Hur vet jag att det jag vill verkligen är det jag vill? (av Sanna Nova Emilia)

Sanna Nova Emilia (www.sannanovaemilia.se) är grundare av True Heart Education - som verkar för att i samarbete med Sveriges skolor, förskolor, föräldrar, politiker samt övriga nyckelpersoner i barns och ungas liv förbättra förutsättningarna för barns psykiska och känslomässiga hälsa och utveckling. Just nu aktuell med boken ”Att lära med Hjärtat – När kunskap och värde blir ett”. Här följer hennes krönika från http://qoolaqvinnor.se:

Här om dagen satt jag på tunnelbanan in till stan och noterade en märklig känsla i min mage. Jag hade mycket svårt att tyda vad den ville säga mig. Var jag nervös? Var jag orolig? Var jag stressad? Var jag förväntansfull? Var jag trött? Var jag hungrig? Var det jag kände en begynnande ångestattack eller hade jag ätit något olämpligt? Hade jag behov av att gå på toaletten eller var jag sexuellt frustrerad? Kanske kände jag en blandning av allt?

Jag konstaterade som så många gånger förut hur vansinnigt svårt det kan vara emellanåt att tyda det mänskliga fordonets signaler. Jag kan fullt ut förstå varför människor äter och dricker för mycket, tränar för intensivt, vältrar sig i pornografi, arbetar för mycket, köper för många par skor, sätter för många barn till världen, sitter för länge framför Facebook och TV och äter alltför många piller och praliner. Jag undrade där och då i mitt splittrade och förvirrade tillstånd hur många gånger jag själv hade tagit någonting att äta fastän jag egentligen varit nervös? Eller hur många gånger jag hade känt mig stressad trots att jag i själva verket hade varit hungrig? Hur många gånger hade jag egentligen tagit ett glas vin trots att jag i själva verket hade behövt gråta och hur många gånger hade jag bett någon dra åt fanders trots att allt jag egentligen hade velat ha var en kram?

När jag resonerar så här med mig själv så undrar jag hur många beslut i mitt liv som jag egentligen har fattat inifrån mig själv och hur många beslut jag har fattat utifrån vad jag trott har varit jag? Hur vet vi att det vi vill verkligen är det vi vill? Hur vet vi att det inte är en programmering av samhällsnormer eller omgivning? En produkt av tidigare generationers projiceringar?

Inom den personliga utvecklingsvärld som jag rör mig i så är det många som kräver ”friheten att få vara sig själva!”. Men vari består egentligen den friheten? Hur mycket vet jag egentligen om huruvida det jag gör är något jag programmerats till att göra? Hur mycket vet jag om det som känns som "mitt sanna jag" verkligen ÄR mitt sanna jag eller om det är någonting jag programmerats till att tro? Vet vi att vi lever i tvåsamhet för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? Vet vi att vi köper hus, bil, vovve, gifter oss och skaffar barn för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? I vilka avseenden spelar vi i själva verket roller i tron att vi är fria och självförverkligade?

Jag antar att det är en stor del av själva livsresan att ta reda på just detta. Att skala av sig lagren av projicerade föreställningar som fått oss att distansera oss ifrån oss själva och vårt ursprungliga jag. Men vad är egentligen vårt ursprungliga jag? Vi matas dagligen med en mängd artificiella behov som för oss längre och längre bort ifrån våra djupt liggande mänskliga behov. ”Köp en större TV!”, ”Bli smalare och vackrare! Köp en mega-extra-tonus-flex-bend-allaround-trimmer som gör dig smal på fem minuter!”, ”Bli bättre och mer framgångrik!”, ”Bli mer spirituell och upplyst!” Och mitt i allt detta är det så enkelt att glömma att samtliga av våra behov i grund och botten är känslomässiga.

Du längtar inte efter en större TV. Den 50-tummare du har fungerar alldeles utmärkt men du tror att det ska göra dig lite lyckligare och få dig att känna dig lite mer tillfredsställd. Dessutom kanske du skulle göra någon annan imponerad vilket skulle kännas bra. Och visst skulle det kännas skönt att vara lite smalare och lite vackrare, men om du var den sista människan kvar på jorden så skulle du inte bry dig. Det du söker är känslan av att känna energi och kraft i ditt liv och att känna dig accepterad och älskad. Du behöver inte bli bättre eller mer framgångsrik, det du söker är att känslan av gemenskap och trygghet av att veta att du är uppskattad och omtyckt och att din överlevnad är säkrad. Du behöver inte bli mer spirituell eller upplyst, det du söker är förmågan att acceptera och älska dig själv hur fet, misslyckad och oduglig du än känner dig, för att du då även skulle vara förmögen att acceptera andra på samma sätt. Utan att döma. Utan att jämföra. Frihet!!

Men de flesta av oss, inklusive jag själv, har fått lära oss att förneka våra känslor och grundläggande behov större delen av våra liv. Det är därför inte så lätt att tyda de där signalerna när vi aldrig har fått lära oss att förstå vårt eget känslospråk. Jag vet fortfarande inte vad det var jag kände den där morgonen på tunnelbanan, men det var ett stort steg på vägen att bara acceptera att jag inte hade någon aning om vad mitt behov var där och då istället för att försöka döva känslan genom att köpa ett par nya skor, som jag gjort så många gånger förut.

[Sanna Nova Emilia]