1 sep. 2009

Intentionens kraft

Tidigare publicerat på Svarta-tavlan hösten 2009

 

Att skapa med viljan

När vi tänker på hur vi skulle vilja ha det, så tänker vi ofta lika mkt på hur vi inte vill ha det. Oftast är det nog t o m så att tanken på vad vi vill ha är orsakad av tanken på vad vi inte vill ha. Vad vi inte vill hjälper oss att komma på vad vi vill.

Jag, och många med mig, har fått lära oss att tänka positivt, vi har fått lära oss om tankens skapande kraft, att det vi fokuserar på är det vi skapar. Och ibland så vill vi verkligen skapa ngt, vi fokuserar så mkt vi kan på det vi vill ha, men ändå.... så lyckas det inte alltid att få det att bli verklighet. Varför?

De flesta av oss har väldigt svårt att koncentrera oss på en sak ngn längre tid, försök att hålla fast en tanke och du upptäcker snart att efter bara ngn sekund så flackar din uppmärksamhet iväg ngn annan stans, en ny tanke dyker upp. Den nya tanken som dyker upp är ofta föranledd av den tanken som vi "bestämt oss" för att tänka. Därför kommer ofta tanken på det vi inte vill ha som en naturlig följd av tanken på det vi vill ha, dessutom är det ofta en gammal invand tanke som är betydligt lättare att hålla kvar än en nyare tanke.

Genom att sätta en intention, och sedan släppa den, så kan vi låta vår önskan skapa utan att låta den besudlas av tankar på det vi inte vill ha. I stället för att fokusera på "jag vill ha mer glädje", som automatiskt följs av tankar som att "det är för lite glädje i mitt liv" eller "usch vad tråkigt mitt liv är", så kan jag "bara veta" att detta är vad jag vill, och sedan släppa tanken i tillit till att det kommer att bli så utan att du behöver tänka eller göra ngt.

5 aug. 2009

Killing my darlings

Tidigare publicerat på Svarta-tavlan hösten 2009

Här är där vi är - Där är där vi inte är [Magnus, Brasse & Eva]

Livet är förändring, livet pågår här och nu, livet är närvaro. När vi håller fast vid det förflutna så går vi mot livet, vare sig det handlar om att dömma oss själva och andra för det som var igår, eller om det rör sig om att hålla kvar de lyckliga stunderna så hindrar det oss från att leva, här och nu, hindrar oss från att vara närvarande, i mindfullness.

Vi behöver döda våra älsklingar, de där minnena som vi försöker leva om och om igen. Bra eller dåliga, spelar ingen roll, på ett sätt så älskar vi dom allihopa för de ger oss trygghet, en inbillad trygghet som inte är verklig. Det finns inga repriser i livet. Vi försöker köra om samma program gång på gång på gång. Vi går in i den ena misslyckade relationen efter den andra, vi hamnar i samma ekonomiska kris gång på gång, vi har blivit kära i våra misslyckanden, för vi vet hur vi ska kunna få uppmärksamhet genom dem. Att vara närvarande här och nu är mkt svårare, och farligare. Att vara i vår kraft i närvaro, men tänk om det misslyckas, då är det vi själva, vår kraft, det som är VI som misslyckas. Bättre då att köra om ett gammalt invant misslyckande, för det är inte vi, det är bara en favorit i repris. men finns det ngt annat sätt att verkligen leva, finns det ngn anna gång vi är verkligt levande, än när vi är i vår kraft, i flow, i närvaro. Livet pågår här och nu, gårdagen är död, den finns inte mer.

Och hur många lyckliga stunder försöker vi inte göra om, "same procedure as last year" Hur absurt är inte det, för vad var det som gjorde stunderna lyckliga, jo att vi var närvarande, att vi var här och nu, att vi levde. Vill vi uppleva lyckan igen måste vi döda det som var i går och gå in för att vara närvarande NU.

Hur många saker har vi som vi är bundna till, hur många saker har vi som kräver energi och uppmärksamhet av oss? De är förknippade med minnen, kanske har vi fått den av ngn vi älskar, kanske är det ngt unikt, och faktiskt helt fantastiskt föremål, men ändå, det är döda ting. Låt dom inte döda dig. Se på barnen, ena stunden leker de med ngt helt uppslukade och närvarande i stunden, nästa minut ligger samma sak bortglömd i gräset, ngt annat har fått barnets uppmärksamhet. Det är ett annat nu, och barnet är lika närvarande i detta nu som i det förra. Barnet bryr sig inte om saker, de bryr sig bara om närvaron, om livet, om detta nu. De lever och de älskar, men de håller inte kvar det som är dött, det som är förfluten tid. För hur ska de då kunna vara närvarande här och nu, hur ska vi kunna leva om vi inte låter igår dö!

Hur beskriver du dig själv? Vad har du för etiketter? Jag är Pappa, Skogsarbetare, Glödvandringsledare, EQ-terapeut, konstnär. Jag är bra på att inspirera, jag kan inte spela ngt instrument, jag är dålig på att hålla ordning, jag kan vara närvarande när jag föreläser, jag kan inte bygga ett hus. Vi har en massa etiketter på vem vi är, och hur vi är. Men är det sant? det är ju bara ngt vi har bestämt, eller som ngn har bestämt årt oss. Vi vet inte vad vi kan förrän vi har provat. Även om vi har försökt och misslyckats en gång för 4 år sedan så innebär det inte att vi misslyckas i dag, tvärtom, vi är ett steg närmare målet. Även om ngn sa till mig att jag inte kunde sjunga för 25 år sedan, så tänker jag inte låta det förflutna hindra mig från att sjunga med i en låt i dag. Det förflutna är dött, och jag låter det dö, i dag är en ny dag, och jag kan göra precis vad jag vill i varje stund, i närvaro, i det levande livet, just nu.

Life is what's going on, while we are bussy making other plans. [John Lennon]

Kanske måste vi ibland planera saker inför morgondagen, men vi ska vara väl medvetna om att vi därmed riskerar att hindra oss från att leva. Just nu, när jag planerar morgondagen, är jag kanske inte närvarande här och nu, jag befinner mig i morgondagen, men morgondagen finns inte, morgondagen är ännu ofödd och jag vet inte ngt om den, den kanske inte ens kommer. Och i morgon när det är dags att genomföra mina planer då är det stor risk att jag inte heller är närvarande. Då befinner jag mig i en ruta som jag skapade i går. Kanske kan jag vara närvarande i rutan, javisst, och det är det bästa jag kan göra om jag tycker att jag behöver planera. Men det kan också vara så att dyker upp ngt annat i nuet, ngt som jag "måste" försaka om jag vill hålla mina planer. Hur många ggr har det inte hänt att du har mött ngn gammal vän som du inte sett på länge, men du har varit på väg ngn annan stans och ögonblicket är förbi. Varje plan begränsar oss, varje plan begränsar vår närvaro, livet. Så planera så lite du kan. Låt säga att du ska hjälpa en släkting en timmes tid, hon vill veta när du kommer och du svarar i morgon. Släktingen nöjer sig inte med detta utan frågar när i morgon. Varför behöver hon veta det? Kanske behöver hon verkligen veta det, men det kan du inte veta om du inte frågar, det kan lika väl vara så att hon behöver veta för sin trygghet. Be i stället att få ringa upp när du är på väg och gör så vida planer som möjligt, då blir det lättare att leva i närvaro.

Fundera över vilka "älsklingar" du har, både saker, människor, trossatser, roller, mönster. Hur mkt energi tar de från ditt nu? Vad skulle hända om de inte fans? Vad skulle hända om du lät dem dö? Försök att döda så många älsklingar du kan, släpp dom och var närvarande i varje nu. Det är nu du älskar inte i går eller i morgon.

14 juni 2009

HELA Världen är till för DIG

Tidigare publicerat på Svarta-tavlan sommaren 2009

 

Allt du upplever och ser i din värld har du skapat precis som du vill uppleva och se det

Vi är inte fysiska varelser med andliga upplevelser, vi är andliga varelser med fysiska upplevelser
[citat: ]


Allt vi upplever, allt vi ser i vår värld har nånting att lära oss, varje möte, varje bekymmer, all kärlek, varje glädjefylld upplevelse.

Allt som händer oss, allt vi ser i vår värld är vår egen skapelse, utifrån fältet av oändliga möjligheter skapar vårt sanna jag den verklighet som vi upplever. Vi är drömmaren, vi är drömmen.

Allt vi känner, allt vi ser i vår värld, är vårt sanna jag som leker den lek som vi vill uppleva. Detta är vad vi väljer.

Vi kommer till detta Livet med en längtan att uppleva Livet. Vårt sanna jag skapar Livet för att uppleva Livet.

Den dag vi blir verkligt medvetna om att vi faktiskt inte är ngt annat än vårt sanna jag, den som observerar allt runt oss och innom oss, vårt kreativa jag. Då blir vi också verkligt medvetna om att det som vi upplever som vår fysiska verklighet, bara är en lek som vårt sanna jag leker, en drömm som vårt sanna jag drömmer, nånting som vårt sanna jag skapar utifrån fältet av oändliga möjligheter.

Den dagen kan vi medvetet börja skapa precis den verklighet vi väljer att skapa, precis som vi vill ha den. Vi kan leka vilka lekar vi vill, skapa precis vad som helst, precis vad som helst. Enbart vår fantasi sätter gränserna, och fantasin sätter inga gränser, den vidgar dom.

Den dagen kan vi vända upp-och-ner på hela verkligheten. vi kan flytta oss från en plats till en annan, vi kan förändra allt, vi kan välja sanning, glädje, kärlek, hälsa och frid i varje stund.

Den dagen blir allt ansvar vårt, det finns inget att skylla på, det vi upplever är vår egen skapelse. Den dagen blir alla möjligheter våra, vi kan skapa medvetet och fritt.

Den dagen är allting omkring oss också vi, vi blir ett med allt vi möter. I varje sten, varje träd, varje liten blomma ser vi oss själva. I varje byggnad, varje fordon varje gata ser vi oss själva. I varje blick, varje hjärta, varje ord möter vi oss själva.

Den dagen är HELA världen till för DIG

8 juni 2009

En HEL relation

Tidigare publicerat på Facebook den 2/10-10 och på Svarta-tavlan Sommaren 2009
Först när vi är hela själva kan vi ha en hel relation


För att kunna älska någon måste vi först och främst älska oss själva, det går inte att hitta sin saknade hälft utom oss, allt finns innom oss, vi är hela. Först när vi funnit helheten innom oss kan vi finna den helheten i ngn annan.


Ofta är vi som halva cirklar, som C, som går omkring och söker den andra halvan, ett annat C, så vi åter kan bli hela cirklar, ett O. Vi tror oss finna denna saknade halva och bildar tillsammans detta O, men ganska snart upptäcker vi att vi är ett O med två huvuden, två viljor, ett Ö. Vi börjar kämpa om herraväldet om vår gemensamma helhet, och striden är i gång. Vissa "dubbla halvor" hittar sätt att lägga ner striden, trygga vägar där de gemensamt kan gå utan att klampa in på farliga områden, men på bekostnad av livet, stigen blir allt smalare, och faktiskt tvingas de så småningom att hoppa på ett ben för att inte trampa ut i gungflyna. Andra åter spricker åter i tu som de halvor de är.


Vi behöver hela den andra halvan innom. När vi gjort det så kan vi mötas som två O, som ringarna på ett bröllopskort som glider in i och utur varandra.

10 feb. 2009

På Solsickegatan

Tidigare publicerad i feruari-09 på diverse communitys, samt den 2/10-10 på Sigges radioteater

På Solsickegatan i ett villaområde bor många olika människor i nr 20 bor Hans, med sin son varannan vecka. När Hans var mkt liten så var han bara kärlek, det fanns inga rädslor, men han visste inte om att han var kärlek det var bara så helt självklart det han var, och det enda som fanns. Och självklart älskade hans föräldrar honom av hela sitt hjärta, precis som nästan alla föräldrar gör med sina barn.

Men när Hans blev lite äldre så började han bli medveten om sin kärlek, och en dag när mamma kom så såg han på henne medveten om den oändliga kärlek som han kände till henne, men då blev mamma rädd, för denna medvetna kärlek som hon mötte i Hans blick aktiverade ett gammalt sår som smärtade henne för mkt, i den stunden fick Hans sitt första sår, mamma hade avvisat hans kärlek, i den stunden så lärde han sig också vad rädsla var, det gjorde fruktansvärt ont i honom för han visste fortfarande att kärlek var det han var och om denna kärlek blev avvisad, vad fanns då? inget! i den stunden lämnade han också paradiset i Edens lustgård, han blev tvungen att dölja det som var hans sanna jag för att kunna fortsätta finnas, med fikonlöv, jeansjacka, kostym, slips och addidasoveral.

Tiden gick och Hans stuvade undan sitt sår, tillsammans med andra sår som han tillfogades senare, han dolde dom så gott det gick så att de inte skulle rivas upp igen, bakom kläder, roller och masker.

Men för Hans var det så att alla dessa "kläder" hela tiden skavde och kändes obekväma. Och hans sanna jag, som var kärlek, som fanns där längst inne ville bara komma ut hela tiden. Så Hans beslutade sig för att leva ett liv som skulle låta kärleken, hans sanna jag, få finnas helt fritt utan begränsningar. Han visste att det skulle riva upp de gamla vätskande såren, men för honom var detta en viktig del, för han visste att det var enda chansen att bli hel.

Nu var det så lyckligt att i nr 3 bodde Emilia, som hade liknade erfarenheter och mål, de märkte att de kunde hjälpa varandra att växa och läkas och de inledde en relation med två förtecken, dels så skulle de båda vara helt fria att utrycka sin kärlek till alla på alla vis, och dels så ville de ha en total ärlig öppenhet gentemot varandra, för de visste att detta skulle riva upp de sår som hindrade deras gränslösa kärlek, deras sanna jag. Och naturligtvis blev det så, en dag berättade Hans för Emilia att han blivit kär i en annan kvinna, men att han fortfarande älskade henne, Emilias gamla svartsjukesår revs upp och hon tackade honom för det, för nu fick hon tillfälle att få ut allt gammalt var som hindrade läkningen. Och hon var ett steg närmare sitt sanna jag. I samma situation fick Hans också möta ett gammalt sår vilket han tacksamt läkte ut.

Längre ner på gatan bodde Inge och Anna med sin familj, de hade liknade erfarenheter från barndomen av att deras kärlek blivit avvisad, men de hade ngt så när lyckats trivas i sina "kläder" visserligen blev livet mindre och mindre för varje gång de råkade riva upp ngt av varandras gamla sår, de hade nämligen överenskommelsen att aldrig beröra varandras sår. Men för att slippa smärtan i såret valde de att ha ett allt mindre liv och accepterade tanken "det blir inte bättre än så här"

I nr 17 bodde Per och Marita, de var som de flesta andra drabbade av samma första sår som Hans, men de ville inte riktigt stänga in kärleken, det som var deras sanna jag. Särskilt Marita hade svårt för att acceptera att hon bara fick älska en man. De hade ett avtal som innebar att de fick ha sex med andra än varandra, så länge de inte bytte ut varandra som partner. På de flesta andra vis var de som Inge och Anna, de ville inte att deras sår skulle rivas upp. Men Maritas ständiga "snedsprång" orsakade ständigt upprivna sår i Per, och just detta att hon sårade honom fick ju också Maritas sår att rivas upp.

Slut på historien.

21 jan. 2009

Så lätt det är att falla


Tidigare publicerat den 21/1-09 på Sigges radioteater

Så lätt det är att falla tillbaka... Egot protesterar hej vilt när vi har det bra. Får oss att tro att det inte ska vara så alltid, att vi måste kämpa för att....

När ngn ger oss massor av energi ur flödet, när vi ger varandra massor av energi ur flödet... Då är egot där och säger "wow! här har du din källa, passa på och drick så mkt du kan" Vi glömmer att fylla på oss själva, bara lapar i oss och njuter, tror att vi måste ha denna "källa" i närheten alltid för att inte törsta... när vi så inte är vid källan då blir vi törstiga, låga på energi, och börjar kämpa förtvivlat för att få, få, få, stilla törsten ur ngn annans bägare. Egot har spelat sitt spel, gjort sina konster, och vi sprattlar där som en marionett som slår på oss själva för att vi bara fäktar mot världen när egot rycker i snörena.

Vårt ansvar alltid, även när vi badar i överflödets källa, är att fylla på oss själva, att se till att vara i kontakt med flödet, ge och ta emot ur flödet. Då får egot inte utrymme att leka sina lekar.

15 jan. 2009

Gränslöst

Tidigare publicerad den 15/1-09 på Sigges radioteater
Det finns inga gränser...
Inga gränser för den kärlek jag vill ge dig,
Inga gränser för den frihet jag vill ge dig.
Inga gränser för dig.

Det finns inga gränser...
Inga gränser för det jag vill möta med dig.
Inga gränser för det jag vill möta,
när du inte är med mig.

Det finns inga gränser...
Inga gränser för den kärlek jag vill känna.
Inga gränser för den frihet jag vill uppleva
Inga gränser för mig

Det finns inga gränser...
Inga gränser för den öppenhet vi kan dela.
Inga gränser för den närvaro vi kan vara i.
Inga gränser för oss

Inget är verkligt...
I de rädslor vi upplever
I de smärtor vi känner
I saknad, ensamhet och oro

Inget är overkligt...
I kärleken vi delar
I glädjen vi upplever
I närhet, öppenhet och närvaro


Det finns inga gränser...
Inga gränser för vår kärlek
Inga gränser för vår frihet
Vår gränslösa kärlek

14 jan. 2009

Release

Tidigare publicerat den 14/1-09 på Sigges radioteater

Mina möten ger mig så mkt insikter, glädje, närvaro och njutning.
Efter ett underbart samtal i går så fick jag denna insikten: "Allt" handlar egentligen om att släppa taget om våra rädslor och vara närvarande i nuet, njuta av flödet i nuet. Hon var rädd att hon pratade för mkt. Jag har varit rädd att jag pratat för lite med henne. Under dessa dagarna när jag startat andra samtal så har jag inte haft så mkt fokus på vårt samtal och på henne. Rädslor har dykt upp, jag har varit rädd för att vårt samtal skulle dö ut, att mitt fokus inte ska räcka till, eller att hon ska flytta sitt fokus bort från vårt möte och det helt enkelt ska ta slut. Men när vi möts då är ju allt närvarande, då är jag i vårt möte, är i glädjen och njutningen i vårt möte, och inga rädslor finns (iaf inte för detta). Så länge vi är närvarande i nuet, så länge vi är i flödet då finns ju inget för mkt eller för lite. Och i vårt samtal så upplever jag en enorm närvaro, så mkt flöde. det som kommer i flödet är det som är rätt, får och "ska" finnas. Jag njuter av närvaron, av mötet och inga rädslor finns.

För mig känns detta som ett väldigt givande sätt att möta livet med en ny närvaro. Jag kan andvända denna insikt som ett verktyg för livet. Då någon rädsla dyker upp så kan jag välja att titta på den och se hur det är egot som spelar mig ett spratt, egot vill separation och brist. Egot lever på det, utan det kan det inte finnas. Om jag då är närvarande i det som sker, blir medveten om att nu är egot där och spökar igen, i st f att gå in i rädslan så tittar jag på den och ser egot, genom att göra det så är jag närvarande och i närvaron kan egot inte finnas.

När jag tittar på mina rädslor i ljuset av detta, så blir det ju meningslöst. Om min närvaro i ngt annat möte skulle ta bort närvaron i vårt möte så är den ju helt enkelt inte där längre. Och visst vill jag vårt möte, och visst vill jag henne, men egentligen så är det ju framför allt närvaron jag vill. I stället för att låta rädslan för brist på närvaro finnas så kan jag ju alltid välja närvaron i nuet. Och då blir vår eventuella närvaro i morgon, om en vecka eller om ett år helt meningslös, det blir bara en flykt från närvaron som finns just nu. Allt handlar i stället om att släppa taget om mina rädslor och vara i närvaron, att vara i glädje, njutning och tacksamhet.

Jag älskar mina möten! Jag älskar närvaron i mina möten!
Ha en fantastisk dag i närvaro!
I glädje och tacksamhet
Låååååång närvarande kram
Sigge

5 jan. 2009

Min morgongåva

Tidigare publicerad den 5/1-09 på Sigges radioteater

Vaknade upp fylld av tacksamhet för den fantastiska gåva som du gett mig, den fantastiska gåva som DU ÄR! Du låg där bredvid mig och jag kunde vända mig mot dig, ge dig min närhet, och du tog emot den. Nu vet jag hur jag vill känna, hur jag kan känna i mötet med andra, i mötet med livet! Jag vet hur livets stora fest känns!

Nu kan jag gå ut i livet, ta med mig din underbara gåva, och fira livet, kärleken, närheten. Ge den vidare till hela världen. Firandet, kärleken och närheten är till för hela världen, och hela världens firande, kärlek och närhet är till för mig! Jag ger av vårt överflöd, och tar emot överflödet från hela världen.

Jag ser hela världen genom de ögon som jag ser på dig med. Och hela världen älskar mig. Jag älskar dig! Du älskar mig! Hela världen är kärlek, firande och fest! Och hela världen är till för mig!

Du är min morgongåva! Tack för att du finns! Tack för att du visat mig världen!
"Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig!" (okänd)

Jag önskar dig hela livet som en enda stor underbar fest!