Helvetet

För mig är helvetet inte en plats vi kommer till i livet efter detta. Helvetet är en plats där vi kan befinna oss när vårt liv tycks rasa fullständigt, när allt är hopplöst och det inte tycks finnas något som vi kan göra åt det.

Jag tycker faktiskt att "Helvetet" är en ganska bra plats att vara på i alla fall någon gång. Där är vi fullständigt separerade, fullständigt maktlösa och helt och hållet offer.

Då finns det bara en sak att göra, ge upp, sluta kämpa och be om hjälp. Det kan inte bli värre, och även om det skulle bli det så kan det inte kännas värre, lika bra att släppa taget och sluta kämpa.
 

Jag är helt övertygad att vi alltid på något plan skapar allt vi upplever, kanske kan vi inte se det medvetet, men jag väljer att alltid ta ansvar för allt i mitt liv, är det mitt så ger det mig makt att förändra det, gör jag mig till offer har jag inget att säga till om.

Den delen av mig som skapat mitt "helvete" (om jag inte medvetet kan se hur jag skapat det) är mitt högre jag, den delen av mig som är ett med allt, med det vi kan kalla gud, eller skaparen mm. Den delen har skapat detta till mig som en gåva, men när jag befinner mig där i "Helvetet" har jag svårt att se gåvan. Men den delen som skapat gåvan får också hjälpa mig att ta emot den.

Aldrig är det så lätt att uppriktigt be om hjälp som då vi känner oss helt maktlösa och ger upp, inget annat finns ju kvar att göra. Och aldrig är det så lätt att ta emot hjälpen som då, och hjälpen kommer eftersom vi uppriktigt ber om den.

Och aldrig upplever vi så tydligt att vi är ett med allt och att vi aldrig är ensamma om vi inte väljer att vara det.

Så "Helvetets" gåva är för mig den största, ur den fullständiga separationen föds upplevelsen att vi all är ett, tydligare och klarare än någon annan gång.


Videoklippet har mycket lite med texten att göra, frånsett titeln.