Min dröm

Häromdagen hämtade mitt Ex de sista av sina saker här. Jag städade huset, det blev tomt och rent. Jag bor i ett hus, inte ett hem just nu.

Det var ett avslut, rensade bort allt det gamla. Det blev tomt.

I tomheten kom saknaden, saknaden av en nära familj, en nära klan, en värld som lever i samklang med livet.
Saknaden av gemenskap, närhet, samvaro och samhörighet i vardagen. Jag tror att vi människor behöver varandra för att må riktigt bra. Vi är sociala varelser, ömsesidigt beroende av varandra, av ett sammanhang, en grund att stå på. Så klart behöver vi också kunna stå stadigt i oss själva, utan ngn, det är nog nästan en förutsättning för att kunna fungera väl och nära med andra människor.

Ur tomhet och saknad föds längtan.

Jag drömmer om ett liv i samklang med naturen och Livet självt. Jag vill bo i ett kollektiv eller en ekoby nära naturen. Ett ställe där vi har plats för vår egen sfär, men också mkt utrymme för gemensamma måltider, samvaro gemenskap och närhet. Ett hem med partner, ”syskon” och vänner som älskar och respekterar varandra.

Jag vill kunna sitta vid matbordet och ha inspirerande, öppna och ärliga diskussioner. Sitta nära varandra i soffan med en skål popcorn framför en film. Ha en famn att vila i när jag är ledsen, ett knä att gråta i. Eller bara för att det är mysigt med närhet. Och vara den famnen och det knät själv.  Prata med varandra om vad vi känner och upplever i livet, öppet och naket i tillit. Leka och busa tillsammans med både vuxna och barn. Planera och odla ett trädgårdsland tillsammans, skörda det och sedan laga en gemensam middag. Dela på ansvaret för några djur. Skratta, dansa, sjunga och spela tillsammans. Följa naturen och fira dess skeden.

Jag föreställer mig att det finns en enda övergripande regel för samvaron:
Var och en sätter sina gränser utan att kliva över ngn annans gränser.

Därutöver avtalar vi praktiska saker i konsensus.

Må det ske!