Nu får jag möta mig själv

Jag ligger i min säng och försöker sova, lyckas kanske slumra till innan hostan väcker mig, går upp och försöker med värkande ögon efter ett dygns vakenhet göra något, kliar sönder min torra trötthetskliande hud på benen, tills jag åter är så trött att jag tror mig kunna somna.

Gång på gång upprepas detta.

Sen får jag möta mig själv

Jag känner så väl igen detta

Jag ser lille Ingmar ligga ensam hostande och snörvlande i sin säng med kliande eksem, mor har inte tid med honom, kanske finns min lillasyster redan där, och tar upp hennes tid. Han ser henne sitta och amma systern.

Bortvald

Utanför

Ledsen

Gråtande

Men det hjälper inte, hon har inte tid med mig.

Men hostan och eksemet funkar

Mor har astmaerfarenheter och är orolig för mina "dåliga luftrör"

Hon följer mig iaf på läkarbesök och ger mig mediciner

Även om jag inte får vara i hennes famn

Sedan dess har jag haft "dåliga luftrör"

Jag ser Ingmar i yngre tonåren sitta gråtande och snörvlande utanför kamraternas dörr.

Bortvald

Utanför

Ledsen

Gråtande

Men det hjälper inte, de har inte tid med mig

Där fattade jag någon sorts beslut

Det tog många år innan jag grät igen

Jag lägger mig igen för att göra en Lägereldsprocess, men somnar ifrån den äntligen. Tror egentligen att jag är färdig med mor i detta, hon är förlåten. hon gjorde sitt bästa. Det är nog bara lille Ingmar som behöver gråta ut och få vara i min famn.

Jag bär honom med mig i dag, i bärsele vart jag går, känner hans varma kropp mot mitt bröst och han lutar sig mot mitt trygga bröst.

Tillsammans sörjer lille Ingmar och vuxne Sigfrid

Bortvalda

Utanför

Ledsna

Gråtande