När vi ställs inför ett drama (av Susanna Isaksson)

Texten lånad av Susanna Isaksson

När vi ställs inför ett stort problem. Ett drama. Vi våndas. Svettas. Får ångest. Oroar oss. Ber om hjälp. Vi ser ingenting. Vi låter känslorna fullkomligt köra över oss. Ivrigt accompanjerade av hjärnans ideer om hur det "är". 

Vi står inför en situation så skräckfylld att vi tappar allt. Och hela tiden sitter det någon på vår axel och målar framtiden och nutiden i de mest otäcka färger o känslor vi kan tänka oss. 

Hjälp?!

HJÄLP?!

I detta läget har vi tappat kontakten med det som "är", -helt. Dessutom låter vi känslorna föra oss likt havets vågor hit och dit. Vi är lost. 

Vi börjar desperat söka hjälp. Råd. Från någon. Vi börjar anklaga andra. Anklaga världen. Samhället. Vår uppväxt. 

Vi drar paraleller till allt det obehagliga vi tidigare upplevt och utstått. Luften tar slut och ångesten kväver oss. Skräcken gör att vi börjar få tunnelseende. 

Vi vill få en hanfast lösning. Vi vill få praktiska tips. Tips och KONKRETA råd på EXAKT hur vi ska göra. Någonstans inom oss tror vi att det liksom finns ett svar bak i facit som löser allt. Och. Någon ska ge oss det. 

Vad vi missar är att det som står i facit inte är ett agerande i 1, 2, 3... 

Det som står i facit är det som vi Inte vill höra. INTE kan ta till oss. Inte ens stannar tillräckligt länge för att ens reflektera över. 

-Mig?! Skulle detta handla om mig?! Mitt liv?! Mitt agerande?! Min energi?! MIN inställning?!

B u l l s h i t !

-Ser ni inte?! Det är ju de *pekar med rak arm* DE som gjort det här mot mig. JAG har inget med detta att göra! JAG är oskyldig! Jag? Fy f-n vad elak du är?! Jag. Har. Inte. Bett. Om det. Här!
Att min man är otrogen, barnen knarkar, företaget gått i konkurs, bilen är kvaddad, mamma har brutit kontakten med mig, jag har blivit vräkt, akassan avslog min ansökan...-skulle det vara MITT fel?! 
*tittar indignerat och argt bort*

ALLT. Som är i vårt liv. ÄR där för att lirka ur det bästa ur oss. 

Inte att vi ska "vinna". Få sista ordet. Klara det. Visa. Segra. Vara bättre. 

Nej. 

Det allt handlar om. Visa oss. Gång på gång. 
-Backa. -Se. -Iakkta. - Egofritt. -Lugnt. -Nyfiket. 

Varför finns detta scenario på min scen? Hur kom det dit? Varför är detta viktigt för mig att fokusera på nu? Vad är min lärdom i det nu? Hur kan jag bli lugn i detta NU, och när jag blir lugn i det, vad är det självklara att agera i?

Utan *storyn* i det som utspelar sig framför dig. Utan din bestämda berättelse om hur elak Sture är. Hur manipulerande Greta varit. Hur ful Göran varit bakom din rygg. Hur internet förstör din ekonomi/handel Hur vidrigt allan betett sig. Hur tydligt det är att Ellen är psykopat osv. 

Alla. Finns. På. Din. Scen. 

Din scen har du möjlighet att gå in o regissera i. Omedelbart. 

Men. Av dig krävs det att du då agerar och blir en utsökt regissör. 

Sätt dig på åskådarplats. SE alla deltagare. SE definitivt (!) även ditt eget agerande (mycket intressant och oftast det SISTA, om ens någonsin, vi gör). 
Fundera kring karaktärerna. 
Varför upplever du Ellen Psykotisk?
Var Göran ful bakom din rygg? Är det sant?
Manipulerade Greta egentligen?

OM. Du skulle gå in och verkligen titta på alla. Om du skulle för ett ögonblick gå i denna personens skor i några minuter. Skulle du då förstå och inse att ditt agerande. Din energi utlöste någonting hos x som reagerade i ett y hos v som sen slängdes i ditt ansikte?

Tänk om. Scenen kunnat ändrats om du haft en annan energi. En lugnare. Egofriare. Kärleksfullare. Kanske hade då inget triggats hos någon?

Det behöver ju inte handla om relationer. Det kan vara att bilen pajjar. Företaget brakar. 

Det intressanta (för jo...det ÄR det) , det är vad det lyckas väcka i dig. 

Vilken känsla kommer över dig. Ibland bara i en millisekund (vi är duktiga på att stänga av), fast reaktionen brukar visa sig inom några timmar eller dygn oavsett. I form av raseriutbrott eller att du får magkatarr eller what so ever. 

Försök fånga känslan. Var inte rädd för den. Låt den fylla dig istället för att snabbt "nolla" den. Det är inte så otäckt som man kan tro. 

Helt plötsligt kan det bli illamående i axeln som går som en våg till tårna där du når otrygghet som snabbt sveper över dig o blir sorg. Ofta får du upp en bild eller tydlig känsla av något du tidigare upplevt och absolut inte vill uppleva igen. 

Men. Det ÄR bara en känsla. 

Det finns de som har haft föräldrar som varit svårt skadade i krig. Både psykiskt och fysiskt. Alkoholiserade grymma och våldsamma. Där du varit utan pengar o trygghet. 

Det finns de som har lidit oerhört för att mamma jobbade på lördagar och vände bort blicken när du skrattade. 

Båda kan ha lidit lika mycket. Kanske tom han i andra fallet lidit mest. Det vet vi inte. 

Det ÄR inte Scenens innehåll som är det väsentliga. Med hur stora bokstäver det spelas upp med. 

Det är Känslan i dig. Reaktionen i dig som scenen finns till för. 

En bagatell kan vara stort som ett berg. En katastrof rätt ok. Det beror på. 



Så. Vad har jag summerat för mig själv just nu?

"Jag har en scen framför mig som väcker misslyckande. Att göra fel. Att bli baktalad. Att bli utanför. Att mista. Att gå ut bakvägen. Att. Be om hjälp. Att ta emot hjälp. Att inte veta vad exakt framtiden blir. Att göra någon besviken. Att vara lat. Att vara oekonomisk. Att välja den lätta vägen."

Och? Hur går jag vidare nu? 

Jag får klä av mig hjärnans skräckpropaganda som gör att mitt inre löper amok. 
Jag får känna in vad jag känner är sant inom mig. 
Jag får agera utan "berättelsen" om det som sker. 
Avskalat. 

Det finns inget facit. 

Det finns iakttagande. Medvetenhet. Förståelse. Flow. Agerande i flowet inan du hinner tänka. 

DIT. Är jag på väg. 



//Susanna