En Vän skulle gifta sig med en annan som var min Vän för 30 år sedan.
Mannen som är en skådespelare spelade på alla olika vis upp rollen som "Mannen som fastnat på kroken och var på väg att förlora sin frihet", medan Kvinnan leende och med stoiskt lugn betraktade det hela, väntande i fast förvissning. Hon visste att det var hans ytliga spel, och var trygg i hans Kärlek under ytan.
Jag skulle vara vittne.
Det är min roll i mångt och mycket genom Livet, att vara vittne. Jag speglar de jag möter, talar om vad jag ser. Ytan lämnar jag därhän, den intresserar mig sällan, är mest patetisk. Jag vill ha möten under ytan, nära, naket och öppet, annars kan det vara... de som inte pallar det lämnar jag därhän, och de lämnar mig. Mina Vänner är och har alltid varit få, men mycket nära, ofta har de bara passerat genom mitt liv ganska snabbt och intensivt, men samtidigt så finns de verkliga Vännerna ändå alltid kvar , även om vi kanske inte har så mycket kontakt.
I en annan dröm för en tid sedan såg jag mig själv då jag smög för att grannarna inte skulle se mig. Det är också jag, fast jag eftersträvar det nakna mötet med de som kommer nära, så vill jag av någon anledning inte visa mig för de människor som jag tvingas ha runt mig utan att välja dem själv, de som bara vill ha yta får inte se mig under ytan...
Min Älskade frågade mig häromdagen varför mina Vänner aldrig kom och hälsade på och varför jag inte bjöd in dem? Jag vet inte riktigt, det är bara så det är. Kanske pallar vi bara med det nakna mötet i portioner? Det är så det alltid har varit, jag har tagit initiativet till mötena mest bara sällan har mina vänner kommit på besök.
Jag är ett Vittne med viss distans, även om jag är Nära?
