31 maj 2012

Älska dig själv såsom din nästa!

Vad är det som gör oss så annorlunda än andra, vad är det som gör att vi ställer sådana krav på oss själva, för att vara värdiga vår kärlek och slippa vårt dömande?

Vi är fyllda av Kärlek, varför inte ge den till oss själva. Sluta döma, vi dömer ingen eller få andra, varför dömer vi oss själva, Älska, Älska och Älska i stället!

Genom att Älska alla andra så kan vi snart inte undgå att älska också oss själva, genom att se att alla andra är helt perfekta och på precis rätt plats så kan vi inte undgå att se att vi är helt perfekta och på precis rätt plats.

Älska dig själv såsom din nästa!

Vi tror att vi ska vara så mycket bättre än alla andra vi tror att vi ska vara felfria utan skavank, vi duger inte om vi har den minsta repa på lacken, men alla andra är vi beredda att Älska och ha överseende med ibland misshandel, förakt, självgodhet, You name it... men själva duger vi inte... vi tror att vi är så mycket bättre än alla andra... och vi lever inte upp till vår bild, därför dömer vi oss själva, sparkar och slår på oss... stänger in oss i en skrubb, skadar oss, isolerar oss och föraktar oss... men sanningen är att vi är inte ett dugg bättre än någon annan, men vi är precis lika bra!


Vi får lov att göra misstag precis som alla andra, det är ofta genom misstagen vi växer.

Älska dig själv såsom din nästa!

30 maj 2012

Allt du säger kommer att användas mot dig


Som barn var mitt sätt att bli sedd i stor utsträckning att göra vad jag förväntades inte göra, naturligtvis var det inte medvetet men jag kunde bara inte låta bli att göra olika saker fast jag visste att jag inte fick. Naturligtvis fick jag skäll men det bekom mig inte jag hade ju redan gjort det jag ville göra och var nöjd med det, och dessutom var ju själva syftet med att göra det på ett omedvetet plan just att få skäll och bli sedd.

Jag var alltid ärlig och tog ansvar för vad jag gjort utan att skjuta skulden från mig, och blev faktiskt också sedd för detta. Jag minns att far någon gång sa något i stil med "Säga vad man vill om vad du gör men det hedrar dig att du är ärlig och står för vad du gör". Även min klassföreståndare på högstadiet kunde inte låta bli att vara smått imponerad när hon för femtioelfte gången undrade varför jag inte var på den eller den lektionen och jag svarade att jag hellre ville vara med mina kompisar i en annan klass som hade håltimme, eller liknande. Aldrig att jag kom med en undanflykt eller slingrade mig. Att vara ärlig och ta ansvar för vad jag gjorde var en hederssak för mig. Därför lärde jag mig också att aldrig göra något som jag skämdes för.

Ett av de mest smärtsamma minnena från min barndom handlar om just detta. Naturligtvis hade jag ett rykte bland släkt och andra i min omgivning om att vara ett olydigt barn som "hittade på dumheter". Jag var 9 år då jag och en kompis (som inte heller hade världens bästa rykte) sprang runt min farbrors nybyggda stuga och jagade några yngre barn, bl a min 4-årige kusin. Runt stugan fanns brädlappar som blivit över från bygget. Av någon anledning tog min kusin upp en bräda under lekens gång och bankade den i fönstret innanför vilket min farbror stod.

Ut far min farbror och börjar skälla på mig och min kompis! Vi bedyrade upprepade gånger vår oskuld, men han vidhöll att det var vi som sagt åt kusinen att göra så och begärde att vi skulle be om förlåtelse. Detta var något oerhört för mig, gråtande och arg gick jag där ifrån. Det värsta var inte beskyllningen, den var logisk med tanke på mitt rykte, men att han inte lyssnade på mig och trodde på vad jag sa gjorde fruktansvärt ont. Det är något oerhört smärtsamt i detta att inte bli sedd för den jag är, utan vara dömd på förhand. Men ändå smärtsammare är det när det inte spelar någon roll vad jag säger, mina ord nonchaleras eller kanske till och med används för att bekräfta den oriktiga bild som den andre har av mig.

