Text lånad av Susanne Löfgren
Idag har jag en riktig skräpardag. Jag behöver dem verkligen då och då. Är så galet trött och har hållit mig till verkligt basala saker idag. Typ sova, äta, pissa, skita.
När kroppen min behöver vila och sova, då lyssnar jag på den om jag har möjlighet. Undrar ibland om det bara är jag som är såhär trött då och då? "Alla andra" verkar snurra på konstant, tusen saker och projekt igång och ständigt i farten!
Jag mår bra av att vila upp mig rejält då och då. Då jag så gott som aldrig är sjuk numera, ser jag det som ett tecken på att min kropp mår bra nu! Trött eller ej!
Jag vet vilken mat min kropp mår bra av. Tror ni för det att jag alltid äter så? Nej. Ibland slarvar jag som bara fan. Å på nåt sätt mår jag bra av det med. Jag tror på att det är vardagsvanorna som gör det. Vad gör det att man slarvar ibland? Jag tror inte att fanatism är sunt på nåt sätt.
Jag vet att våra tankar skapar våra liv och vår värld. Tror ni att jag för det ständigt går omkring som nån buddha, eller ständigt ler? Nej. Jag har mina dagar som är sura, bittra, ledsna, förbannade. Jag surar och svär. Ibland är jag som en ettermyra eller sur som ättika. Ibland gör eller säger jag verkligt dumma saker till mina medmänniskor. Vet ni vad? Det är okej det med. Jag accepterar och förlåter mig själv. Det fina är att det går att säga förlåt till såväl sig själv som andra.
Jag känner när jag är fel ute, men jag orkar för det inte alltid göra något åt det på en gång. Ibland behöver det få ta en stund, ibland behöver jag samla lite kraft innan jag kommer till skott. Ibland blir jag inte medveten om det förrän jag ställt mig utanför och kan se på situationen med lite mer objektiva ögon.
Jag trivs när jag är balanserad, men ibland behöver jag liksom min obalans för att finna balansen igen.
Ibland behöver jag gå vilse för att finna den rätta vägen igen.
Jag behöver ofta uppleva för att förstå.
Jag är tacksam över att jag idag accepterar mig själv som jag är - med allt jag är.
Jag är inte perfekt.
Jag är jag.
Jag är en människa.
[Susanne Löfgren]
När kroppen min behöver vila och sova, då lyssnar jag på den om jag har möjlighet. Undrar ibland om det bara är jag som är såhär trött då och då? "Alla andra" verkar snurra på konstant, tusen saker och projekt igång och ständigt i farten!
Jag mår bra av att vila upp mig rejält då och då. Då jag så gott som aldrig är sjuk numera, ser jag det som ett tecken på att min kropp mår bra nu! Trött eller ej!
Jag vet vilken mat min kropp mår bra av. Tror ni för det att jag alltid äter så? Nej. Ibland slarvar jag som bara fan. Å på nåt sätt mår jag bra av det med. Jag tror på att det är vardagsvanorna som gör det. Vad gör det att man slarvar ibland? Jag tror inte att fanatism är sunt på nåt sätt.
Jag vet att våra tankar skapar våra liv och vår värld. Tror ni att jag för det ständigt går omkring som nån buddha, eller ständigt ler? Nej. Jag har mina dagar som är sura, bittra, ledsna, förbannade. Jag surar och svär. Ibland är jag som en ettermyra eller sur som ättika. Ibland gör eller säger jag verkligt dumma saker till mina medmänniskor. Vet ni vad? Det är okej det med. Jag accepterar och förlåter mig själv. Det fina är att det går att säga förlåt till såväl sig själv som andra.
Jag känner när jag är fel ute, men jag orkar för det inte alltid göra något åt det på en gång. Ibland behöver det få ta en stund, ibland behöver jag samla lite kraft innan jag kommer till skott. Ibland blir jag inte medveten om det förrän jag ställt mig utanför och kan se på situationen med lite mer objektiva ögon.
Jag trivs när jag är balanserad, men ibland behöver jag liksom min obalans för att finna balansen igen.
Ibland behöver jag gå vilse för att finna den rätta vägen igen.
Jag behöver ofta uppleva för att förstå.
Jag är tacksam över att jag idag accepterar mig själv som jag är - med allt jag är.
Jag är inte perfekt.
Jag är jag.
Jag är en människa.
[Susanne Löfgren]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar