Prestation (av Susanna Isaksson)

Prestation. Är prestation viktig för dig?

-Neej! Oh Gud?! Det har jag kommit ifrån för länge sedan. Nu bara ÄR jag. Njuter av nuet!

Ändå syns det så väl mellan raderna. Hos både dig o mig. Hur prestationen lurar runt hörnet hela tiden. 

Vi har bytt ut etiketten igen bara. Och slår oss för bröstet för det. 

Ok. Vi kanske inte tävlar om vem som har Mest pengar. Störst bil. Störst intellekt. Vem som hinner mest. Vem som har mest bollar i luften. Vem som äter flottigaste biffen o dricker dyraste vinet. Vem som kan armbåga sig fram och få det vi vill ha. 

Vi är i avsaknad av. *slår oss för bröstet*

Är vi?!

Så många har bytt etikett. 

Nu tävlar vi i vem som kan leva mest spartanskt. Vem som har miljövänligaste transportfordonet. Vem som är Mest andlig/medveten! Vem som kan meditera längst och djupast. Vem som ärer hälsosammast och utan mest gifter(vem som nu har facit på det) Vem som är mest absolutist. Vem som kramar och "älskar alla" mest. Mem som affirmerar effektivast. 

Har vi kommit någonstans då egentligen?!

Bara JAG!

Jag har den senaste tiden ofta somnat omfamnande mitt inre barn, Jag har burit med mig honom genom dagen i en bärsele. Jag har hållit honom i famnen när han har varit ledsen och rädd.

Jag kallar honom för Lille Ingmar, eftersom det var mitt namn som barn. Jag har tyckt att det har varit "praktiskt" att jag och mitt inre barn har olika namn, kanske har det också gjort det lättare för mig att bli, och vara ,"vuxen" och låta honom finnas.

Men mitt inre barn är också Jag, det är ingen annan person vars känslor och handlande som jag inte behöver ta ansvar för. När jag ger mitt inre barn ett annat namn än mitt namn så separerar jag mig från honom.

Det är inte Lille Ingmar som är ledsen, arg eller rädd, det är Lille Sigfrid! Även om han en gång hette något annat så är han en del av mig idag, och vad han känner och gör är vad JAG känner och gör, det är MITT Ansvar.

Jag har i många år haft ett Kraftdjur, en Hjälpare och en Vägledare som jag ofta sökt råd och vägledning från. Det är en örn som heter Aquila. Men det är ingen annan person, det är mitt högre Jag. Det är den delen av MIG som Alltid vet exakt vad jag behöver.

När jag ger honom ett annat namn än mitt namn separerar jag mig från honom. Det gör det svårare att fullt ut ta Ansvar för och känna Stolthet för min inre visdom.

Det är inte Aquila som vägleder mig genom Livets svåra stunder och bekymmer, det är den Högre Sigfrid! Även om jag inte fullt ut har medveten tillgång till den delen av mig, så är det ändå den delen av mig som "regisserar" allt som sker i mitt Liv idag. och vad han planerar och räknar ut för skeden i mitt Liv är vad JAG planerar och räknar ut, det är MITT Ansvar.

Jag har trott på en Gudom som jag oftast kallar för Livet, som likaså vägleder mig på min resa här. Men det är ingen yttre Gudom som styr och ställer i mitt liv. "Livet" är snarare namnet på på den akt som min resa genom Livet utgör. Genom att se Livet som en yttre Gudom så separerar jag mig mig från min roll i skeendena, då tar jag inte fullt ut Ansvar för det som händer mig.

Den Högre Sigfrid är en del av Gudomen, Ett med Gudomen, där finns ingen separation dem emellan. det är ingen gudom som regisserar min resa genom Livet, det är JAG som både skrivit manus, regisserat, tillsatt alla roller, som agerar och som är Åskådare. Livet är MITT Ansvar och MIN Stolthet.

Det finns inga andra, det finns bara SIGFRID! 
Bara JAG!
ALLT Ansvar är MITT!

När vi ställs inför ett drama (av Susanna Isaksson)

Texten lånad av Susanna Isaksson

När vi ställs inför ett stort problem. Ett drama. Vi våndas. Svettas. Får ångest. Oroar oss. Ber om hjälp. Vi ser ingenting. Vi låter känslorna fullkomligt köra över oss. Ivrigt accompanjerade av hjärnans ideer om hur det "är". 

Vi står inför en situation så skräckfylld att vi tappar allt. Och hela tiden sitter det någon på vår axel och målar framtiden och nutiden i de mest otäcka färger o känslor vi kan tänka oss. 

Hjälp?!

HJÄLP?!

I detta läget har vi tappat kontakten med det som "är", -helt. Dessutom låter vi känslorna föra oss likt havets vågor hit och dit. Vi är lost. 

Vi börjar desperat söka hjälp. Råd. Från någon. Vi börjar anklaga andra. Anklaga världen. Samhället. Vår uppväxt. 

Vi drar paraleller till allt det obehagliga vi tidigare upplevt och utstått. Luften tar slut och ångesten kväver oss. Skräcken gör att vi börjar få tunnelseende. 

Vi vill få en hanfast lösning. Vi vill få praktiska tips. Tips och KONKRETA råd på EXAKT hur vi ska göra. Någonstans inom oss tror vi att det liksom finns ett svar bak i facit som löser allt. Och. Någon ska ge oss det. 

Vad vi missar är att det som står i facit inte är ett agerande i 1, 2, 3... 

Det som står i facit är det som vi Inte vill höra. INTE kan ta till oss. Inte ens stannar tillräckligt länge för att ens reflektera över. 

-Mig?! Skulle detta handla om mig?! Mitt liv?! Mitt agerande?! Min energi?! MIN inställning?!

B u l l s h i t !

-Ser ni inte?! Det är ju de *pekar med rak arm* DE som gjort det här mot mig. JAG har inget med detta att göra! JAG är oskyldig! Jag? Fy f-n vad elak du är?! Jag. Har. Inte. Bett. Om det. Här!
Att min man är otrogen, barnen knarkar, företaget gått i konkurs, bilen är kvaddad, mamma har brutit kontakten med mig, jag har blivit vräkt, akassan avslog min ansökan...-skulle det vara MITT fel?! 
*tittar indignerat och argt bort*

ALLT. Som är i vårt liv. ÄR där för att lirka ur det bästa ur oss. 

Inte att vi ska "vinna". Få sista ordet. Klara det. Visa. Segra. Vara bättre. 

Nej. 

Det allt handlar om. Visa oss. Gång på gång. 
-Backa. -Se. -Iakkta. - Egofritt. -Lugnt. -Nyfiket. 

Varför finns detta scenario på min scen? Hur kom det dit? Varför är detta viktigt för mig att fokusera på nu? Vad är min lärdom i det nu? Hur kan jag bli lugn i detta NU, och när jag blir lugn i det, vad är det självklara att agera i?

Utan *storyn* i det som utspelar sig framför dig. Utan din bestämda berättelse om hur elak Sture är. Hur manipulerande Greta varit. Hur ful Göran varit bakom din rygg. Hur internet förstör din ekonomi/handel Hur vidrigt allan betett sig. Hur tydligt det är att Ellen är psykopat osv. 

Alla. Finns. På. Din. Scen. 

Din scen har du möjlighet att gå in o regissera i. Omedelbart. 

Men. Av dig krävs det att du då agerar och blir en utsökt regissör. 

Sätt dig på åskådarplats. SE alla deltagare. SE definitivt (!) även ditt eget agerande (mycket intressant och oftast det SISTA, om ens någonsin, vi gör). 
Fundera kring karaktärerna. 
Varför upplever du Ellen Psykotisk?
Var Göran ful bakom din rygg? Är det sant?
Manipulerade Greta egentligen?

OM. Du skulle gå in och verkligen titta på alla. Om du skulle för ett ögonblick gå i denna personens skor i några minuter. Skulle du då förstå och inse att ditt agerande. Din energi utlöste någonting hos x som reagerade i ett y hos v som sen slängdes i ditt ansikte?

Tänk om. Scenen kunnat ändrats om du haft en annan energi. En lugnare. Egofriare. Kärleksfullare. Kanske hade då inget triggats hos någon?

Det behöver ju inte handla om relationer. Det kan vara att bilen pajjar. Företaget brakar. 

Det intressanta (för jo...det ÄR det) , det är vad det lyckas väcka i dig. 

Vilken känsla kommer över dig. Ibland bara i en millisekund (vi är duktiga på att stänga av), fast reaktionen brukar visa sig inom några timmar eller dygn oavsett. I form av raseriutbrott eller att du får magkatarr eller what so ever. 

Försök fånga känslan. Var inte rädd för den. Låt den fylla dig istället för att snabbt "nolla" den. Det är inte så otäckt som man kan tro. 

Helt plötsligt kan det bli illamående i axeln som går som en våg till tårna där du når otrygghet som snabbt sveper över dig o blir sorg. Ofta får du upp en bild eller tydlig känsla av något du tidigare upplevt och absolut inte vill uppleva igen. 

Men. Det ÄR bara en känsla. 

Det finns de som har haft föräldrar som varit svårt skadade i krig. Både psykiskt och fysiskt. Alkoholiserade grymma och våldsamma. Där du varit utan pengar o trygghet. 

Det finns de som har lidit oerhört för att mamma jobbade på lördagar och vände bort blicken när du skrattade. 

Båda kan ha lidit lika mycket. Kanske tom han i andra fallet lidit mest. Det vet vi inte. 

Det ÄR inte Scenens innehåll som är det väsentliga. Med hur stora bokstäver det spelas upp med. 

Det är Känslan i dig. Reaktionen i dig som scenen finns till för. 

En bagatell kan vara stort som ett berg. En katastrof rätt ok. Det beror på. 



Så. Vad har jag summerat för mig själv just nu?

"Jag har en scen framför mig som väcker misslyckande. Att göra fel. Att bli baktalad. Att bli utanför. Att mista. Att gå ut bakvägen. Att. Be om hjälp. Att ta emot hjälp. Att inte veta vad exakt framtiden blir. Att göra någon besviken. Att vara lat. Att vara oekonomisk. Att välja den lätta vägen."

Och? Hur går jag vidare nu? 

Jag får klä av mig hjärnans skräckpropaganda som gör att mitt inre löper amok. 
Jag får känna in vad jag känner är sant inom mig. 
Jag får agera utan "berättelsen" om det som sker. 
Avskalat. 

Det finns inget facit. 

Det finns iakttagande. Medvetenhet. Förståelse. Flow. Agerande i flowet inan du hinner tänka. 

DIT. Är jag på väg. 



//Susanna

Den Romantiska Kärleken

Originalbilden är "stulen" från Cirkus eros

I dag är det Sommarsolståndet, en tidpunkt som traditionellt har firats med ett Hieros Gamos, "Det gudomliga Äktenskapet", föreningen mellan det Manliga och Kvinnlga, mellan Yin och Yang, mellan Himmel och Jord.

Kanske är Den Romantiska Kärleken ett enda stort Hieros Gamos Föreningen av det separerade till ETT

Kanske är Romantiken den största Andliga Läromästaren. den som gör att vi kan Uppleva något annat än separation.

Romantik är väl det där som gör hela tillvaron ljusare, när man Älskar någon, De små (eller stora) Kärleksgåvorna, detta att man alltid har den Älskade med i tankarna i vad man gör och det gör allt så mycket roligare... att laga en enkel middag men man gör det för den Älskade, eller en liten oansenlig sten som man hittar på stranden och bara vill ge till sin Älskade... Att gå i affären och handla vardagsmat och hela tiden titta efter något vackert att ge den Älskade... Allt det där som gör tillvaron ljus (och lite rosaskimrande) när man Älskar. Därför att den Älskade är en del av oss, som alltid finns med oss. Jag och den Älskade är delar av ett större Vi.
Det är Underbart att leta efter små Kärleksgåvor till en Nära Vän, men det är och förblir en Vängåva och inte romantik. för mig. Skillnaden ligger någonstans i graden av Anknytning, graden av Intimitet, graden av öppet Hjärta och i VI- känslan. som jag önskar mig finns mellan mig och partnern i hög grad, men som aldrig blir den samma i en Vänskapsrelation. om än den kan ha väldigt mycket av detta.

Allt är ett, allt annat är en Illusion, men varför finns då denna Illusion? Varför skapades den? Kanske skapades den just för att "Alltet" skulle kunna uppleva den "Etthet" den är. För att kunna uppleva något så måste dess raka motsats upplevas, om solen var allt som fanns, om Allt var ljus och värme, skulle den kunna uppleva det då? Om det inte fanns något mörker och någon kyla runt ljuset och värmen skulle den kunna uppleva sig själv då?

Jag tror att illusionen om separation är till för att kunna uppleva "Etthet". Vi är här i den separerade kontexten med vårt separerade Ego för att kunna uppleva just att vi inte är separerade. Jag tror också att just Kärleken mellan två separerade egon, är den ultimata upplevelsen av detta, när två separerade egon väljer att skapa ett VI med alla delar, med Kroppen, Intellektet, Själen och Känslorna, när vi väljer att fullständigt öppna vårt Hjärta och nakna och sårbara knyta an till en annan människa, den fullständiga Intimiteten och Närheten, där vi verkligen upplever att Vi är ETT, Enhet, Etthet. Det är inget beroende, det är något annat, två separerade individer som är fullständigt kapabla att klara sig själv men som väljer att Uppleva Ettheten. Det är inte att vara ofri, det är att vara fri att uppleva den storslagna Enheten, Ettheten. Och det är något helt annat än att tänka, säga och tro på orden "Vi är Ett" Det är att Uplleva "Vi är Ett"

Måhända kan solen tänka, tro på och förstå att den är Ljus och Värme, men den kan inte Uppleva det utan mörkret och kylan.
Vi Är "Ljus och Kärlek" Vi Är "Alla ETT", men det blir bara ord om vi inte Upplever det. Kanske kan man då Uppleva denna ETTHET med flera, med Alla och Allt, men jag tror inte det. Om vi lever i den separerade kontexten för att Uppleva detta, då måste vi också vara i separationen, i Egot, för att förmå Uppleva det. Och Hur kan vi få Upplevelsen av att Vi är ett oskiljaktigt Ett om den andra delen av Vi också är delar av ett annat Vi med samma dignitet, då är ju jag separerad från deras Vi, från den delen av vårt Vi som jag är Ett med.

Är inte just Illusionen om Frihet, att vi kan vara Fria, den största Illusionen om separation! Kanske är "Friheten" Egot och separationen utlevt till sin yttersta gräns?

Men det innebär inte att de Älskande är ofria, bara att vi väljer att hela tiden vara ett Vi oavsett om vi är tillsammans eller om vi är var för sig med andra människor.

Sorgens ansikte (av Carina Zetterström)

Texten är lånad av Carina Zetterström

Om det fanns ett VM i sorg så kanske jag hade stått på pallen. Jag kan sorg. Nästan alltid levt med sorgen vid min sida som en ständig och trogen följeslagare.
Jag har tills nyligen trott att det var mina älskade jag sörjt. Men det är det inte..

Mina älskade saknar jag och längtar efter MEN sorgen ligger i en framtid som uteblev.
En påhittad dröm med dessa människor.
Jag sörjer alltså något som inte har hänt.
Jag ser det nu.
Mina föräldrars uteblivna stöd .Samtalen och råden jag velat ha med min mamma som gick över till andra sidan för 20 år sen.
Alla stunder med barnen där andra morföräldrar finns med i glädje.

Jag sörjer min uteblivna framtid med dem.
Ett brustet äktenskap. Jag sörjer den smärta som detta orsakade våra barn. Deras uteblivna framtid tillsammans med sin mamma o pappa.

Jag sörjer min uteblivna framtid inom mitt yrkesliv.
Och snart, när jag orkar ska jag släppa fram sorgen över min inbillade, påhittade framtid med mannen jag valde att älska sen 4 år tillbaka..

Kanske vi har en framtid sen, men just nu är det viktigt att sörja den uteblivna drömmen så jag kan gå vidare.
Jag vägrar att fly.
Jag lever med mej alltid och vill möta allt i mej fullt ut i sanning.
Tufft! Men det är enda vägen om jag inte vill vara en självlögnare.

Sorgen lägger sej som ett äckligt , kletigt sår om jag inte omfamnar den .Känner den .Lär mej att bli sams med den.
Bättre att förlikas med den då den är min följeslagare genom livet.
Tack sorgen för att du finns!
Jag älskar dej inte ännu men jag är glad att jag ser dej som den du är idag.
En dröm om en utebliven framtid

[Carina Zetterström]

Ett val

Allt är ett val,
jag har Alltid
Förmågan att välja.
Jag kan välja
Att flyta med floden,
Utan att välja.
Oavsett vart floden leder
Så är den full med stenar,
Blockeringar, stora stenar
Som jag valt att lägga i dess väg
Leda om dess lopp
Förbi
Mina rädslor,
Mina gamla sår,
Min smärta.
Men den vänder alltid åter
Åter till huvudfåran

Lusten är en bra illustration
Den är som en flod som flödar
Som hela tiden vill vidare
Vill mer och mer
Tills den slutligen störtar ner i havet
Till orgasmen
Och stillnar.

Om jag inte väljer att stanna upp
Sätter ner fötterna mitt i Lusten
Och stå mitt i den
Utan att låta den föra mig vidare.
Hur mycket Lust uthärdar jag
Hur länge kan jag stå där
Utan att släppa taget
Och flyta med
Utan att kliva upp på stranden
Bort från Lusten.

Det är hela tiden ett val
Som jag kan välja att välja
Eller att inte välja

Likaså med Kärleken
Dess flod leder mig
Till den totala nakenheten
Den totala öppenheten
Gentemot en annan människa
Sakta ringlar den sig fram
Tills vi står där nakna
Bröst mot bröst
Med ett vidöppet Hjärta
Utan värn.

Två men ändå ett
Självständiga
Men ändå behövande.
Gemenskapande
För att vi väljer det

Men jag har lagt många stenar på vägen.
Som leder floden
Ur sitt lopp
Bort från Närheten
Bort från Gemenskapen
Bort från Sårbarheten

Jag har ett val
Alltid ett val
Som jag kan välja
Eller inte välja
Jag kan välja att låta floden leda mig
På den väg
Som jag har valt åt den
Med lagom lite närhet
Lagom lite gemenskap
Lagom lite sårbarhet

Eller jag kan sätta ner fötterna
Stanna kvar mitt i floden
Hur mycket Närhet uthärdar jag
Hur mycket Gemenskap uthärdar jag
Hur mycket Sårbarhet uthärdar jag

Vi har alltid ett val
Som vi kan välja
Eller inte välja

Vi kan välja att Tillsammans
Lyfta bort stenarna
Som vi lagt i flodens väg
En efter en
Baxar vi undan stenarna
Stödjer varandra
På vår Gemensamma väg
Mot större Närhet
Större Gemenskap
Större Sårbarhet
Öppnare Hjärta

Vi kan välja att Gemenskapa
Ett Vi
För att vi väljer det.

Eller vi kan välja
Att följa med flödet
Förbi alla stenarna
Längre och längre
Ifrån Varandra
Ifrån Närhet
Gemenskap 
Sårbarhet

Men floden strävar Alltid
Tillbaka till huvudfåran...

Lagom är bäst (av Susanne Löfgren)

Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Lagom, detta lilla ord som ofta förknippas med tråkigt, i Sverige är vi så jävla mellanmjölk å lagoma osv osv. Vilket det förvisso kan ligga något i. Jag har själv sagt det många gånger. Men faktum är att lagom kan vara jävligt bra. Ibland är det bra att det inte är så hetsigt. Vi lever ju t ex i ett land där vi inte krigar, något som många som invandrat hit uttrycker: Sverige är ett bra land.

Det var ett sidospår, vad jag skulle komma till var hetsen och hysterin.

Hetsen över att vi ska vara så inihelvete perfekta hela tiden. Hysterin över allt.

Vi ska vara så på topp hela tiden, prestera som bara fan å bra ska det gå! Vi ska hålla oss i form å vara råsnygga! Vi ska vara glada och tänka positivt varenda jävla liten sekund, för vi styr själva över våra tankar och därmed borde vi minsann ta ansvar över dem! Råkar vi köpa något som inte är snällt mot miljön blir vi nästan halshuggna för hu ett sånt brott mot mänskligheten! Vi ska noga kolla upp allt vi äter och äter vi något felaktigt får vi skylla oss själva om vi blir sjuka. Å nåde oss om vi hittar nåt vi vill köpa och dessutom köper det, då stöder vi ju konsumtionssamhället. Osv osv.

Missförstå mig rätt - Jag vet att vi har stor kraft gällande våra tankar och inte fan blir jag så jävla glad av såna som fastnat i bitter-träsket å aldrig kan se en enda förbannade liten ljusglimt. Jag värnar om vår miljö och tycker att det är viktigt att vi alla gör det! Jag vet att vi kan ta hand om våra kroppar och stärka vårt eget immunförsvar och välmående. Jag tycker att det är viktigt att ha mål och drömmar att sträva emot. Det är roligt när det går bra och en viss stress KAN vara bra. Jag gillar inte heller när det är nån hets i att det ska köpas å köpas hela tiden å då kan jag själv muttra över det förbannade konsumtionssamhället.

MEN - man kan ha lite av allt och VARA lite av allt tror jag.

För jag tror nämligen inte heller att det är så jävla sunt att leva i stressen att man ska skuldbelägga sig själv hela jävla tiden. Känna skuld om man ibland inte råkar vara alltför miljövänlig. Känna skuld om man äter nåt med socker i, för då förgiftar man ju sin kropp. Känna skuld över att man inte orkar vara glad varenda sekund, utan faktiskt är ledsen och arg också. Känna skuld över att man unnat sig något.

Jag tror att det är vardagsvanorna som räknas. Att det är huvudsaken att man nånstans försöker. Att man kan tillåta sig själv att vara en MÄNNISKA. Med bättre å sämre dagar å försök! Att man får vara en människa med sitt mörker och ljus, med sin glädje å sina sorger!

Att man får vara lite LAGOM. På nåt sätt är det väl lite balans å få ha å va lite av allt, inte känna att man behöver KÄMPA så hårt varenda jävla sekund av sitt liv? 

[Susanne Löfgren]

Drama är bra

Drama är bra! 

Nog är det bra att vara åskådare
men det är svårt att recensera pjäsen
om man inte sett hela uppsättningen!

<3

Processen

Kanske är den här snabbkursen hos Livet över nu, kanske finns det en och annan rest som måste gås igenom, det återstår att se, men jag känner att det är dags för en summering.

Detta att jag blir handlingsförlamad och tror att jag inte kan göra någonting när jag hamnar i en sådan här "Livskris" är både en black om foten, och en stor gåva. För det innebär att jag stannar i det som är, grubblar, känner, skriver, pratar av mig med Vänner... helt enkelt ältar på alla vis, och det innebär att jag får möta mig själv och mina känslor.

Jag fascineras och vördar hur oerhört välregisserat Livet leder oss och ger oss precis vad vi behöver, var det hela började det vet jag inte, kanske har jag hela livet varit på väg hit (liksom jag hela tiden är på väg till en massa andra möten och kriser), jag tror det.

Men jag väljer att börja där jag satte mig ner och skrev första texten:

Hela resan har jag haft två Kärlekar, ingendera vill jag vara utan och jag är helt övertygad om att båda är menade för mig: Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt

Jag skriver och skriver, delar en status "Ledsen :-(" och Älsklingen med flera tror att jag vill bli sedd och tröstad, men det jag gör är att bekräfta för min Ledsnad att den får finnas, att den är OK. Det är min väg att hantera känslor. Inget jag skriver publiceras ännu på flera dagar, men jag skriver till Älsklingen och till mina närmsta Vänner och speglar mig i dem ser tydligare både mig själv och situationen, och når mina Känslor: Mina ord

I grunden Vet jag att allt som sker är bra, i ett samtal med Vännen Sanna inspireras jag till denna text och Vilar i Tilliten, Just nu kanske den inte är det jag bäst behöver för att möta det jag ska möta i mig, det kan både vara en flykt och en vila: Livet målar

Tack vare en del missförstånd och rena gissningar så börjar jag nå min ilska, jag tycker att hon gjort fel och borde agerat annorlunda, jag ser även att jag har del i det hela, i Själva verket så är inte beskrivningen korrekt, det var inte hon som hoppade över stängslet även om hon kanske nafsade efter gräset på utsidan, det var jag som knuffade henne. Men jag behövde komma till Ilskan: Gräset är inte grönare på andra sidan

Jag ser hur hur Outstanding Underbar vår relation varit, och är Tacksam, Vilar i Tilliten en stund igen: Vad mer är möjligt

Här kan det vara på sin plats med en liten återblick från det fina vi haft och som jag är Fantastiskt *tårögt* Tacksam för oavsett vad som sker:

Från den första förälskelsen: Jag tycker om all den plats du tar upp
och: Den strålande Stjärna Du Är

Vi delade upplevelser som vi båda gillar: Utesittning

Jag Upplever den förutbestämda Storheten i vårt möte, Hur vi är en del av en plan: I begynnelsen var ordet "Kärlek"

Vår Kärlek är Outstanding: Bara vilja varandra väl

Vår Kärlek läker gamla mönster i mig: Byte av fokus

Under hela vår tid tillsammans har hon varit Fantastisk på att dela min Dröm, medan jag blivit allt sämre på att dela hennes Drömmar och Liv *gråter*: Det enkla Livet

Slut på resumen

Jag upplever Älsklingen som oärlig och förlorar Respekten för henne, vilket ger mig "tillfälle" att bryta: Otrohet 

Jag börjar se att det finns delar som jag varit rädd för hos Älsklingen: Den stora utmaningen

Jag förstår vad jag har förlorat och känner hopplöshet inför möjligheten att återfinna det, samtidigt är jag väldigt dömande mot allt och alla: Ska du finna en måste du möta tusen, åter tusen

Jag vill inte ge upp och ber henne om det som vi egentligen skulle gjort från början eller rent av innan detta hände: På nätterna drömmer jag

Jag släpper taget om Trollstorp och låter det vila, jag ser vad som är viktigast just nu: Ett Kärleksbrev - Kärlek på riktigt

Känner mig bortvald och får möta gammal sorg: Nu får jag möta mig själv

Mina nakna sår får gamarna att börja flockas, de som lever på andras olycka, på att trösta och tycka synd om andra: Detta föranleder en text om energitransaktioner: Gamar

Återigen så vilar jag i den Förståelse, Tacksamhet och Tillit som alltid finns där i bakgrunden: Jag skulle kunna hata

Jag inser hur Magiskt välregiserat detta är och fylls av Vördnad, Tacksamhet och Tillit till Livet: Tryggt vilar jag i Livets famn

Under ett Random möte börjar jag se ett av mina gamla mönster som skapats för att hålla avståndet: Hit men inte längre

Jag saknar och sörjer vardagsKärleken: Tomhet

Mera sorg och uppgivenhet: Framtiden

Återigen regiserar Livet på bästa sätt, De firar hennes födelsedag och lägger ut en massa bilder från sin lycka på "Mina" platser. Det hjälper mig att vara i min Ilska: Adrenalin

Ilskan drabbar även Älsklingen, jag tror mig veta vad hon behöver göra och försöker kontrollera henne: Sann

Fortfarande skyller jag vår separation mest på henne och försöker förstå varför hon agerat som hon gjort: Abstinens

Åter i Tillit, om livskrisernas Gåva: Katastrofer

Jag avvisar Älsklingens spontana Kärlek under förevändning att det stör min sorgeprocess och ger henne en släng av min Ilska: Slutord

Jag inser att hon har läkt ett stort sår i mig och sörjer: Utan hopp

Insikterna börjar komma den ena efter den andra: Aldrig sörjt förut

Jag tycker det räcker nu, och försöker fly in i Tilliten: Nu tar jag paus

Första STORA insikten. Jag börjar förstå att jag för kanske första gången börjat knyta an till en annan människa, och vad det innebär: Om du inte fanns

Jag ser hur jag ibland brustit i respekten mot Älsklingen och släpper henne fri att gå Sin väg: Hur blir man vuxen

Jag försöker släppa taget samtidigt som jag försöker styra Älsklingen: Bara Väntaaaar

Försöker åter släppa: Det finns ingen Framtid

Andra STORA Insikten kommer, jag ser igenom mina mönster: Bakdörr
Ett beslut: All in

Var går mina gränser?: Öppna relationer

Jag har nått vändpunkten: Nu vänder det

Läkande sorg: Det är som om jag skriker

Ta hem: Nu ser jag klarare

Försöker kontrollera henne: Vem tror jag mig vara

Investeringar krävs: Att välja Kärlek.

Tar mig tillbaka till Livet och tilliten: Berättelser i mitt huvudMer sorg ska ut: Kramar mig själv
Våren i sin vackra skrud

Jag börjar släppa taget så smått: Första dagen

Först när jag släppt taget om henne, när framtiden kommer oavsett, då är jag redo att ha henne i mitt Liv igen, och hon släpper in mig: Nu börjar det

Nu bygger vi vidare på vår relation igen, denna gång är våra förutsättningar bättre än någonsin, Processen hjälpte mig att se massor i mig själv och hjälpte mig att gå vidare i en fördjupad relation, något som troligen inte varitr möjligt om inte detta hänt. Jag behövde tappa Tilliten (även om den Alltid finns där i botten) för att möta dessa gamla instängda Känslor och mönster, men nu är jag tillbaka i Tilliten och Livet går vidare, säkert kommer det att komma mer ut av detta, men Allt som sker är Gott, Allt som sker är en Gåva, Oavsett vad.

Och den största Gåvan är min Älskling och vår Kärlek

Nu börjar det

Nu går allt fort, Plötsligt drömmer vi tillsammans igen och bara någon dag senare lever vi ihop. Vi hade aldrig släppt varandra, vi hade aldrig gett upp... hemma hos oss finns alla spår kvar, sen en månad, små Kärleksmeddelande, Kärleksgåvor...

Vi behövde detta för att se vad vi hade, vad vi behövde och komma vidare.

Det är över nu... Det är nu det börjar, byggandet av ett gemensamt Liv, öppnandet av våra hjärtan, skapandet av ett Vi, mötandet av våra rädslor...det kommer inte att gå av sig själv, men med Kärlek, kommunikation och mod, så ska det gå. Det vi har är redan så Fantastiskt, vi har de bästa av förutsättningar.
 

Första dagen

Första dagen då mitt inre inte varit i uppror... på något vis känns det som jag släppt henne, men det är naturligtvis inte sant.

Hon ringde igår, har äntligen tagit sig tid för sig själv. Vi hade ett långt bra samtal.

Och på morgonen var jag lugn... Men allt finns kvar, det enda jag har släppt är tanken på att den framtid som kommer att komma en dag, måste vara med henne. Bra eller dåligt? Vet inte. Men skönt var det iaf med en dags vila....

På hemvägen från jobbet, passerade jag henne och fick en sån längtan att krama henne, eftersom jag hade bokat något senare och kramen bara kunde bli kort, så frågade jag om det var OK. Jag vill absolut inte uppta hennes egentid eller fylla hennes huvud med ord som bara skymmer henne själv.

Mötet blev en halvtimme, och sen var jag i uppror igen... No way att jag har släppt henne! Vår närhet väcker så mycket i mig.

Våren i sin vackra skrud

Våren i sin vackra skrud
Sjön ligger blank
Ån rinner mot havet

Här har jag paddlat en gång

Jag skulle vilja paddla med dig
en enkel packning i kanoten
3 dagar eller så
iväg
dit strömmen för oss

Vi fick 8 månader
Var det allt?
Var det så det var regisserat?
Så mycket vi aldrig hann
Kanske aldrig hinner

Det är så mycket mer
jag skulle vilja uppleva med dig
Jag saknar dig så

Jag skulle vilja
sova under bar himmel med dig

Jag saknar vår närhet
vår beröring
Jag saknar att drömma med dig
Jag saknar ditt huvud på min axel

Våren i sin vackra skrud
Det var nu det skulle börja
Det var nu vår Kärlek
skulle blomma
mogna och bära frukt

Det var nu vi skulle börja
bygga vår framtid
bygga vår gemenskap

Jag saknar dig så

Att hålla om Lille Sigfrid
Går nog bra
Men när också Vuxne Sigfrid
behöver en famn
vad gör jag då

Jag saknar din famn
Jag saknar famnen
att sörja den i

Jag sörjer så gott jag kan
Flyr sen
Tröttar ut mig med något
tills jag stupar

Jag saknar dig så

Svartsjukan

Visserligen var det jag som lämnade vår relation, och varför har jag sett. Men som jag ser det är Ansvaret lika mycket bådas. Hade jag inte lämnat vår relation så hade kanske du gjort det, nu eller senare.

Vi hade tydligt definierat flyktvägarna, utan att vi visste att det var det vi gjorde. Men vi hade inte definierat hur vi skulle få relationen att hålla.

Vi sa båda att Ärlighet och Öppenhet är det Viktigaste i en Relation = Ärlig Kommunikation.
Det var ju iofs en definiering av hur vi skulle få relationen att hålla, men samtidigt så kan vilket brott som helst mot detta ge en förevändning att fly.

Jag  sa att om vi över huvud taget tänker tanken partner (av vilket slag det vara månde) om en annan människa då är det något som brister i vår Relation, Då är det dax att titta på Vår relation. Det var min flyktväg.

Du sade lite tvärt om, Att alla människor attraheras då och då av andra människor än partnern. Kanske hade du skapat din flyktväg där.

Det innebar kanske att du omedvetet gick och väntade på att någon av oss skulle attraheras av någon utanför relationen.

Där har vi också din svartsjuka, som bjöd mig att skapa flykten. Eftersom du gick och väntade på att någon av oss skulle attraheras av någon utanför relationen så scannade du av kvinnorna i min omgivning, du tyckte dig se att någon var attraherad av mig, och att jag också var intresserad av denne, Vilket var sant så långt att jag tyckte det var en intressant människa, men absolut inte på något partnerplan. Men du förbjöd mig att träffa henne då jag hade vägarna förbi, för annars... Vilket naturligtvis triggade trotset i mig, jag var väldigt frestad att titta in om hos denna människa då jag hade vägarna förbi bara för att visa att du skulle minsann inte begränsa mig.

Det hade varit skönt för dig, för då hade du kunnat lägga ansvaret helt på mig. men jag nappade inte, så i stället fick du ta ansvaret genom att tillåta dig att attraheras av en annan människa. Vägen var utstakad, det skulle komma att ske för eller senare. 

Kramar mig själv

Nu ligger alla kort på borden, vi vet att vi Älskar varandra, vi vet vad som hände, vi vet vad vi önskar oss. Nu kan jag bara vänta.

Jag vet också att Livet skulle inte ge mig alla dessa Gåvor om jag inte skulle få praktisera dem sedan. Min Tillit till Livet står Fast och Stadig.

Nu släpper jag taget, släpper henne Fri att göra sitt val, och tar mig i kast med en vardag där hon inte finns, där jag är Ensam. Jag har varit ensam förut utan bekymmer, men det jag har fått Uppleva tar Ensamheten till en ny nivå, det är en Ensamhet utan så mycket Mer.

Och jag faller ner i ett bråddjup igen...

Allt jag känner börjar med en Tanke, somliga kanske säger att det kan börja med en energi, och det kan jag vara med på, men det är i så fall en energi som väcker ett minne (kanske omedvetet) vilket också är en Tanke.

Mina Tankar kan jag titta på och styra, jag kan vända en tanke som inte gagnar mig och mitt mående.

Tanken som puttar ner mig i bråddjupet är att jag Aldrig mer ska få Uppleva en så fantastisk Närhet, på Alla plan, som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva en relation så präglad av enbart Välvilja och Kravlöshet som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva Gemenskpen  som vi hade, att jag Aldrig mer ska få Knyta An till en annan Människa.

Mitt vuxna jag Vet att det inte är så, mitt vuxna jag Vet att Livet kommer att ge mig mer av Allt detta.

Men ändå är jag fortfarande kvar i bråddjupet, om än jag tagit mig upp en bit. Då måste det finnas ett minne, ett gammalt sår som mitt yngre jag behöver läka. Då är det mitt yngre jag som ligger där nere i bråddjupet.

Jag tar Känslan och mitt yngre jag i famnen, håller om och talar lugnande. Säger: "Det är OK, jag Älskar dig, och finns här när helst du behöver mig. Jag kommer att sitta här och hålla om dig tills ditt sår har läkt, eller tills du kan berätta så vi tillsammans kan hjälpas åt att läka det."

Jag kramar mig själv och känner hur jag håller om mitt yngre jag, samtidigt så känner jag också hur Livet håller om oss båda.

Berättelser i mitt huvud (inspirerad av Carina Zetterström)

Jag har trott att antingen måste vi fortsätta att bygga vår relation eller så måste jag sörja för att kunna gå vidare,

Jag har trott att jag blir helt handlingsförlamad av väntandet, att jag inte kan ha fokus på något annat, att jag inte kan göra något.

Jag har trott att jag antingen måste vara kvar eller släppa taget, släppa taget ville jag inte och vara kvar visste jag inte om det fanns.

Jag har trott att processen kommer att pågå tills jag har mött allt jag ska möta, sen kan jag gå vidare på ena eller andra viset.

Men sanningen är att jag måste ingenting, jag kan bara vara i det som är här och nu...

Livet behöver inte stå stilla bara för att jag inte vet hur detta ska sluta. Det hjälper inte att jag sitter och väntar avgörandet kommer inte snabbare för det.

Vi måste inte bygga vår relation nu, det kan vi göra när som helst.
Jag måste inte sörja nu, sorgen kommer när den kommer och jag tror att jag redan sörjt en hel del.
Jag behöver inte bli handlingsförlamad, det är bara något som jag har hittat på, jag kan ju lika gärna gå vidare i vardagen medan jag väntar.
Jag behöver inte vare sig hålla kvar eller släppa taget, Jag hittar tillbaka när som helst ,fast till en annan plats där nuet är, och släppa taget kommer jag att göra lite och lite under tidens gång, om det är det jag måste göra.
Jag behöver inte vara i denna processen hela tiden, processerna kommer när det är dax för dem, i sinom tid.
Jag möter Livet och mig själv hela tiden med eller utan denna processen.

Jag måste ingenting, Jag kan bara vara i det som är här och nu. I full Tillit till att det blir precis som det ska.