Domedagen

Av en händelse så hörde jag på helgmålsbönen på radion igår, det var en pastor som pratade om yttersta domen. Han menade att om vi inte fick någon belöning så fanns det ingen anledning att försöka vara "god". Och om det ska finnas en belöning så måste också motsatsen finnas, dvs straffet i helvetet. Om vi inte riskerade att hamna i helvetet så skulle vi inte vara särskilt trevliga att leva med menade han.  

Jag känner inte alls igen den bilden av mänskligheten, att vi måste styras av yttre belöningar och straff för att förmå att vara goda. Jag försöker så mycket som möjligt att låta mig styras inifrån av min sanning och min vilja, och ändå tycker jag att jag är ganska "god". 

Visst finns det tillfällen då mina handlingar och ord kan vara mindre trevliga, tillfällen då jag agerar ur rädslor.  Men jag tror att dessa rädslor snarare har uppkommit p g a utifrånstyrning än p g a bristen på utifrånstyrning. Många av oss tillbringar en stor del av vårt vuxna liv med att hitta oss själva, men om vi som barn aldrig hade fråntagits oss själva så hade vi sluppit detta.

Jag tror inte att vi föds med någon "arvssynd". Ett mycket litet barn som ännu inte berövats sin oskuld uppvisar fullständig tillit, men sedan "ärver" vi våra rädslor från våra föräldrar då de (ofta omedvetet) med belöningar och bestraffningar nekar oss att vara de vi är liksom de själva nekats att vara de de är. Bilden av den dömande guden färgas av bilden av våra dömande föräldrar. För en empatisk och trygg människa behövs ingen domedag, glädjen att göra "gott" är belöning nog och obehaget då vi agerar ur rädsla är straff nog.