Jag avskyr när någon vägrar att se den jag är, när någon ikläder mig en annans roll, trotts att jag gång på gång säger vad jag menade, trots att jag gång på gång berättar vem jag är, och trots att minnet av mig borde visa den jag är får jag gå där med någon annans hundhuvud. Osedd!
Kanske är det ofrånkomligt att vi ikläder varandra våra gamla minnen, det är vad hjärnan sysslar med, jämför och försöker stoppa allt vi möter i en box tillsammans med något tidigare upplevt, men vi kan åtminstone se till att "kläderna" är vackra.
Våra minnen finns inte längre, det som hände mig när jag var 5 år, den svartsjuka partnern som jag hade en gång, alla de som enbart värderade prestation... de är sedan länge borta. Men i mitt huvud finns det lagrat på en hårddisk, redo att plocka fram så fort något liknar det minsta. Men enbart så länge jag ger det energi.
Kanske var det inte ens sant? Jag har inte hela bilden, enbart mitt perspektiv, som det var en gång, finns lagrat i minnet. Frågar jag min syster så kanske hon berättar en helt annan historia, ur hennes perspektiv. Båda berättelserna är säkert sanna, men ingen innehåller hela sanningen, utan enbart vår upplevelse.
Egentligen är det inte sant utan enbart en förvrängd skärva av sanningen, helt enkelt ett minne!
Så varför inte göra om mina minnen, ikläda dem vackrare kläder, kanske lika sanna de, och göra mina nya möten vackrare.
Jag ger dem en rosa kant, i stället för att vara 4 år och känna mig i vägen och undanskuffad av min mor, så låter jag henne sätta sig ner och möta mina behov, se mig, där och då. Hur skulle det kännas? jag målar en bild som är vackert och som jag mår bra av.
Plötsligt möter jag andra människor, människor som jag känner förändras, jag förändras i mina möten. Alla jag möter ikläds vackrare kläder liksom jag själv. Alla slipper vi att bära de gamla hundhuvudena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar