Visar inlägg med etikett Skuld. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skuld. Visa alla inlägg

26 juli 2013

Det mest förbjudna

Jag tycker det är sorgligt och skrämmande att det finns så många människor som är rädda för sex, och då menar jag inte för den fysiska akten i sig, utan för allt omnämnande av, eller antydan om, sex överhuvudtaget.

Jag har skrivit 3 erotiska noveller som jag ibland länkar till på Facebook, åtföljt av en väldigt luddig och diskret bild av en naken och nära eller erotisk scen. Varje gång så får jag kommentarer om att det inte passar sig, att jag borde tänka på att det kan finnas barn som ser, och Gud förbjude, läser mitt inlägg eller att det är "äckligt" (!). Det händer också att jag lägger ut bilder på heta kyssar och hångel med min Älskling på nätet, för mig är det bilder på vacker Kärlek och absolut inget stötande. Men det är samma sak där, de bilderna passerar sällan eller aldrig utan protester. T o m när jag lägger ut en helt neutral bild på mig själv naken (utan att visa några könsdelar) blir det liv i luckan

Vid ett annat tillfälle skrev en Vän en fantastiskt klok text om sexualitet och erotik ackompanjerad av en vacker erotisk bild som dock inte visade "för mycket". Texten och bilden delades av mig och många andra vänner. Någon dag senare var alla publiceringar bortplockade, censurerade av Fb utan ett ord till kommentar. Detta var visserligen inte så förvånande eftersom Facebook är från USA, med allt vad det innebär i form av moralism, prydhet osv.

För några dagar sedan hände det igen, en annan Vän publicerade en naken skildring av hur hon som barn utforskade sexualiteten, och blev anklagad för att ha skrivit en barnsexskildring (vilket alltså betraktades som ett fel). Mycket riktigt det hade hon gjort, skildrat barns sexualitet, men vad var då fel med det?

Självklart har barn en sexualitet (även om den inte åtföljs av lika mycket hormoner som senare under den mest fertila åldern), att tro att barn skulle vara utan sexualitet är lika tokigt som att tro att pensionärer inte har någon sexualitet (vilket är lika vanligt). Sexualitet är något medfött och naturligt som följer oss genom hela livet om än med varierande styrka.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag upptäckte att det kunde vara skönt att leka med snoppen, och också att den blev hård när jag gjorde det. Mysigt och spännande tyckte så klart jag liksom varje annat barn. Jag började onanera tidigt, kanske i 8-10-års-åldern, långt innan jag kommit i puberteten och det blivit fart på både mina könshormoner och testiklar, jag gjorde det inte av någon sexdrift utan för att det var mysigt, skönt och spännande. Det hände nog inte särskilt regelbundet, men det hände då och då, och allt oftare med åren.

Jag tror inte ens att jag var så gammal då jag och en lekkamrat nakna försökte härma ett älskande par (utan att ha en aning om hur det gick till). Med kamrater upptäckte jag några år senare också att bilder och texter i Lektyr, Fibban och porrtidningar kunde vara hetsande och ge upphov till stånd, jag hade snart skaffat mig en hemlig liten samling av dessa tidningar att onanera till.

Jag tvivlar på att det finns någon, man eller kvinna, pojke eller flicka, som läser detta som inte har liknande erfarenheter av att tillsammans med lekkamrater och på egen hand ha lekt med sina könsdelar, utforskat sexualiteten och onanerat.

Likaså tvivlar jag tyvärr på att de flesta som läser detta inte, i likhet med mig, redan i mycket unga år har fått veta att de inte ska pilla på snoppen eller i snippan, och att sexlekar, nakenhet och onani är fult, äckligt och förbjudet. Därav också reaktionerna på mina och andras skildringar av sex och nakenhet.

För vad händer när vi redan som mycket små förbjuds en mycket naturlig del av den vi är? Det är lika illa som om någon skulle förbjuda oss att vara hungriga och äta, självklart skulle vi vara det ändå, men det skulle bli förknippat med skam, rädslor och obehag. Att förbjuda en naturlig del av den vi är leder aldrig till något gott, tvärt om är jag ganska så säker på att det är en del av orsakerna till alla snedvridna sexuella yttringar i samhället idag. Jag säger inte att det är den enda orsaken men jag tror att detta skulle minska betydligt om vi tillät mer sunda sexyttringar finnas och synas i alla åldrar och på alla platser, naturligtvis utan att tvinga det på någon. Men varför döljer vi vår nakenhet för vår familj när vi går till och från duschen eller sängen? Våga visa upp lite härligt hångel när du handlar på stan med din partner, eller var som helst. Och framför allt förbjud inte barnen att  vara de sexuella varelser de är.

Fram för fler skildringar av barns utforskande av sexualiteten! det är sunt nyttigt och avdramatiserar sex. Barnporr är något helt annat som är ämnat att hetsa den vuxne genom att exploatera verkliga eller fiktiva barn, vilket naturligtvis är en styggelse som aldrig bör accepteras.

20 sep. 2012

Fri Het (av Carola Liva Lind)



Text och bild Lånad av Carola Liva Lind
  
Att skämmas har alltid ingått. Det är väldigt lätt att hitta något att skämmas för. Om inte i mig själv så för någon annan. Situationerna har varit många, där jag skämts för andra. Till och med,för andra,på TV! Så att jag ej kunnat se färdigt program ibland.

Jag har tagit så,så mycket ansvar för andras reaktioner. Det är ett under att jag orkat ta något ansvar för mig, när jag brytt mig så mycket om andra.


Skamligt,och med stor skuld, tillät jag mig bli sedd i tidig ålder. Som modell står du där naken medan koreografen, assistenten, fotografen eller "you name him" petar, pillar, rättar, skäller, berömmer, förändrar.


Skamligt och med ännu större skuld
tillät jag mig bli sedd i tidningar,på reklampelare, på planscher.

För vad spelade det för roll? Jag var ändå inget värd.


Listan var väldigt lång. För smal, för bred här, för platt där, förmkt hit för lite dit. Jag köpte alltid för små skor. Ett under är att mina fötter mår bra idag. Det var såklart skitfult med stora fötter när man vägde 46 kilo och var 173 cm.lång.


Så jag köpte för små skor. Och hade konstant fruktansvärt ont. Men hellre det än för stora fötter till min spensliga tonårskropp.


Relationsmässigt var det mesta förbjudet
. Man skulle kunna tro att jag vuxit upp i ett nunnekloster. Jag var verkligen ej förberedd för vad som kunde växa fram mellan två älskande personer. Detta gav såklart ännu mer intäkter på skuld & skam-kontot. Jag kunde kalla mig miljonär.

När jag hittade yrken som jag var bra på utvecklade jag mina talanger stort, direkt och intuitivt. Det var min livlina för att någonstans,kunna känna att jag växte som människa. Att hitta den där ena endaste sak att få mogna och utvecklas med, och kunna visa familj, vänner och världen, titta, detta kan jag. Så växte kreativiteten fram.


Jag hade väldigt många "Borden & Måsten"
i min vokabulär. De var så väl inpräntade att det gavs ej någon tid för eftertanke eller diskussion. Mitt sätt eller inget sätt. Detta hänger med och ja, jag jobbar stort med detta medvetandegörande.

Att börja byta ut Skuld och skam till njutning, liv och levande frihet började ändå ganska tidigt, eftersom jag var bra på det jag jobbade med, så fann jag njutningen i min kreativitet. Lusten att skapa, att förverkliga, att uppvisa mina talanger.


Jag hade alltså vattenhål. Mitt arbete.


Ända långt upp i vuxen ålder, med flera barn redan så förstod jag, kanske äntligen, att livet är ju inte bara att arbeta och att genom arbetet uppleva njutningens frukter.


En skilsmässa och separation kom lägligt
och i rätt tid. Jag hade chans att utforska mitt inre ännu mer, på egen hand, i enormt många tysta ensamma stunder. Jag har haft 3 års ensamhet, wow, det har varit mer utvecklande än jag kan beskriva. Jag har njutit på så många olika vis, gett mig tid, gett mig liv, gett mig värde, gett mig allt det jag aldrig förr trott var ok. Helt utan skuld och skam ... nja... kanske inte, men med tillåtelse!

Mitt andliga liv, min spirituella utveckling har aldrig stannat upp. Sedan liten och med mina första minnen vet jag att jag haft kontakter och en flödande informationskanal från andra sidan och andra dimensioner. Detta har också gett mig, så så mycket skam och skuld. För vem är JAG, att vara speciell?

Och hur härligt var det att möta likasinnade, när jag var runt 25, som hade samma flöde som jag! Åt fanders med att känna sig speciell, vilket bar behäftat med skam, nej, här snackade vi plötsligt gemenskap! Och jag kunde berätta och lyssna,prata och uppleva, mer,om guider, ljuset, änglar, healing..
Jag accepterade plötsligt mina egna förmågor
och  det kunde jag också ta del av lusten för dom, och börja njuta av att använda dom.

Idag är det som ett rinnande vatten. Mitt flöde och min kanal är ett utmärkt verktyg och en del av mig. Fortfarande är jag blyg över de enorma upplevelser jag är i,oftast. Jag är fortfarande lite rädd för att bli dömd eller utskälld. Jag gissar att det är mognad. Även det.


Jag vägrar dock låsa in mig mer, i denna process vet jag att det är meningen med öppenhet, det är meningen att njuta av livet, bejaka lusten till liv och kreativitet, att visa öppet att detta är jag!


Jag är min identitet, och min identitet
, är det jag som skapar, med varje val, om jag vill vara nära.

Min ursprungsidentitet uppmanar mig att stråla,glänsa,njuta,älska, leva.


Jag är på väg, jag kommer. Ja, jag kommer. Jag är snart där.


LoveLight.

13 apr. 2012

♡ - Jag - kastade första stenen - Ab imo Pectore ♥ consensus (av Dominique NVC Costa)

Ab imo Pectore ♥ consensus
TEXT & FOTO - COPYRIGHT Dominique NVC Costa 2012

1988 - Jag stod där, och visste att skulle jag komma vidare så måste något ske: Nu. Jag var så medveten om hur allas våran uppväxt präglade oss människor, hur våra överjag dräneras från tidiga barndomen till att bli våra inre tyranner. Jag hade fått nog!

Vatten, kretslopp, virvlar, hav – symboler för känslor och liv, livets faser om ebb och flod..
 En stund av gudomlig ingivelse. Vad hade jag att förlora? Min man hade lämnat mig. Min kropp var sargad efter bilolyckan. Olyckskorparna i bakhuvudet kraxade att det var rätt åt mig? Men så tyckte ju inte jag? Jag hade ju hela tiden närt en dröm om allas Rätt till Lycka inklusive min egna, Lycka.. På något sätt, trots att jag inte då var så medveten insåg jag – att jag hade varit med att rikta mitt öde; precis där jag var…
Men var, var jag då ? Jo, jag var kvar i en stor trea i den patetiska Göteborgsförorten vars postadress kändes skamlig att uttala.. Jag var omgiven av väggar som viskade hans namn, vid varje vägg hade vi lutat oss mot då vi bedrev vår häftiga älskog, hans skinnjacka hängde kvar i hallen.

Historien om detta skulle kunna utgjutas om ord om längtan och förtvivlan, och en önskan om en djupare förståelse om vad evig kärlek är. Historien skulle kunna stannat där, hur en ledsen quinna förlorar sig i sorg och ger upp sin barnatro. Men den gör inte det…

Vatten, kretslopp, virvlar…
  Nu kom tårarna, de heliga förlösande tårarna, som ett slags inre reningsbad, jag tar fram papper och penna och hela min varelse får en spets som manifesteras i pennan – och där i spetsen – koncentreras mitt Liv i Ord, som är Insikt, Förlåtelse och en högre mening – och en Revolt… Orden sprutar genom mitt medvetande, och jag känner handens begränsning att fånga upp denna mina ”manna” från min inre himmel.. Jag flödar… Jag är inte på något sätt Mer än innan – men jag Är – i min innersta kärna..

Jag känner ett behov av att tvagas från skuld..
Jag rusar ut, nedför stigen som löper mellan de skamligt fula höghusen högt belagda på berget, och ner över vägen bortom det chanserade köpcentret, till det vackra och vilda bara några hundra meter bort; till den lilla, lilla insjön omhuldad av den trolska skogen. En plats som talar så till min själ. Jag går i ett slags andligt rus runt sjön, bara går framåt, mitt intellekt vet inte varför, så stannar jag som styrd av en osynlig hand vid den lilla bäcken, jag plockar upp en oansenlig och sten, stor som ett katrinplommon - men grå – den har många vassa kanter, ett rosa stänk… Jag ser på stenen, och jag ser mig om. Jag är ensam, det är bara, bäcken skogen och jag – och stenen. Jag pratar till stenen, berättar vad som inte var jag – och hur de som fostrat mig format mig, jag sa till Stenen:

 - Nu får Du ta min ilska hör Du det!!
 - Ingen får göra så mot mig!!
 - Ingen får göra så mot någon!!
 - Jag finner mig inte i det!!
 - Det var fel!!

Jag sköljs över av en dimma och för min inre blick ser jag min mormor, morfar, min mor, min far, min farmor, min farmors far, min farfar, min farfars mor, svenskar och européer från olika länder, jag ser dem i olika situationer, hör deras röster, ord, skratt, styrkor och brister, förmaningar som ett sorl, som en biotrailer som flimrar förbi, och där alla kastat över en stafettpinne till mig.. Jag är en stund helt frikopplad från kärlek och emotioner. Jag bara observerar och ser präglingspunkter – utan att riktigt förstå gåvan i denna dimmas föreställning.
Ett fd Jehovas Vittne hade talat med mig om arvsynden, och det är inget jag ville fästa min tro på. Men nu flera decennier efteråt i skrivande stund så förstår jag att på ett sätt så var mitt sociala arv lika med min arvsynd, det hägn som mina dränerade värderingar omslöts av. Jag handlade av instinkt…

Vatten, kretslopp, virvlar.. Mina tårar, jag, mitt liv och en gråsten.. Det var Allt. Bäcken – nytt vatten hela tiden… Kretslopp… Virvlar.. Nya banor…

Jag gråter, av sorg, av ilska, jag är så liten en människa kan bli – och samtidigt så nära min inre storhet – den som inte fått näring…

Jag gråter och jag lägger all min vrede, min sorg i denna sten. Mitt samvete har alltid varit min evige följeslagare, och det är en spärr som förbjuder mig att öppna upp mina sorger och förorena andra… Så vad skulle jag då göra med stenen? Jag vill bara kasta den i vattnet – se den försvinna. Men då förorenar jag ju vattnet? Så kommer jag att tänka på kretslopp och virvlar – hur vattnet renar sig själv…

Jag förstår, så jag säger:
- Jag förlåter er, ni har gjort vad ni trodde var bäst, ni har fört det vidare, förvaltat arvet – men jag tackar Nej. Jag för inte detta vidare. Jag bär inte med mig era Sanningar. Jag minns ej Orden, men jag tar ett definitivt farväl av min biologiska moder och min styvfader, och säger: Nej tack – No more. De andra försvinner i ett dis av Kärlek och deras avtryck får vara där. Jag tackar min mor att hon fött mig trots allt motstånd (jag visste inte hela historien då) men smärtan hade hon bannat mig för...

Jag kramar stenen och säger: - Farväl…

Det är en tung sten.
Jag är bara en liten människa.

Jag tar stenen i min lilla kvinnohand – och jag slänger stenen i vattnet…
En virvel tar den.

Och jag Vet – att stenen renas i det eviga kretsloppet…

Jag var fri från skuld – kvar var bara Resan…


… och där Är jag Nu

__________________
Tack för inspiration till denna skrift Agneta via FB:s sida SKRIVA BOK:
 Dagen skrivövning, för den som har lust att motionera:): Skriv om något simpelt, tex en vattenkran eller gryta, ett grässtrå eller en sko.../Agneta

I fotot:
Överst: en bild jag fått av min ljusvän VisdomsQuinnan/konstnären och så mycket mer, bl.a specialpedagog som jobbat med autister m.fl Meriam Jansen från Holland,
Nertill: två kort jag drog i en ambition att medla den 15 juli 2011
från vänster: Archangel Oracle Cards Doreen Virtue i mitten min Livskristall
till höger: the Medicine Woman Tarot, Bounty/Empress

I Rubriken – ett Hjärta
♥ Hjärtat har jag kopierat från ett vackert kärleksfullt och klokt mail från min fina vän Ewa. När jag skriver texter kopierar jag in Hjärtan med goda energier - och det har Ewa – Hon Är Godhet, Läkande och Kärlek.

[TEXT & FOTO - COPYRIGHT Dominique NVC Costa 2012]

2 feb. 2012

Skuldsedlar

För att förstå vad skuldkrisen handlar om så måste vi förstå vad pengar är och hur de skapas.

Pengar representerar energi, det är viktigt att inse att pengar inte ÄR energi, de bara representerar energi. Att det är så blir ganska tydligt om vi försöker värma huset genom att elda med pengar, om vi använder aldrig så mycket pengar så blir det inte mycket värme vi får ut av det hela.

Däri ligger också förklaringen till skuldkrisen ytterst. pengarna som inte besitter någon egen energi måste låna sin energi från något annat, det innebär att varje sedel är en skuldsedel som
ytterst motsvarar en viss mängd arbete, arbete är nämligen den enda energi som vi människor kan använda för transaktioner. Vi kan ge av vårt arbete då vi t ex hjälper någon att flytta, och vi kan ta emot arbete när vi t ex tar emot en gåva. även om gåvan är materiell så är den ytterst betald med arbete.

När man började med pengar så bestod de av mynt präglade av ädla metaller, och de lånade helt enkelt sin energi från metallens värde, senare kom man på att trycka papperspengar eftersom det var lättare att hantera, men också då lät man ädla metaller låna sin energi åt pengarna, den som gav ut sedlarna var helt enkelt tvungen att ha guld eller silver motsvarande deras värde annars så fick användarna inget förtroende för pengarna och använde dem ej. och gjorde man som i Tyskland under mellankrigstiden, började trycka mer pengar än man hade täckning för i guld eller silver så förlorade de sitt värde, man fick helt enkelt inflation.

Så här långt fungerar allt ganska bra om det inte vore för räntan, som jag återkommer till senare. Men någon gång på 1900-talet började man glömma bort vad pengar egentligen var, man började se det som att de besatt ett värde i sig, därmed så kunde också det ena landet efter det andra överge sin guldmyntfot utan att befolkningarna förlorade sitt förtroende för pengarna, så skedde t ex i Sverige 1931, fram till 1971 fanns det dock fortfarande ett bestämt förhållande till den amerikanska dollarn vars värde lånades av en guldmyntsfot. I dag har våra pengar ingen reell bas och det är numera bankerna som skapar pengar enligt normen att varje inlånad krona ger dem rätt att låna ut 20 kronor ur tomma intet! Pengar skapas idag alltså utifrån skuld, men det är egentligen inget nytt, för pengar måste alltid låna den energi de representerar någonstans ifrån.

Pengarna skulle nog kunna fungera i det långa loppet om man återgick till guldmyntsfoten som garanterade dess reella värde, och om det inte vore för RÄNTAN!

Räntan innebär att det alltid finns en brist på pengar. Om vi lånar säg 1000 kronor till 2% ränta så kommer det i samma stund som vi lämnar banken att fattas pengar eftersom räntan börjat ticka, efter ett år så kommer vi inte att vara skyldiga bara 1000 kr utan 1020 kr. Dessa 20 kr måste med nödvändighet ha skapats någonstans genom att nya pengar fått låna sin energi någonstans ifrån, oavsett var du får dina 20 kr ifrån så bygger de ursprungligen på skuld. Det krävs alltså hela tiden mer pengar i systemet, man talar om en tillväxt i ekonomin.

20 kr på ett år är inte mycket pengar men även om det bara handlar om 2% ränta så gäller räntan ALLA pengar som skapats, och de blir bara fler och fler för att kunna täcka räntan. Föreställ dig att vi lånar (skapar) våra 1000 kr år 0 med ränta på ränta så har vi år 36 en skuld på det dubbla, och det låter inte så farligt, men för varje fördubbling är det dubbelt så många pengar som måste skapas, dvs på 35 år måste lika mycket pengar som redan finns i systemet skapas, alltså låna sitt värde någonstans ifrån. Om vi nu tänker oss att 1000 kr var summan av alla pengar år 0 och att räntan alltid har varit 2% generellt i hela systemet så innebär det i år måste finnas 200 triljoner (20 nollor!) i systemet. de närmsta 35 åren måste vi alltså skapa ett lika stort mervärde. Räknar vi på det på världens befolkning så innebär det att det för varje invånare på planeten dagligen måste skapas ett mervärde på otroliga 2,2 miljoner kronor. Det är naturligtvis omöjligt och det har det varit ganska länge.

Man kan tycka att systemet skulle ha kollapsat för länge sedan, och det skulle det också ha gjort om vi inte tillfört energi från annat håll än genom vårt arbete. Svaret på den gåtan finner vi i alla de naturresurser som vi konsumerat de senaste 300 åren, inte minst handlar det om olja. Oljeproduktionen i världen har ökat konstant sedan man först började pumpa upp olja i mitten på 1800-talet, det är den främsta orsaken till att vår ekonomi har kunnat fortsätta fördubblas vart 35e år. Men runt 2004 nådde oljeproduktionen toppen, fortfarande finns det massor av olja kvar att utvinna, men det blir allt dyrare att utvinna den för varje fat vi pumpar upp och den kan alltså inte längre tillföra energi till vårt ekonomiska system i ett ökande tempo.

Hur löser vi då skuldkrisen? Ja lösningen finns inte i nya lån som Europas styrande tycks tro.Vårt ekonomiska system har helt enkelt nått vägs ände och det hjälper inte vad vi gör åt det.

Men att ett ekonomiskt system kollapsar är inte någon katastrof, och att ett destruktivt system kollapsar kan väl närmast ses som positivt.

Lösningen är mycket enkel och består i två delar:

1) Räntan avskaffas
2) Inga nya pengar skapas utan att de motsvarar tillförd energi i form av mänskligt arbete.

TADA!!!

Livet kommer förmodligen att te sig ganska annorlunda ganska snart, men det är ingen katastrof, det enda som egentligen händer är att vi måste sluta leva över våra tillgångar.

För mer lättfattlig information i ämnet gå till www.chrismartenson.com/page/crash-course-one-year-anniversary

30 jan. 2012

Åt den som har...

Det är tidig vår och snart är det dags att sätta potatisen. Sten har bekymmer. Förra årets skörd blev inte så bra, det kom alldeles för lite regn under säsongen. Trots att familjen har snålat hela vintern och ofta gått hungriga har alla potatis gått åt så Sten har inga potatis att sätta. Som tur är har kon fått en kalv, den borde han kunna byta på marknaden mot de 2 säckar potatis som han behöver.

Tidigt på morgonen på marknadsdagen leder han iväg kalven mot marknadsplatsen. Väl där går han till Tore som är traktens storbonde, av någon anledning har Tore tillskansat sig mycket mer mark än alla andra på bygden. Sten försöker byta kalven mot potatis, men han får reda på att Tore bara handlar mot silverpenningar, potatisen kostar 5 uns per säck. Sten har inga silverpenningar. Under förmiddagen går han runt bland de andra bönderna på marknaden men alla handlar bara mot silver.

Tore står och följer Sten med blicken och när solen står högst på himlen går han fram till honom och undrar om han vill sälja sin kalv, han erbjuder honom 5 uns silver, vilket är ett dåligt pris men kalven är ju trots allt bara några veckor och måste äta gräs hela sommaren innan den blir värd något. Sten säger förtvivlat, "Men det räcker ju bara till hälften av de potatis som jag behöver!". Mer än så säger sig Tore inte kunna betala, så då blir det ingen affär. "Men varifrån ska jag få resten av potatisen", frågar Sten, "mina barn kommer att svälta i vinter om jag inte sätter 2 säckar potatis". Eftersom Sten är en duglig karl och duktig bonde så lovar Tore att låna honom penningarna. Går allt väl kommer Sten att kunna skörda 15-20 säckar potatis, då kan han sälja lite och betala tillbaka 5½ uns silver, lite vill ju Tore ha för att han ställer upp och hjälper Sten. Sten gillar inte att skuldsätta sig men vad ska han göra. Han får sina potatis och Tore får kalven och en skuldsedel.

Sommaren går och trots att Sten gör allt som står i hans makt, och trots att vädret är bra så är gud inte nådig detta året heller, när hösten kommer blir skörden bara 12 säckar. Det kommer att bli kärvt med maten också i vinter men att betala skulden är en hederssak så när nästa marknadsdag kommer lastar Sten 1½ säck potatis på kärran. När Sten kommer till marknaden går han till Tore för att sälja sin potatis och betala skulden samt få ett par silverpenningar till annat som han behöver på gården. Men nu får han veta att potatisen bara inbringar 3 uns per säck, ska han bli skuldfri får han allt komma med en halv säck till och då får han dessutom ett halvt uns silver över. Sten frågar runt men ingen annan vill betala bättre, så vad har han för val.

Från den dagen sover Sten illa, stora delar av nätterna ligger han vaken och vänder sig medan han grubblar. Magen knorrar ständigt eftersom Sten inte äter mer än barnen, inte ska de behöva lida för att han misslyckas som bonde.

När nästa vår kommer finns det ingen sättpotatis...

18 dec. 2011

Dyrkan och domar

Jag förespråkar visserligen att vara i det som är och att acceptera det som är utan att måla över och "lura"sig själv att må bättre än man gör. Men ibland ser man människor som "dyrkar" sin låga självkänsla eller sitt självförakt, de gör sig till offer för sitt förflutna och dömer konstant sig själv som en dålig människa, bara för ett misstag som de gjort för flera år sedan. Det är inte att vara i det som är, det är att dyrka de jobbiga känslorna.

När man konstant säger till sig själv och vem som vill höra på "Jag är en dålig människa" 20 ggr om dagen, då finns det inte längre plats för några andra tankar, vi hamnar i en nedåtgående spiral och mår allt sämre och sämre. Föreställ dig att du varje dag går till jobbet och får höra arbetskamraterna säga "Du är kass" 20 ggr om dagen. Hur tror du att du skulle må? Tror du att du skulle kunna göra ett bra jobb? Så klart inte.

När vi oavbrutet matar vårt undermedvetna med sådana tankar så blir det en självuppfyllande profetia, helt enkelt därför att vi fungerar så. Våra tankar har stor inverkan på vår hormonella balans. Tänker vi "positiva" tankar så fylls kroppen av signalsubstanser som får oss att må bra och bli på bättre humör (det är samma substanser som finns i lyckopiller), och omvänt så blockeras dessa signalsubstanserna om vi matar oss med "negativa" tankar.

Det må vara sant att vi mår dåligt ibland och det är helt normalt att göra det och absolut inget vi bör undvika eller fly ifrån. Men när vi fastnar i det negativa så måste vi ta tag i rodret och göra något åt det. Även om vi mår dåligt ibland så är det inte sant att "Allt är kass" eller att "Livet är hopplöst" Allt är inte kass, och Livet är inte hopplöst, att påstå det  är lika relevant som att säga "Nu är det kört" varje gång det blir höst och löven faller från träden. Livet är förändring och efter höst och vinter kommer alltid vår, liksom regn följs av solsken och en deppig period följs av perioder då vi är på bättre humör.

Det finns massor av positiva saker runt oss även när allt känns kass och hopplöst. Vi lever i ett rikt land, vi vaknade i morse, solen skiner kanske, vi har mat och kläder, vi mår kanske lite bättre än igår. osv. Det finns alltid något positivt om vi tittar oss omkring, och just det är ett bra första steg att ta om vi vill vända den nedåtgående spiralen, att söka efter saker som vi kan vara tacksamma för. Det är inte lätt, det kräver en viss beslutsamhet, men när vi gör det så börjar åter de goa signalsubstanserna som får oss att må bättre att fylla kroppen och sakta men säkert går vi en ljusare tid tillmötes.

Måhända så har vi gjort ett misstag en gång, det gör vi alla, är det ett stort misstag kanske vi t o m blir dömda och straffade för det. Men när straffet är avtjänat så kan vi aldrig dömas för samma misstag igen. Den som har avtjänat sitt straff ses juridiskt åter som utan skuld. Men när det gäller våra egna domar av oss själv och varandra så ser det ibland annorlunda ut, vi fortsätter att straffa oss dag efter dag och år efter år. När har vi sonat vårt misstag? En mördare i detta land kanske får ett livstidsstraff vilket innebär minst 10 år och kanske det dubbla. Hur länge har du straffat dig själv för ditt misstag? och hur stort är misstaget i förhållande till de brott som livstidsstraff kan utdömas för? Är det rimligt att du fortfarande straffar dig själv? Gör det dig till en bättre människa? Får det dig att må bra? Gör det misstaget ogjort?

I naturen som vi är en del av  finns det ingen som är kass och inga misstag. Det är bara åsikter, alla är bra precis som de är och misstagen är enbart lärdomar som gör det lättare för oss att göra bättre nästa gång.

17 dec. 2011

Straff och belöning (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Ska det vara stressfyllt
att ta det lugnt?
Ska det skapa panik och ångest
att göra ingenting?
Ska det fylla mig med skuld och skam
över min egen "oduglighet"
att bara vara i mig själv,
i mina tankar
i min kropp
i min upplevelse av att vara människa?

Jag sänder osynliga budskap till min kropp att bli sjuk
för att rättfärdiga för mitt skuldfyllda inre
att jag har rätt att finnas
bara för att jag finns
Att jag har rätt att njuta
bara för att jag lever
Att jag har rätt att sitta tyst
i min egen stillhet
utan att göra allt det som andra människor kallar för nytta
utan att springa tillsammans med de andra
i dessa vansinnets ekorrhjul

Jag ger min kropp kommandot att sluta fungera
för att rättfärdiga för mitt själv och alla andra
Att jag har rätt att sova hela dagen
Att jag har rätt att strunta i disken
Att jag har rätt att ligga och titta i taket hur länge jag vill...

Straff och belöning?
Behöver jag förtjäna belöningen av lugn och ro?
Behöver jag vara duktig och duglig för att få vila?
Eller kan det vara så att lugn och ro är min födslorätt
att det är min medfödda rättighet att få njuta av allt jag ÄR
utan allt jag GÖR?
Får jag släppa denna projiceringens skugga nu?
Över all den otillräcklighet som omvärlden speglade i mig?
Får jag släppa denna självpåtagna plåga nu?
Över all den otillåtelse som omvärlden upplevde i sig?
Kan jag nu välja att varken straffa mig själv
eller att belöna mig själv?
Kan jag nu välja att varken "piska mig själv" av dåligt samvete
eller att "unna mig själv" för att rättfärdiga mitt lidande?

Livet är varken ett straff eller en belöning
Livet bara är
Jag är
Jag finns för att jag finns
Och jag är tillåten att vara
utan att göra
Jag är tillåten att njuta
utan motprestation
Hur kunde jag glömma detta enkla och självklara?
Att jag är tillåten att leva lika fri
som jag föddes hit för att vara...

[Sanna Nova Emilia]

9 nov. 2011

Gamla rädslor

Jag drömde i natt. Drömmen handlade om att släppa kontrollen utan att förlora sig själv.

För mig har det varit en svår balansgång, jag har som många vuxit upp med känslan av att vara i grunden fel, då jag försökte vara mig själv så ogillades det, när jag i stället försökte vara som jag "borde" så kändes det obekvämt med påföljden att det inte var bra nog. I stället valde jag ofta att trotsa vilket egentligen var lika lite jag. Men det gav mig en vinst, då blev jag sedd.

Nu har jag en "medfödd" (?) tydlig indikator som talar om när jag inte är sann mot mig själv. Då jag försöker göra något för att vara någon till lags, eller av skuld känner jag ett enormt motstånd och det blir praktiskt taget omöjligt att göra något överhuvud taget, och om jag ändå försöker så strular allt, maskiner går sönder osv. Jag minns när jag var i 20-årsåldern och inte ville hjälpa min far i lantbruket. Då övergick han
i stället till att tala om hur dåligt han mådde om han inte fick hjälp, varpå jag försökte av skuld att hjälpa honom i alla fall, det gick tungt, mina fötter kändes som bly då jag skulle flytta dom och jag var arg som ett bi samtidigt som jag var ledsen. Jag insåg efter en stund vad det handlade om och talade om för honom hur dåligt jag mådde av situationen och hur meningslöst det kändes att försöka göra jobbet av skuld mot min vilja. Jag talade om att om han ville ha hjälp i fortsättningen så fick han be om det i stället för att så skuld.

Min lösning för att inte förlora mig själv har varit att alltid ha kontrollen, alltid gå in i sammanhang där jag är den starke som kan styra och ställa som jag vill.

Men nu är jag vuxen och jag vill ha vuxna möten med andra vuxna människor, fast jag vet inte hur man gör. Då jag i det förflutna släppt kontrollen har jag i stället förlorat mig själv, nu måste jag i stället lära om.

Intellektuellt så är det ganska enkelt, jag låter helt enkelt den jag möter vara den den är och följer då jag kan och vill, men sätter ner foten då det går emot mig själv. Det drömmen avslöjade för mig var att jag fortfarande är rädd att inte få vara den jag är och att jag fortfarande är rädd att förlora mig själv om jag släpper kontrollen. Rädd att bli kritiserad om jag är sann mot mig själv och rädd att bli kritiserad också om jag släpper kontrollen och följer någon annan. Det finns alltså en del av mig som tror att jag vet hur man ska vara för att inte stöta sig med någon, och som också tror att det är mitt ansvar att se till att ingen annan stöter sig med någon.

Men nu lämnar jag detta bakom mig. Jag är vuxen nu och väljer att vara sann mot mig själv och ta ansvar enbart för mitt. Och jag låter människor som jag möter själva ta ansvar för sitt som de vuxna människor de är. Jag väljer att gå bredvid andra vuxna människor och släppa dem nära mig utan att kontrollera dem, och utan att göra våld på mig själv. Jag vet att jag är viktig och värdefull precis som jag är och att jag är bäst då jag är mig själv, både för mig själv och omgivningen. Och jag vet att de jag möter är bäst då de är sig själva oavsett vad det innebär.

10 juni 2011

Botgöring

När jag gör dig illa då gör jag mig illa. Du är också jag. Din smärta smärtar mig och det finns inget jag kan göra för att lindra den vare sig för dig eller mig.

Om jag har sönder din bil då kan jag laga den, men när jag sårar dig, sårar oss, då finns det inget jag kan göra mer än be om ursäkt och läka mig, läka oss.

Jag tänker inte skämmas eller känna skuld, jag vet att jag gjorde mitt bästa just då, även om det inte var särskilt bra. Mer än så kan jag inte göra.

Och jag tänker inte tycka synd om dig, du är värd så mycket bättre. Du är ingen stackare.

Jag kan inte känna din smärta, men jag känner min, och läker den, läker oss.

28 dec. 2010

Den dolda egoismen (av Sanna Nova Emilia)

 Läs om våra dolda motiv av Sanna Nova Emilia

Jag har kallat det för altruism och empati
Jag har kallat det för omtanke och kärlek
Men jag har alltid tillfredsställt andras behov
på grund av egoism och rädsla
Jag har kallat det för omsorg och välvilja
Jag har kallat det för genuin värme
Men jag har alltid stulit andra människors kraft
genom att ständigt finnas där för dem
Jag har kallat det för generositet
Jag har kallat det för att hjälpa
Men jag har enbart kontrollerat andra människor
Manipulerat andra människor
för att få dem att älska mig
och aldrig lämna mig…

Jag har kallat det för omtanke
Men det var aldrig någonting annat än beroende
Jag har kallat det för kärlek
Men det var aldrig någonting annat än rädsla
Jag har kallat det för generositet
Men det var aldrig någonting annat än skuld
Och jag tömde mig i bottenlösa tunnor
För mitt beroende, min skuld och min rädsla
visste ingen botten...

När jag drog tillbaka min energi
utan rädsla att förlora
och utan rädsla att inte vara älskad
så kallades jag för egoistisk och kall
När jag drog tillbaka min energi
så kallades jag för en kärlekslös svikare
För kontrollerande
Manipulativ
Självupptagen
Oempatisk
När jag drog tillbaka min energi
Så kallades jag för ogenerös och ohjälpsam
Men först nu så kan jag ge av hela mitt hjärta…

[Sanna Nova Emilia]

1 okt. 2010

Energikamp och Skuld

Tidigare publicerad på Facebook den 1/10-10 samt den 2/10-10 på Sigges radioteater

I livet möter vi ofta människor som kämpar om energin/uppmärksamheten, vi har alla varit där utan undantag. Det finns många strategier för att ta ngn annans energi. Vi kan förtrycka eller hota, vi kan leta fel, vara Reserverade, bli offer eller martyrer, eller så skuld. För mig är det skulden som är svårast att hantera. De delar av oss som inte är vuxna sysslar ständigt med denna energikamp, och det kan vara väldigt svårt att stävja den.

För mig är grunden för att stävja all energikamp att bli trygg i sig själv, att VETA att vi är Värdefulla och Viktiga precis som vi är, utan att vi behöver prestera ngt. Och det är lättare sagt än gjort. Vi kan intellektuellt tro att vi vet att vi är värdefulla utan att prestera ngt, men att få denna känsla att landa och bli en vetskap i hjärtat är inte så lätt.

Dock landade jag nyligen i detta, och min väg dit var att verkligen se att ingen var bättre eller sämre. Plötsligt insåg jag att även om jag hade många fel och brister, och även om jag stal energi på olika vis, så var inte den andre ett dugg bättre, han hade alla de fel och brister som han såg hos mig, eller de motsatta mönsterna.

Grejen är att det är inte ett dugg bättre eller sämre att ta energi genom att ta hand om, eller genom att göra sig liten och svag, att vara en martyr, att leta fel, att förtrycka och hota ngn eller att vara reserverad, det är bara olika strategier för att ta energi från den andre. Det är inte heller så att det är bättre att vara den som är ett offer eller en martyr, än att vara en som gör illa, tar hand om, eller känner sig utnyttjad, alla lägger ansvaret för sitt välbefinnande på dena andre parten.

Skuld bygger på detta, att det är vårt ansvar hur den andre mår, men det kan det aldrig vara. Hur vi har det kan vi inte alltid välja, men hur vi tar det är vårt ansvar, kanske har vi präglingar och erfarenheter som gör vårt val begränsat även där, men det finns alltid en tanke som känns lite bättre. Att tro att det är vårt ansvar hur ngn annan mår, är att se ner på denne, att säga att denne inte själv är kapabel att ta ansvar för sitt mående. Vi vet att vi gjorde vårt bästa, utifrån var vi befann oss just då, mer kan vi inte göra, sedan är det upp till den andre parten att reagera på det vi gjort. Det är den andres ansvar inte vårt. Vi kan aldrig ta ansvar för ngn annan vuxen människas mående, det kan den bara själv. Vårt enda ansvar är att vara så sanna mot oss själva som vi kan, och att vara så öppna och ärliga som möjligt i mötet med andra människor. Sedan är det upp till dom att ta ansvar för sina reaktioner och sin bit.

Jag tror att vi alla kommit till världen för att bli Vuxa och hitta hem till vårt Sanna JAG. Om vi låter skuld få oss att bära ngn annan genom livet, då hindrar vi den andre i deras resa på väg mot att hitta hem.

Så klart kan vi göra saker för varandra, men om det ska bli konstruktivt så behöver vi ge av Kärlek och inte av Skuld, annars blir det bara destruktivt och hindrande.

En annan viktig bit i att jag hittade Hem, var att jag insåg i hjärtat att vi alla är ett. vi är alla delar av ngt större. Vi är inte vår fysika kropp som vi ser här, vi är inte det liv vi lever här. "Vi är inte fysiska varelser med en andlig upplevelse, vi är andliga varelser med en fysisk upplevelse" Vi har alla kommit hit för att leva detta livet för att lära oss ngt, eller kanske uppleva ngt, och alla människor som vi möter är en gåva, de har med sig en bit av det vi behöver för att kunna uppleva det vi kommit hit för. Och, icke att förglömma, vi har med oss en gåva till dom, en gåva som hjälper dom att uppleva det de är här för.

Allt är precis som det ska vara, det som händer just nu i livet, är en gåva till mig, men samtidigt är det också en gåva till motparten eller vem som helst annan som vi möter.