Vaknade av en dröm igen...
En Vän skulle gifta sig med en annan som var min Vän för 30 år sedan.
Mannen som är en skådespelare spelade på alla olika vis upp rollen som "Mannen som fastnat på kroken och var på väg att förlora sin frihet", medan Kvinnan leende och med stoiskt lugn betraktade det hela, väntande i fast förvissning. Hon visste att det var hans ytliga spel, och var trygg i hans Kärlek under ytan.
Jag skulle vara vittne.
Det är min roll i mångt och mycket genom Livet, att vara vittne. Jag speglar de jag möter, talar om vad jag ser. Ytan lämnar jag därhän, den intresserar mig sällan, är mest patetisk. Jag vill ha möten under ytan, nära, naket och öppet, annars kan det vara... de som inte pallar det lämnar jag därhän, och de lämnar mig. Mina Vänner är och har alltid varit få, men mycket nära, ofta har de bara passerat genom mitt liv ganska snabbt och intensivt, men samtidigt så finns de verkliga Vännerna ändå alltid kvar , även om vi kanske inte har så mycket kontakt.
I en annan dröm för en tid sedan såg jag mig själv då jag smög för att grannarna inte skulle se mig. Det är också jag, fast jag eftersträvar det nakna mötet med de som kommer nära, så vill jag av någon anledning inte visa mig för de människor som jag tvingas ha runt mig utan att välja dem själv, de som bara vill ha yta får inte se mig under ytan...
Min Älskade frågade mig häromdagen varför mina Vänner aldrig kom och hälsade på och varför jag inte bjöd in dem? Jag vet inte riktigt, det är bara så det är. Kanske pallar vi bara med det nakna mötet i portioner? Det är så det alltid har varit, jag har tagit initiativet till mötena mest bara sällan har mina vänner kommit på besök.
Jag är ett Vittne med viss distans, även om jag är Nära?
För en tid sedan vaknade jag av en dröm, jag var på en arbetsplats där en platschef som jag hade för 30 år sedan var chef. Det var när jag jobbade under honom som min migrän debuterade. Egentligen hade den nog debuterat i min barndom men det var då jag fick den diagnosticerad.
Jag har letat efter orsaken till min migrän, processat och tömt minne efter minne, gång på gång har jag trott att jag har löst dess gåta, men hela tiden har migränen funnits kvar.
Kanske är jag gåtan på spåret nu, det är andra gången på kort tid som jag drömmer den konstiga drömmen om platschefen som inte tillät några misstag. Han gav oss känslan av att alltid behöva titta över axeln för att se så han inte stod där och slog ner på något som vi gjorde. Det fanns bara ett sätt att göra saker på, hans sätt. Där fanns inget utrymme för att vara sig själv och pröva egna idéer om hur saker kunde göras, idéer som kanske fungerade bättre eller i varje fall kändes bättre. Sätt som var JAG, MITT sätt.
Jag tror jag känner igen känslan. När jag var barn så åkte vi varannan söndag till Mormor och Morfar och åt söndagsmiddag. Varje gång hade jag huvudvärk på resan dit, det var t o m så att den vägsträckan gav mig huvudvärk många år efter att de var borta, och redan som barn insåg jag att min huvudvärk hade med mormor att göra.
Mormor och Morfar tillhörde Bibeltrogna Vänner, en konservativ frikyrklig organisation. Vad BV exakt stod för vet jag inte, men jag vet att man inte fick leka på söndagar, man fick inte synas, höras eller busa, Skulle man leka så skulle man göra det tyst, och allra helst skulle man sitta tyst och lyssna på högmässan på radion. Kort sagt, barns behov var oviktiga och rentav fel, det var Mormors sätt som gällde... Det fanns en tramporgel hos Mormor och Morfar, den var ju såklart väldigt spännande, men den fick vi inte leka med, i stället skickades vi upp på vinden där det fanns en låda med hemmagjorda träklossar, och lite stenkulor, de fick vi leka med. Jag minns hur jag satt där och lekte och hur jag var orolig att min lek skulle höras för mycket, vilket så klart alltid hände, det var alltid någon stenkula som med buller rullade ner för trappan och föranledde bannor , eller var det något annat som pockade på oönskad uppmärksamhet.
Granne med Mormor och Morfar fanns en flerfamiljs-fastighet där det fanns en lekplats som lockade ett litet barn från landet som knappt hade sett en lekplats, men dit fick jag inte gå, för det var söndag och lekplatsen var, trots att det aldrig lekte någon där vad jag vet, förbehållen barnen i flerfamiljs-husen.
Kort sagt besöken hos Mormor var tillfällen då jag inte fick vara JAG och då jag hela tiden måste titta över axeln och vara beredd på bannor för att jag gjorde något fel.
Jag minns också känslan från mitt hem då jag utforskade något förbjudet men spännande, eller tog något gott i matkällare eller skafferi, hur jag smög hela tiden med blicken över axeln i väntan på bannorna.
Genom livet fram till den dag som är har jag ofta sökt mig till andra arbeten där det finns någon strikt chef eller uppdragsgivare med stort kontrollbehov och "sitt enda rätta sätt" personer som då man har pratat något, ont eller gott, om dem eller jobbet fått mig och stanna till och ta upp telefonen för att kolla att den inte av misstag ringt upp personen ifråga, vilket naturligtvis har hänt vid något tillfälle. Personer som berättar om hur saker ska vara genom att tala om hur illa och fel andra anställda eller entreprenörer har betett sig och vilka repressalier som väntar... som får mig att känna att runt hörnet så väntar bannor också på mig... om jag inte går på tå...
Natten efter att jag såg sambandet mellan dessa minnen och min migrän, drömmer jag igen, med dunkande migrän, halvt sovande och halvt vaken går jag igenom alla minnen ur det förflutna och uttrycker min ilska över att inte få vara jag och över att vara påpassad och kontrollerad. I drömmen tömmer jag de gamla minnenas grepp om mig, och kanske... kanske... var det sista ronden med min Migrän!
Tacksam om jag kan processa och läka mina minnen i drömmen när jag är redo. Ska vi ta mina luftrör härnäst, Tack!