Genom åren har jag ofta befunnit mig i sammanhang där jag och flera kvinnor umgåtts på ett jämbördigt plan, ofta har jag hört dem prata om många mäns mindre trevliga beteenden, och jag kan hålla med det finns många män som beter sig på ett mindre hedrande sätt. Ibland har uttrycket "Alla män" används och med viss tvekan har jag kunnat låta det passera för jag har vetat att de inte talade om mig, för jag vet att de respekterar mig för den jag är och inte ser mig som "Alla män".

Men när någon som jag inte vet respekterar mig missförstår mig och ser någon annan än den jag är, när sedan denna någon inte lyssnar på vad jag säger eller använder mina ord för att bekräfta sin bild av mig, när den falska bilden sedan backas upp med mindre hedrande ord om "Alla män", då har man trampat på en öm tå hos mig. Då blir ja 9 år och ledsen och arg igen.

Jag vet vem jag är idag, och det gör inte något om ingen ser mig, jag ser mig själv. Men varför gör det så ont när någon pressar in mig i sina fördomar om "Alla män"? Att folk gör sig bilder och har fördomar om både mig och det mesta annat det stör mig inte, jag kan bli förbluffad ibland när jag hör om den bild som någon har gjort sig av mig, men det stör mig sällan och i synnerhet inte eftersom folk oftast lyssnar på mig när jag berättar om vem jag är.

Jag vet inte vad svaret är men något säger mig att det handlar om att jag har svårt att inte skämmas å alla mäns vägnar. Och att jag därför har svårt att vara stolt över min manlighet, för att jag är MAN!

Dags att ta tjuren vid hornen och hela mannen i mig!



28 maj 2012

När jag är som fulast (av Dominique NVC Costa)

Text och bild lånad av Dominique NVC Costa
När jag som fulast - ler min själ inombords - för jag vet att en dag kommer jag att känna mig som världens vackraste - för jag har den fula dagen att jämföra med.

Den dagen jag är fattig - ler min själ inombords - för jag vet att en dag kommer jag att känna mig som världens rikaste - för jag har den fattiga dagen att jämföra med.

Den dagen jag är sjuk - ler min själ inombords - för jag vet att en dag kommer jag att känna mig som världens friskaste - för jag har den sjuka dagen att jämföra med.

Den dagen jag är grymt behandlad - ler min själ inombords - för jag vet att en dag kommer jag att känna mig som världens mest omhuldade - för jag har den grymma dagen att jämföra med.

Den dagen jag lider - blir jag vän med smärtan och skriver - mig igenom djupaste mörker till intensivaste Gudomliga glädjen...

Jag lider, jag plågas, jag har smärta - och det gör mig så levande, så död, så njutande så komplett - jag kan aldrig älska så hett som i dödens gränsland...

Jag måste nog erkänna att två av mina bästa vänner är smärtan och döden..

Jag är så tacksam -

Jag arbetar idogt med Tillit till Regnbågsbron, då är alla gränser borta - och jag är lika nära de jag Älskar här som då - oavsett dimensioner.. Det är härligt att leva - när man längtar döden så hett - det är härligt att vara död - då man längtar att leva igen - efter en stund mellan världarna, sugen på nästa kurs i Evolutionen...

Jag är inte så rik, ganska ful, och en massa på minuslistan - och vet NI - aldrig, aldrig någonsin har jag känt mig så Rik och så full av hopp..

Det är lagen om alltings polaritet..

En annan lag - jag lyder är Attraktionslagen... Dock inte i denna fria text..

Då jag attraherar - gör jag det med stil - och då önskar jag endaste det optimala för mig.. ;-)

Lite sköna tankar i natten - från en luttrad själ ♥

[Dominique NVC Costa]

26 maj 2012

Jag är ett Troll

Häromdagen satte jag upp vindskyddet i trädgården, och jag sov bättre än på länge, vaknade av fågelsång  i stället för av min rethosta. Jag är inte gjord för möblerade rum! Jag skulle bo i en koja i skogen eller sova under en gran.

En del jag möter kallar mig för "skogsvarelse" de menar att jag är en skogssjäl som tagit boning i en människokropp. Jag ser framför mig ett godmodigt, bekymmersfritt och lite buffligt skogstroll. Jag älskar den sidan av mig, det kärleksfulla naturbarnet, som engagerar sig helhjärtat i det han har lust med för stunden utan bekymmer om något annat.

Men det finns en baksida av den personan.

Det finns en del av mig som jag aldrig velat erkänna och som jag skämts för. Och det är just den där som inte är gjord för möblerade rum. Den där som inte städar, inte för att jag inte kan, men jag vill helt enkelt inte, varför skulle jag liksom. Den där som låter disken i vasken växa till en illaluktande hög, posten bygger ett berg på matbordet och i hallen. Trädgården som växer igen, alla projekten som inte blir färdiga, och verktygen som inte plockats undan efter senaste projektet. eller förra, eller förra...Huset som har lägsta prioritet och aldrig hinns med. Han som sällan lagar någon riktig mat utan bara steker en hamburgare, eller lite frysta wokgrönsaker. Han som bara sitter framför datorn och gör något "oviktigt" samtidigt som hus och hem skriker efter uppmärksamhet. Sättpotatisen som ligger i brödkorgen (hur de nu hamnat där?) trots att de skulle varit i jorden för en månad sedan.

Jag kan allt det där, jag kan städa och hålla ordning, jag kan laga mat. jag kan vara disciplinerad och göra som man "ska". Jag kan det för någon annan, men inte för mig själv, och varför skulle jag? jag är ju ändå inte intresserad av det. I dag bor jag själv och grabben är på väg att flyga ur boet (han har för övrigt genomskådat mig för länge sedan), idag kan jag göra vad jag vill, och det är sällan att städa eller liknande. Det kan jag göra när det ska komma någon som uppskattar det.

Jag är ett Troll! Tanken känns så befriande, i hela mitt liv har jag försökt att vara människa och skämts över hur dåligt jag lyckas. Jag har försökt att vara någon annan än den jag är, för att jag trott att man skulle vara så... men jag kan ju bara vara jag. Så från och med nu tänker jag att tillåta mig att vara ett troll, och om du kommer och hälsar på och upptäcker att här är städat...då vet du att jag gjort det enbart för din skull.



Det intressanta är att nu kan jag förhålla mig till detta, ungefär som till en ADHD-diagnos, eller något.

1. Jag kan sluta döma mig själv för att jag inte klarar något som jag helt enkelt inte är intresserad av att klara.

2. Hur anpassar man ett Troll till möblerade rum? Kanske ska jag plocka undan allt porslin utom 2 uppsättningar, resultat jag måste diska undan efterhand som jag behöver något (och likaså grabben som nog också har lite troll i sig). Jag kan fixa källsorteringen av posten direkt vid dörren och lägga viktig post i en back, reklamen som jag ändå inte läser i en. Kanske inte så snyggt med backar vid dörren men snyggare än att ha posten spridd i hela hemmet. Etc.

3. Jag kan sluta att jaga mening och mål. Kanske räcker meningen och målet att må bra? Jag vill skriva osv. men behöver det bli något "vettigt" av det? (kanske visar det sig att jag behöver ytterligare mening, men då tar jag det sen) =))
 

25 maj 2012

MyntDrottningen

MyntDrottningen är i sin kropp, hon övar yoga eller dansar frigörande dans, afrikansk dans eller någon annan dans. Få kan som MyntDrottningen njuta av kroppens Lust. Hon äter det som kroppen säger åt henne att hon behöver och hon tar långa promenader i naturen. I sin trädgård odlar hon sin mat och även en del läkeörter.

MyntDrottningen Vet att vi är Andliga varelser med en Fysisk upplevelse och inte tvärtom. Hennes kropp är hennes tempel och hon vördar den varje dag.

MyntDrottningen uppmanar oss att landa i vår kropp, att vara i det fysiska. Behöver du jorda dig? Stick ner dina fötter djupt i myllan och gräv med tårna, krama ett träd, eller dansa med tunga steg.

Baksidan av MyntDrottningen varnar oss för att fastna i det fysiska, sitter du fast med händerna i myllan? Tror du att dina växter kan leva enbart av gödning? eller att du kan leva enbart av mat? Växterna behöver också sol och vatten, och vi behöver även andlig inspiration och våra känslor för att Livet ska bli fullvärdigt, annars blir vi bara ett dött kött om än vi vandrar omkring.

22 maj 2012

Högre syfte... (av Kalle Johansson)

Text och illustration lånad av Kalle Johansson
Var och en av oss har något betydelsefullt
att bidra med i det här livet...
Det kan kanske kan kallas ett högre syfte,
detta bidrag... Och det största bidraget
jag kan göra är att stå för mej själv,
mina tankar, mina känslor, för den jag har
varit och vem jag är idag.
.
Och att jag vågar öppet och ärligt dela
med mej av min väg, tror jag är ett
av mina högre syften. Att jag kanske kan
ge vidare en liten strimma hopp om ett
bättre liv som jag fick av andras högre
syften för snart 3½ år sen, inne i fängelset.
.
Och för att behålla det välmående jag har
idag så ska jag försöka ge det vidare...
Det jag ger det får jag... Så enkelt är det.
.
För mej innebär det att alltid,helt och hållet,
ärligt och öppet,vara mej själv.
Och göra de saker jag älskar och som
inte skadar mej eller andra.
.
Att göra de saker jag vill och njuta av
livet den enda gång jag kan...
Alltså precis NU...
.
När jag lärt mej att följa mina
känslor, mina drömmar och visioner,
och lär mej att ta till vara på det just nu,
då lär jag mej att se mitt högre syfte.
.
Varje ögonblick är ett skapande ögonblick,
och varje skapande ögonblick innehåller
oändliga möjligheter. och det är jag som väljer
om jag skapar eller förnekar mej själv
att ta vara på mina chanser.
.
Mitt högre syfte är att vara mej själv
och njuta, ta vara på livet och visa
kärlek till mej själv och andra...
Inte igår, inte i morgon....
.
Utan precis nu....
.
Vad har du för högre syfte?

[Kalle Johansson]

19 maj 2012

Leka våra lekar

Har haft en lång period när jag har varit trött på alla medvetna och omedvetna sociala spel både hos mig själv och andra, har inte behövt dem, och har mått ganska bra utan... meeen TRIST och meningslöst.

Men härom dagen så bara kände jag att det här kanske är vad allt går ut på, ett spännande spel, en lek. Livet som nyfiket Leker sina möjligheter bara för att uppleva.

Just nu känns det inte längre meningslöst, inget är "på allvar", bara en spännande lek.... och mest spännande är väl Kär-leken.

Vad vet väl vi egentligen? Vad är det som får oss att Älska?

Hur mycket är min längtan? Hur mycket är hormoner eller Våren? Blir jag kanske Kåt på din uppmärksamhet? Eller finns det ett Själsligt band?

Spelar det någon roll egentligen?

Huvudsaken är väl att vi Älskar och Respekterar varandra, Att vi vill varandra Väl och har roligt tillsammans!
Upplever varandra, Livet och Kärleken!

Lek Väl!

16 maj 2012

Änglar och aspekter (av Carola Liva Lind)

Text och bild lånad av Carola Liva Lind

Det sägs att inget existerar. Ibland undrar jag om det till och med vore möjligt att vi utrotar oss själva genom att detta "Inte tänkande"

Änglar är ett påhitt, Drakar är för barn och riddare finns knappt i sagornas värld.

Vättar är dravel tomtar finns på loftet och älvorna fanns bara förr.


Intressant är ändå att olika böcker som de facto kommit att färga hela vår existens, vare sig vi vill det eller ej...


Innehåller texter, beskrivningar, historier..


Om just alla dessa väsen


Som finns mellan himmel och Jord.


Precis som vi. Du och jag.


Det sägs att det är bra att ha något att tro på, för att på så vis kunna sända ut vår tanke och våra böner. Utan mottagare riskerar vi att inte rikta tankar alls.


Må så vara.



Men tänk om det faktiskt vore så att det fanns en mottagningscentral för just våra tankar?
Tänk om det fanns ett helt team för just dig, för varje enskild person, som genom livets väv står i kontakt med just dig, samarbetar med just dig... tar emot tankarna från just dig..

Jag får ofta frågan i mitt arbete som Medium och som vägledande Coach, "Finns änglar" ?


Vad spelar det för roll om jag tror det finns änglar? Är tron på vår egen tro så miserabel och sliten att den inte ens innehåller en ynka gnutt av sanning för oss att vara i?


Tror människan ens på sig själv längre?


Som den projektion vi är av den egna ihopsnickrade plan vi gjort, så jo. Vi finns. Men spelar det verkligen någon roll?


Är det verkligen där vi ska lägga vår analys?


Om vi inte finns, skulle jag skrivit denna texten då?


Om änglar inte fanns, skulle vi över huvud taget benämna dom då? Skulle de alls finnas att kunna föreställa sig?




Jag äger ingen universell sanning. Jag gör som ni. gissar och går på känsla. Mina upplevelser kanske skiljer sig från vissa av er, kanske är de sammankopplade, kanske utropar ni, "JA" "Precis så är det"

Spelar det någon roll? Måste ni och vi ha samtycke från någon annan för att tro på det vi upplevt?


??


What If ni upplever änglar.


Existerar det inte en upplevelse med änglar då?


Behöver det vara mer märkvärdigt än så?


"Man behöver leva i verkligheten"

Är det inte just det man GÖR om man uttalar sina upplevelser?

Varför är vi så rädda för att sättas i fack?


Detta Diagnossamhälle har vi själva skapat. Det blev fult att sätta människorna i olika fack på grund av ras, så vi letade efter gemensamma nämnare på andra sätt som måste godkännas av gemene man och så kan vi sätta människor i fack på laglig väg!


??


Vi HAR olika ursprung. Check.

Vi ÄR komna från olika delar av Universum. Check.
Vi är uppbyggda av olika aspekter och delar i själen. Check.

Och ja, vi har olika förmågor som gör att vi passar in i olika delar i samhället, måhända vi behöver denna tillhörighet i form av en av samhället stämplad diagnos, såklart, men vet ni var all denna uppdelning egentligen kommer ifrån?


Rädsla. För att inte kunna hantera.


Om Acceptans var ledordet i all samvaro, all uppfostran och allt varande skulle varje lysande individ känna trygghet och samhörighet med de sina och få lov att utveckla sin extraordinära förmåga/förmågor på ett naturligt vis och inte under en lydande diagnos där förmågorna ska hållas i schack!

Nej, jag är inte på något vis Emot Diagnoser. Jag är undrande över motståndet mot Människan som innehar de specifika diagnoserna.


Att individen i sig belyses är fantastiskt, men ännu mer fantastiskt vore det om Acceptansen av individen innefattade hyllandet av de förmågor som just denna individ kommit till jorden med, för att göra specifikt det, han/hon/den är här för att göra, belysa, utföra.
Det finns ingen slump i dessa förmågor.

Dagens diagnosticerade Individer är inget annat än extraordinära personligheter som lite mer än andra har utvecklade sinnen som vi
egentligen, i samhället har behov av i den nya tid vi nu går till mötes och faktiskt redan är i.

Vad gör vi då med dessa unika förmågor och talanger?


Vi söver, vi dövar och till och med dödar dom.


Rakt av.


Diagnosen i all ära.


Men sen då?


Vem tittar på dessa unika extraordinära förmågor som är ett gyllene tillfälle för oss att belysa den tid vi är i? Och hur ska dom kunna lysa som de stjärnor de är när vi dövar dom söver dom och dödar dom?


Utesluter, stänger ute och fönekar dom!


Nej det handlar inte längre om vilken ras eller vilka hudfärger vi har, inte om vilken ögonfärg heller. Att det finns olika raser på jorden kan vem som helst se med blotta ögat. Det är inte i det "Det fula" ligger.


Det fula ligger i värdesättningen.


Att Människor med extra förmågor klassas ner, måste kontrolleras, måste hållas i shack, detta är det fula.


Och det intressanta.


De flesta människor med någon form av diagnos som jag mött eller möter visar mig inte bara sitt intresse för änglar och andra aspekter utan även en klarsyn som går utöver det andra människor visat mig.


Naturligtvis dövas dessa kanaler med mediciner och miljöfaktoriska nedtryckningar.


Vi är alla kanaler för Universums allt.


Vi är alla mottagare och sändare för Universums allt.


Vissa av oss kommer till jorden med fler aspekter än andra, med en klarare hörsel, lite mer uppspeedad frekvens för att det helt enkelt ÄR dax att speeda upp vår frekvens, lyfta vår energi och släppa gammalt skit.


Det är inte Individerna som kommer med de extraordinra förmågorna som är sjuka eller konstiga.




Det är Människan som försöker tysta dom som är galna!


Det är inte Individerna som diagnosticeras som är störande för samhället, det är Samhället som är sjukt som vill bedöva dessa kanaler!



Jag träffar massor av diagnosticerade människor som skäms. Dom är hämmade, trivs inte i sin kropp, sina rörelser, sitt liv. De jämförs konstant med hur samhällsnormen är aspekterad och uppbyggd för hur det borde vara.


Hallå?


Vi är alla olika.


Och det är ok!


Nej det är inte bara ok, det är NÖDVÄNDIGT för vår överlevnad eftersom vi alla har unika kvaliteter och i det maskineri som vi alla är del av, ska alla dessa unika kvaliteter gå samman och

 s a m a r b e t a..

Och vet ni vad som kommer att ske??

Ju mer vi separerar oss. Ju mer vi delar upp oss i olika grupper och sätter Individer i olika fack för att vi tror att vi ska förstå dom genom denna handling, desto mer kommer vi att se nya Individer att födas med ännu mer extrema förmågor. Ännu mer uppspeedade energier som ännu mer kommer att skilja sig från den jordsliga frekvensen..


Acceptans. Heter lösningen.
Vi är alla en del av Universum. Ja, det kanske är en uttjatad fras.

Men är det inte det vi valt att tro på och utgå ifrån?

Är det inte lagom läge då att börja leva därefter?

Att se varje unik individs förmåga och att ha tillit till, att acceptera att alla dessa unika individer är här på jorden med sin egen unika lösning på hur maskineriet (Vårt gemensamma liv) ska kunna fortskrida?


Så vad vi än väljer att tro på. Ligger graden av tron på vår egen existens på hur mycket eller litet vi väljer att släppa in.


Våra böcker som våra olika religioner bygger på visar på spännande insikter. Änglar, Demoner, Enhörningar, Mästare, Mfl.


Om inte dessa fanns, om ingen hade upplevt dom. Varför skrev någon från början om dom?


Är det dags att vi accepterar vår historia så att vi kan acceptera nuet?


Är det dags att vi accepterar våra olika förmågor för exakt vad de är? Just universella förmågor, som vi aspektuellt är laddade med för att vara det kugghjul i livets maskineri som jag är satt här att vara för att maskineriet behöver exakt min insats på exakt denna platsen?


Och ju mer jag förnekar mitt ursprung desto mindre bidrager jag till maskineriets inverkan på flödet.


Ju mer jag mörkar mina egna förmågor, förnekar min kanal som är den del av mig som rymmer alltet, som innehar alla aspekter jag behöver nå för att vara den diamant jag slipades till att vara, är det dags eller?


Är det dags att
Bejaka varandras roll och existens i vetskap om värdet och kraften i varandet genom att bejaka oss själva först och främst, för att genom denna upplysande värdering lysa upp för alla andra i min omgivning?

Accepterar Du ditt varande?


Accepterar du dina medmänniskors kvaliteter och extraordinära förmågor eller skyr du dom? Försöker fly dom och stänger dom ute?


Eller släpper du in dom, lär känna dom och tar del av dom?


Är det dags att lära känna varandras kvaliteter? För en accepterad samverkan?

Är det dags att ta in att allt finns. Om vi tror på något så påverkar det oss alltså finns det för oss.


Känner du någon med barn, som har specifika diagnoser eller som är lite speciella?


Hur agerar du?


Stänger du dörren för dom eller bjuder du in dom för att på så vis lära känna dig själv lite mer?


Människor med extraordinära förmågor bjuder oss till denna fantastiska upplevelse. Att lära känna oss själva kan innebära att vi närmar oss våra flöden, mitt i vår mitt, där alltet finns. Där allt vi är tar plats.


Bjuder det motstånd att umgås med dessa individer? Bra. Då vet du att du här har en gyllene chans, att ta del av den del av maskineriet som du själv är en del av, för att lära dig att samverka med dessa.


Det är du som är bromsklossen annars.


Änglar talar till oss. Måhända att de inte är bevingade med ett gyllene sken runt oss.


Måhända att de kommer genom kanalen hos ett handikappat barn och sprider värme och kunskap.


Måhända att Änglarnas visdom väntar på en kanal precis nära dig? Ja, så fungerar det. Om vi inte hör och känner information genom våra egna kanaler kommer det genom någon annan, så oftast genom en individ med extraordinära kvaliteter.


Öppna dina sinnen. Släpp in livet. Din egen historia finns där. Om du väljer att lyssna.




Eller köper du hellre en ny Volvo?

[Carola Liva Lind]

13 maj 2012

StavKungen

StavKungen besitter massor med levnadsvisdom, han har sett igenom det mesta i Livet och vet att inget i det yttre egentligen är viktigt, annat än som en spegel av den inre världen. StavKungen med sin visdom är den perfekte ledaren, han passar utmärkt som hövding eller guru, likväl som vägledare eller coach. Kanske är han en författare som delar sin levnadsvisdom i skriven form. Behöver vi ett råd som rör vår inre värld är StavKungen den bäste vi kan gå till. Men också den yttre världen är helt avhängig den inre och därför är kan han råda oss i allt. Han delar frikostigt med sig av sin visdom utan att någonsin tvinga den på någon. 
 
StavKungen manar oss att finna svaren på våra frågor inom. Vi besitter Alla All Visdom och ingen kan leda oss lika bra som vår egen inre röst. Vi uppmanas att ta kontakt med hela skapelsens samlade visdom inom oss själva, applicera den på vårt liv och dela med oss av den till de som söker våra råd.

StavKungens baksida varnar oss för att bli fanatiska och tro att vi besitter den enda sanningen. Det enda vi kan erbjuda är en sanning, och den måste inte alls vara någon annans sanning. Börjar vi tvinga på andra vår sanning då har vi missat en av de stora sanningarna, nämligen den som säger att var och en måste söka sin sanning, den sanning som är ämnad åt just honom eller henne.


Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

12 maj 2012

Hel (Av Sanna Nova Emilia)

Dikt och bild av Sanna Nova Emilia

I gryningens skumma ljus med slutna ögon
söker jag din hand och finner den
Håller den
Omsluter den
Omsluts av den
Vi flätar våra händer
En hand med tio fingrar
Hel i sin ensamhet
Hel i sin tvåsamhet
Oslagbar i sin naturliga självklarhet

I morgonljusets nyblivna tillvaro
I sömnens ofrånkomliga frånvaro
Låter jag mig fyllas av din uppenbara närvaro
Jag är hel med mig
Hel utan dig
Hel tillsammans med dig
Hel i min ensamhet
Hel i vår tvåsamhet
Oslagbar i vår gemensamhet...

1 maj 2012

Slumpen - Försynen

Häromdagen satt jag med några vänner, vi konstaterade att 4 av oss och ytterligare en gemensam vän hade connection till en liten ort med ca 100 invånare 140 mil härifrån, och det är inte vår anknytning till orten som fört oss samman. Visst är det märkligt, flera av oss har ingen anknytning till någon annan ort i närheten av denna. Vad meningen med denna "slump" är vet vi inget om, men märkligt är det.

Dock finns det en mängd andra tillfällen i mitt och de flesta andras liv då "slumpen" spelat stor roll för den vändning som vårt liv har tagit. Det kan vara människor som dyker upp i vårt liv som "vägvisare", böcker som plötsligt pockar på vår uppmärksamhet, som visar sig ha liknande funktion.

Ganska ofta får jag höra från människor att bloggen handlat om just det de behövde höra just nu... så klart händer det inte varje dag och inte samma människor alltid, men det händer påtagligt ofta. Likaså möter jag själv ofta texter och annat som säger just det jag behöver höra just nu.

Hur det fungerar och varför detta händer kan vi inte veta, men för mig är slumpen ingen slump, för mig är det snarare FÖRSYNEN, som om vi ingår i ett väldigt avancerat system av oändligt med sammanlänkade händelser, som ständigt förändras och uppdateras, och att faktiskt inget som händer saknar mening och funktion. Om det är vi själva som med våra energier påverkar det som händer runt oss, eller om det finns en högre plan vars energiväv vi ingår i spelar egentligen inte någon större roll för mig, det enda som är viktigt för mig är att allt hänger ihop och att allt har en mening.

Under några dagar kommer jag att vara borta från nätet. Passa på att använda detta tillfälle till att slumpa ditt eget blogginlägg för dagen, och fundera över vad det har att säga dig, vad har det för mening för dig?

Följ länken nedan, och klicka på "Inspiration" i menyn, så får du just det inlägg som du behöver just nu. Alternativt så kan du dra ett eller flera tarotkort med min högst personliga tolkning.

Tycker du om vad du läser så får du gärna länka texten på Facebook eller andra sociala medier.

Lycka till!

Klicka på bilden för att
slumpa "din egen" text!