssätt som stämmer väl överens med mitt och vars texter jag tänker låna (naturligtvis under deras namn) till min blogg. Andras texter är så klart också välkomna, om jag finner att de stämmer med det budskap jag inspirerats att föra ut.

Nämligen: Vi är alla ett, vi är all delar av Gud, som är allt som finns, Gud finns inom oss alla, och vi kan alla vara en kanal för Guds Kärleksbudskap, Det finns inget rätt eller fel, inget dömande, ingen brist, Allt är precis som det ska vara. Detta förmedlas från ett ganska vardagligt jordnära perspektiv, som kan appellera till alla läsare. Bloggen har ingen ambition att kämpa mot ngn trosriktning tvärtom vill den vidga de befintliga stora religionernas perspektiv på Livet och Gud. Alla heliga skrifter, så väl som en mängd andra böcker har viktiga Kärleksbudskap att förmedla, och Kärleksbudskapet bejakas genom vilken källa det än kommer. Dock är alla texter inklusive denna blogg förmedlade, och tolkade, genom vanliga människor, som ibland står i bättre och ibland i sämre förbindelse med sin Gudomliga källa, därför måste vi själva tolka och prova alla ord som vi läser, och själva se vilket som är förenligt med vår sanning. Ingen annan än vi själva kan tala om för oss vår sanning!

28 nov. 2010

Mina andra jag ♥

Nu hopar dom sig
Mina andra jag ♥

Tror de funnits där
Alltid
Men jag har inte sett dom.

När jag finner
Det Gudomliga i mig
Kärleken i mig

När jag blir Ett
Med Allt

Då ser jag mig själv
I Allt

Ju mer jag ÄR Ett
Med Allt

Ju fler av mig
Ser jag

Du ÄR
Ett annat Jag

Och när jag ser dig
Då VET jag

Att jag ÄR
Ett med Allt

Namasté

27 nov. 2010

Plötsligt ÄR vi så mkt kärlek


Det hela sker på ett ögonblick, "faller vi in i" oss själva och sedan följer allt annat efter

Plötsligt ÄR vi så mkt Kärlek, klart att egot blir oroligt och måste göra allt för att bli sedd, så tvivel, brist och åtskillnad. Det är det egot är!

Men egot är också det lilla barnet som ÄR kärlek, men som blir avvisat. När egot gör sig påmint, se det barnet! Ta det upp i knät och ge det kärlek.

En del av mig bara VET att jag är värdefull, men det tycks som egot får panik av detta och går igenom hela provkartan av gamla mönster för att bli sedd och bekräftad. Liksom för att säga "du ska inta tro att du mår bra och är värdefull bara så där!"
 
Det känns som varje gång vi tar ett steg närmare vårt Sanna Jag, Livet, Enhet, Tillit, vårt Gudajag, varje gång vi öppnar vårt Hjärta ännu en bit, saker som egot avskyr.

Då börjar egot sin ystra dans, alla gamla beprövade mönster som vi trodde vi var färdiga med prövas om igen. För mig började det med rädslan för ekonomisk brist, sedan kom prestationsångesten med massor med stress i sällskap, "måste vara duktig för att vara värdefull!" Därefter så kom rädslan för att bli sedd som mitt högsta jag. Undrar vad som ska komma härnäst?

Alla dessa gamla egostrategier läks ännu ett snäpp och kommer i takt med det läkande som redan skett. Bit för bit den ena rädslan efter den andra.

Men som tur är så går det så snabbt... jag har blivit så trygg i grunden, att jag inte tror på egot mer än några få dagar som mest.

Sedan tar jag mig tillbaka till min trygga kärna, och har putsat bort ännu ett lager som döljer Ljuset och Kärleken som är jag.

Det verkar som det händer snabbare nu, inte bara i min värld, utan vi är många som går igenom dessa vågor och vågdalar i ett rasande tempo. Och våra vidöppna hjärtan gör att vi känner de snabba kasten mer, men samtidigt så gör den trygga kärnan att vi ändå samtidigt mitt i turbulensen är trygga.

Den trygga kärnan kan ta upp det avvisade barnet i knät och åter få det att känna sig Kärlek!

26 nov. 2010

Samma gamla spöke


Målet är vägen, säger buddisterna, tror jag att det är.
Men det kan bli så… mindre lyckat. *Hrrmm*

Jag undviker att planera
för att vara närvarande i nuet
Jag skjuter upp saker
för att vara närvarande i nuet
Jag gör vad jag har lust med
för att vara närvarande i nuet
Jag gillar läget
för att vara närvarande i nuet

Vad tror ni händer!

Att sitta i total närvaro
i en solstol på en pråm
och bara flyta med i Livet,
det är toppen!
Men se till att du befinner dig
på ett lugnt vatten,
för annars blir det lite jobbigt
när du kommer till forsarna.
Då blir det till att paddla som bara den
för att inte pråmen ska slås i spillror
och du kastas i vattnet.

Närvarande, javisst! 
Nog är jag närvarnade i nuet
när jag kämpar för att reda ut
det som plötsligt kommer ifatt mig
eftersom jag inte tagit tag i det innan.
Så visst får jag vad jag ber om!

När jag inte skapar mitt liv medvetet
Då skapar jag det omedvetet
Och då blir det som det blir

Under ytan finns dolda strömmar
Som bara längtar efter att bli sedda,
Plötsligt väller de upp till ytan,
Och hotar att stjälpa dig.

Så vad är det jag skapar!

Jag tror jag skapar frihet
Men i stället flyr jag mitt ansvar!

För vem har ansvaret i mitt liv
Om inte jag!
Vem skapar mitt liv
Om inte jag!

Varför håller jag på så
Jag trodde jag var färdig med detta!

Vad är jag rädd för,
För det som inte är kärlek
Är rädslor.

Rädd för att bli besviken
Därför vill jag inget
Rädd för att misslyckas
Därför försöker jag inte
Rädd för att bli kritiserad
Därför gör jag inget.
Rädd för att bli sedd
Därför visar jag mig inte
Rädd för att lyckas
Därför har jag ingen ambition

Återigen samma gamla spöke
Som avtäcks
I ännu en skepnad.
Samma gamla rädsla
För att visa min fulla potential
… Och bli förkastad.

Visst är det trevligt
Att sitta där i solen på pråmen
Göra vackra saker
Och se dom speglas i vattnet

Men utan ett roder
Utan ett mål
Så kommer jag
Förr eller senare
Till strömt vatten
Och stjälps omkull

Tanke, Ord och Handling
Skapandets treenighet

Tanken räcker inte
Orden räcker inte
Handlingen räcker inte
Alla tre måste finnas
Och samverka

25 nov. 2010

Kramkalas

Kanske är vi alla med
i ett stort kramkalas.
Alla människor, alla bevingade,
alla fyrfota, alla krälande.
Alla träden som jag fäller,
alla växterna som jag äter,
alla stenarna på marken
som jag går på,
vattnet som strömmar genom allt,
vinden som rör vid allt.

Månen som speglar ljuset på oss alla,
planeterna som följer oss
på vår färd genom rymden,
solen som lyser sitt ljus på allt.
Alla stjärnorna som dansar med oss
runt vintergatans centrum,
galaxerna som rör sig tillsammans
runt ett annat centrum,
alltings centrum.

Vår kärlek är som ljuset från solen
som lyser på allt i vår värld,
som månljuset som reflekterar
solens kärlek
till alla de som hamnat i skuggan,
som träden som sträcker sig mot ljuset,
som stenen på marken
som bara låter sig värmas
och lagrar solens kärlek,
så att vi kan sätta oss på den
och känna värmen
när solen gått ner.

Kanske är vi alla med i
samma kramkalas
av kärlek som lyser,
som lagras,
som reflekters
och som värmer.

Jag tittar på månen
och tänker på dig,
skickar min kärlek till dig,
och vet att månen reflekterar den
till dig
där du sover ngnstans.
Jag tänker på alla som jag älskar,
alla som jag älskat,
och vet att månen reflekterar
min kärlek till alla.
Kanske tittar ni på månen,
ser dess ljus,
kanske tänker ni på mig
med kärlek då.

Det finns tusentals människor,
människor som jag inte känner,
som också tittar på månen,
min kärlek reflekteras också på dom.
De vet inte
att min kärlek lyser på dom,
men kanske känner dom den,
eller inte.
För ljuset,
för kärleken spelar det ingen roll,
den lyser på alla.

Kramar av kärlek,
till dig och till alla,
i ett enda stort
kramkalas.

23 nov. 2010

Vi är Alla trådar i väven


Det är lätt
Att känna sig Värdefull när någon behöver oss
Att känna sig Värdefull när någon ber oss om något
Att känna sig Värdefull när någon bekräftar oss
Att känna sig Värdefull när vår Kärlek tas emot.

Så Underbart
Att vara behövd
Att ge när någon tar emot
Att få bekräftelse
Att spegla vår Kärlek i andra

Men så lömskt

Om vi känner oss Värdefulla
Bara när vi är behövda
Bara när vi ger
Bara när vi blir bekräftade
Bara när vi får Älska

Då är vi utlämnade åt andra
Då finns vi bara
Som en spegelbild i andra

Men så är det ju inte

Även när vi är totalt ensamma
Så finns vi ju!
Det kan inte finnas en spegelbild
Om det inte finns något att spegla

Jag sitter här och skriver nu

Orden försvinner inte
Även om ingen läser dom
Även om inget ser dom
Även om ingen bekräftar dom
Även om ingen Älskar dom

Just dessa orden
Skulle inte finnas
Om jag inte fanns

Se på kroppen
Där finns ingen cell
Som inte behövs

Se på naturen
Där finns inget
Som inte är värdefullt

Allt har sin plats
I Livets väv
Som en del av väven

Allt som finns
Är en del av väven
En viktig och värdefull del

Tar vi bort en del
Förändras hela väven

Ta bort rävarna ur skogen
Då blir kaniner, harar och rådjur fler
De äter fler växter
Och hela skogen förändras
Vissa växter försvinner
Och andra kommer i dess ställe

Vi är alla trådar i Livets väv
Det finns ingen tråd
Som inte är Viktig och Värdefull

Vi är alla delar av Alltet
Vi är Alla
Viktiga och Värdefulla

Jag finns
Alltså finns jag

22 nov. 2010

Den Största Tanken


Ta bara en liten, liten stund,
sätt dig bekvämt och blunda.
Tänk dig nu den största tanken du ngnsin tänkt.

Tänk dig att du verkligen Är Gud/Skaparen.
Du är inte det skapade, Du är inte Guds son eller dotter
Du Är Gud, Ett med Gud, Del av Gud.
Du och Gud är Jämbördiga. Ni är Gud tillsammans
Vi Är Alla Gud Tillsammans.
Tänk dig att det Verkligen Är så

Föreställ dig nu Att Gud skapar Din Värld genom Dig.
Gud skapar Världen genom oss.
Föreställ dig nu att det är Din tanke, Ditt ord och Din handling
Som skapar Din Värld.
Allt som du upplever i Din Värld börjar med Din Tanke
Föreställ dig att det Verkligen Är så

Det är kanske inte en Vacker tanke
Då har Din tanke skapat Din sjukdom
Din tanke har skapat Din dåliga ekonomi
Din tanke har skapat Din dåliga självkänsla
Omedvetet har du skapat ditt Liv
Men tänk dig att det Verkligen Är så ändå
- bara en liten, liten stund.

Föreställ dig nu den du Vill Vara
- Hur skulle det vara!
Föreställ dig att du är Frisk
- Hur skulle det vara!
Föreställ dig att du har ett Rikt Liv
- Hur skulle det vara!
Föreställ dig att du Känner Dig Värdefull
- Hur skulle det vara!
Föreställ dig att du Medvetet Skapar ditt Liv
- Hur skulle det vara!
Föreställ dig att det Verkligen Är så
- bara en liten, liten stund
- Hur skulle det vara!

Tänk dig nu att du ändrar varje tanke
Som inte skapar den Du vill Vara
"jag är sjuk" till "Jag håller på att tillfriskna"
"Jag har dålig ekonomi" till "Jag känner mig Rik"
"jag har dålig självkänsla" till "Jag är Värdefull"
Tänk dig nu att du gör så med varje tanke hela dagen.

Föreställ dig nu att du gör detta till en meditation
Med dina egna ord och tankar
En liten, liten stund, varje dag
I trettio dagar
Föreställ dig att du Verkligen gör det
I trettio dagar
- bara en liten, liten stund

Tänk dig att du Är Gud
Tänk dig att du Medvetet skapar Din Värld
Tänk dig att du Är den du Vill Vara
Tänk dig att du ändrar Varje tanke till den du Vill tänka
Tänk dig att du Är Gud
- bara en liten, liten stund
I trettio dagar

Anpassa texten till ditt liv. Varje gång du hittar en tanke som förminskar dig så leta upp en bättre tanke, en tanke som är trovärdig och sann för dig, en möjlig tanke. Ersätt t ex inte "Jag är sjuk", med "Jag är frisk" om du känner dig sjuk utan använd en tanke som du kan tro på, bätre än ovanstående i texten är "Jag känner mig frisk" om du kan tro på den. Efter en tid kanske "Jag är frisk" känns trovärdig.
Och tänk dig att du Verkligen ÄR Gud/Skaparen!

21 nov. 2010

Det finns inget dömande

I dag är det Domsöndagen och temat i de kristna kyrkorna är "den yttersta domen". Jag försökte göra min tolkning av dagens evangelietext, men om jag skulle bli nöjd med den så blev det alltför långsökt. Läs den själv om du vill och känn efter hur texten känns för dig: Evangeliet enligt Johannes kapitel 5, vers 22 - 30

För mig är själva tanken på den yttersta domen bara alltför absurd. Det finns inget dömande i skapelsen, det finns enbart konsekvens. Livet strävar alltid efter balans, blir det obalans så uppkommer en konsekvens som återställer balansen.

De tidiga jägar- samlar-kulturerna visste detta. De visste att Respekterar vi inte Livet så uppstår det en konsekvens, som slår tillbaka på oss själva. De visste att om vi skördar det sista av ngn art så uppstår brist och vi kan inte skörda igen, De visste att om ngn art blev för många så uppstod brist på deras föda och arten decimerades så att balansen återställdes. De visste att bristen i sig inte fanns den var bara ett resultat av en obalans, eller av bristande Respekt för Livet.

Konsekvensen av att tro på en allsmäktig gudom som skapat allt och samtidigt är dömande är katastrofal. Vi kan inte vara större än den gudom som vi tror på. Och även om vi inte personligen bekänner oss till den tron, så präglar den vår kultur. En allsmäktig gudom som dömer sin egen skapelse är bara så absurd, och så fjärran från det vi ser i skapelsen.

Om gudomen har skapat Allt och är Allt som finns, kan den inte behöva ngt, för det finns inget som inte är gudomen, med andra ord det finns inget som gudomen kan behöva, den är ju allt. Om gudomen inte behöver ngt då finns inte heller ngn brist, eftersom det inte finns ngt att lida brist på. Utan behov finns inga krav, och inga misslyckanden. Och finns inga misslyckanden så finns det inte heller ngt att döma eller fördöma.

De tidiga kulturerna visste detta, och respekterade Livet. Man såg till att upprätthålla balansen i Skapelsen, och undvek konsekvens. Men när människan övergick från jägare/samlare och blev herde/odlare, började vi tro att vi hade makt över skapelsen. Vi trodde att vi kunde bestämma hur stor skörd vi skulle få. Genom att bryta ny mark och odla mera, genom att ha större boskapsflockar, kunde populationen öka. Men då populationen ökade så uppstod en brist som en konsekvens av obalansen. Marken blev utarmad av för intensivt nyttjande, eller det fanns inte mer ny mark att bryta, inget mer bete. Konsekvenserna av de tidiga herde-/odlar-kulturernas överutnyttjande av naturen ser vi bl a i Sahara i norra Afrika.

Ur människans hybris, ur bristen på Respekt för Skapelsen, föddes tanken på brist som ett straff. Människan hade blivit maktgalen och vägrade att se att bristen enbart var en konsekvens av den obalans de själva skapat. Istället skyllde man på gudomen, man skapade en berättelse om gud som den maktgalna människans avbild. Man skapade en bild av en gudom med behov som den kunde misslyckas att få uppfyllda. En gudom som straffade och dömde sin skapelse för att den inte kunde uppfylla dess behov.

Detta måste nog vara mänsklighetens största misstag. Konsekvensen ser vi överallt i dag. Ur tron på brist, föds tron på misslyckande, konkurrens, girighet, dömande och fördömande.

Det må vara hur det vill med gudomens natur, men att tro på en gudom som behöver ngt ger som konsekvens att vi aldrig kan uppnå det vi önskar oss mest av allt: En Hållbar Värld i Fred och Harmoni! Den Världen kan bara uppstå som konsekvens av Respekt och Kärlek till Varandra, Allt Levande, och Hela Skapelsen.

Vill vi välja den konsekvensen så måste vi välja Att Vara Kärlek. Annars dömer vi oss själva till undergång.

20 nov. 2010

Känslor är inte ett problem som ska lösas...


"Jag är inte ett problem som ska lösas... Jag är en verklighet som ska upplevas..." [Sanna Nova Emilias omskrivning av Sören Kirkegaards citat]

Jag försöker bekräfta Alla mina känslor, låta dom finnas, och vara i dom. Det besvärar en del av mina medmänniskor.

Vissa känslor är svårare för oss, vi har fått lära oss att en del känslor inte är OK, de ska "tas bort". Att vara ledsen är en sådan känsla för mig, därför brukar jag direkt då jag känner mig ledsen bekräfta känslan genom att tala om att jag är ledsen. Då händer en del intressanta saker.

Igår var en sådan dag, då jag berättade att jag var ledsen. Jag mötte massor av omtanke, medkänsla och massor av människor brydde sig om mig (det möter jag annars också ). Men en del människor vill ta bort min ledsnad, i all välmening. Men det de gör då det är just att de säger: "Jag vill inte se dig där du är just nu", "Det är inte OK att vara ledsen" Precis som min far när jag var barn och var ledsen sa: "Det går över till du ska gifta dig" också i all välmening så klart.

Jag är innerligt Tacksam för att ni bryr er! Men ni får förlåta mig (om ni vill… eller inte), när jag möter ovanstående "omtanke" så blir jag arg. Det är inte vad jag behöver, vad jag behöver är bekräftelse att jag är OK, att min ledsnad är OK. Jag behöver en kram, få sitta i knät och vara ledsen, bara vara där jag är. Punkt!

 
Våra känslor är inte bra eller dåliga, de bara Är. De är ett redskap som vi fått för att hantera livet med, precis som vi fått ögonen att se med, och fötterna att gå med. Vi kan blunda om vi inte tycker om det vi ser, men det är inte särskilt produktivt. Det är inte mer produktivt att förneka våra känslor.

Våra känslor reagerar på det vi möter i livet, de hjälper oss att se när vi har kommit ur kurs. För mig så Är vi Kärlek, och när vi kommer ur kurs och förlorar kontakten med Kärleken, Oss Själva, då dyker de s k "jobbiga" känslorna upp. Hur ska vi hitta tillbaka till vägen om vi förnekar varningssignalerna. När jag kör fel så säger min GPS "Gör en tillåten U-sväng" eller "Navigera tillbaka till vägen" Ibland ignorerar jag GPSen för jag tror mig veta bättre, tror ni att det hjälper mig att komma fram dit jag vill? Nu är ju inte GPSen perfekt så ibland så vet jag faktiskt bättre, men våra känslor är som en perfekt GPS, dom leder mig alltid på den "bästa" vägen till målet, till Kärleken, till Mig Själv… dvs om jag lyssnar på dom.

Att tala om vad jag känner är för mig att låta känslan (i det här fallet det ledsna barnet inom mig) "sitta i knät" Ofta räcker det för att känslan ska börja tala till mig och berätta vad det är som jag behöver läka i mig för att hitta tillbaka till Kärleken. Det kan jag alltid göra, även om jag t ex är mitt uppe i ett jobb eller ngt som "måste" utföras. Jag bara talar om att jag är ledsen, sedan jobbar jag vidare, men nu har känslan blivit bekräftad.

Räcker inte detta, så brukar jag så fort jag har tillfälle och mod, föreställa mig mig själv som barn, mitt vuxna jag tar upp barnet jag i knät och kramar om det. Jag går in i barnet och känner att jag sitter där i knät, trygg, i kontakt med känslan. Samtidigt ger jag barnet så mkt Kärlek jag kan med mitt vuxna jag, och låter det berätta varför det är ledset, när Det är redo för det. Kanske behöver jag stöd för att kunna ge barnet i mig Kärlek, då låter jag mitt högre jag, min Gudomliga del (som samtidigt är Alltet, Det Gudomliga) Hålla om oss båda och ge oss Kärlek. På bilden representeras mitt Gudomliga Jag av Aquila min örn-"hjälpare"

Ett annat bra sätt att bekräfta och läka känslan är att göra en Lägereldsprocess (ur Resanprocessen) Då får mitt yngre jag sitt tillsammans med mitt vuxna jag och mitt högre jag (Mentorn) och den/de som orsakat "såret" sitta tillsammans vid en inre lägereld bestående av Ren, Villkorslös Kärlek och prata med varandra från alla nivåer, både vardagsmedvetandet, och själens nivå. Samtalet pågår tills barnet och mitt vuxna jag är redo att förlåta "motparten" Därefter får barnet växa upp med förlåtelsen med sig.

19 nov. 2010

Skam

När du gör mig illa
När du trampar på mig
Då talar du om
Att jag inte är
Värd ngt

När du ljuger för mig
När du inte vågar möta mig
Då talar du om
Att jag inte är
Värd respekt

När du skäller på mig
För att jag misslyckats
Då talar du om
Att jag inte är
Värd ngt
Om jag inte lyckas

När du straffar mig
För att jag
Sätter gränser
Då talar du om
Att jag inte är
Värd respekt

När du avvisar mig
För att
Jag visar känslor
Då talar du om
Att jag inte är
Värd att bli sedd

När du förminskar mig
För att jag lyckas
Då talar du om
Att jag inte
Är värd att lyckas

När du förminskar
Mina drömmar
Då talar du om
Att jag inte är värd
Att få
Det jag drömmer om

När jag inte
Känner mig värdefull
Då skäms jag
Och vill inte visa
Den jag är

Jag gömmer mig
För dig
Så att du inte ska se
Att jag inte är
Värd ngt

Jag gömmer mig
För dig
För att du inte ska säga
Att jag inte är
Värd ngt

Jag skäms
För att jag inte
Är värd ngt
För att jag inte
Är värdefull

18 nov. 2010

Vänskap med Livet




På senare tid har jag mött människor som på olika sätt har det svårt fysiskt, människor som bett om hjälp med cancer, cellförändringar, eller som berättat om infektioner som ej vill gå över, trots att alla både "ortodoxa" och "oortodoxa" metoder prövats.

Vad kan jag ge dom?

Jag har berättat om att det för mig handlar enbart om att stödja deras eget läkande på alla sätt som är möjligt. Att se till att må så bra som de kan, att oro skapar en dålig miljö för immunförsvaret, om enkla NLP-processer (t. ex. http://www.svarta-tavlan.se/eq/dagens/5.htm) som kan göra åtskilligt för att läka oss. Om gamla trauman som satt sig i kroppen som cellminnen som behöver tömmas för att göra läkandet möjligt.


Vi är många som tror på lagen om attraktion, "LOA", på att vi skapar vår verklighet, på att det vi ber om får vi också. Men likväl så drabbas vi av fysiska dysfunktioner. Vi gör allt rätt, och ändå blir vi sjuka. Varför är det så? Detta har vi väl inte bett om!

Jag tror på att allt som händer oss har en gåva till oss. Vad är då gåvan i detta?

Gåvan kan vara vad som helst, men om vi inte kan se den, om vi inte hittar en väg bort från vår oro, om de fysiska symtomen inte avtar utan istället förvärras, vad gör vi då?

För mig blir då gåvan "att ge upp", "att lämna över". Gåvan blir att inse att vi inte kan klara, eller förstå, allting själva. Att vi ibland måste lämna över oss själva till Livet/Kärleken/Kraften/det Gudomliga. För att kunna göra det så måste vi Lita på Livet, se det som en Vän. Vi behöver en personlig relation med Gudomen, en relation fylld av Tillit och Kärlek, en Vänskap med Livet!

Vi har alla växt upp och präglats av en kultur, som säger att livet är en kamp, och att Gud är en krävande och dömande gud. En kultur som präglas av brist, åtskillnad, konkurrens och strid. Vi är präglade av ego-tänk. Vi tror att vi kan använda LOA, affirmationer och bön som en mekanisk automat, där vi stoppar in egots "Vill ha" i ena änden och i andra änden ska det vi tror oss behöva komma ut.

Vi vet inte alltid vårt eget högsta bästa, vi kommer inte ihåg varför vi lät oss födas till jorden, vad målet med vår resa är. Men vår själ vet, vår Gudomliga del vet, Gudomen/Livet vet! Jag tror att om vi accepterar det, och litar på att vi får vårt eget högsta bästa alltid, att Livet/gudomen vill vårt högsta bästa alltid, då kan vi bli Vän med Livet/Gudomen på riktigt. Då kan vi skapa en personlig vänskapsrelation till det Gudomliga utan förväntningar och krav. Då kan vi överlämna oss till det gudomliga och vila tryggt i dess famn.

Då kan vi be Sinnesro-bönen och vila i den.
 
"Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden."
Då kan vi be om läkande, utan att kräva det, med Tillit och Acceptans, till att hur det än blir, så blir det vårt eget högsta bästa!

17 nov. 2010

I denna stund


I samma stund
Jag slutar kämpa
Har jag vunnit!

I samma stund
Jag slutar söka
Har jag funnit!

I samma stund
Jag slutar lyssna
Kan jag höra!

I samma stund
Jag slutar agera
Kan jag göra!

I samma stund
Jag slutar tänka
Kan jag inspireras!

Livet
Kärleken
Glädjen
Friden

Är det jag Är!

När jag slutar sträva
Är jag framme!

Livet är en flod
Fylld av Kärlek!

Jag flyter med
Stilla
På väg!

16 nov. 2010

Du är Solen!

Föreställ dig att du är Solen, och du är allt som finns. Det enda som finns är oändlig Värme och Ljus.

Du kan veta att du är Värme och Ljus, men du kan inte uppleva det, för det finns inget annat.

Föreställ dig nu att du vill uppleva Värmen och Ljuset, och du kommer på ett sätt att göra det. Du drar dig samman så ett tomrum uppstår runt dig, så delar du dig och kastar ut mindre bitar av dig i tomrummet. De bitarna är fortfarande du, men ute i tomrummet svalnar de och slocknar. De blir till planeterna i solsystemet.

Planeterna snurrar och den sida de vänder från Solen upplever kyla och mörker, men nu kan de också uppleva din värme och ditt Ljus, på den sida de vänder mot dig. När mörkret och kylan finns blir det plötsligt möjligt att uppleva Värmen och Ljuset.

Föreställ dig nu att du är Gudomen/Skaparkraften, och du är allt som finns. Du är Kärlek, och det enda som finns är oändlig Kärlek.

Du kan veta att du är Kärlek, men du kan inte uppleva det, för det finns inget annat.

Föreställ dig nu att du vill uppleva Kärleken, och du kommer på ett sätt att göra det. Du drar dig samman så att ett tomrum uppstår runt dig, så frigör du mindre bitar av dig och släpper ut dem i tomrummet. De bitarna är fortfarande du, men ute i tomrummet glömmer de det. De blir till allt Liv.

Borta från dig så upplever bitarna avsaknaden av Kärlek, men i mötet med andra delar av dig känner de igen dig, De känner igen Kärleken och kan uppleva den.

Ingenting kan upplevas utan dess motsats.

Utan mörker syns inte ljuset. Utan ljud hörs inte tystnaden. Utan kylan kan vi inte känna värme. Utan där finns det heller inget här. Utan nere inget uppe.

Utan dömande kan vi inte uppleva villkorslöshet. Utan sorg kan vi inte uppleva glädje. Utan utanförskap kan vi inte uppleva gemenskap. Utan döden kan vi inte uppleva livet. Utan ovisshet kan vi inte uppleva tillit. Utan osäkerhet kan vi inte uppleva trygghet. Utan rädsla kan vi inte uppleva mod.

Utan frånvaron av kärlek kan vi inte uppleva kärlek.

Kärleken är fortfarande allt som finns, och det vi är.

Men när vi glömmer bort det, så kan vi uppleva allt det andra som gör det möjligt att åter uppleva Kärleken.

Börja glöda igen av Värme och Ljus.

Och komma ihåg att vi är Kärlek!

15 nov. 2010

Möten utan möten


Det finns fåtal människor i mitt liv där Närheten saknas. Alla är människor som en gång eller alltid har varit mkt Nära, eller som i alla fall "borde" ha varit det. Det är människor som jag en gång Älskat. Föräldrar, syskon, gamla vänner, och f.d. partners.

Det är människor som hittat fel på mig, men det är också människor som inte vågar se sig själv. Människor som speglar sina fel i mig, men som inte kan se dem i sig själva. De gömmer sig för sig själva, och för mig, och jag gömmer mig för dem. Vi är blyga inför varandra.

Det finns inget möte. Bara yta, och väder.

Hur kan jag möta dem?

Det borde räcka med att jag visar mig och slutar gömma mig, men idag vill de inte se mig, vill inte ens se "fel" i mig, för när de gör det så visar de sig själva. Jag kan vara fullständigt naken, men de vägrar att se mig ändå. Jag visar mig för dem men får bara ett "jaså!" tillbaka.

I dag är jag vuxen, jag behöver inte deras bekräftelse, jag vet att jag är bra som jag är. Men det känns meningslöst att mötas utan möte. Och barnet i mig vill fortfarande ha deras Kärlek och deras bekräftelse.

Det finns ett vemod i mötet. Barnet i mig sörjer, men har aldrig riktigt fått sörja ut sin smärta.

Det är på deras spelplan vi kan mötas. Jag kan inte tvinga på dom en Kärlek som de inte vill ha. Jag kan inte tvinga på dem en nakenhet och en Närhet som de inte vill ha. Jag kan bara Älska dem med en Kärlek som de känner igen. Den sortens kärlek som de kan ta emot. Jag kan bekräfta dem.

Men barnet i mig, har svårt för det. Barnet i mig vill inte ge ngt så länge det inte fått vad det behöver och vill ha.

De speglar mig, precis lika mkt som de speglar sig i mig. Lika lite Kärlek som jag får av dem, lika lite Kärlek ger jag dom. Jag är inte bättre än dom, de är inte sämre än jag. Vi är precis lika goda kålsupare. Men jag är inte heller sämre än dom, och de är inte bättre än jag. Vi bara är som vi är, besvikna för den kärlek vi inte fått uppleva, rädda att Älska varandra.

Innan jag kom hit, så valde jag att komma till den familj jag kom till för att få uppleva bristen på Kärlek, för utan den kan jag inte uppleva Kärlek. Det enda som finns, kan inte upplevas utan upplevelsen av det som inte finns.

Vilken fantastisk gåva det är! Att ngn tar på sig uppgiften att vara det som inte är, så att jag kan uppleva det som Är. I den tanken försvinner besvikelsen. I den tanken föds Kärleken. Från den tanken kan jag känna Kärleken till dom. Och ge dom den i den form de kan "smälta" den. I den tanken kan jag bekräfta dom, villkorslöst, utan att begära bekräftelse tillbaka. Jag kan möta dem med fokus på vad jag tycker om hos dom, i stället för med fokus på deras fel och brister.

Det kommer inte an på dem, det kommer an på mig. Mitt vuxna jag kan låta barnet i mig sitta i knät och gråta ut sin sorg. Mitt vuxna jag kan bekräfta dem jag Älskar. De som givit mig den största gåvan, att avstå från Kärlek, för att jag ska kunna uppleva Kärlek.