31 maj 2013

Att välja Kärlek


Jag föddes hit, ett självmedvetande skapades,ett Ego, jag gick igenom trauman och fick sår.

Egot behövdes för att jag skulle kunna Uppleva, för att det "utanför" skulle kunna relateras till något, för att jag skulle kunna Känna.

Såren gjorde ont, så jag skapade mönster och strategier för att undvika dem, detta i sig skapade nya sår, och nya strategier.

Jag var väldigt mycket mina strategier och mönster, på så sätt kunde jag hålla den mesta smärtan borta.

Jag lärde mig att kontrollera mina tankar, för tankar är skapande, och ett val. Ett okontrollerat sinne kommer hela tiden att styras av våra rädslor, och skapa mer av det vi är rädda för. Jag valde att Älska mig själv, jag valde att Fascineras och Förundras av Livet. Sådant som födde "vackra, behagliga" Känslor utan att jag behövde investera eller riskera något.

Jag lärde mig att "Allt är Kärlek" och valde att se det så, naturligtvis mötte jag mer av det, och det var trevligt och behagligt. Jag fick och har många Fantastiska Vänner som jag Älskar, Jag Älskar Livet, Jag mår Bra.

Men även om jag Älskar många människor sas "på riktigt" Jag Känner verkligen Kärlek till dem, det Känns 100% Ärligt när jag säger "Jag Älskar dig!" Så finns det väldigt få människor som jag verkligen skulle sörja och Förtvivlas om jag miste dem. I ett fåtal fall så skulle jag nog gråta och sakna lite, men inte mer än ungefär  ett par dagar, Det skulle vara tråkigt helt enkelt. Men det är ju en del av Livet, Vänner kommer och går, alla måste vandra sin väg. Vi var helt enkelt färdiga med vandra. Och själva Döden är ju en del av Livet.

Inte ens när jag förlorade en partner sörjde jag, för jag hade inte investerat något, min sårbarhet låg instängd där djupt under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar.

Visst mådde jag före det mesta ganska bra, jag upplevde mycket "kärlek", glädje och tacksamhet, för jag valde hela tiden nya vänner, nya upplevelser som kunde ge mig det. Men emellanåt fanns det inte något sådant som kunde uppta min tid och mina tankar och då var det ganska trist och tomt. t o m när jag fann de lyckliga stunderna så kändes det lite tomt, något fattades.

Så lärde jag mig att möta mina rädslor, jag blev vän med Rädslan. Jag lärde mig att Känna alla Känslor även Sorgen, Smärtan och Ilskan. Ja det blev lite bättre, jag Kände mig mera Levande, Kärleken, Glädjen och Lyckan kändes mer, Även mycket sorg och smärta var ok...

Jag kände också mera Sorg och Förtvivlan när jag förlorade en partner och när min far dog. Men jag var ändå väldigt förstående, "Alla måste ju som sagt vandra sin väg", och "Vänner kommer ju och går" och går vidare när vi är färdiga med varandra, så även Partners, Och "Döden är ju en del av Livet"

Men fortfarande var det ganska trist mellan kickarna. Något fattades.

Måhända kan man säga att jag inte hade så mycket Ego... och det vet ju alla att det är bra. Trots allt så fick jag ju Uppleva mycket Ljus och Kärlek, och jag har många Underbara Vänner som jag Älskar. Många som är Viktiga för mig.

Men det är inte sant, för långt där nere under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar ligger mitt Ego instängt och gråter över all gammal smärta.

Jag tror att om jag vill Uppleva Verklig Kärlek, inte bara "ljus och kärlek" med små bokstäver, då måste jag också investera min Sårbarhet, då måste jag öppna upp mitt Hjärta och släppa in någon där, men då kommer också den gamla smärtan ut. Då måste jag Uppleva att det finns någon/några som jag inte Vill vara utan (även om jag vet att jag skulle klara det). Då måste jag också vara beredd att väva samman våra Liv, att Drömma tillsammans. Och att Sörja Förtvivlat om jag skulle mista denna.

Då Väljer jag Kärlek på riktigt inte bara orden på ytan.

30 maj 2013

Vem tror jag mig vara


Igår träffades vi och pratade om allt, ett jättebra möte, allt lades på bordet, allt redes ut, missförstånd, insikter, hur vi skulle kunna gå vidare, vad vi vill. Nu vet vi var vi har varandra.

Hon kunde inte ge mig vare sig ett ja eller nej, men lovade att försöka bestämma sig snart.

Väntan är svår för mig, jag blir helt handlingsförlamad och gör ingenting. Jag kommer på saker som jag vill säga till henne för att försöka att styra henne i min riktning, samtidigt som jag inser att det är just det jag gör, och att det skulle vara helt fel. Jag vill ju verkligen inte styra henne. Dessutom! om jag skulle lyckas hur bra blir det? Jag vill ju inte att hon kommer till mig för att jag leder henne dit utanför att hon väljer det!

Men min fantastiska Vän Carina tog det ur mig <3

Det är en gåva också detta.

Vem är jag att tro att jag känner hennes väg bättre än henne själv, vem är jag att tro att jag kan styra det som händer bättre än Livet självt!

Jag är helt övertygad (mer än någonsin efter detta) att Livet har sina vägar och det är absolut gagnlöst att jag försöker att styra och ställa med dessa vägarna för jag kan omöjligt styra det bättre än Livet

Jag vet att jag har fått många helt fantastiska gåvor i detta, och Livet skulle inte ge mig dessa insikter om jag inte skulle få praktisera dem sen. Om det sen blir med henne eller med någon annan det är inget som jag kan veta något om, livet kommer att lösa det på det sättet som är bäst för mig.

Jag vet vad jag vill just nu, men det skulle kanske inte bli bra om det blev så, Livet har kanske planerat en helt annan resa för oss.

Så jag gör så nu, fokuserar på tillit till livet och sätter igång att göra det jag skulle gjort om jag inte suttit här och väntat. Allt blir som det ska i sinom tid, Allt Är redan som det ska precis nu.

29 maj 2013

Nu ser jag klarare

Det slår aldrig fel... det vi pratar mest om och klagar på och beklagar andra människor för det säger vi till oss själva.

Under hela denna resan har jag tänkt och sagt saker som "hon måste ta sig tid och mod att se sig själv" Och jag har startat krig mot andra människor som inte tycks våga se sig själv.

Men det finns inget i detta som har med någon annan att göra än mig, det finns ingen jag kan skylla på, visst är det så att hon har sina issius att se på och lära av i detta, men det har inget med mig att göra det handlar bara om henne.

Det enda jag kan se är mig själv och min del, jag kan ta ansvar för det och möjligen förändras, det är det som är upphovet till det som hände i min värld. Vad andra gör har inte med mig att göra.

Jag ser hur det hela tiden har handlat om mina gamla mönster, gamla strategier som barnet i mig har skapat för att slippa i från smärta och närhet, för att slippa knyta an och riskera att bli övergiven.

Det var jag som måste ha mod att se detta i mig.

Det var jag som övergav henne, det är det enda som hände. Jag fann en anledning att fly. Jag såg visserligen en anledning i henne, men det var jag som flydde.

Det var jag som alltid skapat bakdörrar för att lätt komma undan, så också denna gång, jag låtsades att hon hade brister som hon behövde se och jobba me, men det var mina brister som Jag behövde se och jobba med,

Jag trodde mig se att hon hade strategier för att fly, men det var mina strategier som jag behövde se.

Jag trodde att hon hade anknytningsproblem som hon behövde läka, men det var Mina anknytningsproblem jag behövde se och läka,

Jag trodde att det var hon som agerade utifrån barnet, men det var hela tiden mitt barn som agerade.

När vi pekar på någon så pekar 3 fingrar på oss själva.

Jag ser också att det kanske inte finns något annat sätt, jag tror inte jag hade kunnat få alla dessa insikterna på något annat sätt, oavsett vem som hade berättat detta för mig så hade jag ändå inte kunnat se det.

Då gäller samma på andra hållet, oavset vad jag ser hos någon annan, så kan jag omöjligt förändra något, de måste se själva, på sitt sätt. Det handlar bara om något som jag behöver se i mig själv.

28 maj 2013

Låt oss hitta tillbaka (av Lisa Rislöw)


Text och bild lånad av Lisa Rislöw

Låt oss hitta tillbaka till sanningen inom oss, 
till ärligheten och de djupa samtalen om livet
om det som verkligen betyder något. 
Om rädslan och kärlekens möjligheter
Om glädjen och gemenskapen

Låt oss se människan bakom fasaden.
Låt oss gå bakom det materiella,
Låt oss se igenom det som är skapat utifrån prestation och måsten.
Låt oss bli ”riktiga” igen, dom vi är utan alla lager vi byggt på oss
låt oss ta tag i det som känns tungt, på alla nivåer
omvandla det med sikte på det högsta bästa för alla
Låt oss bli de vackra människor vi är födda till att vara

Låt oss starta NU

27 maj 2013

Det är som om jag skriker

Bild: Tommy Svensson

Trodde jag var framme i går, men så var det tydligen inte. Naturligtvis! Kommer vi någonsin fram?
Det finns något mer som vill komma ut, och jag känner att jag behöver få ut det, men jag kan inte greppa det.
Jag känner en stooor sorg som vill komma ut, något gammalt, centralt "alla sorgers moder" men jag vet inte vad det är.
Jag går omkring och väntar på att hon ska höra av sig... har jobbat själv idag, gick sådär... stup i kvarten kollade jag FB för att se om hon givit mig något livstecken (och hon är inte ens mycket på FB och de flesta "bekräftelser" jag får av henne där kan jag inte ens se på min mobil, så varför hoppas liksom?)

Så här var det inte innan och jag tror inte att jag brukar vara så här... nu i detta har jag gång på gång förbannat mig själv för att jag inte har kunnat vänta så att hon har hört av sig på eget initiativ utan att basvara något från mig... några gånger har hon gjort det, vid ett av tillfällena bad jag då henne att inte göra det, vilket jag sen tog tillbaka och tvärtom bad henne att höra av sig när hon ville och gärna ofta.

Det är som jag skriker se mig Se Mig!... kan minnas att jag någon gång för länge sedan har insett att ingen hör av sig till mig, för att jag hinner alltid före.

Gav upp jobbet och körde hem, pallade inte längre.

Egentligen är det ju jag som övergivit henne, så det "borde" egentligen vara hon som var arg och ledsen.

Inser också hur ofta jag blir besvärad av kontaktsökande, är för upptagen eller tar det som ett spel.

En Vänn <3 gav mig en övning, jag skulle sitta och titta in i mina egna ögon, titta bakom, innanför, i en spegel , tills något krackelerade i mig.
Jag satt med spegeln länge, länge, var på väg att ge upp, kunde inte komma innanför... det var stängt. Så fick jag för mig att jag skulle säga till mig själv "Jag Älskar dig!" och upprepade mantrat gång på gång, kände att jag måste hålla om mig själv... och ganska snart höll jag på att somna, så då klädde jag av mig naken och kröp ner i sängen och fortsatte hålla om mig själv. Jag får bilden av mig själv som spädbarn, med virkad babyhjälm, det är spädbarnet Ingmar som jag håller om. Sen somnar jag för att bli väckt betydligt lättad en och en halv timme senare.
Tänker det är det lilla, lilla barnet i mig som inte blivit sett och som inte fått den trygga famnen han behövde för att kunna acceptera det och lita på en annan människa. Nu fick han mycket av den varan och förhoppningsvis har det läkt en del av mitt anknytningsproblem <3

26 maj 2013

Nu vänder det

Just Här och Nu
Känner jag det,
Jag är framme Nu
Redo för nästa steg.

Livet har Gett mig
Lärdomar,
Öppnat mitt Hjärta
Fått mig att släppa
kontrollen,
Läkt mig

Kanske de 16 Viktigaste
dagarna i mitt Liv
Hittills
En intensiv snabbkurs.

Dags att praktisera
Lärdomarna
Det är Nu det börjar

25 maj 2013

Öppna relationer


Jag vill verkligen inte att en relation med mig ska vara begränsande utan enbart vidgande för både partnern och mig.

Runt ikring mig ser jag och hör om relationer med olika grader av begränsningar, alla "friska" relationer tillåter mer eller mindre vänskap utanför relationen. Men när det kommer till sexet så är relationen nästan alltid begränsande. Du kan dela min partners tid, du kan dela hens tankar, du kan till och med få dela partnerns kropp i forma av t ex flytthjälp, arbetskraft, danspartner, lagkamrat etc. men när det kommer till könet då är det Stopp!

Varför är det så? och måste det vara så?

Jag har verkligen försökt att tänka mig att kunna dela min partner sexuellt med en annan människa, och intellektuellt är det inga större problem, även känslomässigt har jag ibland kunnat känna att det skulle vara ok. Men jag har aldrig varit där och verkligen fått uppleva det och vad som skulle hända i mig då, och det är bara korta stunder som jag lyckas känna mig riktigt bekväm med tanken.

Nu försöker jag att ta det ett varv till.

Det handlar nog inte om sexet och könet i sig. Sex kan vara ganska ytligt och fysiskt, helt enkelt ett rent kroppsligt behov som tillfredsställs mer eller mindre ömsesidigt, och det är helt ok med sådan sex, om man tycker att det är ett bra sätt, för mig personligen så föredrar jag nog att onanera om det bara handlar om det.

Men riktigt bra sex, upplever jag, innefattar massor av intimitet och närhet på så många andra plan än det rent fysiska.

Det finns ett tillfälle när jag tror att jag Verkligen skulle kunna leva med att partnern har sex med någon annan än mig, och det är om jag av någon anledning inte är kapabel att tillfredsställa just detta rent fysiska behov. Det kan handla om två saker, dels en rent fysisk oförmåga och dels att vi inte lyckas förstå varandras behov. Liksom jag kan tänka mig att det finns saker där vi inte lyckas förstå varandra när det gäller andra saker, men där input från en tredje part kan hjälpa oss att förstå varandra så skulle det kunna vara så med våra sexuella behov. Men samtidigt undrar jag har vi inte då ett kommunikationsproblem i relationen?

En bra relation handlar väl om just intimitet och närhet. Att kunna öppna sig helt för partnern, naken i sin totala sårbarhet. Att kunna knyta an, och våga lita på att partnern alltid finns där när jag behöver någon som hjälper mig att ta hand om mina sår, och att veta att partnern inte lämnar ut mig åt "vargarna" i en sådan situation utan står kvar vid min sida.

För att komma dit så krävs det en väl fungerande Ärlig och rak Kommunikation, och en förmåga och vilja att Kommunicera alla våra behov till varandra. Har vi inte det så har vi först och främst ett kommunikationsproblem som vi behöver lösa.

Så det är kanske egentligen partnerns Intimitet som jag har svårt att dela med någon annan.

Varför är det så? Handlar det helt enkelt om att jag som barn måste dela min mor med mina syskon, att hon helt enkelt inte kunde vara där alltid när jag behövde henne eftersom något annat syskon krävde hennes uppmärksamhet? och att jag inte vill riskera att det händer igen med partnern.

Praktiskt är det ju så att vi faktiskt alltid måste dela partnern med an mängd andra åtaganden som hen har. Barn, Jobb, sjuka föräldrar, syskon eller vänner. Andra som kräver partnerns uppmärksamhet. Som vuxna så klarar vi ju av det, vi är för det mesta kapabla att själva ta hand om våra sår.

Är det helt enkelt det sårade barnet som inte vill dela partnerns intimitet? Så är det nog, för jag tror att det är just det sårade barnet jag skulle få möta om situationen uppstår. Då borde man med andra ord också kunna ta hand om det sårade barnet för att avlägsna den begränsningen i relationen, men vill jag det?

24 maj 2013

All in!


Nu är det All in som gäller, i min nästa relation, vare sig det blir en fortsättning för oss (vilket jag hoppas och tror) eller om det blir i en helt ny relation, så kommer jag att satsa allt på att bli ett VI och inte ett Hon och Han. Jag ska inte ha några bakdörrar på glänt, brister ska lyftas fram i ljuset men fokus ska ligga på det som är bra att bygga på och vårt Gemensamma VI. Det går nämligen inte att komma ända fram om man inte har hela siktet inställt på det.

Det lärde jag mig första gången i tonåren, då vi på gymnastiken skulle lära oss att göra handstående och få betyg i det. Jag var lite rädd att falla och slå mig, så jag lät det ena benet släpa efter lite så jag kunde ta emot mig på det om jag föll. Jag kom aldrig upp i handstående, det är nämligen omöjligt att stå på händerna om man inte låter båda fötterna lämna marken helt och fullt. När jag insåg det och vågade satsa fullt ut då gick det.

I övermorgon ses vi för att diskutera vår eventuella Gemensamma Framtid, jag har ingen aning om vad vi kommer att säga och vad som krävs, men jag är helt säker på att vi båda vill ha en Gemensam Framtid.

Jag har gått och funderat på vad som är viktigt för mig, vilka krav jag ska ställa och vilka krav jag kan ställa upp på... men jag vill inte ställa några krav, jag vill inte begränsa henne för jag tror inte på det, det enda jag vill ha är att vi båda satsar på att vi ska bli mer och mer ett VI, hur det sen ska gå till det får växa fram, ingen av oss vet nog hur det går till (iaf inte jag) att riktigt knyta an till en annan människa och bli ett, så det får vi helt enkelt låta växa fram.

Bra så! Here we go!

All In!

23 maj 2013

Bakdörr


Jag kan se det nu, hur jag när allt detta började genast backade.

Jag ser också hur jag haft det mönstret i alla mina relationer, genast smitit ut genom bakdörren så fort jag fått en chans, faktiskt lite lättad. Med ett undantag, då vi båda bestämt oss för att inte ge upp för lätt, och i stället höll fast vid relationen onödigt länge.

Jag ser även hur jag i alla mina relationer skapat denna nödutgången. Jag har letat efter saker som skulle kunna försvåra en relation, så har jag skyddat mig både från närheten och smärtan, jag har kunnat säga "det skulle aldrig funkat ändå" och skakat av mig det hela.

Men jag ser också hur jag denna gång inte stängde dörren utan stannade i öppningen. Jag har läkt.

22 maj 2013

När sorlet tystnar


Jag ser det överallt ikring mig, hur människor fyller sina dagar med "sorl". Man går omkring med musik i öronen, och flipprar ständigt på sina "dumphones", fyller sin fritid med TV-tittande, träning, vänner, arbete, nya byggprojekt i hemmet... You name it. Och det är inte svårt att fylla upp våra dagar över bredden med saker utanför oss i den stressfyllda tillvaro som vi lever i, jagandes hit och dit för att få allt att gå ihop med jobb, barn, utlandssemestrar.... Det finns hur många sätt som helst att fylla oss med "sorl" så vi slipper att se och möta oss själva. Säkert gör också jag det ibland när jag ännu inte är redo att möta det som pockar i mig, eller när jag behöver en paus innan jag har nästa möte med mig själv. T o m meditation, självhjälpskurser, religiösa möten och ceremonier, som egentligen borde visa oss oss själva kan bli ett sorl som hjälper oss att slippa se oss själva.

Nu säger jag inte att alla dessa saker ,måste vara en flykt från oss själva , men påfallande ofta tycks det mig så.

För egen del kan jag inte fly särskilt ofta, när jag har något som pockar på min uppmärksamhet, slutar jag att fungera, jag får svårt att genomföra mitt jobb, och hemmet förfaller mer än vanligt. Medan andra går ut och bygger en ny uteplats, då sitter jag här oförmögen att ens diska mer än det jag absolut måste helt uppslukad av att lyssna på det Livet försöker säga mig om mig själv.

Problemet med att fly, för vem vill väl egentligen sitta och deppa, när man kan göra något roligare, är att vi som regel får möta det vi behöver lära oss gång på gång och på jobbigare och jobbigare sätt, tills vi öppnar ögonen och tittar inåt.

Det finns en enkel, men ofta läskig, sak som jag upplever kan vara till stor hjälp när vi behöver möta något i oss själva, och det är tystnaden. Att ta sig lite tid, kanske bara en kvart varje morgon, i tystnad, utan något "sorl" enbart med de tankar som kommer av sig själv, kan vara nog för att vi ska se oss själva.

Och att då och då, eller när vi känner att vi behöver ett extra djupt möte med oss själva göra en längre retreat i tystnad är ett fantastiskt sätt att fylla oss med nya insikter.

I dag gjorde jag en sådan retreat, en 5-timmars vandring i tystnad i grupp. Det var tre etapper, först vägen ner till havet, sedan en lång vandring i strandkanten för att till sist ta oss tillbaka upp till utgångspunkten. Varje etapp bjöd på nya möten med mig själv och nya viktiga insikter.

21 maj 2013

Det finns ingen framtid


Det finns ingen framtid. 
Det finns bara Nu. 
I Nuet skapar jag min framtid.

Vill man ha en gemensam framtid
Då måste det finnas någon
Som vill och har tid
Att skapa den med mig

Finns inte det
Så får jag skapa min egen framtid
Som jag vill ha den

Så det gör jag nu...

20 maj 2013

Bara väntaaaaar.....


Du säger att vi ska ses och prata om Vår gemensamma framtid, jag har ingen aning om vad det innebär för dig, en fördjupad relation eller kanske att du vill att vi ska vara vänner, du kan ha kommit fram till vad som helst... du ska bestämma en tid då vi kan ses.... och jag sitter och väntar... på tiden... på mötet... på att du ska se något jag skrivit, och kanske reagera... på ett livstecken... men mest väntar jag på att du på eget initiativ ska höra av dig...

Kanske kommer det aldrig att ske... kanske hinner du inte med någon eller något som inte pockar på din uppmärksamhet...

Och jag går sönder. Jag kan inte sitta och vänta här. får inget gjort på något plan, bara väntar.

Jag inser att jag måste ta tag i mitt liv, jag kan inte hänga upp min tillvaro på att du ska höra av dig. Jag måste börja sörja, släppa taget, släppa förhoppningarna... börja Leva igen.

Men det är svårt att sörja när jag inte vet om det finns något att sörja.

Det är svårt att sörja något som kanske finns här och som jag inte vill vara utan...

Men jag måste... annars går både jag och min tillvaro sönder

Jag måste ta en dag i taget, just nu finns du inte här alltså finns du inte. Vad skulle jag göra då om jag inte bara satt här och väntade?

19 maj 2013

Hur blir man Vuxen


Genom att att aldrig någonsin se ner på en annan människa och tro att man kan ändra deras resa.

Genom att Respektera sig själv och alla andra precis där vi är.

Genom att själv ta Ansvar för alla sina Känslor och Behov och aldrig kräva det av någon annan.

Genom att aldrig ta Ansvar för någon annan människas Känslor och Behov.
Jag respekterar Alla dina val och dina beslut.

Jag Älskar dig för den du ÄR Vackra, Vackra Människa 


Pax vobiscum 

18 maj 2013

Om du inte fanns



Så mycket enklare det hade varit om du inte fanns

Då skulle jag inte ha upplevt verklig Kärlek och Närhet
Då skulle jag aldrig ha börjat att knyta an till en annan människa
Då skulle jag aldrig ha öppnat mitt hjärta så mycket.
Då skulle jag inte ha upplevt vår Spontana Naturliga fysiska Närhet som gavs och togs emot så Självklart och Vilkorslöst.
Då skulle jag aldrig ha upplevt en Relation helt utan krav och förväntningar.
Då skulle jag aldrig ha upplevt en relation där man Bara vill varandra Väl.
Då skulle jag inte Upplevt någon som Älskade mig helt och fullt precis som jag Är.
Då skulle jag aldrig ha Upplevt en Relation där båda är enbart Tacksamma för all tid vi delade.
Då skulle jag inte fått höra om din vardag varje dag.
Då skulle jag aldrig ha Upplevt Dig!

Då skulle jag kunna fortsätta att lämna varje relation mer eller mindre med en klackspark, utan att nämnvärt känna och lägga det huvudsakligen utanför mig själv: "Hon var inte redo" "Hon ville inte ha mig utan någon som var annorlunda" etc..
Då skulle jag fortfarande aldrig ha knutit an till någon människa.
Då skulle jag aldrig ha Upplevt Dig!

Jag känner att du har gjort något med mig (eller om något har förändrats i mig som gjorde vår relation möjlig).
Jag måste revidera mycket som jag sagt och trott mig veta om Kärlek och Relationer.

Jag har sagt att den enda rätta inte finns, att det finns många Kärlekar för varje människa som likt Vänner kommer och går. Och jag tror fortfarande att det är så men att UPPLEVA att det bara finns en enda rätta är det bästa som kan hända Kärleken.

Jag har sagt att man inte kan vara beroende av varandra i en bra Relation, och jag tror fortfarande att det är så, att vi måste kunna vara nöjda utan någon relation för att kunna ha en bra relation. Men att UPPLEVA att man inte kan vara utan en annan människa är det bästa som kan hända Kärleken.

Men du Finns och jag är oerhört Tacksam för det. Jag är så Tacksam att jag fått UPPLEVA Dig, Att Jag fått ÄLSKA Dig och att jag ÄLSKAR Dig.

Jag är Oerhört Tacksam att jag inte kan tänka mig att Leva utan Dig!

Men ändå måste jag tänka mig att leva utan dig.....

Du säger att du vill sitta ner och diskutera en VÅR gemensamma framtid, men du är Upptagen med Allt och Alla och har inte tid med mig, för det är så många som pockar på din uppmärksamhet.

Jag skulle också kunna pocka, men jag vill inte det (fast jag ändå gör det gång på gång), för jag vill kunna känna att du vill ge mig av din tid för att du vill det inte för att jag ber om det.

Det vore enklare om du inte fanns men nu finns du fast inte ändå.

<3

17 maj 2013

Nu tar jag paus


Just nu är jag helt övertygad
att du kommer att komma tillbaka.

Naturligtvis kan jag ha helt fel,
men min känsla är så.

Jag har sagt och gjort vad jag ska säga och göra,
jag har mött vad jag ska möta,
fått de insikter jag skulle få
och öppnat upp det jag skulle öppna upp.

Nu behöver jag bara vänta in tidens gång.
Nu behöver jag bara vänta in dig.
att du ska komma fram
dit du ska nå.

Jag släpper dig helt fri nu
Fri att göra din process
Gå din väg

Nu tar jag paus
Livet runt mig som stått still
Kan åter ta fart

Jag är redo nu

16 maj 2013

Aldrig sörjt förut


Jag kom på i min process att jag nog aldrig har sörjt "på riktigt" förut. Så klart har jag sörjt men jag har aldrig tillåtit mig sorgen på samma sätt och heller aldrig haft så mycket att sörja, för jag har aldrig tidigare öppnat mig för någon på detta viset, aldrig knutit an så mycket, aldrig drömt så mycket om en gemensam framtid. Och därför heller aldrig upplevt en sådan exceptionell Kärlek.

Tidigare har jag alltid lagt det utanför mig själv att det tagit slut. det har varit hon som inte varit redo och därmed så har jag kunnat släppa det bara så där. Jag skulle kunna göra det nu med för visst har vi båda saker som vi inte är färdiga med, men denna gången ville jag välja att stanna kvar och bli redo tillsammans i stället för att fly.

Drömmen om att växa tillsammans i en gemensam framtid finns och då måste jag också sörja, för det är inte de vi mister som vi sörjer utan våra drömmar som är förknippade med personen. Drömmer vi inte så behöver vi inte sörja, men då kan vi nog inte komma Nära heller.

15 maj 2013

Utan hopp


Första dagen utan hopp. Jag vet att det inte är så enkelt, men i natt satte jag ner foten och bad henne att inte höra av sig till mig annat än för att diskutera Vår Gemensamma framtid.

Att hon Älskar mig det vet jag och att jag alltid kommer att Älska henne och det vi haft vet jag. Men det är drömmen om vår gemensamma framtid som jag måste sörja.

Intellektuellt kan jag både tänka mig och tro på en Gemensam Framtid, men jag måste släppa förväntningarna om det annars går jag sönder, annars kan jag inte sörja och gå vidare.

Det var så mycket som var exceptionellt i vår relation. Så mycket som jag aldrig upplevt tidigare, som jag nu måste tänka mig att leva utan.

Det första som poppar upp är detta:

Jag har ett stort behov av fysisk Närhet och Beröring som både kan, men inte behöver leda till Lust. Ingen som jag tidigare mött har kunnat macha mig i det. Men Du kunde! Så många gånger har min beröring blivit avvisad och det gör ont, så mycket som det är ett behov som jag måst kämpa för att kunna leva ut, som blivit avvisat sedan mycket tidiga år. Kan jag tänka mig en framtida relation utan detta!!! Aldrig tidigare har jag upplevt att Beröringen givits och tagits emot så Självklart och Naturligt. Kan jag tänka mig att Leva utan detta!!!

Det vill jag och det tänker jag inte göra, jag vill ha det igen men jag kan inte förvänta mig att det blir med henne.

Men mitt i allt detta så inser jag att hon har läkt mig. Oavsett vad som händer så har jag nu fått det bekräftat att min beröring inte är äcklig eller obehaglig på något vis, att jag inte är äcklig eller obehaglig på något vis. Intellektuellt har jag förstått det, det handlar om deras dåliga erfarenheter av mäns beröring och sex, men jag har nog alltid tagit åt mig. Nu Vet jag att det inte ligger hos mig. 

14 maj 2013

Slutord


Du säger att "jag finns med dig i dina tankar" och skickar mig hjärtan, det är OK du får tänka på mig hur mycket du vill... men varför berättar du det för mig? Fattar du vad det gör i mig? Är det för att lindra din egen skuld? För att du tror att du kan dämpa mitt fall? 

Du finns med mig i mina tankar konstant och jag vill ha bort dig därifrån, Jag kan inte sitta här och vänta på dig medan du åker runt i mina hemtrakter och tittar på platser som jag ville visa dig och tänker på mig. 

Du tar min energi, men du får ta någon annans energi i fortsättningen! Basta!

Hör inte av dig till mig om du inte vill tänka på en framtid tillsammans med mig, eller åtminstone prata med mig om det, då är jag inte intresserad av dina tankar eller hjärtan. Jag kan dela dig med hur många som helst om bara vi finns som ett VI i botten, om Vi är din centrala punkt, Vår centrala punkt! Annars är jag inte intresserad av att höra av dig.

Jag håller på att försöka tänka mig en framtid utan dig och där ryms inte dina hjärtan så länge du inte själv väljer att dela den med mig. Jag behöver all min energi till det.

Jag Älskar dig och önskar dig all Lycka!

På återseende i VÅR framtid eller inte alls! <3

13 maj 2013

Katastrofer


Tyvärr är det väl så att det måste en katastrof till för att vi ska börja våga se oss själva. Det är våra största rädslor som vi måste möta för att bli hela och vi har ägnat hela livet åt att finna på strategier för att fly från dem.

Inte förrän vi tvingats möta oss själva gång på gång inser vi att det är värt det, att vi har inget val, vi kommer att åka på allt hårdare och hårdare käftsmällar tills vi äntligen fattar.

Men efter att vi mött oss själva i några katastrofer så vet vi att det alltid blir en fantastisk utdelning, vi blir av med allehanda stress, prestationsångest, fysiska problem, bekräftelsebehov... you name it. Livet blir helt enkelt fridfullt och enkelt.

Det kommer fortfarande att finnas kvar rädslor att möta, och till på köpet så är det allt större rädslor som återstår efterhand som vi betar av de mindre, men vi vet att Livet kommer kärleksfullt att leda oss dit när vi är redo. Och vi kan välja att inte fly utan nyfiket betrakta det som Livet serverar oss.

Då behöver heller inte katastroferna bli så stora och långvariga och framförallt så vet vi att det bara är ett steg mot ett ändå bättre Liv.

Tror att det började för mig när jag var runt 28 år. Jag hade på ganska kort tid haft 3 relationer med 3 väldigt olika Kvinnor, men alla relationerna slutade på samma sätt och jag insåg att fast det på ytan inte verkade ha med mig att göra så var ändå den enda gemensamma nämnaren jag. Det måste vara något i mig som gjorde att det blev som det blev. Jag valde att titta på det i terapi. som ledde vidare till sökande inom shamanismen.

Ganska snart hade jag en mängd verktyg att hantera Livet med och jag kände mig färdig.

Sen tog vardagen över med relation och småbarnsår... och jag tappade bort detta med att se på mig själv.

Inte förrän efter separationen återgick jag till att lära känna mig själv, genom ett antal relationer  och mängder med samtal.

Så kom den första katastrofen, som tvingade mig att se min prestationsångest bottnande i dålig självkänsla, en ny tid med terapier och kurser vidtog och jag kunde landa med betydligt större kännedom om mig själv och mycket tryggare.

Så blev det dax för nästa katastrof, en Underbar och fruktansvärd relation med en psykopat, äntligen insåg jag att jag är Värdefull precis som den jag är.

Just nu duggar Insikterna tätt i den separation som jag befinner mig i just nu, jag ser ändå mer av mig själv, går förbi ytterligare rädslor och vidgar mitt Hjärta.

Visst kan vi lära oss något om oss och se oss själva utan katastrofer, men ibland tycks det som att Livet måste lirka oss förbi våra största rädslor genom att ge oss ett slag på käften. Kanske är det enda sättet, medvetet sökande och liknande hjälper iaf sällan som det verkar, huvudsaken är att vi Lever vårt Liv och betraktar oss själva i Livet. Då finns det chans att vi slipper katastroferna, eller åtminstone landar vi mjukare.

12 maj 2013

Abstinens


Vaknade i morse och kände ingenting, vare sig ledsnad, ilska, hopp, Kärlek.... eller något. Varför överhuvudtaget gå upp?

Efter tio dygn med omvälvande Känslor, mängder av Insikter och rejäl stress så förstod jag att jag hade abstinens. Inget drama, ingen process, inget adrenalin. Så fort man blir van och kanske lite beroende, undrar hur mycket roll våra signalsubstanser spelar i våra liv? Var det kanske det som hände, var vår Relation för Lugn och Trygg? För lite drama?

Borde inte vanan och behovet av adrenalin (stresshormon) kunna ersättas av oxytocin (närhets- och anknytningshormon) för det var det gott om i vår relation.  


Hur mycket roll spelar våra signalsubstanser för våra val? och hur mycket påverkar vår tidiga barndom bildandet av receptorer för dessa signalsubstanser? Finns säkert forskning på det, någon som vet? Vad jag funderar på är om vi är predestinerade till vissa beteende och kanske i en relation förutom att arbeta med den i övrigt kanske också skulle ta hänsyn till hormonbalansen? liksom en alkoholist behöver undvika alkohol så kanske en med stort behov av adrenalin behöver se till att kanske t ex träna eller liknande som höjer nivån för att kunna må bra?

11 maj 2013

Sann

Du säger att du alltid vill vara sann mot dig själv.

Men hur ska du kunna vara sann mot dig själv om du aldrig tar dig tid och mod att möta dig själv? Världen snurrar runt dig med den nya kärleken, facket, dina barn, dina vänner, arbetet och allt som du ska räcka till för. Hur ska du hinna möta dig själv då? och om du inte möter dig själv hur ska du kunna vara sann då?

10 maj 2013

Adrenalin


Började dagen med ardenalinpåslag och ledsnad... kände att jag var ARG! och insåg varför. 

Han har lagt ut en massa bilder från deras firande av hennes födelsedag igår. Det skulle vara jag! 

Går och spånar på ett Ilsket blogginlägg men så inser att Ilskan ska dit den hör hemma Så skriver till honom:

"Piss off! Jag kan förstå om ni vill visa upp er lycka och kärlek, men i mitt sårade hjärta signalerar det ägande "Titta Sigge, hon är min nu!"


Kändes skönt att vara arg och uttrycka det! Under tiden jag skrev så såg jag att jag hade ett mess... kollade, ett "  " från henne, Svarade: "Tack för den du, jag är arg idag"

Samtidigt så gör jag ju lika dant, Älskar att visa upp min Kärlek och Lycka, varför gör jag det då, vad är mina motiv, vad signalerar jag?

Min berättelse säger att jag gör det för att det är vackert och jag vill inspirera, dessutom har jag inte heller på mycket länge haft någon partner som gått från en annan direkt till mig, något sårat Hjärtas att ta hänsyn till. Skulle jag visat den hänsynen? Jag tror det. Jag kan mycket väl nöja mig med att bekräfta min kärlek inför partnern och måste inte visa upp den för hela världen om det gör någon illa.

Inte heller tror jag att jag vill signalera ägande, jag tror inte på och känner inget ägande i en relation, snarare är det Enhet och Kärlek som jag vill signalera.

Hon ringde någon timme senare och vi hade ett långt bra samtal... 
bra eller dåligt? men ett visst hopp kom igen. 

9 maj 2013

Framtiden


Kommer framtiden någonsin
eller är den bara en myt
som vi skapar
för att få en riktning
i vårt nu

Kommer framtiden någonsin
eller är den bara en myt
som vi skapar
för att väva samman
våra nu

Kommer framtiden någonsin
eller är den bara en myt
som vi sen måste sörja
när vårt nu
ändrar riktning

Kommer framtiden någonsin
eller är den bara en myt
som vi sen måste sörja
när någon av oss
ändrar riktning

Och vi står
ensamma kvar
utan riktning
i vårt nu

8 maj 2013

Tomhet


Jobbade första dagen idag på nästan en vecka, det är vår på gång, fåglarna kvittrar men bara stillsamt, det är en konstig tom känsla i naturen som om den väntar på något.

Likaså känner jag mig, tom men som en tryckkokare. Det är något som vill ut.

Det är din födelsedag idag, jag skulle vilja skicka blommor, jag skulle vilja fira med dig och dina barn, kommer jag någonsin att möta dem igen? Jag hade drömt om att  tillbringa helgen i mitt vackra Bjäre med dig, äntligen få visa det för dig, kanske ta ledigt från jobb och väcka dig i stugan med blommor, sång och presenter.

Det är så mycket jag drömt om att få göra med dig.

Vem ska jag nu köpa blommor och presenter till. vem ska jag dela min barndoms Bjäre med, vem ska jag dela Trollstorp med? Vems drömmar ska jag få ta del av, Vem ska jag sova nära varje natt, med vem ska jag dela vardagens händelser och med vem ska jag älska naken i naturen? Åt vem ska jag laga frukost, och vem ska vänta mig med dukat bord efter jobbet? Vem ska jag laga mat tillsammans med....

Det känns tomt

7 maj 2013

Hit men inte längre



Spännande!

Jag mötte en kvinna för att leverera några böcker, vi tog en promenad och fika och pratade typ en timme eller två... Trevligt, kul....
Som alltid så har vi i varje möte en gåva att ta emot...
På vägen hem funderade jag på detta:
Vi har alla olika gränser "Hit men inte längre!" när det gäller att "klä av oss nakna" inför andra människor och de är olika med olika människor.
Jag har väldigt lite sådana gränser generellt, och de allra flesta har väldigt lite sådana gränser mot mig (det är en del av min magi), däremot har jag väldigt mycket sådana gränser gentemot min ursprungsfamilj, (dock, tror jag, mindre än de flesta inom familjen). Likaså (kom jag på) att jag har mera gränser gentemot en partner (Hmm?)
Bland de närmaste Vännerna har jag inga sådana gränser alls mer än de gränser som jag har gentemot mig själv, och även de, hjälper de mig gång på gång att kliva över.
Det är så klart att det handlar om Trygghet, hur trygga vi är i oss själva och hur trygga vi är gentemot de olika personerna vi möter. Generellt är jag väldigt Trygg i mig själv gentemot de flesta, Men paradoxen är (och det som är lite jobbigt) att gentemot de som är mig närmast (och som jag borde vara tryggast med) är jag mest otrygg.
Med hjälp av mina vänner kom jag på ett gammalt minne som blivit ett mönster.

för 20 år sedan gjorde min partner och jag någon övning i början av relationen, för att träna oss att vara ärliga mot varandra... Kommer inte ihåg exakt hur övningen var utformad, men vi skulle sitta mitt emot varandra nakna och kommentera varandras kroppar varpå jag på något sätt kommenterade hennes bröst på ett ofördelaktigt sätt upplevde iaf hon. Det förlät hon aldrig och det skapade ett avstånd mellan oss.

Tror att jag faktiskt omedvetet har letat efter saker som skulle vara svåra för partnern att ta i mina relationer, saker som skulle upplevas som dömande eller kritik, för att skydda mig mot närhet. men efter den missen så har jag hållit det för mig själv och därmed blivit och känt mig oärlig. Vilket säkert har skadat våra energier gentemot varandra.

Som min Vän Tobias så klockrent uttryckte det:

Så fort flirten förvandlas till relation, 
inventerar jag 
omedvetet dessa "ofördelaktiga" saker kring partnern för att inte göra om misstaget igen. Samtidigt har jag skapat hemligheter som aldrig får yppas...

Men idag tror jag mest det är ett mönster och medvetenheten om det hjälper mig nog att släppa det.

Tänk vilken stor gåva ett "Random" möte kan ha!

6 maj 2013

Tryggt vilar jag i Livets famn

Jag fylls av Förundran, Vördnad och Tillit när jag ser hur välregisserat Livet är.

Vi drabbas av olika olyckor och livskriser gång på gång i Livet, det behöver inte vara många eller ofta, men då och då händer det att allt vänds upp-och-ner.

Jag har just haft en vecka av en sådan livskris och jag kan inte annat än Förundras, jag hade aldrig kunnat få alla de Insikterna, mött alla de rädslorna eller öppnat mig för så mycket Kärlek utan dessa händelserna. Säkert har Livet en plan B om jag nu inte har förstått, så visst finns det säkert andra vägar jag kunnat möta detta på, men jag kunde aldrig räknat ut det själv, jag kunde aldrig gått på en kurs där allt var Så tillrättalagt för att ge mig dessa Upplevelserna.

Naturligtvis ser jag inte hela bilden, men jag kan spåra hur händelser sedan kanske 45-50 år tillbaka har lett fram till just denna vecka. Hur den ena händelsekedjan och erfarenheten efter den andra har fogats in i mitt Liv för att slutligen vävas samman just i denna veckan, bara för att bilden som väven visar ska bli riktigt tydlig för mig. Som om Allt som finns i Livet är till för just mig.

  • Jag börjar drömma om ett enkelt liv i barndomen.
  • Jag har "dålig ekonomi" som ett tema genom Livet.
  • Närhet och sex är "inte för mig" i min ungdom.
  • Jag möter Vän efter Vän för att öppna mig för Närhet steg för steg.
  • Jag går igenom Relation efter Relation för att hjälpa mig att släppa kontrollen och bli sårbar med ett öppet hjärta
  • För att bli redo för denna Relationen.
  • Jag omger mig med Vänner som kan se mig där jag är och vågar se sig själva.
  • Vi är så upptagna av annat så vi glömmer våra rädslor.
  • Av samma skäl ser vi inte varningssignalerna.
  • Just dessa brister öppnar upp för att föra in nästa scen i mitt Liv.
  • En man rullar in i vårt Liv.

Och sedan följer mängder av små detaljer som alla leder till stora Insikter, och som leder mig genom den ena rädslan efter den andra, som öppnar mitt Hjärta.

Helt oumbärliga har de fantastiska Vänner som jag har varit. De ser mig och ser sig själva och talar om allt de ser utan att någonsin vara dömande, och de Finns där med sin famn utan att någonsin ta ifrån mig min Smärta. Utan dem hade det nog inte varit möjligt.

Lika viktig är min tro på ett Gott Liv som bara Vill mig Väl, och som bara ger mig Gåvor varit.

Kanske den viktigaste förutsättningen är dock att jag vågar se på mig själv och det som händer i mig och i Livet.

Jag vet att jag har svårt att visa det här  för det är så oerhört komplext och hela bilden tror jag är omöjlig att förstå, men för mig leder det till att jag efter bara en veckas "Katastrof" kan sitta Leende på trappan en morgon och undra vad Underbart Livet har att erbjuda mig idag (oavsett vad det "underbara" har för nyans). Jag sitter där på trappan och har Vuxit minst en meter sen förra veckan, med ett öppnare Hjärta, färre Rädslor och så mycket Visare.

Tryggt Vilande i Livets Famn

Kanske är just denna pjäsen slut eller kommer en ny scen...

5 maj 2013

Jag skulle kunna hata


Jag skulle kunna hata och förbanna
henne som övergav mig för en annan

Jag skulle kunna Hata och förbanna
den hon övergav mig för

Jag skulle kunna Hata och förbanna henne
för att hon inte ville jobba på
vår Underbara Relation
vår Kärlek

Jag skulle kunna ångra mig och klandra
att jag inte såg signalerna i tid
att jag inte tog tag i det som jag faktiskt såg

Jag skulle kunna hata och förbanna
alla som orsakat mig smärta

Jag skulle kunna ångra mig och klandra
alla misstag som jag gjort

Det har jag också gjort

Jag har varit Ledsen, Arg,
Besviken, Hämndgirig
och mera Ledsen

Men framförallt har jag
Älskat

Men jag är Tacksam!

Jag är Tacksam för alla sår
som detta har läkt i mig själv

Jag är Tacksam för alla rädslor
som detta tagit mig förbi

Jag är Tacksam för allt Ego
som detta knuffat av tronen

Jag ser det tydligt nu
inget som jag själv räknat ut
skulle kunna ge mig
Allt detta!

Och till det
En Vackrare Kärlek
och en Bättre Relation
än jag någonsin mött förut

Jag tar det inte personligt

De kunde inte gjort annorlunda
De var så sanna mot sig själva
som de kunde vara
och utan uppsåt.

Hur skulle de kunna göra annorlunda
utan att ljuga för sig själva
och mig

Så otroligt välregiserat
Alltihop

Tack Livet!
för att du leder mig
för att du visar mig
vem jag Är
för att du läker mina sår
och öppnar mitt Hjärta

Tack Livet
För att
jag alltid kan vila
i det jag möter
i trygg förvissning
om att allt är gott

Tryggt vilar jag
i Livets famn
i Tillit



4 maj 2013

Gamar

Jag kallar dem för gamar, alla de som inte själv vill ta Ansvar för sitt Liv.
Alla de som inte vågar Se sig själv och finna Kraften inom.

Vi ser dem vid horisonten
Men så fort vi drabbas av en olycka
Cirklar de över våra huvuden.
De kräver att få trösta
att få ta bort vår smärta
men förmår inte själva
lösa sina problem

Ur vår smärta får de sin energi

De lever utmärkt i symbios
med en annan art av gamsläktet

Alla de som hela tiden
drabbas av olyckor
och vill ha tröst
De vill att någon annan
ska ta bort deras smärta

Ur Trösten får de sin energi

Det finns de som behöver
vara behövda
Mamma-gamarna
De har så många "barn"
som skriker på deras uppmärksamhet
så de hinner inte ta hand om sig själv

Ur att "ta hand om" får de sin energi

Naturligtvis lever de utmärkt i symbios
med barn-gamarna

Alla de som hela tiden
behöver hjälp och stöd
av någon annan
De som behöver en "mamma"
fixar och ordnar
åt dem

Ur sin mammas bröst när de sig

Andra är Gurus
De behöver någon
som ser upp till dem
De lär ut allt om livet
men förmår inte leva det själv

Ur andras dyrkan får de sin energi

Så väl ordnat är livet
att det finns Troende som kan leva med dem

De som söker svaren
i skrifter, kyrkor, och
olika auktoriteter
De vill att någon annan
ska tala om hur de ska leva
så de slipper
leva själva

De finner sin kraft i att bli religiösa

Talrika är de gamar
som visar upp sina lånta fjädrar
de putsar sin skrud
och säger alla vackra och kloka ord
som de kan komma på
De jobbar och sliter
för att vara duktiga
Men de är aldrig bra eller vackra nog
för de vågar inte möta
sin inre styrka och skönhet

De lever på andras bekräftelse

Det är inget fel på gamar
men några örnar blir de aldrig
så länge de inte tar ansvar
för sitt eget Liv
finner sin kraft
Då kan de sväva högre och friare

3 maj 2013

Nu får jag möta mig själv

Jag ligger i min säng och försöker sova, lyckas kanske slumra till innan hostan väcker mig, går upp och försöker med värkande ögon efter ett dygns vakenhet göra något, kliar sönder min torra trötthetskliande hud på benen, tills jag åter är så trött att jag tror mig kunna somna.

Gång på gång upprepas detta.

Sen får jag möta mig själv

Jag känner så väl igen detta

Jag ser lille Ingmar ligga ensam hostande och snörvlande i sin säng med kliande eksem, mor har inte tid med honom, kanske finns min lillasyster redan där, och tar upp hennes tid. Han ser henne sitta och amma systern.

Bortvald

Utanför


Ledsen

Gråtande

Men det hjälper inte, hon har inte tid med mig.

Men hostan och eksemet funkar

Mor har astmaerfarenheter och är orolig för mina "dåliga luftrör"

Hon följer mig iaf på läkarbesök och ger mig mediciner

Även om jag inte får vara i hennes famn

Sedan dess har jag haft "dåliga luftrör"

Jag ser Ingmar i yngre tonåren sitta gråtande och snörvlande utanför kamraternas dörr.

Bortvald

Utanför

Ledsen

Gråtande

Men det hjälper inte, de har inte tid med mig

Där fattade jag någon sorts beslut

Det tog många år innan jag grät igen

Jag lägger mig igen för att göra en Lägereldsprocess, men somnar ifrån den äntligen. Tror egentligen att jag är färdig med mor i detta, hon är förlåten. hon gjorde sitt bästa. Det är nog bara lille Ingmar som behöver gråta ut och få vara i min famn.

Jag bär honom med mig i dag, i bärsele vart jag går, känner hans varma kropp mot mitt bröst och han lutar sig mot mitt trygga bröst.

Tillsammans sörjer lille Ingmar och vuxne Sigfrid

Bortvalda

Utanför

Ledsna

Gråtande

2 maj 2013

Ett Kärleksbrev - Kärlek på riktigt

Livet visar mig Kärleksfullt vägen, som alltid, ibland är vägen krokig och jag gör många avstickare till höger och vänster, men till sist kommer jag alltid fram dit jag ska. Att fundera över destinationen är oftast gagnlöst, för hade jag vetat den hade jag antagligen inte tagit ett steg till i den riktningen. Vår väg handlar nämligen (tror jag) om att ta oss närmare och närmare oss själva och för att nå dit måste vi igenom alla våra rädslor, av naturliga skäl kan jag inte själv lista ut en väg som kommer att leda mig igenom dem, för jag vill helt enkelt inte om jag kan slippa. Därför är det så väl ordnat att livet lirkar oss igenom dem.

Jag kommer inte att ha råd att göra något som kostar något nämnvärt i Trollstorp de närmaste månaderna, så jag måste släppa det en tid. Det handlar inte om att ge upp, det handlar bara om att låta det vila, Trollstorp finns ju kvar. I stället ska jag se till att försöka sätta mitt andra hus i säljbart skick och sälja det. Livet leder mig med siffrorna på mina bankkonton.

Därmed kan jag flytta fokus, och jag får ett nytt utgångsläge. 

Älskling, Förälskelse är något som händer oss, men Kärleken är ett val. Vi är inte färdiga med varandra. Jag vill dela mitt liv med dig. Jag vill dela ditt liv med dig. inte bara att vi umgås när vi kan och vill utan så mycket jag förmår vill jag leva ett gemensamt liv, och jag vill vara så delaktig jag kan i ditt liv och hoppas du vill vara så delaktig du kan i mitt liv (det har du varit bra på hittills). Jag vill att vi gör dina drömmar till våra drömmar så långt vi kan. Jag vill att vi gör mina drömmar till våra drömmar så långt vi kan, utan att vi på något vis ger upp det som är vi.

Men vad mera är, jag kan tänka mig att dela dig med flera Kärlekar, Liksom jag måste dela dig med dina barn, och du mig med min son, liksom vi måste dela varandra med varandras vänner, gamla och nya, så vill jag dela dig med alla de människor du behöver i ditt liv, oavsett på vilket sätt du behöver dem. Jag kan till och med tänka mig att dela dig sexuellt med andra människor (om du har behov av det), bara du inte väljer bort mig, bara du inte utesluter mig (så länge vi inte är färdiga med varandra). Vi kan låta varandras olikheter och olika behov berika oss båda.

Jag vet att det är en utmaning både för dig och mig, men för mig är det vad jag vill kalla Kärlek på riktigt: Jag väljer dig på nytt och på nytt oavsett vad, för jag Älskar dig, och Kärlek begränsar inte - Kärleken vidgar!

Vill du?

Din Sigfrid


<3 <3 <3

1 maj 2013

På nätterna drömmer jag


På nätterna drömmer jag att du kommer tillbaka

Att vi sätter oss ner och pratar om vår relation
om det som är bra
om det som är viktigt för dig
om det som är viktigt för mig
om det som är ditt som kan bli vårt
om det som är mitt som kan bli vårt

Vi pratar om vad vi har gemensamt
och vad vi behöver göra var för sig

Och vi pratar om det som är dåligt

Vår Relation är Unik för oss båda
Ingen av oss har varit så Trygga i en relation
Ingen av oss har varit så Fria i en relation
Kanske har ingen av oss varit så Nära i en relation
Vi har bara velat varandra Väl

Ingen av oss har begränsat den andre i vår relation
Kanske har vi begränsat oss själva

Det har varit mycket som har varit Underbart
Vi har haft mycket som har tagit upp vår gemensamma tid
Vi har haft mycket var för sig
Vi har haft ett gemensamt kortsiktigt mål

Vi har inte tagit oss tid att se framåt
att se hur vi vill ha det
tillsammans 
och var för sig

Jag vaknar innan vi kommer fram till något
Men vi sätter oss i alla fall ner och pratar
Vår relation är värd det
Vår Kärlek är värd det

<3