29 aug. 2013

Det är Jag som är spindeln i Väven


Det är jag som är spindeln i den väv som sammanlänkar allt i Min Värld.
Det är jag som rycker i trådarna som får allt och alla runt mig att agera.
Varje rörelse i Väven är enbart till för att Jag ska Uppleva Mig Själv och Livet.

När någon agerar bakom min rygg, då är det jag som dragit i trådarna.
När jag ser en räv i skogen - Det är jag som dragit i trådarna.
När jag drömmer om Änglar som omfamnar mig, se där! det var jag som drog i trådarna.
När min bil går i sönder när jag som bäst behöver den, Gues what! Jag drog i en tråd.
När sommaren övergår till höst, tror du inte att jag varit där och ryckt i trådarna!
När min Älskade Kysser mig med sina Ljuvliga läppar, I did it again, drog i trådarna.

Vad som än händer i min värld så är det jag som rycker i trådarna.

Jag ska inte påstå att jag medvetet fixar allt detta, tvärtom så sker det mesta utan att jag har en aning om att det ska ske, men det är mitt högre jag som med allt som sker, ömt vägleder mig till precis de upplevelser som jag valt för detta livet. Det finns ingen annan utanför mig som drar i trådarna i min väv och får mig att dansa likt en marionett, det är bara jag.

Inte heller är det jag som drar i din väv och får dig att dansa, inte ens när du dansar in i mitt Liv. Ur mitt perspektiv Ja! men ur ditt perspektiv så är det bara du som drar i trådarna när vi Gemenskapar våra Liv på ett eller annat vis.

Jag kan gå in i ett drama med dig, eller jag kan uppleva den Ljuvligaste Lycksaligheten med dig. Men jag blir aldrig ett offer för dig, och aldrig blir min Lycka beroende av dig.


26 aug. 2013

Listen to your body

Varför håller vi på att manipulerar våra olika delar?

Vi är inte vår kropp, men kroppen är kanske den av våra delar som tydligast har sina gränser eftersom den är fysisk och alltså tydlig. Kanske är det också därför som den så ofta får tydliggöra när vi försummar andra av våra lika viktiga delar, som t ex Känslorna eller Anden...

I skrivande stund är jag hungrig, men det är för tidigt för frukost(!) Varför tänker jag så? Mitt intellekt säger mig att jag kommer att bli hungrig innan det är dax för frukost på jobbet om jag äter redan, sen kommer rytmen att bli helt fel (jämfört med mina kollegor), bättre jag tar en banan, eller en macka. Men varför det? Blir inte rytmen i stället helt rätt, dvs MIN rytm! Är det så vi gör? Ständiga manipulationer av vår rytm, för att passa in i normen, för att hinna uppfylla egots önskningar, för att anpassa oss till andras tider etc.

Och spelar det egentligen någon roll om jag tar frukosten nu och småäter sen eller om jag småäter nu och tar frukosten sen?

Svårigheten ligger i att identifiera vad som är "autentiska" behov och vad som är skapade behov.

Kanske vore det inte alls tokigt att just småäta hela tiden och bara sällan eller aldrig äta en större måltid. Kanske är min hunger ofta ett skapat behov som uppkommit just för att jag inte lyssnat på min kropp utan i stället för att äta lite när jag varit hungrig anpassat mig efter klockan med påföljd att jag blivit så hungrig att jag sedan ätit mer än jag behövde (också för att det ska räcka till nästa mål-tid), eller kanske som rent frosseri för att det var så gott. Därmed har jag töjt ut magsäcken, vilket naturligtvis gör att jag behöver mer mat för att den ska kännas fylld.

Alltihopa är nog ett feltänk och ett inövat missbruk. Att vara mätt är inte det samma som en fylld magsäck och att vara hungrig är inte det samma som en tom magsäck, att vi ser dessa samband beror nog helt enkelt på att vi anpassat oss till mål-tiderna. den verkliga känslan av hunger uppstår när vi har lågt blodsocker i hjärnan, äter vi då något, oavsett vad och hur mycket, så kommer blodsockernivån i hjärnan att stiga efter 20 minuter och vi kommer att uppleva en mättnadskänsla.

Hur gör djur? Tänk om jag vore en tidig Homo Sapiens och levde huvudsakligen som samlare, då skulle jag nog ströva omkring i skogen och just småäta större delen av tiden, jag skulle ta en nöt här och en larv där och stoppa i munnen, någon gång då och då skulle jag råka på en större måltid som ett kadaver av en hare eller ett träd fullt med mogna körsbär. Då skulle jag stanna upp och stoppa i mig så mycket jag orkade. kanske skulle jag också fylla korgarna och bära med mig en del av fynden.

Anledningen till att jag började skriva denna texten var egentligen något annat, fast samma sak.

I går började jag jobba igen efter en tids semester, av någon anledning så kunde jag för mitt liv inte somna natten innan. Det händer mig väldigt sällan, jag är av naturen an morgonpigg och kvällstrött människa, så jag somnar vanligtvis mycket snabbt på kvällen, skulle jag någon gång bli väckt och vara "morgon"-pigg på kvällen så somnar jag som regel lätt igen om jag bara ligger kvar, räcker inte det så brukar det hjälpa att meditera. Men så icke natten till igår. Förmodligen var det några faktorer som samspelade och gjorde det omöjligt att sova, jag hade på semestern följt min naturliga rytm mer än vanligt, och nu protesterade kroppen när jag försökte tvinga den tillbaka in i boxen. Likaså hade jag som oftast jobbar hårt fysiskt, låtit kroppen vila  ganska mycket, kanske hade den lite abstinens (spring i benen). Dessutom så hade jag på kvällen druckit en kopp kaffe med koffein (numera något mycket ovanligt för mig)! Allt detta samverkade antagligen och gjorde sömnen omöjlig vilket resulterade i bara ett par timmars sömn den natten.

Resultatet blev så klart att jag var dödstrött när jag kom hem från jobbet, men tror ni att jag gick och la mig? nej jag "skulle bara" en hel massa saker, äta så klart (vilket var mycket rimligt) men även sådant som att vara duktig och packa en del böcker och lägga ut andra till försäljning (uppmanad av ekonomiskt lågvatten och prestationsångest), sedan åkte jag och Älsklingen och köpte några livsnödvändiga varor, (vilket hon erbjöd sig och mycket väl kunde gjort själv, men jag ville tillbringa tid med henne), När jag sedan äntligen gick och la mig och Älsklingen kröp ner naken bredvid mig så väcktes lusten och vi hetsade varandra till Älskog (vilket egentligen för min del nog mest var eftergivenhet mot njutningscentrat, frosseri alltså, jag hade mått mycket bättre av att sova och njuta av min längtan).

Som ett brev på posten vaknade jag med migrän framåt morgonen, kroppen protesterade mot min bristande Respekt!

Åter till naturen: nog hade det varit samma sak med sömnen om vi lyssnat på kroppen. Efter att ha klivit ner från körsbärsträdet med en välfylld mage så hade jag garanterat kurat ihop mig till en middagslur. Troligtvis hade dygnet varit uppdelat i flera kortare perioder av sömn och vakenhet om vi lyssnat på kroppen fullt ut.

Skalmans mat-och-sov-klocka är nog inte så dum egentligen. Jag tror att vi alla har en sådan under skalet, som vi nog skulle må bra av att lyssna lite mer till. Men i stället har vi plockat ur batterierna av olika skäl. Problemet med mat-och-sov-klockan i samhället tydliggörs också i Bamse då Skalman hela tiden måste avbryta sig i  de mest kritiska situationer. Kanske är det dags att vi anpassar samhället efter oss i stället för tvärt om! Ofta hade det nog varit fullt möjligt om vi bara tillät oss själva och varandra att ta större ansvar för vår tid.

23 aug. 2013

Hen är Vuxen!


Lärde mig något bra av min kloka Älskling i helgen.

Varje gång jag vill ta hand om en Vuxen människa kan jag säga till mig själv "Hen är Vuxen!" Vem är jag att förminska en Vuxen människa? Vad får mig att tro att jag är mera Vuxen än hen? och att jag vet bättre vad som är bra för hen?

Det är stor skillnad på att göra någon en tjänst, att hjälpa och stötta någon som ber om det, och på att "Ta hand om" en Vuxen människa. Så länge vi ger av oss själva utan att åsidosätta oss själva, och utan att ha dolda motiv att tillskansa oss uppmärksamhet och bekräftelse så är Givandet bara Vackert och Viktigt. Men om vi tror oss veta bättre, om vi tror oss vara vuxnare, då förminskar vi mottagaren.

Jag tror faktiskt att Givandet är Livsnödvändigt för att vi ska må bra som människor, vi är sociala varelser som behöver varandra och utan Generositet på alla plan blir vi bara ensamma individer.

20 aug. 2013

Effektiv eller rent av korkad (av Jenni Ronnysdotter Persson)

Texten Lånad av Jenni Ronnysdotter Persson

För snart 2 år sedan blev jag sjuk. Det har tagit mig all denna tid att bara börja lära mig vad som blev fel. Den största boven är EFFEKTIVITET! Göra två saker samtidigt, stressa för att hinna den tredje och till och med den fjärde saken helst på samma gång. Ni som känner igen er (och jag vet att ni är många) tänk ett steg längre än vad jag gjorde. INGEN vill hamna där jag hamnade!

Din kropp är din läromästare. Om ditt hjärta slår dubbla slag så gör det inte det pga att vara effektiv (tjoohooo nu slipper jag slå en stund) det gör det för att något är FEL.

Du kan omöjligt ta dubbla andetag. Ett i taget....år ut och år in. Möjligtvis andas du fortare vi ansträngning...men det går fortfarande bara att ta ett i taget.

Kan du ta dubbla steg? Nope...möjligtvis kan du springa eller hoppa jämfota men bara under en begränsad tid för sedan får du ont.

Så vad ni än gör....ta det lugnt. Det som verkligen är viktigt det hinns med. Allt annat är bara höga krav från din inre röst. Den rösten är din värsta fiende. Låt den inte få kontroll över dig. Sätt dig i solen, andas, njut och tillåt dig att bara vara. Du är inte bättre bara för att du putsat dina fönster 6 gånger på en månad. Du är inte bättre för att du jobbar 60 timmar i veckan. Du är inte bättre för att ditt hem alltid är välstädat. Släpp taget om alla "måsten" och njut av ditt liv så som det var tänkt från första början. Inte satt du i ditt rum som 11-åring och drömde om ett liv med alla dessa krav? Nej, du drömde om helt andra saker och det är dags att släppa fram denna oförstörda 11-åring igen och njuta!! 

[Jenni Ronnysdotter Persson]

17 aug. 2013

Min "Minn"

Ett år har gått,
49 står oss åter
av Vår
50-åriga relation!

Det är en så Fantastisk Gåva att få ha dig i mitt Liv.
Underbara Människa, Härliga Kvinna!
Så Tacksam att få vara Din Man
Och att du vill vara Min Kvinna!

Vi kommer allt Närmare varandra hela tiden
och jag har lärt mig att det enda som skapar avstånd
är när vi inte låter varandra vara den vi Är
och göra vad vi Vill.

Att komma Nära och att Älska
Handlar om att Släppa taget och Ge
och aldrig om att hålla fast och vilja ha.

Det handlar om den barnsliga glädjen
att hitta en vacker sak,
glatt hålla fram den och säga
"Titta vad jag hittade till dig Älskling!"

Och det handlar om så mycket, mycket mer....

Älskar dig Oändligt
Min Beatrice!
<3 <3 <3

14 aug. 2013

Anknytning

Vi behövde ingen.

Båda hade vi massor av Vänner som vi sa att vi Älskade, kanske gjorde vi också det, åtminstone en del av dem. Men det var i de flesta fallen en ytlig Kärlek, kanske vore det mer rätt att säga att vi "tyckte om". Tyckte om att Krama dem, tyckte om att stödja och hjälpa dem, tyckte om att se och bli sedda, tyckte om att samtala med.

Båda hade vi Mål och Mening i våra Liv, vi hade Drömmar emot vilka vi strävade. Vi hade fullt upp med våra Drömmar och våra Vänner. Trygga och Nöjda med våra Liv. Oss själva nog.

Vi sa att vi Älskade varandra, och det fanns en Längtan att Beröra, att lära känna varandra, inte för att vi behövde varandra utan just för denna Längtan.

Vi blev ett par.

Tacksamma för all tid vi fick med varandra, tacksamma för vår Underbara Närhet. Utan att begränsa varandra öppnade vi våra Hjärtan. Ville bara varandra väl. Vi gav varandra små gåvor. Vi Älskade varandra och vi Älskade med varandra.

Fortfarande behöver vi ingen, fortfarande har vi våra Vänner som vi Älskar, fortfarande har vi våra Drömmar, men vi Vill inte vara utan varandra.

Vi Älskar våra Vänner men den Kärleken kan inte mäta sig med den Kärlek vi Känner för varandra. Vi begränsar inte varandra och Vill varandra bara Väl, Tacksamma för all tid vi får Tillsammans.

Att Drömma våra Drömmar själv har blivit trist. I stället Drömmer vi Tillsammans.

11 aug. 2013

Finnare

För inte så länge sedan var jag en Sökare, men jag kallade mig aldrig för sökare. Jag kallade mig för en Finnare. Sökaren kan söka hur länge som helst utan att komma fram. Finnaren är redan framme

Jag gick på kurser och läste böcker, gick på terapier och gjorde inre resor. Och jag fann, den jag fann var mig själv

Fortfarande är jag en Finnare, men jag går inte längre på kurser och läser sällan böcker. Livet får leda mig som det alltid har gjort. Det finns inget att förändra, allt är precis som det ska vara. Det finns inget att söka, jag är perfekt precis som jag är. Fortfarande Finner jag mig själv, och förändringen sker av sig självt, jag ser mig själv och förändras.

Kurserna och böckerna var helt nödvändiga. Tidigare var jag styrd av rädslor, rädslor för att inte duga, rädslor, rädslor för att känna, rädslor för att inte bli sedd, rädslor för att förlora kontrollen. Rädd för mina rädslor. Jag såg aldrig något annat än mina rädslor.

Allt jag gjorde tog mig bakom mina rädslor och hjälpte mig att se den som fanns under. Se mig själv.

8 aug. 2013

Jag och min

Jag såg en film där det sas att i Siox-indianernas språk finns inga ord för "jag" och "min" utan bara "vi" och "vårt".

Jag gillar tanken på att inte använda dessa ord, idag är det väldigt mycket "Jag" och "Min" i vår värld. Människor ser väldigt mycket bara till sig själva och bryr sig föga eller inte alls om andra, vare sig de i den närmsta omgivningen, de som vandrat före oss eller de som kommer efter oss. Mycket handlar om att ha saker som "mitt" utan någon hänsyn till andra.

Hela vårt konsumtionssamhälle är uppbyggt på "mitt", utan "mitt" stannar hela vårt ekonomiska system.

Men vad kan vi egentligen äga? Finns det överhuvudtaget något vi kan äga mer än vår egen upplevelse?

Och hur skulle världen se ut utan ordet "mitt"? Är inte just Generositet en väldigt viktig del av den mänskliga sammvaron?

Tänk om vi lade bara en femtedel av det engagemang som vi lägger på att jaga runt för att erövra saker som vi kan äga, på att engagera oss i andra människor och djurs välbefinnande, visst skulle världen bli en mycket trevligare plats då.

Och tänk om vi i stället för att engagera oss så mycket i "jag vill", "jag behöver", "jag vill ha" osv tänkte mer på vad vi i olika konstelationer behöver. Vad behöver barnen i skolan? behöver de mera betyg, fler prov och mindre bild och idrott, eller är det kanske mera personal?

Vad behöver vi egentligen? Vi behöver mat och vatten, vi behöver skydd för väder och vind, det är våra basala fysiska behov. Vi behöver Trygghet, vi behöver Mening och Mål i Livet och vi behöver Närhet och Kärlek. That's about it.

De här sista behoven är inget som vi kan få utifrån, de måste vi finna inom oss själva. Det är sådant som vi Är först och främst och när vi ÄR det då har vi det också. Dessa behoven vilar på vår Tro, tror vi att Livet ger oss allt vi behöver då blir vi Trygga. Har vi en Tro om vad meningen med Livet är då kan vi också finna ett Mål i Livet utifrån den tron.

Lika så är det med Kärleken och Närheten, Tror vi att det är något vi ska få utifrån då kommer vi också att lida brist på den. Men om vi tror att Livet är Kärleksfullt i sig då behöver vi inte Kärlek utifrån, då blir Kärlek något som vi först och främst Ger och därmed också kan ta emot. Samma sak med Närheten, det är inget som vi kan förvänta oss att få utifrån, i stället handlar det om att vi måste öppna oss och våga vara nära oss själva och andra, gör vi det, då kan vi uppleva närhet.

Med den insikten blir ord som "jag" och "min" meningslösa, Jag behöver inget! I stället blir det meningsfullt att vara Generös och Ge. Självfallet innebär det inte att vi ska bortse från oss själva och våra behov, men de behoven blir vårt eget ansvar och ingen annans.

5 aug. 2013

Jag äger inte sakerna, de äger mig.

Städa, städa varje fredag också varje jul, det tycker jag INTE är kul!

Just nu håller jag på att röja i mitt gamla hus i Tollarp, sedan jag sen tre månader blivit sambo i en liten 3a... Det är inte klokt vad jag samlar på mig saker, en massa prytlar som jag inte behöver, men som kan vara bra-att-ha och varför slänga och slösa på jordens resurser när det finns plats för dem!

Det finns torpar-blod i mina ådror, en del av mig som säger att inget får förfaras, utan allt ska tas tillvara. Det är en vacker och klok del av mig, men inte alltid så tidsenlig, och inte alltid så funktionell med det liv som jag lever idag.

Kanske blir jag en dag en i stort sett självhushållande torpare som lever enkelt på det som jorden kan ge, då behöver jag inte jobba så mycket och jag får tid att ta vara på allt Livets Överflöd, stoppa i påsar och burkar, så bra då att ta vara på varje brödpåse och varje glasburk som jag ofrånkomligen måste köpa när jag trots allt behöver någon produkt utifrån.

Men som det idag är så lever jag inte det livet, jag jobbar heltid och har sällan någon tid eller ork att göra själv eller samla från naturen. Möjligen bakar jag mitt bröd under korta perioder från tid till annan, kanske gör jag då också lite eget pålägg som jag kan stoppa i gamla keso- eller creme fraiche- förpakningar, och någon gång samlar jag lite örter till te eller plockar lite svamp. Men att spara 2-4 brödpåsar i veckan och minst ett tiotal glas- och plast- förpackningar i månaden, blir absurt.

De flesta tycker jag är knäpp när jag säger att de 78 kvm med lika stor biyta som jag och sonen bott på är på tok för stort, de flesta vill ju hellre ha större och större boende verkar det. Men inte jag, jag vill i stället bo enklare och mindre, där jag inte har plats med mer saker än just de jag verkligen behöver och klarar av att hålla ordning på.

Att städa och hålla ordning är verkligen inte min grej, jag vill för det mesta prioritera andra saker, fast helt sant är det inte, jag är faktiskt väldigt bra på att just hålla ordning... under förutsättning att jag inte har mer att hålla ordning på än jag orkar med.

Som det nu är så har jag haft en någorlunda ordning på ungefär en tredjedel av bostaden, medan det i de resterande 2 tredjedelarna enbart har hopat sig röra av alla sorter. Men inte ens den tredjedelen som jag har använt har jag haft kraft att hålla någon riktig ordning på eftersom röran i resten av huset tagit min energi.

Vi går till affären och köper en massa saker som vi vill ha eller tror oss behöva, vi tror att vi äger de sakerna men det är inte sant, vi kan aldrig äga någonting mer än vår egen upplevelse allt annat är till låns (och kanske även den). I stället blir det ofta så att sakerna äger oss och vill ha mer.

Tänk dig att vi köper en bok, kanske är den mycket bra och ger oss en massa insikter om oss själva och Livet, kanske vill vi behålla den, kanske vill vi äga den. Då behöver vi genast en bokhylla att ställa den i, vi köper eller bygger en hylla och allt borde vara frid och fröjd, men se hyllan vill ha mer. En tom hylla är inte särskillt vacker, vi behöver fler böcker och andra saker att fylla den med. Kanske behöver vi också en ny soffa som vi kan sitta och läsa alla våra böcker i, sagt och gjort vi skaffar soffan, men nu behöver vi också nya gardiner som machar soffan, ett annat soffbord och kanske en ny matta....

Boken vi köpte var ju väldigt bra och givande men kommer vi att läsa om den igen? För min del är det iaf så att av alla de böcker jag köpt under årens lopp så är det högst 5% som jag någonsin tittar mer än en gång i (och då rör det sig oftast om praktiska böcker om t ex matlagning eller odling), resten skulle jag direkt kunnat ge bort eller sålt, kanske skulle jag aldrig ens köpt den utan i stället lånat den på ett bibliotek.

Men jag gjorde misstaget att vilja äga den och blev genast ägd av den i stället, och den började erövra mitt hem med an massa andra saker som jag måste sköta och ge energi, vare sig jag vill eller ej...

2 aug. 2013

Aldrig skämmas - Aldrig döma

Jag lever efter en viktig regel:

Jag gör aldrig något som jag skäms för, och jag skäms aldrig för något som jag gjort.

Att skämmas är bara att göra sig själv illa, jag vet ju att jag gjorde mitt bästa efter de förutsättningar som jag hade i den stunden, vad finns det då att klaga på eller döma! Bättre än vårt bästa kan vi aldrig göra. Och inte heller sämre, visst kan vi agera annorlunda och visst kan vi i efterhand se att det vi gjorde inte blev så bra, men det val vi gör i stunden är alltid vårt bästa, och när vi upplever att det inte blev så bra, då är det också bra för då kan vi välja annorlunda nästa gång.

För mig är denna insikten viktig, för det innebär att jag slutar döma både mig själv och andra, alla gör vi vårt bästa alltid efter våra förutsättningar i stunden, bättre eller sämre kan vi aldrig göra.

Också när det blir fel är det rätt, för hur skulle vi annars kunna lära oss något.

"Du ska icke döma på det att du icke må bliva dömd, ty med den dom som du dömer skola du ock dömas"

När vi själva eller någon annan gör ett misstag så behöver vi inte något dömande, utan snarare en förlåtande och stödjande hand.