31 okt. 2010

Ränta på ränta

Tidigare publicerad den 31/10-10 på Sigges radioteater

Beställ din soffa nu, så får du hem den till jul... Betalningen delar du upp, helt utan ränta.... Eller?

Tänker du, "jag har inga lån så jag betalar ingen ränta" men ack vad du bedrar dig i så fall. För varje gång du köper en vara så är i medeltal ca 50% av kostnaden räntekostnader. Om du köper en liter mjölk i affären som har lånat till lagret, betalar hyra till fastighetsägaren som har lånat till fastigheten. Mjölken fraktades dit av ett åkeri som har lånat till bilarna, från ett mejeri som har lånat till sina fastigheter. Dit kommer mjölken med ytterligare ett åkeri, som har lånat till bilarna, från en lantbrukare som har lånat till Ko-besättningen och till fastigheten. Förstår du nu vad jag menar? Den som betalar all denna ränta är du som slutkonsument. (Och då har jag ändå inte nämnt Förpackningsindustrin som gör maskinerna till förpackningarna, eller alla andra maskiner i alla led) Ibland är andelen ränta av kostnaden så mkt som 75 - 80 %!

Vad räntan gör är att den per automatik flyttar över kapital från de som har mindre till de som har mer. De 80% av västvärdens befolkning som äger minst kapital Har en negativ ränta, dvs de betalar mer ränta än de får in. 10% av västvärdens befolkning har ungefär räntebalans, det går jämt upp. Medan de sista 10% håvar in den ränta som de 80% betalar. Och vad har vi för betalmedel, vi har inget kapital att betala med utan vi får betala med vår arbetstid, i bästa fall så blir det över tillräckligt för att leva på när vi betalt räntan till de 10 rikaste procenten av befolkningen. För hela världens befolkning är obalansen ändå större.

Hela idén med ränta är absurd och naturvidrig. Naturen strävar alltid efter balans. Det finns 3 sorters tillväxtkurvor Den naturen huvudsakligen följer, och också vi, ser ut som kurva A på bilden en ganska kraftig tillväxt till att börja med, som sedan planar ut när vi är ca 21 år. Balansen är uppnådd och bibehålls resten av livet. Men räntan följer en exponentiell kurva (C på bilden) En ganska blygsam tillväxt till att börja med blir med ränta på ränta så småningom en brant ökning. Denna kurva finns också i naturen hos vissa arter, t ex lämlarna, en sådan kurva slutar alltid med en kollaps. För lämlarnas del handlar det om att maten tar slut och de svälter eller stressas ihjäl i lämmeltågen. Som exempel på det omöjliga i systemet kan följande jämförelse användas: Om vi år 0 investerade en Penny med 4% ränta så skulle vi för kapitalet med ränta på ränta kunna köpa en "guldklimp" (klimp och klimp!) med samma vikt som hela Jorden runt år 1750. 1990 skulle kapitalet räcka till drygt 8 sådana "guldklimpar"!

Vårt ekonomiska system befinner sig nära kollapsen idag. Ca 1,5miljarder människor befinner sig under eller nära svältgränsen. Man kan ju undra vad de rika ska ta sig till när det inte längre finns ngn som kan försörja dem med arbetskraft och mat, då kommer de att upptäcka att man inte kan äta pengar, särskilt inte som största delen av världens pengar i dag endast existerar som digitala siffror i datorer.

Finns det ngt vi kan göra för att sluta föda detta destruktiva system? Ja ngt finns det även om det inte är lätt. För att i ngn mån ta oss ur detta systemet så måste vi nästa använda systemet, och hur enkelt är det när vi har en negativ räntebalans! Så klart, så är vägen att bli så självförsörjande som möjligt, men det kräver ju mark för odling. Och var får man pengar till det? det finns några alternativ till ränteekonomin idag. dels finns JAK-banken, som bildades 1965 och lämnade sitt första lån 1970. Jag har själv varit medlem sedan början på 90-talet och den fungerar utmärkt. därutöver finns möjligheten att starta ett sparbolag eller möjligen skapa en komplementär valuta, mer om detta kan du läsa t ex i Facebookgruppen: "Nätverket för komplementära valutor i Sverige"

Själv drömmer jag om att en dag bo i en Ekoby ngnstans i sverige, i stort sett självförsörjande.

Lycka till!

(fakta som jag utgått från i inlägget kommer från: Margrit Kennedy 
http://www.margritkennedy.de/pdf/BUE_ENG_Interest.pdf läs gärna mer där)

30 okt. 2010

Håll fast vid din dröm

Foto: Anki Hästesko


Tidigare publicerat den 30/10-10 på Sigges radioteater


Det fanns en liten kille som växte upp i 40-50-talets USA. Han var precis som alla andra, dvs han hade sina små egenheter, precis som alla andra. En av hans egenheter var att han så ofta han kunde tittade på månen. Föräldrarna och andra i hans omgivning undrade lite varför han tittade så mkt på månen, "För att jag ska gå på den en dag" var hans svar. Nåja han var ju bara ett litet barn så han kunde ju få ha sina fantasier.


Grabben blev lite äldre, fortfarande var han ett barn, och fortfarande tittade han på månen. Och människor omkring honom undrade: "Varför tittar du på månen?" Och han svarade: "För att jag ska gå på den en dag". Nu var det inte längre OK, man började bli orolig, - detta var i en tid då inte mer en kanske ett fåtal människor på NASA på allvar trodde att det var möjligt att komma till månen - och man sa åt honom: "Det går inte! Sluta fantisera, och gör ngt vettigt istället!"


Tiden gick och Killen blev äldre. Han började gå på skoldanser, och med ut från dansen fick han en flicka. De gick en sväng och satte sig på en bänk under månens sken... och han tittade på månen. Det var kanske inte riktigt vad flickan hade tänkt sig, så hon undrade: "Varför tittar du på månen?" Och han svarade: "För att jag ska gå på den en dag." "Jesus vilken tok jag hittat!" tänkte flickan och försvan tillbaka in på dansen.


Killen hette Edvin Buzz Aldrin, och den 21/7 1969 kl 04.14 svensk tid, blev han den andre människan i världen som satte sin fot på månen.


Han höll fast vid sin dröm och den blev verklighet. Kanske var det så att det var hans dröm som skapade verkligheten. Kanske är allt möjligt om vi bara tror på det. Det kan vi aldrig veta säkert, men vi kan veta det i vårt hjärta. Jag tror att det är så.


Men vad vi än tror om den saken, så är det i alla fall säkert att om han inte hållit fast vid sin dröm, då hade han inte heller kommit till månen. Om han hade lyssnat på alla de som sa till honom att sluta drömma, då hade drömmen inte blivit verklighet.


Vad är det som får oss att sluta drömma? Vad är det som får oss att sluta lyssna på oss själva? Vad är det som begränsar oss i livet? Svaret är alltid: Rädslor!


Vi är rädda för att bli hånade, vi är rädda för att hamna utanför och bli övergivna, vi är rädda för att upplevas som dumma, eller fel, vi är rädda för att misslyckas och bli besvikna. Alla dessa rädslor gör oss rädda för att Leva fullt ut, de gör oss rädda för att lyssna på vår sanning och våra drömmar. De gör oss rädda för vår egen Storhet.


Det låter kanske som rädslan är vår fiende, som vi bör göra oss av med. Men så tror inte jag det är. Jag tror att rädslan kan vara en mkt bra vän. Jag tror att vi fått rädslan som ett redskap just för att kunna Leva vår Högsta Potential.


Rädslan kan vara en vän som varnar oss, som säger "Ta det lugnt! Se dig för!" Rädslan hjälper oss att inte gå för fort fram och göra felsteg. Rädslan är också en vägvisare som talar om vart vi ska gå, den säger här är en "knut" som behöver lösas upp, för den hindrar dig! Hade det inte varit viktigt för oss så hade vi inte varit rädda.


Låt inte rädslan bli det som hindrar dig att Leva dina Drömmar. Låt den bli en Vän som hjälper dig att Drömma, din nästa mest storslagna version av Dig Själv!

29 okt. 2010

Kärleksbombning

Tidigare publicerad den 29/10-10 på Sigges radioteater

Ofta händer det att jag går och tänker på ngn utan att riktigt veta varför, ringer upp personen i fråga och får höra "jag tänkte just på dig" och vice versa. Eller när jag har en trist och tråkig dag och kanske är lite nere, då hör plötsligt ngn vän av sig och undrar hur är det.

För mig innebär det ett slags bevis på att vi faktiskt är förbundna med Allt och Alla. Känns tryggt att veta att det är så. Men det innebär också ett ansvar.

I förgår delade jag en liten slående men ganska elak text om regeringen och sjukförsäkringen på Facebook, tänkte inte så mkt på det då, det var helt enkelt bara en slående text! Och många kopierade och delade vidare. Men vad vi alla faktiskt gjorde var att vi tog energi från regeringen. Vad vi säger bakom ngns rygg spelar roll, om vi är förbundna med varandra. När vi pratar skit om ngn tar vi deras energi.

Vad regeringen behöver är inte att vi tar deras energi, det är inte heller vad vi behöver eftersom vi ju inte kan komma ifrån att regeringen har en ganska stor påverkan på vårt liv. Vad regeringen behöver är snarare en massa Kärlek och ärliga speglingar. Positiva tankar på vad de gör som faktiskt är bra för oss. Självklart så behöver vi även sätta gränser och skydda oss själva, jag menar inte att vi ska blunda för det "negativa" men inget blir bättre av att vi är "negativa" tillbaka.

För ett par år sedan var jag på en kurs, på ett konferenscentrum som även hyste en skola. Bespisningspersonalen var sur och otrevlig, maten var inget vidare, de verkade verkligen vantrivas på jobbet. Och då vi ätit där första ggn började vi genast gnälla och prata skit om dom bakom deras rygg. Ngn tänkte till och vi beslöt att gemensamt Kärleksbomba dom. Efter detta så började vi tacka för maten, vi berömde det som var bra, gav dom helt enkelt en massa Kärlek och bekräftelse, en massa energi. På ngn dag så var personalen jättetrevlig, maten blev godare, och allt blev bättre.

Förra sommaren hade jag ett möte med ngn som jag haft svårt för under större delen av mitt liv. I stället för att gå och bekymra mig inför mötet, oroa mig för hur jag skulle orka med det, som jag brukat, tänkte jag på hur trevligt det skulle bli. Och det blev verkligen trevligt, det bästa mötet vi har haft.

Tänk om vi skulle börja Kärleksbomba regeringen. Skicka positiva berömmande e-mail till ministrarna när de gör ngt som vi tycker är bra. Tror ni att det skulle påverka politiken, om många gjorde så. De skulle gå till jobbet och längta efter att göra bra saker, i stället för att tänka tankar som: "Här försöker man göra ngt bra och så får man bara skit för det". Hur skulle du själv känna om du gick till jobbet med den tanken?

Kan vi inte gemensamt komma överens om att vi Kärleksbombar regeringen. Varje gång de gör ngt som vi tycker är bra, så delar vi det på Facebook tillsammans med den ansvarige ministerns e-mail, så att alla våra vänner som också tycker att det är ngt bra kan maila sitt tack och beröm. Samtidigt så skapar vi också ett möte med ministern, och får tillfälle att sakligt och utan slag under bältet berätta om hur andra delar av deras politik påverkar vårt liv. Vi får tillfälle att berätta, om våra idéer om hur det skulle kunna vara istället.

Tror du att det skulle göra skillnad, tror du att det skulle påverka mer positivt än vårt skitsnack bakom ryggen?

Låt oss ta ansvar, låt oss få vår energi genom att ge Kärlek i st f att försöka ta energi från andra!

28 okt. 2010

Andning

Tidigare publicerat den 28/10-10 på Sigges radioteater

Vissa dagar är gråare än andra. Vissa dagar regnar det. Vissa dagar saknas inspirationen. Vissa dagar är tråkiga. Vissa dagar är mörkare än andra. Det är precis som det ska vara.

Hur skulle vår värld se ut om det alltid var sommar och sol. Hur skulle havet se ut om det alltid var högvatten. Hur skulle det vara att alltid bara andas in och aldrig någonsin ut. Hur skulle det vara om det alltid var dag och aldrig natt. Hur skulle det vara att uppleva ständig lycka.

T o m i öknen regnar det ngn gång, men alldeles för lite. På Månen finns ingen atmosfär, inga vindar, inget annat än ett tjockt lager damm och klippor som för evigt ser lika dana ut.

Utan andningen inget liv, utan mörkret inget ljus, utan det gråa inga färger. Utan tristessen ingen Lycka.

Faktum är att det lär vara fysiskt omöjligt att vara konstant lycklig. Det har med serototninet och dopaminet att göra, blir receptorerna för dessa ämnen konstant bombarderade så händer samma sak som med ett narkotiskt preparat, dvs. man måste hela tiden höja nivån för att få en effekt. Vad som händer om det aldrig regnar ser vi lätt i öknarna.

Dagarna i vårt liv är varken bra eller dåliga, de bara Är! Det finns inget bra eller dåligt allt bara Är... precis som det ska vara!

Kanske är det det stora mästerskapet, kanske är det vägen till frid att fullt ut acceptera också de gråa dagarna, utan att hela tiden vilja förändra ngt. Att vila i det som Är... precis som det ska vara.

Självklart finns det olika saker i vårt liv som hindrar oss, som gör oss ofria och begränsade, som gör oss ledsna och arga. De finns där som en gåva till oss, de är mörkret som ger glädjen djup. Ofta har vi kanske för bråttom, att fixa och läka. Kanske kan vi inte ta emot gåvan i det svåra om vi inte låter det vara precis som det Är... precis som det ska vara!.

Kanske är det t o m så att när vi ser allt som det är och låter det vara så, då kommer förändringen av sig själv, då kommer insikterna, då kommer inspirationen till nästa steg alldeles av sig själv, Kanske följer då vågtoppen vågdalen helt naturligt utan kamp... precis som det ska vara!

Livet blir så mkt lättare om vi andas utan att kämpa emot, andas ut lika självklart som vi andas in.

Inget är vare sig bra eller dåligt.

Det bara Är... precis som det ska vara!

27 okt. 2010

Se på liljorna på marken

Tidigare publicerat den 27/10-10 på Sigges radioteater

"Varför bekymrar ni er för morgondagen? Se på himlens fåglar, de sår inte och skördar inte men Livet föder dem. Se på liljorna på marken, de arbetar inte de spinner inte, ändå kläder Livet dom i den vackraste skrud! Gör er inga bekymmer, sök Tilliten till Livet och Livet kommer att ge er allt ni behöver" [Fritt efter Matt 6:25-34]

Även om jag funnit Tilliten till Livet, så gör sig gamla "program" påminda i kärvare tider. Gamla ord som "Hur ska pengarna räcka?", "Jag hinner inte." Och liknande finns lagrade i systemet och dyker upp så fort de har en chans. Det är inte mina tankar, utan bara andras gamla lagrade "program" som svarar på vissa in-put (brist), med dessa out-put (rädsla), vilket i sin tur leder till andra out-put i form av ändå mera brist. Gamla "program" som behöver programmeras om eller ersättas av nya program.

Jag finner det nya "programmet" i naturen. När jag ser hur kärvare tider följs av en ny blomstring. Träden fäller sina blad inför vintern, i perioder av torka slokar växterna, men då de bättre tiderna kommer åter fylls naturen igen av prunkande Liv.

Livet vill inget annat än att Leva, anpassa sig, förändras och fortgå. Livet tar aldrig slut, det bara vilar och kommer igen, eller övergår i nytt Liv, rikare och rikare, mer och mer anpassat till livssituationen som råder.

I naturen finner jag Tilliten till Livet, det Liv som är Allt som Är, och som Jag är ett uttryck för.

26 okt. 2010

Tankar om brist

Tidigare publicerat den 26/10-10 på Sigges radioteater

Hela mitt liv har jag levt i överflöd, inte så att jag har levt ett liv i lyx, men jag har alltid haft mat för dagen, tak över huvudet, kläder att ta på mig. Ur ett större perspektiv har jag verkligen ett tryggt liv. Likväl så har jag alltid varit rädd för brist. Jag vet inte exakt varifrån rädslan kommer, och den dyker upp alltmer sällan, men den finns där, och jag har hittills inte lyckats bli av med den.

Trots att det alltid fixar sig, så finns rädslan där, den sitter i huvudet, och skapar brist i mitt liv gång efter annan. Det är så det går till, har jag fokus på brist så upplever jag brist, och skapar brist. Det är också rädslan för brist hos många som skapar brist i världen. Det finns verkligen, fortfarande, allt vi behöver på den här planeten, även om 3 miljarder! människor lever under fattigdomsstrecket, och ca hälften av dom är mkt fattiga, dvs de har inte sina grundläggande behov tillfredsställda, medan 10% av världens befolkning har 50% av resurserna. Så rimligtvis handlar den verkliga bristen om en snedfördelning, snarare än om brist.

Varför är det så? Varför samlar de rika på sig allt mer, medan de som inget har får allt mindre. Återigen rädslan för brist. Det är rädslan för brist som får oss att skapa högar av tillgångar, som egentligen borde tillkomma ngn annan. Hela vår s k ekonomi bygger på detta, att skapa högar, skapa vinst. Ekonomi betyder egentligen att hushålla med de resurser som finns. Men idag betyder ekonomi att skapa vinst, det är knappast att hushålla med resurserna att låta en stor del av världens befolkning svälta medan vi själva badar i överflöd. Det är knappast att hushålla med resurserna att ta slut på jordens naturtillgångar. Och det är inte att hushålla med resurserna att fördärva ekosystem, och förgifta luft och vatten.

Det stora perspektivet blir tydligt om vi överför det på det lilla. Om vi ser hela världen som en liten självhushållande familj, där det starkaste av de 10 barnen får hälften av all potatis vi odlar, mkt mer än han kan äta upp. 5 av barnen får kanske bara en eller ett par potatis om dagen medan, nästan hälften av alla potatis ligger och ruttnar i det "rika barnets" jordkällare. Detta samtidigt som potatisodlingen sker på ett sätt som utarmar jorden och försämrar skördarna år för år. Det är så världen ser ut i dag, allt p g a rädsla för brist.

Det hela handlar om perspektiv. Om vi ser hela jorden som en självhushållande familj, med fokus på välstånd i st f brist. Då skulle vi ha en ekonomi som fokuserade på välstånd i st f på vinst. Då skulle alla få lika mkt potatis, vi skulle ha råd att ta hand om och utbilda våra barn, vi skulle ha råd att ge alla en bra sjukvård, vi skulle ha råd med hälsovård, vi skulle ha råd att ta emot flyktingar, vi skulle ha råd att ta hand om våra gamla, psykiskt sjuka och utslagna.

Vår lilla självhushållande familj skulle få ett större välstånd om alla barnen fick de potatis de behövde, vi skulle kunna odla potatisen på ett sätt som inte utarmade marken. Alla barnen skulle vara friska och starka och kunna hjälpas åt att skapa en vacker värld.

25 okt. 2010

Vad är egot?

Tidigare publicerat den 25/10-10 på Sigges radioteater

Jag tror inte på egots död, liksom vi fått allt annat för ett syfte, så har också egot en funktion. Egot är för mig individuationen, utan egot kan inget upplevas, då är allt bara ett. Upplevelse kräver kontraster, och åtskillnad, mellan ljust och mörkt, varmt och kallt, glädje och sorg, du och jag.....

Om allt är Ett och Allt som finns, då finns ingen åtskillnad, ingen brist, inget misslyckande och..... ingen upplevelse.

Därför är också allt som finns det som inte finns. Om solen vore allt som fanns, hur skulle den då kunna uppleva ljuset! Ljus kräver mörker för att synas, för att kunna upplevas. Men mörker existerar inte egentligen, det är bara upplevelsen av brist på ljus, liksom kyla är upplevelsen av brist på värme. Inte heller existerar vi egentligen som individ, vi är bara upplevelsen av åtskillnad från Enheten. Är det detta egot är, upplevelsen av brist och åtskillnad som möjliggör alla upplevelser, även upplevelserna av Överflöd och Enhet.

Kanske är egot upplevelsen av det lilla självet, som möjliggör upplevelsen av det stora självet, det lilla självmedvetandet som möjliggör det stora självmedvetandet. Är det detta som är vår plats i skapelsen, sjävmedvetandet, som är medvetet om allt annat. Gräset finns för att föda djuren, insekterna för att föda fåglarna och andra djur. Allt är ett kretslopp, Liv föder nytt Liv, inget går någonsin förlorat. Vi föder ingen, mer än mkt marginellt, skapelsen skulle klara sig väldigt bra utan oss, kanske bättre, men skulle då skapelsen veta att den finns? Är detta vår plats i skapelsen. Är vår uppgift att vara medvetandet om skapelsen, och detta just genom egot. När vi blir självmedvetna så blir skapelsen självmedveten.

Så om egot "dör" då förfelar vi vår uppgift, då har vi ingen funktion längre. Egot är nödvändigt, men finns egentligen inte. Om vi bara är egot då förfelar vi vår uppgift likaså, då blir skapelsen bara medveten om det som inte är, och inte det som verkligen är.

Självmedvetande möjliggör självdistans. Jag tror att vår uppgift är att "leva i världen men inte av den", Ju mer vi kan ställa oss själva vid sidan av oss själva, betrakta oss själva i närvaro i nuet. Se på egot som en Älskad excentrisk gammal släkting, "Se så han gör nu, han är för tokig!" Se att det är den vi är men inte är, och samtidigt se den vi verkligen är som Ett med Allt....

24 okt. 2010

Take care of each other by not taking care of each other

Tidigarepublicerat den 24/10-10 på Sigges radioteater

Orden kom till mig för 17 år sedan under en utbildning i Kalifornien.

Vad då ta inte hand om varandra?

Vi är ansvariga för Livet och vår Värld! Men vi är inte ansvariga för varandras Liv.

Naturligtvis ska vi finnas för varandra ge var andra stöd, verktyg och inspiration. Men vi kan inte bära eller stänga in varandra. Det är respektlöst att försöka ta över ngn annans ansvar, vare sig det handlar om att skydda dom från vissa känslor, och undvika sådant som skulle göra den andre t ex. arg eller ledsen, att göra en arbetsuppgift för att ngn annan inte kan uppgiften, eller att stanna kvar i en relation för att inte såra.

Vad har vi för rätt att ta ifrån ngn annan deras känslor, att hindra dem att växa och utvecklas, eller att hålla dom kvar i en relation som inte är bra?

Och hur respektfullt är det mot oss själva, att inte följa vår sanning för att ta hand om ngn annan? Vi kan inte bestämma över ngn annans liv, och ingen annan kan heller leva vårt liv. Det är vårt ansvar att leva vårt liv, att vara sanna mot oss själva i varje läge, för vem är vi annars! Ingen tackar oss för att vi förminskar oss själva. Och det är den andres ansvar att leva sitt liv, det har vi ingen rätt att ta ifrån dom.

Släpp varandra och er själva fria! Fria att känna alla känslor, fria att utvecklas av svårigheter, fria att vara den ni är, fria att Älska och Leva fullt ut.

Men om ngn har det svårt och behöver hjälp? Vi kan se den, precis där den är. Det finns nog ingen större gåva vi kan ge varandra än att låta varandra bli sedda. Det skulle i så fall vara att se storheten i varandra, att se det den andre kan vara, tala om det, och inspirera till att bli det. Att stödja , ge verktyg och inspiration till den andre att hjälpa sig själv, att bli just så stor som den kan vara. Men bär dom inte, låt dom själva göra jobbet, på sitt sätt och inte på vårt!

23 okt. 2010

Sorg och Ilska

Tidigare publicerat den 23/10-10 på Sigges radioteater

Att bli lämnad,
att bli övergiven,
vare sig det handlar om
döden eller livet,
som skiljer oss åt.

Hur kunde du lämna mig!

Det finns ett svek i detta,
det är ett svek att lämna,
vare sig det handlar om
döden eller livet,
som skiljer oss åt.

Hur kan du överge mig!

Värdelös!
Inte värd att
Älskas
Då som nu,
nu som då.

Ingen ska säga
att jag är värdelös!

Arg!
Jag behöver
sätta gränser
Då som nu,
nu som då.

Nu får jag vara arg!

Först när ilskan
får komma ut
kan jag förlåta
Nu som nu.
Nu som då.

Sörja färdigt, och gå vidare...

22 okt. 2010

Var och en blir frälst på sin tro

Tidigare publicerad den 22/10-10 på Sigges radioteater

För många av oss så finns det ngt som vi tror på som är viktigt för vår trygghet, och som vi inte vågar ifrågasätta. Vi har hittat ngt i livet som hjälper oss att "reda ut det", ngt som vi blivit beroende av. Det kan som det var för mig, handla om att tro att man måste vara duktig och prestera för att duga. Det kan handla om att vi tror att vi hela tiden måste se saker från den ljusa sidan och aldrig erkänna det "negativa" för att må bra. Kanske tror vi att vi måste följa allt som står i ngn viss bok för att finna frid, det kan handla om heliga skrifter lik väl som en bok om personlig utveckling eller ngt annat. Ngn har en överdriven självbild som de hela tiden måste leva upp till. Eller så tror vi kanske att vi hela tiden måste finnas för andra för att vara värda ngt.

Vad det än handlar om så måste vi förstå och respektera det och inte tvinga på människor ngt annat. Det är deras liv och just nu behöver de sitt beroende för att klara av att möta livet. Vad har vi för rätt att ta ifrån dom deras trygghet.

Dock innebär det ibland att de själva för sin trygghets skull försöker tvinga på oss sin tro, kanske tror de att de funnit den enda vägen till trygghet, och vill "hjälpa" oss att bli trygga, kanske handlar det om att de ser ngt i oss och vårt agerande som hotar deras trygghet. Naturligtvis måste vi då skydda vår integritet och sätta gränser, men deras trygghet kan vi inte ta ifrån dom.

Så länge vi inte har funnit tryggheten inom oss själva, måste vi få den utifrån, vi måste få vara beroende av ngt tills vi hittar hem.

Av samma anledning är jag skeptisk till alla former av symtombehandling som "tvingar" bort ett symtom. En god vän till mig gick för många år sedan till en hypnotisör och frågade om han kunde hjälpa honom att bli fri från nikotinberoendet. "Det kan jag, men det vill jag inte" svarade den kloke hypnotisören "Om jag tar bort ditt nikotinberoende så kan jag inte svara för följderna, men jag kan hjälpa dig att ta reda på varför du är beroende av nikotin. När du vet det kanske du kan sluta" När man gör en gastric bypas och försvårar näringsupptaget genom ett opperativt ingrepp, för att "bota" ätstörningar, händer ngt liknande, man tar bort det skydd (mot ngt obehagligt) som ätstörningen har utgjort, och risken är att patienten i stället t ex hamnar i en depression. Samma sak tänker jag om healing som förändrar ett beteende, att risken är att klienten i stället står utan ett skydd.

Naturligtvis är det bra med akutvård, av vad slag det vara månde. Men när det gäller att förändra eller ta bort, ett "symtom" tror jag på metoder som låter klienten läka i sitt eget tempo. Liksom jag tror att människor själva måste få hitta fram till tryggheten inom, i sitt eget tempo och på sin väg.

Det enda vi kan göra är att stötta, ge verktyg och inspirera. Och Acceptera och Älska människor precis som och där de är, fullt ut!

21 okt. 2010

Kontrolldramer

Tidigare publicerad den 21/10-10 på Sigges radioteater

Ibland upplever vi att vissa människor är väldigt "jobbiga" att vi blir trötta av att umgås med dom. Vi pratar om energitjuvar. Ofta förstår vi inte vad det är hos den andre som gör oss så trötta.

Transaktionsanalys är en gren inom beteendevetenskapen som skapat en tydlig och mkt användbar modell för vad det är som händer i sådana möten, den har hjälpt mig mkt både med att förstå mig själv och andra. Här en beskrivning med mina ord (som kanske inte alltid är korrekta TA-termer)

Så länge vi inte lärt oss att hitta vår egen energi inom, eller att hämta den ur Alltet, att uppleva vårt eget värde, så kämpar vi om energin (uppmärksamheten) med varandra. Vi går in i så kallade Kontrolldramer där vi försöker kontrollera energin i mötet. Viktigt är att notera att ingen roll är "bättre" eller "sämre" de är bara olika strategier för att ta energi.

Man pratar om fyra (egentligen fem) jag-roller, som vi använder för att "ta" energi eller uppmärksamhet från varandra i kontrolldramerna. Det finns två "barnroller" som är ganska passiva. Och två mera aggressiva "föräldraroller" De olika rollerna samverkar med varandra och är motroller till varandra.

Den mest aggressiva rollen kallas för Hotaren eller Förtryckaren, den tar sin energi genom att vara hotfull eller förtryckande. Den naturliga motrollen är "Stackars mig"/ Offret / Martyren. Som svarar med "ser du inte hur illa du gör mig" och därigenom sår skuld för att ta tillbaka energin.

Något mindre aggressiv är Felletaren / Utfrågaren, som tar sin energi genom att hitta och påpeka fel hos motparten. Felletaren förefaller bry sig och vara medkännande, lyssnar uppmärksamt på din berättelse, men enbart i syfte att hitta fel på dig för att därigenom ta din energi. Ofta svarar motparten med att vara passiv och gå undan. Ju mindre Felletaren får se av mig desto mindre fel kan den hitta.

Den minst passiva barnrollen är just Den Passiva som håller inne med sin energi, drar sig undan och därigenom tar sin energi när den tvingar motparten att "följa efter" om den ska få ngn energi.

Och allra mest passiv är "Stackars mig" / Offret / Martyren. Som får dig att känna att det är din skuld att den har det så besvärligt, och att du borde se till att den mår bättre.

Ofta har vi en eller flera favoritroller, som mellanbarn behärskar jag de flesta rollerna ganska väl, men mina favoritroller är Felletaren och Förtryckaren. Den jag har svårast att hantera är Offret. Ofta får vi vår favoritroll i en motroll till våra föräldrars roller, Så föder t ex Förtryckaren ofta Offret. Och Felletar-föräldern gör dig till Den Passive. Och vise verca.

Den femte rollen är Den Vuxne, som inte går in i dramerna, och som inte behöver ta ngn energi. Det är också genom att gå in i den rollen som vi kan kliva ur dramat. Den vuxne namnger dramat och därigenom spricker det likt trollet i solen. Så kan man t ex säga till Offret: "Det känns som du tycker att jag borde göra ngt åt din situation" Till den passive: "Jag upplever det som att drar du dig undan, och inte vill svara" Till Felletaren: "Det känns inte som du är intresserad, egentligen, jag upplever det mer som du bara vill hitta fel på mig" Och till Förtryckaren: "Det känns som du är arg på mig"

Den vuxne använder "Girraffspråk" och talar utifrån sin upplevelse och känsla, snarare än att gå till motattack.

Naturligtvis så finns det som alltid en fram- och en bak-sida i våra roller. När vi slutar spela dramerna och blir "Vuxna" så kan vi använda de olika rollernas kvaliteer på ett bra sätt. Förtryckaren kan bli en fantastisk ledare. Felletaren blir en bra advokat, terapeut eller lärare. Den Passives förmåga att "ställa sig utanför" kan göra den till en utmärkt konstnär, coach, eller helare. Offret kan bli en utmärkt socialarbetare osv.

20 okt. 2010

To fall in and out of Love

Tidigare publicerat den 20/10-10 på Sigges radioteater

Tack Alla, för era fina och inspirerande kommentarer!

Här om dagen när jag bloggade om Kärlek som tar slut fick jag detta fina av Nilla:

"..På engelska säger man "to fall in love" att falla in i kärleken...vilket underbart uttrycket jag tycker att det är!

För det är så som det är. Precis när man minst anar så trillar man dit. När kärleksrelationen sedan tar slut säger engelsmännen "to fall out of love", falla ur kärleken... Ergo, kärleken ÄR alltid, den omsluter oss från alla sidor, en evig kraft. Det är VI som antingen faller i eller ur kärlekstillståndet..."


Den senare delen "to fallout of love" var ny för mig.

Precis så är det verkligen, och inte bara när vi pratar om förälskelse och relationer. Som jag ser det så är kärlek allt som ÄR, Kärleken är synonymt med det Gudomliga, med vårt högre jag. När vi släpper taget, släpper kontrollen och faller in i Kärleken, vi ger oss själva åt Kärleken och den tjänar oss med Gudomlig inspiration, vi blir förbundna, med Alltet och kan plocka visdomen och kreativiteten ur det stora flödet.

När vi sedan förlorar kontakten med flödet av en eller annan anledning, faller ut ur Kärleken igen, då har vi bara vår egen begränsade fysiska person att försöka gräva visdom ur, men där finns ingen visdom, bara i bästa fall kunskap. Då finns det inget som tjänar oss, vi får slita förtvivlat för varje brödsmula som vi förvärvar. Och hur vi än planerar och räknar ut, så blir det aldrig riktigt bra ändå. För vi har fallit ut ur Kärleken.

Så hur faller vi tillbaka in i Kärleken när vi fallit ut ur den? Hur hittar vi tillbaka till inspirationen och flödet? Till oss själva? Där finns det kanske lika mångas sätt som det finns människor. För mig funkar det att andas, ta några djupa, långsamma andetag. Naturen och skogen är alltid bra, jag brukar försöka börja varje dag med en lugn stund utomhus i gryningen, känna att jag är ett med naturen. Att krama ett träd, som ett barn kramar sin mamma, med näsan mot barken, är bland det bästa som finns. Meditation, förstås, jag brukar göra små inre resor, föreställande mig att jag är en fågel.

Också min favorit: ett halvt fokus, allt som vi kan göra med en hand. Ngt som kräver så pass mkt fokus så att du inte kan tänka aktivt, men inte mer än att tankarna kan tänka sig själv. När jag går med röjsågen i skogen är ett sådant tillfälle då många blogginlägg föds ur Kärleken som jag lätt faller in i då.

Säkert har du din egen favoritmetod att falla in i Kärleken, annars är naturen, alla former av naturligt vatten och levande eld, heta tips.

19 okt. 2010

När livet pockar på

Tidigare publicerat den 19/10-10 på Sigges radioteater

När livet pockar på, när man har ett stort ensamt ansvar över barn och ekonomi, när vi dras med en kropp som är sjuk och full med värk, hur ska man då få utrymme för sin egen själsresa? Hur ska det gå till?

Jag vet att det ibland inte är lätt att välja att vara nöjd och se saker positivt, att det ibland är väldigt svårt att inte känna att man "sitter fast" i livets alla plikter som förälder och försörjare etc. Jag har också varit där, och kan inte påstå att jag precis var expert på att ta emot Livets gåvor just då. Snarare satt jag just fast, och jag gjorde det länge. Kanske hade jag kommit loss fortare om ngn hade påmint mig om att jag faktiskt har ett val, om jag då fått hjälp att inse att hur vi har det kan vi inte alltid välja, men hur vi tar det är alltid bara vårt ansvar. Där har vi ett val utifrån våra präglingar och förutsättningar. Vad vi känner och upplever styrs av våra tankar om det, och det finns alltid en tanke som känns bättre, om så bara lite, så ändock bättre. Det finns alltid ngt vi kan vara tacksamma för.

Och det finns ingen mer än vi själva som kan göra det valet. Ingen mer än vi själva kan bestämma var vi har vårt fokus, hur vi tänker på det som sker.

Är jag sjuk så finns det inget/ingen som kan läka mig, mer än mitt eget läkande. En medicin kan hjälpa mitt läkande, healing kan hjälpa det, örter kan hjälpa det, en Resan- eller EQ-process kan hjälpa det, bön kan hjälpa det. Det finns massor av terapier och annat som kan hjälpa vårt läkande, men till sist är det ändå bara vårt läkande som kan läka oss.


Ingen människa kan vara ensam i världen, vi är ömsesidigt beroende av varandra, för stöd och hjälp på vår resa. Vi behöver varandra i ett givande och tagande i ett gemensamt ansvar för varandra. Ömsesidigt! Men för att kunna ge varandra stöd, hjälp och verktyg på vår väg så krävs det att vi står stadigt själva, att vi aldrig är beroende av ngn/ngt. Låter som en paradox jag vet, men beroende är att behöva ngn/ngt det gör oss ofria, otrygga och osjälvständiga. Medan ömsesidigt beroende är att hjälpas åt att tillsammans ta ansvar för Världen och varandra, det gör oss starka och fria. Det ansvaret kan vi aldrig ta om vi är just beroende. otrygga, ofria och osjälvständiga.

När det känns omöjligt att göra ett sådant val. När allt känns hopplöst och vi inte kan tänka en enda lite bättre tanke. Vad är livets gåva till oss då? "När mörkret är som störts är hjälpen närmast." Kanske vill Livet visa oss att det finns saker och situationer som vi inte kan klara ut själva med bara vårt vardagsmedvetande, då är det dags att lämna över till det Gudomliga (vad vi än kallar det) och be om hjälp. Som jag ser det så är det Gudomliga också en del av oss, vårt Högre Jag som är förbundet med Allt, den delen av oss som har svar på alla våra frågor.

18 okt. 2010

Hur kan Kärleken ta slut?

Tidigare publicerad den 18/10-10 på Sigges radioteater

Tänkte egentligen blogga om ngt helt annat idag, men gårdagens kommentarer pockade på... och så vaknade jag tiiiidigt... Tack Gunilla och Carina för inspiration!

Hur kan Kärleken ta slut?

Grejen är att det är inte Kärleken som tar slut, det är relationer som tar slut, det är vår kontakt med kärleken i ett visst möte som tar slut. Eller så finns kontakten med kärleken kvar men relationen/mötet tar slut.

"Vänner kommer in i vårt liv av en viss orsak. En del för en kort tid, en del för en längre tid, och några stannar kvar hela livet" Ni har säkert läst raderna ngnstans, det är sådant som ofta brukar skickas i ett kedjemejl.

För mig är det ingen fundamental skillnad mellan vänner och partners. Det handlar i båda fallen om Kärlek som för oss samman, det enda som egentligen vanligtvis skiljer relationerna åt i grunden är att vi i partnerrelationen tillåter lust och passion, medan vi oftast inte gör det i vänskapsrelationen.

Att vänner kommer och går är inget som förundrar oss så mkt, visst kan det vara förknippat med sorg då en vän försvinner, men i det stora hela så är det bara så det är. Men med partnerrelationer så är det annorlunda, där förväntar vi oss ofta att de ska vara för evigt. Men varför skulle det vara så annorlunda egentligen. Livet är förändring, förändring är t o m en av definitionerna på Liv. Vi förändras, vi utvecklas, ibland för det oss närmare varandra, ibland leder det oss bort från varandra, skulle det inte vara så, då skulle vi i stället föra oss själva bort från Livet, stagnera och sluta leva på riktigt.

Kärlek är för mig en av de storheter som bara Är, För mig är Kärleken, Livet och Gud synonymer, Eviga storheter som bara Är, och helt och hållet samma, och utbytbara. Det är det vi Är! De tar aldrig slut, de bara förändras från en form till en annan, evolverar.

När vi säger "Jag älskar dig!" så betyder det för mig egentligen "Jag kommer i kontakt med Kärleken i mig i mötet med dig" Vi kan aldrig känna ngn annans Kärlek, vi kan känna oss Älskade, ja, men jag kan aldrig känna din Kärlek. Den enda Kärlek jag kan känna är Kärleken i mig.

En relation är ngt annat, det är ett avtal, ett avtal som ser olika ut, och som ofta inte är särskilt väl och tydligt formulerat. Att gå in i en relation och vad det förväntas innebära ser olika ut för oss, men ofta går vi in i relationer utan att göra tydligt för varandra vad vi menar med det. Vi har våra egna avtal som vi skriver på var för sig "i två oliklydande exemplar", utan att läsa den andres avtal skriver vi på. Ofta handlar våra relationsavtal mera om trygghet än om Kärlek. Vi tror att vi avtalar trygg Närhet, trygg Kärlek, trygg tillgång till sex, trygg Gemenskap, trygg försörjning etc. Men i verkligheten så finns ingen trygghet i det yttre, dagligen får vi höra om hälsa som upphör, liv som tar plötsligt slut, försörjning som tar slut, osv. Vi vet aldrig hur nästa stund ser ut, vad vi har i den och vad som har försvunnit från oss. Den enda trygghet vi kan finna är den i oss själva. Vår längtan efter trygghet, så länge vi inte funnit den i oss själva, får oss att "skriva på" relationsavtal som begränsar, stänger in och omöjliggör Kärleken, trots att vi tror att det är just Kärleken som vi vill främja med våra avtal.

Kärlek har för mig flera synonymer bl a: Frihet, Villkorslöshet, Gränslöshet, Närvaro, Förutsättningslöshet. Utan dem kan inte Kärleken existera. Kärleken kan aldrig begränsas eller stängas in, den är i sig själv Vidgande, Föränderlig och Fri. Så när vi gör ett relationsavtal med ngn bör vi vara noga med att inte avtala kärleken om vi vill ha den kvar. Så klart kan vi ha ambitionen att dela Kärleken med varandra resten av livet, men vi kan inte förutsätta det, eller bestämma det. Ett sådant Vidgande Kärleksavtal kan se ut ngt i stil med detta som jag skrev för drygt ett år sedan:  "Kärlekslöften" (trodde jag lagt ut det på bloggen, men det kommer en dag)

Varför tar då relationer slut, även om de ser ut att ha de bästa förutsättningar? Ja, det kan bero på många orsaker, ofta kan det nog bero just på att vi begränsar Kärleken, då försvinner också det verkliga mötet, för det är i Kärleken som mötet sker, det är där som vi kan se och acceptera varandra precis som vi är. Vi har också alla med oss "små sårade barn" in i en relation. Om vi har ambitionen att ha en relation som vidgar och öppnar oss för Kärlek och Närhet, så kommer vi att riva upp dessa gamla sår, och då måste vi läka dom om de inte ska begränsa Kärleken. Vi måste båda vara beredda att göra detta, och vi måste ha en förståelse för att dessa sårade barn hos partnern inte är den han/hon är, det är inte det vuxna jaget utan bara ngt gammalt som måste komma upp för att kunna läkas. Finns inte denna förståelsen och acceptansen, så kommer vi att börja gå in i gamla mönster, och vi kommer att börja kontrollera varandra, för att skydda "såren". När vi går in i en relation med ngn vet vi inte heller vad det högre syftet är, det kan ju vara så att det är en "läkande" relation, som just har till syfte att vi ska möta några av dessa sår och läka dom eller ngt annat syfte, och då detta är gjort är relationen "färdig" och att då hålla kvar den skulle hindra oss båda från att utvecklas och gå vidare i livet.

17 okt. 2010

Det bästa som hänt mig

Tidigare publicerad den 17/10-10 på Sigges radioteater

För snart 6 år sedan bröt jag benet i mitt jobb i skogen. Det är bland det bästa som hänt mig!

Jag hade fått många varningar från Livet. Var stressad och hade högt blodtryck, flera tillbud hade det varit, jag hade massor av prestationsångest. Livet talade till mig men jag valde att inte lyssna, till sist skrek Livet så högt att jag inte kunde undgå att höra, och jag bröt benet.

Sedan satt jag där hemma med gipsat ben och kryckor, ute var det massor med snö, och jag var ensam och kände mig värdelös. Jag hade känt till min prestationsångest, men visste inte var den kom ifrån. Nu tvingades jag att inse att jag hängde upp hela mitt värde på jobbet, på vad jag presterade, på att vara duktig, och få bekräftelse för det. Också det mesta av mitt sociala liv hade jag på jobbet, med vännerna där, beroende av den energi och bekräftelse jag kunde få av dom, och av uppdragsgivarna. Nu satt jag ensam och kunde inget prestera, inte ta mig ngnstans och möta ngn. Ingen och inget kunde ge mig energi, och jag blev ganska deprimerad.

Detta blev starten på en fantastisk läkeresa. Först när jag visste hur värdelös jag var utan att prestera, först när jag visste hur beroende jag var av andras bekräftelse, kunde jag börja läka detta. Utan benbrottet hade jag inte sett det, och inte vetat vad jag skulle läka. Boken "Resan" kom i min hand, jag läste den och kände att där fanns en väg, ett verktyg för mitt läkande. Via den hamnade jag i Mia de Neergaards och Linda S Levins EQ-program. Under 3 år gjorde jag en underbar resa. Med mina "systrar" i EQ-programmet mötte jag mina känslor, läkte ut gamla sår, blev helare och värdefullare bara för den jag var. Jag fick tillgång till mina känslor, och mig själv, blev tryggare och vågade möta andra på samma nivå utan att känna mig bättre eller sämre.

Mitt utanförskap var slut. Jag kunde ha verkliga möten med andra människor och i dessa möten kunde jag läka ännu fler av mina sår. Och jag var redo för ännu ngt av det bästa som hänt mig. Mötet med min fantastiska vän Sanna. Jag var förälskad, men vi blev aldrig "mer än" vänner. I vårt möte landade jag i att jag inte behövde ngn, det öppnade upp för att kunna Älska Villkorslöst. Jag hade ett fantastiskt år med massor av möten då jag var väldigt mkt Kärlek. Det var möten människa till människa utan ngt behov av att se en partner i den jag mötte. Jag såg det inte då, men behovet av bekräftelse fanns kvar.

För inte så länge sedan hände så det hittills bästa som hänt mig. Jag mötte Kärleken, i en fantastisk kvinna. Det blev en kort men helt magisk relation, fylld av synkronicitet utan dess like. Fantastiskt välregisserad av Livet självt. Gång på gång "tvingades" vi att göra val vi aldrig skulle gjort själva, ingen av oss skulle själva kunnat räkna ut eller planera vår resa bättre. I vårt möte öppnade vi upp för Kärleken och Närheten på ett sätt som ingen av oss gjort förut. När jag släppte en människa närmare än ngnsin tidigare fann jag att det fanns många gamla sår som inte var läkta, jag fann att jag hade kvar mkt bekräftelsebehov i det nära mötet. Jag blev beroende av hennes bekräftelse och började försöka kontrollera henne, med massor av stormiga konflikter som följd. Jag fann många gamla sår, som jag ett efter ett läkte ut. Jag upptäckte att jag i det nära mötet fortfarande hade kvar mitt utanförskap.

Så hände ngt helt magiskt, som ingen av oss hade kunnat planera eller räkna ut, men som blottade mitt djupaste sår, ett sår som jag inte ens visste att det fanns. Hur skulle jag kunna räkna ut eller planera ngt som jag inte kände till! Men Livet visste.

Det som hände var att min partner blev frälst, hon mötte Jesus, och mitt vuxna jag var oändligt tacksam för det, äntligen kunde hon känna sig värdefull utan att behöva förtjäna det, äntligen kunde hon känna sig lycklig och trygg utan att prestera. Men barnet i mig fick fullständig panik. Jag vaknade en morgon strax efter med panikångest för första ggn i mitt liv. Hon hade blivit frälst till just den tron som jag som barn fått reda på att jag skulle tro på, men aldrig hade kunnat tro på. Alltid så hade jag känt att jag trodde "fel", att jag var "fel", eftersom jag inte kunde tro "det rätta". Vår tro är det mest centrala i vårt liv, vare sig vi vet det eller ej så tror vi ngt om livet och döden, om vad som är rätt och fel. Så när vår tro är "fel", då känner vi oss också "fel" i den allra innersta delen av oss själva, i det som är Jag. Det blir Jag som är "fel".

