Vem har ansvaret och makten över ditt Liv? Är du en sådan som gör saker för andra men glömmer bort dig själv? Är du en sådan som skulle vilja ta några danssteg på gatan bara för att, men låter bli för vad ska folk tro? Är du en sådan som håller inne med din ilska, glädje eller sorg, för att ta hand om andra människors känslor? Är du en sådan som drömmer om ett annat liv men stannar kvar i det trista grå som inte ger dig något för att du inte vågar ta steget? Kanske längtar du efter att träffa en vän idag men låter bli att höra av dig för du vill inte störa? Låter du bli att titta in på en kopp kaffe hos en nyfunnen bekant för att din partner är svartsjuk?
Då har du abdikerat! Då är du inte Kungen eller Drottningen i ditt Liv! Då är du bara en undersåte som lämnat över makten över ditt Liv till någon annan!
Och vem är DU då? Finns du överhuvud taget?
Vi föds med Känslor, vi föds med Längtan. Det är våra kännslor som får oss att känna oss Levande, det är vår Längtan som är VI, som skiljer oss från alla andra.
Jag tror att vi kom hit för att Uppleva Livet på just vårt sätt, som den Vi är ämnade att vara med våra Känslor och vår Längtan. Om vi inte gör det då förfelar vi vår uppgift. Då har vi abdikerat från Livet.
Vad är det som hindrar oss att vara Kungar och Drottningar över våra Känslor och vår Längtan? Vad är det som hindrar oss att ta makten över vårt Liv?
Jo det är Rädslor! Rädslor för att vara utanför och övergivna, rädslor för att inte bli omtyckta och godkända av andra, rädslor för att förlora vårt jobb, rädslor för att misslyckas eller bli utskrattade....
Men det spelar ingen roll om allt detta sker för om vi inte är Sanna mot oss själva så finns vi inte, då har vi abdikerat från vårt Liv!
Vi måste sluta att vara rädda för vår rädsla och börja ta ansvar för vårt Liv. Vi måste bli Kungen och Drottningen i vårt Liv.
Vi har fått våra ögon att se med, våra fötter att gå med, och våra Känslor att känna med. Våra Känslor är lika viktiga redskap i Livet som fötterna eller ögonen annars skulle de inte funnits. Våra Känslor är våra vänner, och vi behöver bli vän med dem.
För att bli vän med våra känslor måste vi veta deras uppgift, så här ser jag på våra känslor:
Sorgen är lösningen på det olösliga, när någon eller något som är viktigt för oss försvinner för gott ur vårt liv då måste vi sörja, gör vi inte det så tvingas vi att stängas av våra känslor och kan inte heller ha kvar de goda minnena. Beklaga aldrig sorgen, beklaga hellre förlusten, Sorgen är viktig utan den kan vi inte stanna kvar i Kärleken. Är vi rädda för sorgen så kommer vi att anpassa bort oss själva för att vara andra till lags så de inte överger oss.
Ilskan har till uppgift att skydda vår integritet, när någon kliver på vår fot så ber vi hen vänligt men bestämt att kliva av, gör hen inte det då är det Ilskans uppgift att knuffa ner hen. Jag menar att vår ilska ska kunna döda om det behövs för att skydda oss själva eller en närstående, kan den det så kommer ingen att hota vår integritet för det känns, och vår ilska behöver aldrig vara våldsam utan "bara" Bestämd. Vi lär våra barn att inte slåss, men i stället borde vi lära dem att inte använda övervåld, annars blir de försvarslösa och kan aldrig bli Kungar och Drottningar över sitt Liv.
Glädjen har vi för att inspirera oss och för att veta vilken väg vi ska gå, väljer vi det som skänker oss glädje så kommer våra val att vara i samklang med vårt syfte i Livet.
Rädslan är som en varningsskylt i trafiken, den säger åt oss att ta det lugnt och se oss för, men den säger inte stopp. Rädslan är också som en påbudsskylt, en liten blå skylt med en pil som talar om vilken väg vi ska gå, för hade det inte varit viktigt för oss så hade vi inte varit rädda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar