Vem lurar vem?

I går träffade jag en riktig energitjuv på jobbet. En markägare krävde att vi två man  under 3 timmar flyttade ris en bit bort. Arbetet skulle han kunna göra med traktorn på 20 minuter. Det ingick inte i vårt jobb men han kom överens med uppdragsgivaren om detta. Vi satte de gränser som gick att sätta inom ramen för vårt avtal vilket bl a  innebar att vi timdebiterade jobbet.

I början kändes det förnedrande att gå där som en dagsverkare från 1700-talet bara för att han skulle få känna sin makt. Men den tanken gjorde det ju bara möjligt för honom att ta min energi, vilket var precis vad han åsyftade. Jag kan aldrig bli förnedrad om jag inte tillåter det.

Jag vände på tankarna. Kände mig tacksam att jag inte var hans anställde, dotter eller fru. Tacksam att jag inte var han, tänk vilket liv det måste vara att hela tiden försöka ta andras energi. Hur trevligt är det, hur många vänner har han. Tacksam också för att få använda kroppen fysiskt och göra ngt som jag älskar, nämligen just att dra ris. Men allra bäst var ändå, att vi nu hade tillfälle att göra det extra fint, göra det där lilla extra som gör att vi känner oss riktigt nöjda med vårt jobb, ngt som det sällan finns utrymme för i anbudet där bara pengar räknas.

Under 3 timmar gick jag där leende och trallade och sjöng , medan jag drog ris. Om jag tog tillbaka energin av honom vet jag inte, men han fick inte min, i stället hämtade jag energi ur tacksamheten och glädjen.