30 nov. 2011

Skuldkrisen

Dagligen hör vi rapporter om skuldkrisen, stigande räntor och ökande statsskulder. Men problemet är inte i grunden Greklands, Italiens eller USAs statsskuld, inte heller handlar det om hur hög räntan är. Allt detta är bara ett symtom på ett gigantiskt feltänk. Det stora problemet ligger i att vi tror att vi kan leva över våra tillgångar.

Jorden är ett begränsat klot, med begränsade resurser. Till jorden kommer energiinstrålning i form av solljus, en stor del av detta ljus reflekteras åter ut i rymden. Det som blir över är den energi som vi kan använda, använder vi mer så lever vi över våra tillgångar.

Solenergin omvandlas på jorden till värme, vindar och biomassa. Den driver vattnets kretslopp mm. Låt oss säga att du har en skog som varje år har en tillväxt (absorberar solenergi) motsvarande 100m³ timmer, om du då skördar 200m³ timmer varje år, så kan vem som helst förstå vad som kommer att hända, skogen kommer ganska snart att ta slut!

Jorden tillhandahåller alla resurser som vi behöver, det är bara för oss att ta för oss av livets överflöd, men om vi skördar mer än vi behöver så lever vi över våra tillgångar, och resurserna kommer att ta slut. För hundra år sedan nyttjade vi de resurser vi behövde för att klara oss, och var överlag nöjda med det. Visserligen var det en stor grupp människor som inte fick tillgång till sin andel av resurserna, men det berodde inte på att resurserna inte fanns utan på att de var ojämnt fördelade. Men så hände något, man fick för sig att även de som hade för lite skulle ha vad de behövde, men man löste inte detta genom att fördela resurserna jämnare, utan i stället så ökade man konsumtionen av resurserna, vi började leva över våra tillgångar. Men de som hade mindre såg orättvisorna och ville ha  lika mycket som de som hade mer. Lösningen på problemet blev ännu en gång att konsumera mer av jordens resurser, för att jämna ut skillnaderna. Konsumtionen blev själva drivfjädern och sågs som lösningen av alla problem. Och där är vi ännu idag, vi lever över våra tillgångar.

Problemet illustreras väl av en berättelse som, jag lärde mig då jag var ung och höll i politisk information i skolorna:

En rik amerikan var på semester i Karibien. En dag vid middagstid fick han se en fiskare sitta på bryggan. Han undrade varför fiskaren satt där mitt på dagen i stället för att jobba. Fiskaren förklarade att han fångat den fisk han behövde för att försörja sig och familjen och att han därför inte behövde jobba mer idag. Amerikanen invände att Fiskaren förstod inte: "Om du jobbar mer så kan du tjäna mer pengar tills du får råd att skaffa en större båt så du kan tjäna ändå mer pengar och anställa en besättning, så du kan tjäna ändå mer pengar och köpa en ändå större båt och anställa ändå fler och tjäna mer pengar....."

Vad tror du skulle hända om fiskaren följde amerikanens råd? Jo han skulle få jobba praktiskt taget dag och natt för att få det att fungera, och förmodligen skulle han ha mer pengar, men skulle han vara rikare? Skulle han ha tid att ägna sig åt sina barn? Och vad mera är skulle barnen kunna ta över rörelsen då de blir vuxna? Eller skulle havet vara utfiskat? Skulle jobben på ön vara slut? Ungdomarna lämna ön och med dem barnen tätt följda av skolnedlägning, inskränkningar i samhällets service... Alltihop beroende på att man levde över sina tillgångar.

Idag siter vi alla fast i garnen, vi måste praktiskt taget låna eller jobba livet av oss (leva över våra tillgångar) för att betala våra bostäder. Politikerna tillskansar sig makten genom att lova mer än de har täckning för, med stigande statsskuld som följd. Och det enda som sker i det stora hela är att vi tär mer och mer på jordens resurser enbart för att berika de allra rikaste. Hur vi än kämpar för att få vad vi behöver så ökar glappet mellan de som har och de som inte har.


Vad är det vi verkligen behöver?

28 nov. 2011

Håglös

Idag är det en sådan där trist dag.
Jag har inget särskilt för mig, det är bara tråkigt.
Nog finns det saker jag skulle kunna göra, eller rent av behöver göra, men jag har inte kraft att göra något.
Jag känner att jag är ledsen, men jag vet inte varför, och jag vill inte riktigt veta heller, vill bara komma bort från känslan, utan att veta.
Inget finns som jag kan tröstäta med, har inte kraft att fly in i något hushållsarbete, ingen tv att fly in i.
Visst skulle jag kunnat titta på film, men jag har inte ork, inte ork att fly, inte lust att vara där jag är.
Ute stormar det, tänk om någon kunde ringa och kalla mig till stormjobb, få en adrenalinkick och slippa vara där jag är.
Jag borde ta tag i känslan, gå in i den och se vad det är. jag borde ringa någon och prata om det.
Jag vet att detta är världens chans att möta något viktigt, men jag vill inte.  

Vill inte vara där jag är men hart inte kraft att ta itu med det.

Vissa dagar är så....

27 nov. 2011

Originalitet

Jag vill skriva något om originalitet. Ordet betyder ursprunglighet. Någonstans tror jag att det är väldigt viktigt för oss att vi hittar vårt ursprung i oss själva. Vi är original! Ingen annan kan vara Jag lika bra som jag, det finns inte heller någon annan som jag kan vara lika bra som de själva. Det finns inget skäl att kopiera något från någon annan. Vi är redan perfekta precis som vi är!

Ingen förälder, kompis, lärare, partner, mästare eller bok kan lära oss vem och hur vi ska vara, de kan bara spegla oss, inspirera oss och ge oss verktyg för att se oss själva. De är ju inte jag så hur skulle de kunna veta hur jag ska vara.

Varje försök att vara någon eller något annat än den vi är är dömt att misslyckas, det blir bara en påklistrad yta, som inte har något bakom, en yta som döljer vårt sanna jag både för oss själva och andra. Jag tänker på detta med covers inom musiken, det finns massor med tekniskt duktiga sångare och musiker, men åtminstone jag tycker det är ganska trist att lyssna på en cover om den låter precis som originalet. Vad är det för mening med det liksom? Men om någon duktig artist tar en bra låt av någon annan och sätter sin egen prägel på den då kan det lyfta låten och göra den ändå bättre, en låt som i original kanske känns medelmåttig kan bli helt fantastisk om den tolkas i stället för att kopieras. Artisten har låtit sig inspireras av en annan artist  att plocka fram bitar av sig själv som kanske den inte skulle se och visa annars.

Att vi har en yta är kanske ofrånkomligt, men vad händer i oss om vi inte låter oss själva lysa igenom? Vad gör det med vårt värde när vi låter oss formas av något yttre? Vad händer med vår självkänsla? Hur ärliga känner vi oss? Hur lätt är det att se vårt Själv om vi aldrig visar det? Hur lätt är det att höra vår inre röst om vi alltid lyssnar på andra röster?

Om inte jag är Jag vem ska då vara det?

26 nov. 2011

Fågel, Fisk eller Mittimellan

Det finns alla sorter i vår herres hage. Livet uttrycker sig i en oändlig mångfald.

Det finns myr-diktaturer med en enväldig härskare som styr sina maktlösa undersåtar med järnhand. En revolution är otänkbar.

Flockdjur har en stark ledare och en strikt rangordning. Varje försök till individuella initiativ hindras. Varje individ är en del av flocken och ensamma är de inget.

Lejonen lever i familjegrupper, där är familjen allt, också här finns en tydlig rangordning och var och en måste veta sin plats för familjens bästa.

Andra djur är enstöringar som lever helt ensamma och träffas enbart för att föröka sig. De är tydliga med sina gränser och tillåter inte någon artfrände att komma nära utom vid parningen.

Katterna är sociala men ändå solitärer, de går sin egen väg men kan ändå leva tillsammans. Konkurrensen är påtaglig, Gud nåde den hankatt som råkar komma in i fel revir.

En annan sorts flock finns bland t ex undulaterna, de är utpräglade flockdjur som inte skulle klara sig själva, men flocken är demokratisk, ingen är högre än någon annan i rang, man bråkar inte heller om mat eller revirgränser. Däremot kan varje individ hävda sin integritet, vilket respekteras. Samtidigt som man är en respekterad individ, är man beroende av varandra. Men på ett annat plan är flocken Ett, då flocken flyger ser man hur den ofta agerar som en individ, hela flocken vänder samtidigt utan att någon leder den.

Alla dessa olika sociala strukturer har sin fördelar som gynnar just den arten som har dem.

Vi människor tycks ha fördelen att kunna välja mellan alla dessa sociala former. Vilken struktur gynnar dig bäst? vilken gynnar mänskligheten bäst? Vill du vara en diktator som är beroende av sina undersåtar, vill du vara flockdjur, eller leva i en klan, social individualist, enstöring eller undulat? Vilket gynnar evolutionen bäst?

Eller kan vi kanske t o m ta det ett steg längre och likt naturfolken vara Ett med Allt! Ett med själva Livet!

-----------------------------

WOW!!!





Vill du inte se hela klippet, så spola till ca 2 min in i klippet.

25 nov. 2011

Fantasi (7 bägare)

Enbart fantasin sätter gränserna, och fantasin sätter inga gränser, den vidgar dem!

Fantasin möjliggör. Allt "manmade" som vi ser omkring oss fanns först i någons fantasi. Din bil, huset du bor i, elden som du värmer ditt hus med... Allt har fötts ur någons fantasi.

Fantasin är det redskap vi använder för att komma vidare i livet, när vi vill uppleva något nytt, så behöver vi först föreställa oss det i vår fantasi för att göra det möjligt. I fantasin gör vi "manuset" för hur morgondagens upplevelser ska se ut. Fantasin hjälper oss också att hantera svårigheter på ett bättre sätt än tidigare, med hjälp av fantasin kan vi träna oss på bättre lösningar på de problem som vi ofta stöter på. Med fantasins hjälp når vi himlen.

Men fantasin kan också begränsa oss, om vi inte använder dess fulla potential. När vi i fantasin "kör om gamla filmer" gång på gång omöjliggör vi förändringar, då blir fantasin det redskap som håller fast oss i det gamla.
 

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

24 nov. 2011

Svek

När vi är sanna mot oss själva är praktiskt taget Allt möjligt, men är vi det inte så riskerar vi att göra oss illa.

Men det är inte så lätt att vara sann mot sig själv. Gång på gång sviker jag mig själv, trots att jag vet att jag inte kan vara någon annan än den jag Är.

I många år har jag tränat mig på att känna igen min autentiska vilja, på att höra Självets autentiska röst, och likväl sviker jag mig själv.

Det är kanske inte så konstigt för tiden som jag direkt eller indirekt låtit mig styras utifrån är många gånger längre. Jag har övat på det så mycket mer.

Jag har kämpat för att vara duktig och få bekräftelse, likväl har jag inte trott på berömmet när jag fått det, för innerst inne har jag vetat att det inte varit Jag, det har bara varit ett spel.

Jag har gått mot mig själv och låtsats vara en annan än den jag är för att bli älskad, men jag har inte kunnat ta emot kärleken för det har inte varit mitt sanna Jag som blivit älskat.

Jag har lyssnat på intellektet och varit den jag tänkt att jag ska vara, men innerst inne har jag vetat att det varit en fejk, för det var inte mitt sanna Jag.

Jag har trotsat för att inte förlora mig själv, men inte heller då har jag varit mitt Själv.

Av rädsla att bli avvisad har jag anpassat mig mot min autentiska vilja, men jag har avvisat mitt Själv.

Jag har inte värderat mitt Själv, och därför inte kunnat känna mig Värdefull.

Hur duktig jag än varit, hur mycket bekräftelse jag än fått, hur Älskad jag än blivit, hur mycket uppmärksamhet jag än fått, så har ändå Självkänslan och Egenvärdet brustit, för det har inte varit Jag, jag har svikit mitt Själv.

Man kan inte vara alla till lags, men man kan vara sitt Själv till lags. När vi låter oss styras inifrån blir vi trygga och känner oss starka,

...och allt blir möjligt!

23 nov. 2011

Initiativ (Ess av stavar)

Allt börjar med ett initiativ. Det första initiativet kom före Big Bang, och verkar alltjämt i hela vårt universum.

Det första initiativet satte allt i rörelse, och alla initiativ har sitt upphov i det. I vårt inre finns det första initiativet nedärvt, det har gett upphov till vår Livsplan, det talar till oss genom vår inre röst som bor i vår själ, vårt Jag. Där föds alla våra idéer, vår autentiska vilja och våra önskningar. När vi låter dessa idéer ta initiativet blir allt mycket enklare, då följer vi vår livsplan, vi respekterar oss själva och vårt syfte i livet. Då drar vi vårt strå till den stora stacken som kallas universum.

Om vi låter kroppen, intellektet eller känslorna ta initiativet, då arbetar vi mot Livsplanen och det blir väldigt svårt att föra idén i hamn. Ett annat sätt att missa målet, är att lämna över initiativet åt andra, ingen annan kan veta vad syftet med just vårt liv är. Låter vi oss styras utifrån av andras bekräftelse, andras behov eller av inlärda regler och mönster, då missar vi målet. Men det värsta av allt är att om vi inte lyssnar på vår inre röst, då förlorar vi vår känsla av värde och vår självrespekt.


Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

22 nov. 2011

Förändring (2 Mynt)

Förändring är en av Livets viktigaste principer. Livet är förändring!

Enligt termodynamiken, så strävar allt mot kaos, det faller sönder i allt större oordning. Den kraft som motverkar detta är det vi kallar Liv. Livet är det som bygger upp.

Då något stagnerar och slutar utvecklas börjar det genast att falla sönder i stället, Livet har lämnat det. Det samma gäller oss, om vi slutar utvecklas Så har Livet lämnat oss (om än vi lever) och vi börjar "falla sönder", förändringen går då bara åt ett håll, mot förfall. Så länge vi strävar efter att vidga våra gränser är vi Levande.

Att vidga våra gränser och utvecklas är ett val, inte någon prestation. Börjar vi jaga utvecklingen kommer det bara att orsaka stress och ofrid, själva jakten på utveckling kommer att bli lika destruktiv som stagnationen. Så länge vi är Levande så kommer utvecklingen till oss och vi har bara att följa flödet.

Go with the flow!


Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

21 nov. 2011

Det blir bättre än så här!

En viktig del av att känna sig Levande är att utvecklas.

Gång efter annan hamnar vi i situationer, där tanken "Det blir inte bättre än så här" dyker upp, i samma stund som vi accepterar den tanken utan att förändra något har vi gett upp, då har vi valt att sluta utvecklas i någon del av vårt liv, då har vi valt att sluta Leva.

Det kan handla om att vi behöver anpassa oss på jobbet, i en relation, efter våra fysiska begränsningar... och anpassa oss efter omgivningen behöver vi göra ibland. Anpassningsbarhet är ett av människans kännetecken, faktiskt ett av Livets kännetecken, men om det ska bli en konstruktiv anpassning så bör den vara vidgande och inte begränsande annars anpassar vi bort oss själva och Livet.

Det är skillnad på Acceptans och Anpassning. Att vi accepterar en situation eller en annan människa som den är innebär inte automatiskt att vi måste anpassa oss efter den. Om anpassningen vidgar vårt Liv så är den bra, men om den begränsar oss är den destruktiv.

Trygghet är ett av våra grundläggande behov. Att acceptera tanken "Det blir inte bättre än så här" eller att anpassa oss på ett sätt som är begränsande, kan ge oss en upplevelse av trygghet, Då vet vi vad vi har! Men vet vi det? Vi må veta vad vi har, men vi vet aldrig vad morgondagen för med sig. Även om vi valt bort medvetna förändringar så kan allt i ett slag ändå förändras både till det bättre och det sämre.

Det är skillnad på Trygghet och Kontroll. Den enda sanna Trygghet vi kan uppleva är den som bygger på Tillit till att vi alltid får allt vi behöver, kontroll däremot, är dels enbart en illusion, eftersom vi aldrig kan kontrollera Livet fullt ut. Dessutom begränsar kontrollen oss och vår möjlighet att Leva helt och hållet.

Om vi i stället för att sträva efter Trygghet strävar efter att vidga våra gränser, då blir nästan alltid Livet bättre än så här!

20 nov. 2011

Domedagen

Av en händelse så hörde jag på helgmålsbönen på radion igår, det var en pastor som pratade om yttersta domen. Han menade att om vi inte fick någon belöning så fanns det ingen anledning att försöka vara "god". Och om det ska finnas en belöning så måste också motsatsen finnas, dvs straffet i helvetet. Om vi inte riskerade att hamna i helvetet så skulle vi inte vara särskilt trevliga att leva med menade han.  

Jag känner inte alls igen den bilden av mänskligheten, att vi måste styras av yttre belöningar och straff för att förmå att vara goda. Jag försöker så mycket som möjligt att låta mig styras inifrån av min sanning och min vilja, och ändå tycker jag att jag är ganska "god". 

Visst finns det tillfällen då mina handlingar och ord kan vara mindre trevliga, tillfällen då jag agerar ur rädslor.  Men jag tror att dessa rädslor snarare har uppkommit p g a utifrånstyrning än p g a bristen på utifrånstyrning. Många av oss tillbringar en stor del av vårt vuxna liv med att hitta oss själva, men om vi som barn aldrig hade fråntagits oss själva så hade vi sluppit detta.

Jag tror inte att vi föds med någon "arvssynd". Ett mycket litet barn som ännu inte berövats sin oskuld uppvisar fullständig tillit, men sedan "ärver" vi våra rädslor från våra föräldrar då de (ofta omedvetet) med belöningar och bestraffningar nekar oss att vara de vi är liksom de själva nekats att vara de de är. Bilden av den dömande guden färgas av bilden av våra dömande föräldrar. För en empatisk och trygg människa behövs ingen domedag, glädjen att göra "gott" är belöning nog och obehaget då vi agerar ur rädsla är straff nog.


19 nov. 2011

Distraktion (8 Svärd)

Vi distraherar oss med en mängd olika "droger", förutom rena droger så kan vi vara matmissbrukare, arbetsnarkomaner, sexmissbrukare, Tv-missbrukare, stressmissbrukare, träningsmissbrukare... You name it! Det finns väl knappast någon människa som inte missbrukar något, och sen dömer vi oss själva för att vi gör det, vi missbrukar även vårt värde.

Vi är inte dåliga eller mindre värda för att vi distraherar oss, distraktion är något bra och livsviktigt. Utan distraktion  skulle vi "gå sönder". Distraktionen skyddar oss från att möta oss själva och våra Känslor i allt för snabb takt. Den får oss att må mindre dåligt. Vi är inte redo förrän vi är redo och en "Cold Turkey" kan vara direkt livsfarlig.

Naturligtvis finns det en baksida av distraktionen som är lika livsfarlig. Ett missbruk kan bli ett beroende som blir enbart destruktivt. Det gäller att välja våra distraktioner, byta ut negativa, destruktiva distraktioner, mot positiva, konstruktiva distraktioner. En drogmissbrukare mår bra av att byta ut sitt drogmissbruk mot t ex ett religionsmissbruk. En matmissbrukare kan byta ut sitt missbruk mot träningsmissbruk etc. steg för steg tills vi en dag är redo att distrahera oss medvetet utan att bli slavar under distraktionen. En annan baksida är att aldrig någonsin våga utmana våra rädslor, att aldrig någonsin vidga våra gränser, utan att ständigt snärja oss i allt snävare distraktioner tills vi inte Lever alls.


Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

18 nov. 2011

All I need

Detta är vad jag önskar mig av en relation




Kan vi älska varandra?
Och respektera varandra?
Finna lite glädje tillsammans?

Det är allt jag behöver
Allt jag behöver
Det är allt jag behöver

Jag vill inte ha dina pengar
Eller all din tid
Bara ett hjärta som slår
Med mitt

Det är allt jag behöver
Allt jag behöver
Det är allt jag behöver

Och när du har världen på dina axlar, ser du
Jag kommer vara där för dig som du kommer att vara där för mig

För... det är allt jag behöver ...


[Heather Nova]

17 nov. 2011

En knut

Trots gårdagens flygtur så tog det flera nervösa (för att inte säga nojiga) timmar innan jag tog mod till mig och tog tag i två av samtalen igår. Varför i hela friden är jag så rädd för att stå upp för mig själv och min sanning???

Jag vet att flygturen hjälpte mig, utan den hade jag säkert skjutit upp det ytterligare, men även om samtalen är avklarade så har jag inte löst upp knuten. Men det känns lite löjligt att sitta och vara så rädd för ett telefonsamtal som borde vara självklart.

Så för att lösa upp knuten, så tar jag fram ett annat verktyg...

Varför är jag rädd för samtalen? Vad det gäller försäkringsärendet och kundsamtalet så handlar det om att jag är rädd att motparten ska känna sig anklagad. Men varför det då? Jag kommer bara med fakta, som jag har rätt att kräva ersättning för och jag anklagar dessutom inte motparten personligen, bara konstaterar att något är fel, oss båda oförskyllt. Och i det andra fallet så handlar det bara om att tala om att jag följer lagen.

Men om jag använder Byron Katies metod och vänder på meningen så klarnar det hela: Jag är rädd för att jag ska känna mig anklagad, att någon ska tala om för mig att jag är fel, eller gjort fel. Men lika rädd är jag för att anklaga någon för att ha gjort fel, eller vara fel. Mitt förnuft får inte ihop det. Jag vet att jag inte gjort fel, och jag vet att om någon känner sig anklagad för att ha gjort fel så är det relevant i det andra fallet, de bad mig faktiskt att bryta mot lagen. I det första fallet så anklagar jag inte motparten för att ha gjort fel eftersom de inte nödvändigtvis kände till felet. Så varför är jag rädd?

I mitt minne dyker en situation upp: Jag var 9 år, jag och en kompis springer och jagar varandra och en 4-åring, runt ett nybyggt hus. 4-åringen tar upp en av brädlapparna som finns kvar runt huset. När han passerar ett fönster innanför vilket ägaren står, slår han brädlappen hårt i fönstret. Fönstret håller men ut far ägaren och börjar skälla på mig och min kompis, vi säger som det var att det inte var vi som gjort det, utan 4-åringen. Ägaren vet det, men hävdar att det är vi som sagt åt honom att göra det! Vi bedyrar vår oskuld men ägaren vidhåller att det är vi som sagt åt honom. Jag minns att jag gick gråtande därifrån. Vad som gjorde ont var att vi hade blivit orättvist beskyllda för något vi inte gjort. Att få skäll var för mig vardagsmat, att bryta mot regler var min strategi att få uppmärksamhet, men det skället bekom mig inte, det var ju väntat och t o m önskat. Men detta att bli orättvist anklagad tog mig hårt. Och att dessutom bli anklagad för att ljuga!

Detta känns som det värsta som har hänt mig! Och detta är det heligaste som finns för mig, att vara ärlig och sann. Det är t o m så att jag har väldigt svårt att luras på skoj. För om någon skulle tro att mitt skämt var sant får jag fruktansvärt dåligt samvete!

Längre än så här kommer jag inte just nu, jag fattar inte! Handlar det om att bli beskylld för oärlighet? Handlar det om att ta ansvar för andras känslor? Eller handlar det om mitt värde, att jag inte är värd det jag har rätt till?

En annan obegriplig detalj är att min rädsla finns där enbart fram till jag tar tag i det och agerar, då är jag fullständigt lugn.

16 nov. 2011

Att göra flygplanen möjliga

Gång på gång möter jag olika rädslor, till den dag då jag har läkt dem.

Just nu så är det rädslan för att stå upp för mig själv som får mig ur balans. Ett flertal olika situationer där jag behöver stå upp för mig själv och min sanning uppenbarar sig just nu i mitt liv, vänner ber mig om råd i situationer där de behöver stå upp för sig själv. Tydligen är det detta som står i tur att läka... Yeeeesss!

Jag behöver svara en kund på en förfrågan som är jobbig för mig, jag vet var jag står och vad som är sant för mig, men min inre domare säger att jag inte får stå upp för min sanning, min inre domare säger att kunden kommer att döma mig. Troligen kommer kunden inte att döma mig, men jag har redan dömt mig själv.

Jag upplever ledsnad och undertryckt ilska, och jag känner igen känslan från när jag var barn/tonåring och äntligen hade hittat något jag kunde tro på, ivrigt berättade jag om min sanning och fick veta att det var "villoläror" Dömd!

Jag behöver ta tag i ett försäkringsärende, hävda min rätt gentemot en annan människa, men oj vad jag drar mig för det. Tankar som: "Det är inte värt besväret - jag struntar i det" och rädslor för att den andre ska bli arg och säga att jag har fel, kommer upp. Jag känner igen det från när jag var barn och vi skulle dela upp tillgångarna sedan vi upplöst en "klubb" hur jag inte fick min fulla andel, och ledsen och arg begärde att få min del, då fick jag veta att jag räknade fel. Dömd!

Någon ber mig att ta ansvar för ett jobbigt besked som kommer att göra en vän ledsen och besviken, men ansvaret är inte mitt, och jag vill inte bära hundhuvudet. Återigen känner jag igen situationen då jag får till uppgift att leverera ett svårt besked, som inte är mitt ansvar, men får reda på att jag har fel, att det visst är mitt ansvar.

Varje sekund bombarderas vår hjärna med 400 miljarder bitar information (!) men vårt medvetande klarar bara av 2000 bitar information i sekunden. Så vad vår hjärna sysslar med är att sortera bort information. Den jämför med tidigare erfarenheter, och sorterar bort sådant som är oviktigt, sådant som hur ryggstödet på stolen känns mot vår rygg, den sorterar bort sådan information som är för otrolig för att vara relevant, information som vi inte vill uppleva går bort osv. Kvar blir bara repriser, sådant som vi mött förut. Det är väldigt svårt att uppleva något som vi aldrig upplevt förut, helt enkelt därför att hjärnan inte känner igen det.

Jag ska berätta en sann historia som visar hur svårt det är att uppleva något nytt:

Det har visat sig att då en pilot i USA får problem med sitt flygplan så tittar de efter en någorlunda bilfri motorväg att landa på. Om det beror på chocken eller för lite fart vet man inte men många flygplan blir sedan stående på motorvägen, varpå bilar krockar med flygplan! Detta är tydligen så pass vanligt att det föranledde ett försäkringsbolag att göra en riskanalys, man intervjuade alla de som krockat med flygplan. Det visade sig att de hade inte sett flygplanen! Vad som hänt var att deras hjärna hade bedömt informationen som för otrolig för att vara sann "det ska inte finnas ett flygplan på motorvägen" och sorterat bort informationen, så den nådde aldrig förarnas medvetande. naturligtvis fanns det andra mer vidsynta bilförare som såg flygplanet, men de krockade inte med det och blev därför inte intervjuade.

Det är alltså väldigt svårt att uppleva något nytt, eftersom hjärnan inte känner igen det, så för att uppleva mina rädslo-situationer ovan på ett bättre sätt behöver jag "göra flygplanen möjliga". Jag behöver lära hjärnan att känna igen en bättre situation. Och detta kan vi göra, vi har ett underbart redskap för att göra upplevelser möjliga, det kallas Fantasi.

Jag sätter eller lägger mig bekvämt, sätter på någon meditativ musik och blundar... Så föreställer jag mig att jag är en stor fågel som sitter på taket till huset där jag befinner mig... Framför mig så ser jag den vida horisonten... på båda sidorna öppnar sig en vidsträckthet... bakom mig välver sig den stora himlen... och ovanför mig finns den oändliga rymden.

Nu brer jag ut mina vingar och känner hur luften under mig sakta lyfter mig uppåt... jag cirklar allt högre och jag ser hur huset under mig blir allt mindre... jag ser min bil som står bredvid, vägarna som blir allt mindre. Jag ser ängar och skog... framför mig ser jag en glänta i skogen... jag flyger dit. Där nere i gläntan ser jag återigen mig själv som barn... lycklig över att ha hittat min sanning... jag ser hur jag berättar om min sanning... men den här gången så blir jag inte dömd, istället så bemöts min sanning respektfullt... mina föräldrar bemöter mig med ett "Ja så kan det vara" och delar min glädje... och jag känner min glädje över hur situationen avlöper.

Jag flyger vidare till en annan glänta... där nere har vi just upplöst vår "klubb" och håller på att dela tillgångarna, någon räknar fel och jag får för lite... jag rättar till uträkningen och visar att jag ska ha mer... de andra kollar min uträkning och säger "Ja du har rätt" och jag får mina pengar... Jag känner hur stolt och glad jag är för att de lyssnar på mig och respekterar mig.

Än en gång flyger jag vidare... jag kommer till en annan glänta... där nedanför ser jag åter hur jag får i uppdrag att meddela det svåra beskedet... men denna gången säger jag åt dem att de får bära hundhuvudet själva och själva ta ansvar för den uppkomna situationen.... Jag känner hur trygg jag är där jag står stadigt i mitt jag.

Nu flyger jag vidare till en annan glänta... där nedanför ser jag framtiden... jag ser hur jag meddelar kunden hur jag ser på saken och talar om var jag står... och kunden respekterar mitt svar.... Jag känner hur trygg och respekterad jag är.

I nästa glänta ser jag mig själv ta tag i försäkringsärendet... den andre personen lyssnar på mig, och kontaktar sitt försäkringsbolag som tittar på ärendet och ger mig rätt... Jag känner hur trygg jag är i mötet med den andre och jag känner min självrespekt.

I den sista gläntan ser jag mig själv ringa och meddela att det där svåra beskedet inte är mitt ansvar... det får de faktiskt ta ansvar för själva... de lyssnar på mig och säger ok det är rätt, vi tar hand om det... Jag känner hur trygg jag är och jag känner min självtillit.

Nu flyger jag tillbaka till taket på huset... under mig ser jag den vackra naturen... och jag passar på att njuta av det sköna landskapet... tillbaka igen landar jag på taket... slår ihop mina vingar... och tar ett par djupa andetag... jag rör försiktigt på fingrar och tår... och när jag känner mig redo så öppnar jag ögonen.

Nu är flygplanen möjliga! Jag känner glädje, självrespekt, trygghet och självtillit inför dessa situationerna.

15 nov. 2011

Impotent ilska

När jag var barn fick jag lära mig att jag inte skulle vara arg och definitivt inte slåss. Jag blev berövad min ilska.

Ilska är vår mest förbjudna känsla, men liksom alla andra känslor så har den en funktion och det är viktigt att den får finnas. Ilskan behöver vi för att kunna skydda vår integritet. Om någon "står på våra tår" så ber vi den att kliva av, men om den inte flyttar sig så är det ilskans sak att knuffa bort vederbörande. När vi säger åt våra barn att de inte ska slåss så gör vi deras ilska impotent, vi förbjuder dem att sätta kraft bakom den och gör den maktlös. Jag skulle vilja hävda att vår ilska ska kunna döda om den behöver det. En sund ilska ska alltid vara precis så stark som den behöver vara, och om den är det så behöver den aldrig bli våldsam, för ingen kommer någonsin att hota den, alla känner att "henne trampar man inte på!"

I stället för att säga åt våra barn att inte slåss, borde vi kanske lära dem att aldrig använda övervåld, ingen av oss skulle fördöma vår dotter om hon knäar en tilltänkt våldtäktsman i skrevet. Men hur ska hon kunna göra det om hon sedan dagis fått reda på att hon aldrig får slåss? Ibland måste vi kunna använda våld för att skydda oss. Kanske borde vi i våra skolor i stället lära ut någon österlänsk självförsvarsteknik åt både flickor och pojkar, då får man inte bara lära sig att skydda sig med våld, om det behövs, utan dessutom att hitta sin balans i sitt centrum, på alla vis, både fysiskt och psykiskt. Eleverna blir trygga i sig själv och får en ökad självkänsla. Just dålig självkänsla tror jag oftast är det som orsakar övervåld.

För mig som gammal pacifist och totalvägrare känns dessa tankar omvälvande, men ändå sanna, för första gången tror jag att man faktiskt kan skydda freden med våld. Men i förlängningen så innebär detta att varje stat ska kunna skydda sig mot alla tänkbara hot, och att det inte fungerar det visar historien oss, med krig och kapprustning. Men om hot om våld (på nationell nivå) föder våld samtidigt som en försvarslös stat inte kan skydda sin integritet, hur gör vi då?

Om alla stater kommer överens om att jorden är en enda stat och har en gemensam försvarsmakt som kan ingripa då någon enskild "delstat" blir hotad, skulle det fungera då? USA, FN och EU är från början sådana fredsprojekt i mindre skala. Att de ännu inte har fungerat det vet vi men trots det så är det nog enda vägen. Det har inte funkat ännu men det måste funka om vi ska överleva, och det börjar som alltid i oss själva, om vi accepterar och respekterar varandra fullt ut precis som vi är, om vi vägrar att ta resurser på någon annan individs bekostnad, då kanske vi kan komma ända fram en dag.

14 nov. 2011

Vad är det som är så skrämmande med känslor? (av Sanna Nova Emilia)

 Texten och orginalbilden är lånad av Sanna Nova Emilia

Skammen. Denna envisa skam. Så hårt gjuten i oss människor. Skammen som säger till oss att ”Jag duger inte som jag är, det är någonting i grunden fel på mig, jag borde vara annorlunda, jag borde se annorlunda ut, jag borde tänka annorlunda, jag borde känna annorlunda, ja jag borde…”.

Det finns inte ett enda barn på vår jord som föds i tron att det är något fel på dem. Våra barn föds med fullständig självkänsla. ”Hej världen! Tjohooooooooo! Här är JAG! Här kommer jag och leker med er! Se på mig! Se hur fantastisk jag är! Jag ser DIG och jag ser hur fantastisk DU är!” Det finns inte ett enda barn på vår jord som klämmer på sin näsa för första gången och tänker ”Oj, vad stor min näsa är, jag tror jag måste operera den” eller ”Oj, vad tunna mina läppar är, jag tror bestämt att jag måste injicera lite botox.” Fylla ut lite här. Kapa lite där… 

Var någonstans längs vägen som känslan av oduglighet gör sitt inträde är individuellt för var och en av oss, men vi lider alla i större eller mindre utsträckning  av denna osynliga sjukdom.  Skammen. Rädslan att inte duga. Och den rädslan separerar oss inte bara ifrån oss själva utan även ifrån andra människor. Vi försöker ständigt dölja våra sannaste känslor för oss själva och varandra ur rädslan för vår egen sårbarhet och risken att ertappas som en bluff. Vi går runt i våra egna små bubblor och försöker dölja våra ömtåliga inre för varandra. Av rädslan att bli avvisade, illa omtyckta och oälskade.

Jag möter generellt två olika typer av människor. De människor som blir berörda av min öppenhet, min ärlighet, min sanning, min sårbarhet och min nakenhet. Och de människor som blir livrädda för den. Den senare gruppen av människor är (enligt mig) de som inte själva lyckas hantera de känslor som min sårbarhet väcker i dem och som därför önskar fly mig för att fly sina egna känslor. D v s de människor som kommer i kontakt med sin egen skam, sin egen sorg, maktlöshet och sårbarhet i mötet med mig, men som inte lyckas ge den känslan ett hem i sig själva. ”Läskiga kvinna! Du rör upp känslor i mig som jag inte alls vill kännas vid. Om jag tillåter mig själv att känna dessa känslor i mig själv så kommer de att konsumera mig levande, jag kommer att dö en kvalfull död, så försvinn!”  

Men vad är det som är så skrämmande med våra känslor? Vi delar ju i grunden samma känslorepertoar som människor. Och är det inte så att vår absolut starkaste längtan och önskan egentligen ligger i att helt våga överlämna oss själva, att våga falla och veta att vi blir fångade? Att våga vara i vår totala ömklighet och litenhet och ändå veta att vi är och förblir älskade?

Här om kvällen blev min 5-åriga dotter upprörd över att hon inte lyckades färglägga en bild på det sätt hon önskade. Gubben fick en alldeles för konstig näsa enligt henne och den blev alldeles för blå. Denna upprördhet i henne blev till ett missnöje över precis allting. Hon jagade upp sig själv mer och mer och världen blev bara fulare och allt mer eländig och vi - hennes familj - blev bara dummare och allt mer oförstående. Både jag och hennes storebror kunde känna tålamodet tryta efter att både ha sett och bekräftat hennes känslotillstånd, kramat henne och sökt erbjuda henne lösningar att förändra det. Hon ville helt enkelt vara arg och ledsen, vilket hennes bror och jag också accepterade, men för att bevara våra egna trumhinnor och vår egen sinnesstämning intakt drog vi oss undan till varsitt annat rum. Jag till köket för att laga middag och min son till sitt rum för att spela dataspel med sina vänner.

Efter en stund fick jag höra min dotter sitta gråtandes ute i hallen medan hon pratade högt för sig själv: ”Jag måste sluta gråta nu. Jag måste sluta gråta för annars vill ingen vara med mig. Jag måste vara glad nu för annars vill ingen annan vara med mig. Jag måste sluta gråta nu och vara glad.”

Det tog inte många ögonblick innan jag höll henne i min famn medan våra tårar föll ikapp med varandra. Och jag förklarade för min lilla dotter om och om igen att:
”Älskade älskade lilla tjejen min, du får vara hur arg och hur ledsen du vill, jag kommer alltid att älska dig. Du får gråta hur mycket du vill för jag kommer alltid att finnas här för dig. Du får hata och skrika hur mycket du vill, och du ska veta att du alltid, alltid kan komma till mig. Jag vet precis vad du känner, för jag har också känt precis som du och det är inte roligt alls. Jag har också känt att jag måste vara glad hela tiden för att bli älskad av andra, men jag vill verkligen att du ska veta att jag alltid finns här för dig och att jag alltid älskar dig hur arg, förtvivlad och ledsen du än är…”  

När jag såg min dotter gråtandes där på hallmattan så behövde jag inte längre undra varför känslor är så farliga för människor. På grund av vuxenvärldens oförmåga att hantera sina egna känslor och bemöta våra känslor när vi var små blev vi tvungna att göra avkall på oss själva och lägga band på oss själva för att inte riskera att förlora det absolut viktigaste och mest avgörande vi behöver – Närheten, kärleken och gemenskapen. Och ändå så är det just precis detta som i grunden går oss förlorade när vi kompromissar bort oss själva för att få ynnesten att ta del av andra människors villkorade kärlek.

[Sanna Nova Emilia]

13 nov. 2011

Generositet (6 mynt)

Att ge är att få för vi kan inte ge bort något som vi inte har. När vi är generösa så flödar energin genom oss och Allt kommer till oss. Men vi kan inte ge för att få, en sann gåva förväntar sig inte något i gengäld, inte ens att bli emottagen.

Att ta emot är också att ge, även då öppnar vi oss för flödet och energin strömmar igenom oss.

Egentligen kan vi inte "Äga" något mer än oss själva, vårt Själv. Allt annat är enbart Livet som flödar igenom oss. Att vara generös är att ge oss själva, att hålla fram oss själva fullständigt vidöppet i varje möte med Livet flödande genom oss.

Baksidan av generositeten är att "ge" för att få och att tillmäta oss själva för stor betydelse, att tro att det är vi själva som är gåvan och inte Livet som strömmar igenom oss. Då stoppar vi upp flödet.


Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

12 nov. 2011

Favoritkänslor

Man skulle ju tro att favoritkänslor är sådant som Lycka, Glädje, Kärlek, Närhet och Frid, men när man pratar om favoritkänslor så handlar det oftast om raka motsatsen, de så kallade "negativa" känslorna. avvisad, kontroll, ledsen, övergivenhet, maktlöshet, stress osv. Känslor som tycks "drabba" oss hela tiden utan att vi förstår varför. Det är känslor som vi vet hur vi ska hantera, som vi behärskar, känslor som skyddar oss mot att bli sårbara.

För det är den gemensamma nämnaren när det gäller de så kallade "positiva" känslorna, de gör oss sårbara.

När någon i ett av mina svaga ögonblick ger mig en Kärleksförklaring så avvisar jag den rent instinktivt, för när jag är svag och liten då skyr jag sårbarheten, och föredrar känslan av kontroll som jag behärskar. Jag drar också till mig situationer där jag hamnar i stress och får gå på adrenalin på 110% av min kapacitet, för då kan jag känna mig duktig att jag trots allt klarar det. Jag föredrar känslan av stress framför känslan av Frid och Trygghet, för de vet jag inte hur jag ska hantera, då är jag inte säker på att jag är duktig och jag har inget att skylla på om jag skulle bli kritiserad.

Andra människor föredrar t ex känslan av avvisad eller maktlöshet, de väljer instinktivt tillfällen då de intuitivt vet att de kommer att bli avvisade för sina Kärleksförklaringar eller drar till sig situationer då de till synes av en slump råkar ut för den ena katastrofen efter den andra.

Men det är ju inte så att vi alltid avvisar Kärlek, måste ha kontroll, hamnar i stress, blir avvisade eller hamnar i maktlöshet. Det är vid de tillfällena då vi är svaga och känner oss sårbara. Då vi är vuxna så kan vi mycket väl ta emot Kärlek, släppa kontrollen, visa vår Kärlek eller ha ett Lugnt och Fridfullt Liv.

Vad skulle hända om vi i stället gjorde Känslan av Sårbarhet till vår favoritkänsla? Då skulle vi kunna uppleva alla de "Positiva" Känslorna utan att fly in i någon annan känsla.

Men hur gör man Sårbarhet till Favoritkänsla? Jag vet inte, kanske genom att öva oss att vara i alla känslor vi upplever utan att fly? kanske genom att "mata" känslorna av Tillit och Acceptans?

11 nov. 2011

Det spelar ingen roll

Det spelar faktiskt ingen roll hur det du gör och säger landar, det enda som är viktigt är att du mår bra av att göra det du gör, då flyger DU! ♥

Det spelar faktiskt ingen roll om ditt arbete är värdefullt eller ej, det enda som är viktigt är att det är värdefullt för dig, då är DU Värdefull!
♥

Det spelar faktiskt ingen roll vad folk tycker och tänker om dig, det enda som är viktigt är att du är sann mot dig själv, då är DU Viktig!

Det spelar faktiskt inte heller någon roll att du är rädd för att misslyckas eller få kritik, det enda som är viktigt är att du vågar vara i din rädsla för då är DU Levande!
♥

Så länge du är sann mot dig själv så kan det bara bli rätt, oavsett hur det blir, för då gör du det du är ämnad att göra, då är DU Rätt!


Djuren är inte rätt eller fel, de är bara djur. Växterna är inte rätt eller fel, de är bara växter. Bergen är inte rätt eller fel, de är bara berg. Haven är inte rätt eller fel, de är bara hav. Himlakropparna är inte rätt eller fel, de är bara himlakroppar.

Du är inte rätt eller fel, du är bara DU!

10 nov. 2011

Emotions - in motion (Tack för citatet Sanna Nova Emilia)

Bilden är lånad av Sanna Nova Emilia
Jag har skrivit om Känslor förut, men återkommer till dem igen.

Det finns inget i vårt människovarande som saknar syfte, Allt har en uppgift, ja faktiskt Allt! Även om blindtarmen i dag inte har någon praktisk funktion så skulle den förmodligen med en återgång till en mera ursprunglig kost åter hysa de bakterier som är nödvändiga för att smälta en sådan föda. Vi har fått våra fötter att gå med, våra ögon att se med osv. Allt har sin speciella uppgift i vårt Liv och det gäller inte bara fysiska företeelser som fötter, ögon, näsa och magsäck. Även våra Känslor har en funktion. Det är Känslorna som gör oss Levande! Visst kan vi leva utan att Känna, men det är Känslorna som Gör oss Levande! Det är Känslorna som gör att vi upplever oss som Levande. Och då pratar jag om Alla känslor, Alla känslor är lika Viktiga och lika Bra.

Tyvärr så har de flesta av oss fått lära oss, eller man har låtit oss förstå att en del känslor inte bör finnas. Så här beskriver min Underbara Vän Sanna Nova Emilia det i sin dikt
"När vingar slutat flyga"

"När jag blev ledsen, blev de besvärade
När jag blev besviken, blev de upprörda
När jag blev arg, blev de rasande
Och när jag uttryckte min glädje så bad de mig vara tyst

När jag blev otålig, blev de irriterade
När jag blev frustrerad, blev de våldsamma
När jag blev trotsig, blev de bestraffande
Och när jag uttryckte min kärlek så hade de inte tid

Så jag lärde mig att min sorg var en belastning
Att min besvikelse var en plåga
Att min iver var en börda
Att min vilja var utan värde
Att min ilska var oberättigad
Att min glädje var påfrestande
Och att min kärlek inte var välkommen

Jag lärde mig att uttrycka min kärlek
genom att skydda dem från mina känslor
Jag lärde mig att uttrycka mitt behov av närhet
genom att lämna dem ifred
Jag lärde mig att aldrig behöva någon annan
men att alltid vara behövd
Och jag lärde mig att aldrig be om hjälp
av rädslan att bli sviken
  
Jag lärde mig att jag var här på nåder...
Att den enda uppgiften med mitt liv
var att inte besvära någon
Jag lärde mig att inte må för dåligt
och absolut inte för bra
Jag lärde mig att leva som en död
men jag kan lära om på nytt..."

[Ur boken "Att Lära med hjärtat" av Sanna Nova Emilia]

... och det är dax att lära om på nytt!
Vi kan lära av barnen, innan de har blivit berövade sina känslor så vet de att de är livsviktiga, eller "Vet" förresten? De bara är i sina känslor som den naturligaste sak i världen, Alla känslor får finnas, ena stunden sitter de och gråter i vårt knä, ledsna för att en leksak gått sönder, i nästa stund har de glömt den trasiga leksaken och springer skrattande ikring och leker med en annan leksak. Barnen är Levande hela tiden. Det är så känslorna är ämnade att vara, i rörelse hela tiden - in motion.

Våra känslor är förutom att de gör oss levande verktyg som vi fått för att hantera livet. De fungerar som en barometer som talar om hur nära vårt sanna jag vi är, när vi är ledsna så betyder det att vi förlorat kontakten med vår livsväg, när vi är glada då är vi på rätt spår. Känslorna har också mera specifika uppgifter, som kan vara bra att förstå för att vi lättare ska kunna återerövra dem. Jag brukar dela upp känslorna i fyra grundkänslor med var sin specifika uppgift:

Sorgen - är lösningen på det olösliga. När vi förlorar någon eller något som vi Älskar så är det sorgens uppgift att göra det möjligt för oss att stanna kvar i Kärleken. Om vi inte sörjer så måste vi stänga av, och då stänger vi av inte bara sorgen och saknaden utan även Kärleken som vi förknippar med den förlorade. Så när någon har sorg, beklaga inte sorgen, beklaga förlusten, för sorgen är nödvändig och bra för att vi ska kunna hantera förlusten på ett bra sätt.
 

Ilskan - har vi fått för att vi ska kunna skydda vår integritet. När någon "trampar på våra tår" då ber vi denna någon att kliva ner, och gör den inte det så är det ilskans sak att knuffa ner vederbörande. Jag hävdar att en sund ilska ska kunna döda om det behövs, en balanserad ilska har precis så stor kraft som det behövs för att vi ska kunna skydda oss (och våra närstående). Det låter kanske inte så sunt med en ilska som kan döda, men faktum är att då vi har en tillgång till en balanserad ilska så behöver den aldrig vara våldsam utan bara bestämd, om ens det, för om vi äger vår ilska då märker omgivningen det, att han är inte att leka med, och utmanar den inte. Man kan säga att den ilska som finns naturligt aldrig behöver finnas. Kanske skulle vår värld faktiskt vara fredligare om vi i stället för att lära våra barn att inte slåss, uppmanar dem att aldrig använda övervåld. Jag tro inte att någon av oss skulle fördöma vår dotters agerande då hon knäar någon i skrevet när han försöker våldta henne.

Rädslan - är till för att skydda oss för faror. Den är som en varningsskylt i trafiken, den säger "ta det lugnt, se dig för och var beredd att stanna" men den säger inte stopp. Den är också som en påbudsskylt, en liten blå skylt med en pil som talar om vart vi ska gå för hade det inte varit viktigt för oss så hade vi inte varit rädda. Jag skulle vilja säga att rädslan är till för att visa var det finns något som vi behöver möta för att bli en helare mer välfungerande människa. Den är till för att mötas men inte utmanas, om vi inte kan ta oss förbi rädslan och få den att tona av, då bör vi respektera den och låta den bli en stoppskylt, vi tenderar nämligen att dra till oss det vi är rädda för. Rädslan är också den känsla som det är viktigast att bli vän med eftersom det alltid är den som ligger ovanpå alla andra känslor, det är rädslan som hindrar oss att leva på vår högsta potential.

Glädjen - är vår vägvisare mer än någon annan känsla, om vi väljer det som skänker oss glädje så mår vi bra, och mår vi bra så upplever vi ändå mera glädje. Konstigt nog så tror jag ibland att glädjen eller lyckan är den känsla som vi är allra mest rädda för, visst vill vi alla vara glada, men vågar vi glädjas fullt ut? Vågar vi dansa fram på gatan när vi är förälskade och lyckliga? Vågar vi skrika högt av glädje när vi har gjort en bra affär? Nej jag tror att de flesta av oss håller igen och dämpar vår glädje. Varför är det så? Är det för att vi verkar löjliga och barnsliga om vi visar oförställd glädje? Är det för att ta hand om andras känslor, andra som kanske inte är lika glada? Eller är det för att om vi väljer det som skänker oss glädje och får oss att må bra, om vi lever vårt Liv fullt ut, då finns det inget att klaga på , inget att skylla på, då måste vi ta ansvar för allt vi gör?

Det är våra Känslor som får oss att känna oss Levande, så håll inte igen eller stäng av, låt känslorna flöda och vara i rörelse, det är det de är till för. Ett bra mått på hur Levande vi är är hur mycket känslor vi kan "uthärda". Öva på att vara Levande, öva på att stanna i känslorna utan att hålla kvar dem men utan att fly.

 
Hur mycket Rädsla kan du Uppleva utan att fly?
Hur mycket Glädje kan du Uppleva  utan att känna dig tramsig?
Hur mycket Sorg kan du Uppleva utan att stänga av?
Hur mycket Besvikelse kan du Uppleva utan att sluta Drömma?
Hur mycket Frid kan du Uppleva utan att bli rastlösa?
Hur mycket Kåthet kan du Uppleva utan att få Orgasm?

Låt känslorna flöda!
Emotions in motion!

9 nov. 2011

Gamla rädslor

Jag drömde i natt. Drömmen handlade om att släppa kontrollen utan att förlora sig själv.

För mig har det varit en svår balansgång, jag har som många vuxit upp med känslan av att vara i grunden fel, då jag försökte vara mig själv så ogillades det, när jag i stället försökte vara som jag "borde" så kändes det obekvämt med påföljden att det inte var bra nog. I stället valde jag ofta att trotsa vilket egentligen var lika lite jag. Men det gav mig en vinst, då blev jag sedd.

Nu har jag en "medfödd" (?) tydlig indikator som talar om när jag inte är sann mot mig själv. Då jag försöker göra något för att vara någon till lags, eller av skuld känner jag ett enormt motstånd och det blir praktiskt taget omöjligt att göra något överhuvud taget, och om jag ändå försöker så strular allt, maskiner går sönder osv. Jag minns när jag var i 20-årsåldern och inte ville hjälpa min far i lantbruket. Då övergick han
i stället till att tala om hur dåligt han mådde om han inte fick hjälp, varpå jag försökte av skuld att hjälpa honom i alla fall, det gick tungt, mina fötter kändes som bly då jag skulle flytta dom och jag var arg som ett bi samtidigt som jag var ledsen. Jag insåg efter en stund vad det handlade om och talade om för honom hur dåligt jag mådde av situationen och hur meningslöst det kändes att försöka göra jobbet av skuld mot min vilja. Jag talade om att om han ville ha hjälp i fortsättningen så fick han be om det i stället för att så skuld.

Min lösning för att inte förlora mig själv har varit att alltid ha kontrollen, alltid gå in i sammanhang där jag är den starke som kan styra och ställa som jag vill.

Men nu är jag vuxen och jag vill ha vuxna möten med andra vuxna människor, fast jag vet inte hur man gör. Då jag i det förflutna släppt kontrollen har jag i stället förlorat mig själv, nu måste jag i stället lära om.

Intellektuellt så är det ganska enkelt, jag låter helt enkelt den jag möter vara den den är och följer då jag kan och vill, men sätter ner foten då det går emot mig själv. Det drömmen avslöjade för mig var att jag fortfarande är rädd att inte få vara den jag är och att jag fortfarande är rädd att förlora mig själv om jag släpper kontrollen. Rädd att bli kritiserad om jag är sann mot mig själv och rädd att bli kritiserad också om jag släpper kontrollen och följer någon annan. Det finns alltså en del av mig som tror att jag vet hur man ska vara för att inte stöta sig med någon, och som också tror att det är mitt ansvar att se till att ingen annan stöter sig med någon.

Men nu lämnar jag detta bakom mig. Jag är vuxen nu och väljer att vara sann mot mig själv och ta ansvar enbart för mitt. Och jag låter människor som jag möter själva ta ansvar för sitt som de vuxna människor de är. Jag väljer att gå bredvid andra vuxna människor och släppa dem nära mig utan att kontrollera dem, och utan att göra våld på mig själv. Jag vet att jag är viktig och värdefull precis som jag är och att jag är bäst då jag är mig själv, både för mig själv och omgivningen. Och jag vet att de jag möter är bäst då de är sig själva oavsett vad det innebär.

8 nov. 2011

Listen to Your Heart

Jag arbetar bl a som glödvandringsledare sedan många år, under de åren har jag lett uppemot 1000 människor över glöden. Det är en något spektakulär verksamhet som jag sysslar med och ofta har jag fått frågan "Varför ska man gå på glödande kol?". Det finns många svar på den frågan, elden är en Fantastisk lärare och den har mycket att lära oss. Den sätter saker på sin spets, när vi står framför glöden så sätter vi oss i en situation där vårt beslut blir på allvar. Det enda sättet att genomföra en trygg glödvandring är att vara sann mot sig själv. Det går att bränna sig och bara vi själva kan veta när det är tryggt att gå och när vi inte ska gå.

Undersökningar har gjorts som visat att nästan alla som bränner sig har vetat att de ska bränna sig men gått ändå.

Elden är en metafor för Livet: "Är du sann mot dig själv är praktiskt taget allt möjligt, men är du inte det så riskerar du att bränna dig" Parallellerna är många i dagens samhälle. Vi hör ofta talas om personal som får fler och fler arbetsuppgifter med allt färre medarbetare, de känner att nu är gränsen nådd, nu klarar vi det inte längre, men man sätter inte ner foten utan "går ändå". Några månader senare är det stor risk att man är "utbränd" I många av våra relationer är vi medberoende, vi går mot oss själva för att den andre ska må bra, eller för att relationen ska fungera, men resultatet blir för det mesta en relation som fungerar allt sämre.

I grunden handlar det om Självkänsla. När vi inte Litar på vårt eget Värde eller lyssnar på vår Vilja blir vi beroende av att andra ska ge oss ett värde. Vår Vilja och våra Önskningar får stå i andra rummet medan partnerns, chefens , kompisarnas eller samhällets vilja och behov får styra. Det är en ohållbar situation, eftersom det ofta är väldigt svårt att tolka omgivningens önskningar rätt så kommer vi gång på gång att misslyckas och därmed få en ändå sämre självkänsla. Det blir en ond cirkel.

Om vi i en relation dessutom förvägrar partnern att ta ansvar för sina behov och känslor genom att vi tar ansvar för dem, så förvägrar vi också partnern den självkänsla som följer av att ta ansvar för sina egna behov. Resultatet blir ett ömsesidigt beroende av yttre bekräftelse av vårt värde där ingens behov blir tillfredsställda eftersom verklig Självkänsla måste komma innifrån.

Det enda kvarvarande alternativet är att vi är sanna mot oss själva och låter omgivningen ta ansvar för sina behov. Då kommer vi att få en allt bättre självkänsla, fungerande relationer och vi kommer att bli en kreativ, väl fungerande medarbetare som visserligen inte alltid gör som omgivningen vill, men som gör ett bra jobb