Mitt vuxna jag var tacksam för hennes Lycka och frälsning, men barnet i mig kände sig "fel" och ville hela tiden ha bekräftelse att jag var "rätt" men fick ständigt höra det motsatta budskapet. Naturligtvis så försökte jag läka detta, och på ngt magiskt vis kunde jag plötsligt känna det jag länge vetat intellektuellt, att jag är inte mer "fel" än hon eller ngn annan. Tvärtom är vi alla "rätt" precis som vi är, oberoende av vad vi presterar eller tror på. Jag hade hittat Hem.

Med detta var vår relation färdig efter bara knappt 7 månader. Jag skulle kunna se det som ett misslyckande att den bästa, Närmaste, mest Kärleksfulla relation jag ngnsin haft tog slut. Men jag vet hur mkt den har gett mig, jag vet hur mkt den har öppnat upp i mig, och att den gör det möjligt att ha en ändå bättre relation i framtiden, utan de sår som har läkts och utan att bli beroende och vilja kontrollera. En relation med verkligt villkorslös Kärlek. Vi har båda våra resor att göra, hon har gått vidare längs sin väg, och jag går vidare längs min. Och hon är det bästa som hänt mig!  Hittils!

Så när jag skriver att "Allt är vare sig dåligt eller bra, det bara ÄR", att "Livet är en vän som vi kan lita på helt och fullt" eller att "Vi kan vara Nöjda och Tacksamma för Allt hur det än ser ut", så är det för mig inte några tomma floskler, för mig är det helt sant. Jag Vet att de ord som ngn inspirerad människa lagt i Guds mun: "Jag har bara sänt er Änglar och jag har bara gett er Gåvor" är helt sanna... för mig. Jag vet också att detta att se "Livet som en vän", som jag gjort sen jag vet inte när gör det möjligt för mig att ta emot Gåvorna och möta Änglarna som Livet sänder mig. Jag vet det därför att sådant som skulle kunna kännas som det värsta som hänt mig, som skulle kunna föda bitterhet och besvikelse, i stället känns som det bästa som hänt mig.

16 okt. 2010

Nöjd

Tidigare publicerat den 16/10-10 på Sigges radioteater

En klok vän ställde frågan: "Vad vill du ha mer av i ditt liv idag?" Ofta har jag själv också ställt samma fråga. Bråkdelen av en sekund vacklade jag till, sedan tänkte jag: "No way! Jag tänker inte medvetet sätta mig ner och leta efter brist i mitt liv!"

Jag är fullständigt Nöjd med mitt liv som det ser ut idag. Mitt liv är fyllt med Tacksamhet, Närvaro och Kärlek. Jag har de pengar och den tid jag behöver. Jag känner mig fullständigt Trygg och Lugn, fylld av Tillit till att Allt är bra precis som det är. Jag är Stolt över att vara ett bra redskap för Kärleken att uttrycka sig genom.

Så klart är det konstruktivt att flytta fokus från det som inte är bra till vad vi vill ha ist. Men den tanken här ovan tar det hela ett steg längre. Genom att vara Här och Nu - fullständigt Tacksamma och Nöjda med det som Är. Och genom att vara Stolta över de uppgifter vi har i livet. - så överlämnar vi åt Livet att skapa nästa ändå mer storslagna version av den Vi Är, och genom att se vårt Värde i det vi gör så överlämnar vi åt Livet att använda oss.

Nog fungerar attraktionslagen, men den är ingen automat som vi stoppar önskningar i för att sedan få Jack-pott varje gång. Attraktionslagen svarar på energier, den energi vi har får vi mera av.

Jag vet, det är lätt för mig att säga, jag som befinner mig i Tacksamhetens och Tillitens positiva spiral. Men vi har alltid valet att medvetet skapa vårt nästa mest storslagna Jag. Det vi känner, och därmed vår energivibration, svarar på det vi tänker. Och var vi än befinner oss just nu, så finns det Alltid en tanke som känns Bättre, det finns Alltid ngt som vi kan vara Tacksamma för. Och oftast kan vi se på händelser i Livet, Stora eller Små, som oberoende av hur de har sett ut och upplevts i stunden, har lett till ngt Gott. Det ger Oss en möjlighet att känna Tillit till Livet. Att se Livet som en Vän.

Det som Är, är varken bra eller dåligt, det bara Är!

15 okt. 2010

Namasté

Tidigare publicerat den 15/10-10 på Sigges radioteater

Vad kallar du ditt Gudomliga Jag?

Gud, Allah, Jahve, Brahma, Modern, Vakan Tanka, Livet, Kärleken, Ditt högre Jag, Chi, Kraften etc.

Namnen är många, och ofta kan det vara bra att ha ett namn, det kan göra det lättare att kommunicera med den delen av oss, att ha en personlig relation med det Gudomliga.

Men lika viktigt tror jag att det är att VETA att vi faktiskt är Ett med det Gudomliga, åtminstone om vi vill bli de Mästare jag tror vi är ämnade att vara. Så svårt att vara en Mästare när vi ser oss själva som mindre än vem eller vad det vara månde. Särskilt svårt blir det om vi tror på en krävande, dömande gud med brist på ngt.

I begynnelsen skapade gud världen, och människan till sin avbild. Må så vara. Men ganska snart därefter skapade människan sin gudsbild till sin avbild. Hur ska vi kunna bli större så länge vi tror på en gud som är liten!

Och vare sig vi tror på en sådan gud eller ej, så präglar den bilden våra kulturer, och hela vårt samhälle.

Vi behöver alla se oss som Gudomliga om vi ska kunna bli Mästare. Och jag tror vi behöver många Mästare idag om vi vill att mänskligheten ska fortleva.

Mitt Gudomliga Jag då? När jag pratar med det så kallar jag det Gud, när jag pratar om det så kallar jag det oftast för Livet eller Kärleken.

Namasté

13 okt. 2010

Våta drömmar

Tidigare publicerad den 13/10-10 på Sigges radioteater

Vaknade med "våta drömmar" för första gången sen jag vet inte när. I alla fall första gången jag drömt (vaket eller sovande) om sex sedan min senaste relation tog slut. Och varför skulle jag? För mig är sex inte ngn primär längtan, först när jag upplever närhet med ngn väcks lusten.

Sex är heller aldrig bara sex. Sex är det ultimata uttrycket för Närhet, Kärlek, Närvaro, Härvaro och Enhet, och inte bara en resa mot utlösning, det behöver inte nödvändigtvis ens innefatta penetration eller utlösning. Hederligt hångel är fantastiskt, massor av lek, kyssar, kel och beröring bara helt apropå i vardagen. Utan ngn omedelbar fortsättning. Då är sex som bäst för mig.

Och som allt som har med Kärlek att göra, det handlar inte om att vilja ha ngt utan om att lägga in ngt, i Närvaro och Härvaro. Att ge, och att ta emot, att ta emot är också att ge.

Kanske är det i älskogsmötet som vi lär oss känna igen att vi verkligen är Ett med Allt.

Sex är en helhets-upplevelse, hjärnan, sinnena och Hela kroppen är en erogen zon. När sex är som bäst är vi inte "human beings" vi är "sexual beings", som njuter av att se och ge varandras njutning i ett fantastiskt kretslopp.

Ahhh! Bara liksom =) Fira Livet!

Svårt att sätta ord på det.

12 okt. 2010

Livets rytm

Tidigare publicerat den 12/10-10 på Sigges radioteater

Tidig, tidig morgon under stjärnorna, alldeles tyst och stilla, 4 stjärnor faller, en kattuggla bryter tystnaden. Förundras! Jag bara ÄR, ett med allt, lika tyst jag.
Om det skulle ha undgått ngn har jag under en tid surfat på en våg av kreativitet. Nu känns det som det är dags att åka ner i vågdalen, vila lite en tid, för att sedan åter rida på vågen.

Det är precis som det ska vara, Livets rytm. Flod övergår i ebb övergår i flod... natt övergår i dag övergår i natt... inandning följs av utandning följs av inandning... Yang övergår i Ying övergår i Yang.... sommar övergår i höst övergår i vinter övergår i vår övergår i sommar... liv övergår i död övergår i liv.... umgänge övergår i ensamhet övergår i umgänge...

Allt rör sig i vågor och cykler, det enda vi har att göra är att följa med Livets rytm, inte försöka spjärna emot och hålla kvar... bara flyta med, vara i andningen. Bara vara...

Nu innebär det inte att jag kommer att sluta blogga, har jag ngt att skriva så gör jag det, och annars så finns det ett gäng texter som väntar på att läggas upp =) Samtidigt så jobbar jag med en text i en speciell form för ett speciellt syfte ;-) Spännande! Den kommer så småningom.

Tack alla som inspirerat mig och hjälpt mig att surfa på vågen. I'll be back.

11 okt. 2010

Vår inre Shaman

Tidigare publicerad den 11/10-10 på Sigges radioteater

När jag vaknade i dag läste jag som jag gärna gör min vän Carolas fantastiska blogg "Allting finns" och lät mig inspireras av den. Gör så du också, följ  Carolas blogg och låt dig inspireras av hennes vackra och kloka ord.

Shaman betyder "den som vet" För mig så finns det en shaman inom oss alla, Eller som Herman Hesse uttryckte det:

"det inre väsen som formar ditt liv vet redan varför. Det är så skönt att veta att det inom oss finns ngn som vet allt, vill allt, gör allt bättre än vi själva"

Vi har alla svar innom oss, det gäller bara att få kontakt med "Vår inre Shaman", eller "Vårt Kreativa Jag" som jag också brukar kalla det, den delen av oss som vet ALLT, och som skapar vår verklighet.

Det finns många vägar att nå den kontakten, och ingen väg är bättre eller sämre än ngn annan, det viktiga är att vi vet att vi har alla svaren, och att vi hittar vår väg att få kontakt med dom.

Själv så hittar jag ofta svaren, och mitt kreativa flöde i kontakten med andra, jag skriver eller säger ngt i ett majl, ett samtal eller en chatt och inser sedan: "Wow! ja så är det". Just i mötet med andra tror jag är en bra väg för många. I ett öppet och ärligt samtal får vi sätta ord på det som snurrar i vårt huvud, och ofta kommer svaret bara genom det. Andra gånger har jag magiska möten med djur i den yttre eller inre världen, dessa möten har ofta ngt viktigt att säga mig. Det absolut trevligaste sättet att få mina svar på är när ngn oförberett ställer en fråga och jag svarar utan att tänka, och sekunden efteråt tänker "Jaha, ska jag det!"

Andra sätt kan vara att meditera, att be till det vi väljer att kalla vår större kraft, att lägga tarokort eller runor, att ställa frågan och slumpmässigt slå upp ngn bok för att där finna svaret, att läsa en bok som på ngt vis "kallar" på oss, att göra en inre resa, med eller utan hjälp av en trumma, meditationsskiva eller annan ledning, att lägga handen på hjärtat i kontakt med vår inre shaman och låta svaret komma, t o m ett veckotidningshoroskop eller en facebookapplikation kan ge oss svaret om vi väljer att lyssna. 

Ska du ta ett beslut, och du vet inte vad du vill. Prova de olika alternativen och lyssna till det svar som får din kropp att slappna av, med ett stort vidöppet "Yessss!" Sekunden efter kommer de andra rösterna kanske att oponera sig och säga saker som "du är inte klok", eller "klart du måste det", dom rösterna får vi ta hand om sedan det viktigaste är den röst vi hör den sekunden beslutet tas, den rösten som får oss att slappna av.

Sätten och vägarna är många, det viktiga är att vi vet att vi har svaret, och att vi finner våra vägar att nå fram till dom. Vägen kan inefatta stöd av andra människor, svaret kan komma via andra människor, men det är alltid vårt svar som är det viktiga och riktiga för oss, inte deras.
 

10 okt. 2010

Den kritiska massan

Tidigare publicerad den 10/10-10 på Sigges radioteater

Är det bara jag som känner det? Det känns som det är ngt stort på gång, en förändring är på väg att ske, ett evolutionssprång. Vi är många som hittar HEM just nu. Många är det också som börjar tro, verkligen tro på nya idéer om Enhet, Kärlek och Livet. Det känns som vi håller på att närma oss "Den kritiska massan".

Om en liten andel av befolkningen förändras till det positiva, mindre än 5%, kanske inte mkt mer än 1% då vänder det. På 80-talet skrevs en bok som hette "Den hundrade apan", den handlade om apor på öarna i Japan, som forskarna utfordrade med sötpotatis. En dag upptäckte forskarna att en apa börjat tvätta sin potatis i havet... långsamt spred sig den nya kunskapen från dotter till mor, till syster, till dotter...osv. så en dag så nåddes den kritiska massan, låt oss säga att den hundrade apan lärde sig att tvätta sin potatis på morgonen den dagen. På kvällen samma dag kunde alla aporna på ön tvätta sin potatis! Och vad mera var, forskarna började rapportera att aporna på andra öar också börjat tvätta sin potatis.

Fysikerna känner till fenomenet... då en atom i ett stycke järn är magnetisk händer inget... men då ca 1% av atomerna i järnstycket blir magnetiska, då blir hela järnstycket magnetiskt. Inom TM kallar man detta för Mararishi-effekten... man menar att om en viss procent av invånarna i en stad börjar meditera så höjs medvetandenivån i hela staden. Ett experiment utfördes ngn stans i USA, man samlade en stor mängd meditatörer och förutspådde att brottsligheten skulle gå ner en viss procent under tiden man mediterade i staden. Polisen och övriga myndigheter skrattade åt dom och sa att det skulle krävas en snöstorm i juli för att minska brottsligheten så mkt, men meditatörerana fick rätt, brottsligheten minskade t o m mer än man förutspått, och polisen skrattade inte längre utan började stödja dom i stället.

Det finns fler exempel, bl a om talgoxarna i London... men poängen är att det är inte så hopplöst som det ser ut. Och vi spelar alla stor roll, det just vi gör kan vara viktigt, det kan vara det som får världen att börja tippa över åt rätt håll.
Hur går det då till? Varför väger en positiv förändring tyngre än en "negativ"? Jag tror att det är inbyggt i själva Livet, att Livet i sig är förändring. Det är det som skapar Evolution. Forskarna har upptäckt att livet på jorden har utvecklats språngvis, det har inte varit en långsam resa med många små förändringar, utan i stället har det skett en stor förändring och livet ha tagit ett språng. En del språng har varit blindskott, som snabbt försvunnit, men de som har varit funktionella har överlevt och fört Livet vidare.

Det finns tre grundprinciper inbyggda i Livet: Funktionalitet, Anpassningsbarhet och Fortlevnad. Livet ser till att fungera, anpassa sig och fortleva. De språng som är funktionella fortlever och Livet har anpassat sig. Att mänskligheten som den ser ut idag i mångt och mycket inte är funktionell det kan vi tydligt se. Vi människor håller på många vis på att kämpar mot själva Livet, med krig, miljöförstöring, etc. Livet utsätts för en stor stress på alla nivåer. Livet kommer snart att se till att anpassa sig för att fortleva. Antingen kommer det ske genom att mänskligheten tar ett språng och blir mera funktionell, eller så är vi ett blindskott som dör ut.

Vill vi anpassa oss och leva vidare, hitta nya idéer om Livet som är mera funktionella? Eller vill vi hålla fast vid de gamla tankarna om åtskillnad, brist, och kamp, och bli ett blindskott? Vi väljer själva, var och en. Och kom ihåg! det är inte hopplöst! Just du och det du förändrar i den du är, vad du gör och vad du tror på, är viktigt! Det kan vara DU som är den hundrade apan!