Text och bild lånad av Kalle Johansson
Jag hade så svårt att till en början acceptera att
allt som finns är nuet och att det som skedde igår
redan är borta och att det inte gick att ändra på.
Jag ville så gärna få de skador, de misstag, de vansinniga
brott och dåd ogjorda... Men jag fattade till slut att det
var ju omöjligt och jag skadade bara mej själv ännu
mer genom att försöka ändra på dessa saker som redan
skett...DET jag kunde göra var ju att inte försöka göra
om samma saker igen.
.
För jag kom till insikten om att det enda som egentligen
finns kvar av gårdagen är mina egna tankar och
känslor kring det som har skett. Så länge jag skulle hålla
kvar negativa bindningar till andra människor och händelser,
brott och skador skulle allt jag gjorde i livet att påverkas av det.
.
Att släppa taget om negativa minnen och känslokopplingar
är en process, en process till frihet och sinnesro och det är
nog inte praktiskt möjligt att släppa hela taget på en gång.
Det första och viktigaste steget mot läkning var att erkänna
och acceptera mina känslor exakt som de är, utan
att anklaga någon annan för vad jag känner.
.
Detta är detsamma som att ta ansvar för vad jag känner.
Och sen är det upp till mej att handla positivt på känslan,
för det finns inga dåliga känslor enligt mej utan det som kan bli negativt
är mina handlingar på känslorna.
Så jag försöker inte längre förtränga tunga och kanske
smärtsamma tankar och känslor, utan jag sätter istället ord på dem
och tillåter mej att känna och tänka dom precis så som dom är,
och när de landat i mej så vet jag oftast hur jag ska handla på dom.
.
När jag accepterar min smärta utan rädsla, så vet jag att i samma
ögonblick jag gör det så förlorar den sin makt över mej.
Och jag kan börja bearbeta vilket smärtsamt minne som helst,
med vetskapen om att så länge jag försöker mitt bästa så
kommer smärtan att avta och till slut försvinna. Men jag vet oxå
att den ALDRIG kommer att försvinna om jag sitter handlingslöst
och beklagar mej för att jag känner sådan smärta.
För det är bara jag som kan få min smärta att försvinna, men
jag måste agera och göra, kanske en hel del till en början
för att få den att försvinna. Men att självömka över smärtan
föder den bara och den växer sej starkare.
.
Alla andliga läror ger oss budskapet om att leva i nuet.
Och min andlighet har jag hittat i livet, jag behöver ingen
annan gud än den högre makt jag ser i livet. I alla fall
så är andliga program rätt så lika vad jag läst och mycket handlar
om att leva i ögonblicket och ta vara på livet NU när jag kan.
Eller så har jag uppfattat det så...
.
Och det fungerar för mej, jag behöver inte sätta namn på
min högre makt, som sagt så har jag livet som det som styr mej
dit jag behöver vara. Andra kallar den för GUD, ALLAH, BUDDHA, ODEN,
men jag känner att jag inte behöver det. Jag respekterar de som
funit sin andlighet i sina religioner, men jag har försökt finna
min där men fann den inte. Jag fann den i LIVET.
.
Oavsett vad det är som har krossat mitt hjärta, då som nu,
är valen alltid desamma. Vad tänker jag göra åt min smärta?
Kommer jag att använda smärtan som en ursäkt för
att tillåta mej vara ett offer i verkligheten som förr, eller ska jag
befria mej från den makt som verkligheten har över mej
genom att förlåta det som skett? ...Förlåta mej själv?
.
Den här frågan kommer att upprepas gång på gång för mej,
tills det svar jag ger gör mej fri. Den enda verkliga makten
jag egentligen har, är min möjlighet att välja.
Förr så trodde jag att vi inte har något val när jag reagerade
och handlade negativt, men det är inte sant.
Varje liten situation i livet ger mej en valmöjlighet,
och verkligheten lämnar mej aldrig utan val....
Så idag möter jag livet på livets villkor och försöker göra det
bästa av varje situation som uppstår, oavsett vad det gäller.
För det väljer jag själv, om jag ska må bra i vad som händer, eller
om jag väljer att möta allt negativt och därmed må dåligt...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar