För mig har det varit en svår balansgång, jag har som många vuxit upp med känslan av att vara i grunden fel, då jag försökte vara mig själv så ogillades det, när jag i stället försökte vara som jag "borde" så kändes det obekvämt med påföljden att det inte var bra nog. I stället valde jag ofta att trotsa vilket egentligen var lika lite jag. Men det gav mig en vinst, då blev jag sedd.
Nu har jag en "medfödd" (?) tydlig indikator som talar om när jag inte är sann mot mig själv. Då jag försöker göra något för att vara någon till lags, eller av skuld känner jag ett enormt motstånd och det blir praktiskt taget omöjligt att göra något överhuvud taget, och om jag ändå försöker så strular allt, maskiner går sönder osv. Jag minns när jag var i 20-årsåldern och inte ville hjälpa min far i lantbruket. Då övergick han i stället till att tala om hur dåligt han mådde om han inte fick hjälp, varpå jag försökte av skuld att hjälpa honom i alla fall, det gick tungt, mina fötter kändes som bly då jag skulle flytta dom och jag var arg som ett bi samtidigt som jag var ledsen. Jag insåg efter en stund vad det handlade om och talade om för honom hur dåligt jag mådde av situationen och hur meningslöst det kändes att försöka göra jobbet av skuld mot min vilja. Jag talade om att om han ville ha hjälp i fortsättningen så fick han be om det i stället för att så skuld.
Min lösning för att inte förlora mig själv har varit att alltid ha kontrollen, alltid gå in i sammanhang där jag är den starke som kan styra och ställa som jag vill.
Men nu är jag vuxen och jag vill ha vuxna möten med andra vuxna människor, fast jag vet inte hur man gör. Då jag i det förflutna släppt kontrollen har jag i stället förlorat mig själv, nu måste jag i stället lära om.
Intellektuellt så är det ganska enkelt, jag låter helt enkelt den jag möter vara den den är och följer då jag kan och vill, men sätter ner foten då det går emot mig själv. Det drömmen avslöjade för mig var att jag fortfarande är rädd att inte få vara den jag är och att jag fortfarande är rädd att förlora mig själv om jag släpper kontrollen. Rädd att bli kritiserad om jag är sann mot mig själv och rädd att bli kritiserad också om jag släpper kontrollen och följer någon annan. Det finns alltså en del av mig som tror att jag vet hur man ska vara för att inte stöta sig med någon, och som också tror att det är mitt ansvar att se till att ingen annan stöter sig med någon.
Men nu lämnar jag detta bakom mig. Jag är vuxen nu och väljer att vara sann mot mig själv och ta ansvar enbart för mitt. Och jag låter människor som jag möter själva ta ansvar för sitt som de vuxna människor de är. Jag väljer att gå bredvid andra vuxna människor och släppa dem nära mig utan att kontrollera dem, och utan att göra våld på mig själv. Jag vet att jag är viktig och värdefull precis som jag är och att jag är bäst då jag är mig själv, både för mig själv och omgivningen. Och jag vet att de jag möter är bäst då de är sig själva oavsett vad det innebär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar