Njutning (6 bägare)

I vår hjärna finns ett belöningssystem, signalsubstanser som ger upphov till njutning utsöndras vid många skilda tillfällen, anledningen är att det ska vara härligt att äta, dricka, ha sex, röra oss mm. En mängd livsviktiga funktioner som annars skulle kunna glömmas bort. Som med allt annat så mår vi bäst om det råder balans i vårt belöningssystem, vi behöver njuta lagom mycket för att må bra. Inte alltid så lätt i vår ofta stressade vardag idag.

Hur ofta tar vi oss tid att njuta? Njuter vi t ex av maten eller slänger vi den i oss? Eller är det kanske så att vi överaktiverar vårt belöningssystem med olika missbruk?

6 bägare uppmanar oss att ta oss tid att njuta av det vardagliga, snarare än att stressa rundor för att sedan tillbringa en hel helg på något spa. Ta dig tid att njuta av maten, blunda gärna för att kunna ägna dig helt åt maten. Vik lite tid om dagen för en kort promenad i naturen, ge dig tid att stanna och njuta av allt vackert du ser. Prova att ha sex utan att fokusera på orgasmen, låt njutningen byggas upp länge, kanske hela dagen med små smekningar och hångel, sex är så mycket mer än själva samlaget. Hur länge kan du och din partner vara i Lusten utan att få orgasm?

Baksidan av njutningen varnar oss från att fly in i artificiell njutning, och missbruka någon form av njutningsmedel, det kan vara allt från regelrätta droger till shopping, mat, sex, eller t o m stress. Det kan också vara så att vi aldrig ger oss tillfälle att njuta. När skrattade du hjärtligt sist? Kommer du ihåg hur frukosten smakade? Kändes det tomt efteråt när du hade sex sist?

Njutningen är ämnad att vara en naturlig del av Livet, som kommer av sig själv utan ansträngning, stanna upp då och då och fråga dig själv "Vad kan jag njuta av nu?"

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Straff och belöning (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Ska det vara stressfyllt

att ta det lugnt?

Ska det skapa panik och ångest

att göra ingenting?

Ska det fylla mig med skuld och skam

över min egen "oduglighet"

att bara vara i mig själv,

i mina tankar

i min kropp

i min upplevelse av att vara människa?

Jag sänder osynliga budskap till min kropp att bli sjuk

för att rättfärdiga för mitt skuldfyllda inre

att jag har rätt att finnas

bara för att jag finns

Att jag har rätt att njuta

bara för att jag lever

Att jag har rätt att sitta tyst

i min egen stillhet

utan att göra allt det som andra människor kallar för nytta

utan att springa tillsammans med de andra

i dessa vansinnets ekorrhjul

Jag ger min kropp kommandot att sluta fungera

för att rättfärdiga för mitt själv och alla andra

Att jag har rätt att sova hela dagen

Att jag har rätt att strunta i disken

Att jag har rätt att ligga och titta i taket hur länge jag vill...

Straff och belöning?

Behöver jag förtjäna belöningen av lugn och ro?

Behöver jag vara duktig och duglig för att få vila?

Eller kan det vara så att lugn och ro är min födslorätt

att det är min medfödda rättighet att få njuta av allt jag ÄR

utan allt jag GÖR?

Får jag släppa denna projiceringens skugga nu?

Över all den otillräcklighet som omvärlden speglade i mig?

Får jag släppa denna självpåtagna plåga nu?

Över all den otillåtelse som omvärlden upplevde i sig?

Kan jag nu välja att varken straffa mig själv

eller att belöna mig själv?

Kan jag nu välja att varken "piska mig själv" av dåligt samvete

eller att "unna mig själv" för att rättfärdiga mitt lidande?

Livet är varken ett straff eller en belöning

Livet bara är

Jag är

Jag finns för att jag finns

Och jag är tillåten att vara

utan att göra

Jag är tillåten att njuta

utan motprestation

Hur kunde jag glömma detta enkla och självklara?

Att jag är tillåten att leva lika fri

som jag föddes hit för att vara...

[Sanna Nova Emilia]

Domedagen

Av en händelse så hörde jag på helgmålsbönen på radion igår, det var en pastor som pratade om yttersta domen. Han menade att om vi inte fick någon belöning så fanns det ingen anledning att försöka vara "god". Och om det ska finnas en belöning så måste också motsatsen finnas, dvs straffet i helvetet. Om vi inte riskerade att hamna i helvetet så skulle vi inte vara särskilt trevliga att leva med menade han.  

Jag känner inte alls igen den bilden av mänskligheten, att vi måste styras av yttre belöningar och straff för att förmå att vara goda. Jag försöker så mycket som möjligt att låta mig styras inifrån av min sanning och min vilja, och ändå tycker jag att jag är ganska "god". 

Visst finns det tillfällen då mina handlingar och ord kan vara mindre trevliga, tillfällen då jag agerar ur rädslor.  Men jag tror att dessa rädslor snarare har uppkommit p g a utifrånstyrning än p g a bristen på utifrånstyrning. Många av oss tillbringar en stor del av vårt vuxna liv med att hitta oss själva, men om vi som barn aldrig hade fråntagits oss själva så hade vi sluppit detta.

Jag tror inte att vi föds med någon "arvssynd". Ett mycket litet barn som ännu inte berövats sin oskuld uppvisar fullständig tillit, men sedan "ärver" vi våra rädslor från våra föräldrar då de (ofta omedvetet) med belöningar och bestraffningar nekar oss att vara de vi är liksom de själva nekats att vara de de är. Bilden av den dömande guden färgas av bilden av våra dömande föräldrar. För en empatisk och trygg människa behövs ingen domedag, glädjen att göra "gott" är belöning nog och obehaget då vi agerar ur rädsla är straff nog.