8 feb. 2011

Nuets Sång (av Sebastian Andersson)

En vacker dikt av Sebastian Andersson

Tidigare har jag sökt dig i ensamheten
Och i den saliga tystnaden
För din röst var likt ett naket stearinljus
Vars låga piskades av orons vindar
Men en viskning
Kan inte väcka den som slumrar djupt
Förlorad i den jordiska drömmen
Så jag ber dig nu
Låt din röst göra sig hörd
Låt den vara åskan som mullrar
Högt nog för att överrösta tomhetens eko
Låt den vara som en jordbävning
Som skakar om även mina djupaste rötter
Låt den vara klar som det skarpaste ljuset
Det ljus som får även solen att framstå som en skugga
Låt den bränna till aska
Allt det som var
Och låt den vara som vinden
Som sprider askan till intet
Låt den vara helheten
Som omfamnar
Även det som inte ännu är helt
Låt den smälta tårarna av is
Och genomborra stenen i mitt hjärta
Jag ber dig
Låt den uppfylla mig
Hela mig
Med sin allomfattande kärlek
Så att till slut varje cell och minsta partikel
Skriker ”jag älskar dig” till alla de andra
Låt din röst
Bli min sång
Så att vi tillsammans
Med en och samma stämma
Kan sjunga livets stora sång
Så jag ber dig
Låt den tiden vara Nu

[Sebastian Andersson]

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar