Trots gårdagens flygtur så tog det flera nervösa (för att inte säga nojiga) timmar innan jag tog mod till mig och tog tag i två av samtalen igår. Varför i hela friden är jag så rädd för att stå upp för mig själv och min sanning???
Jag vet att flygturen hjälpte mig, utan den hade jag säkert skjutit upp det ytterligare, men även om samtalen är avklarade så har jag inte löst upp knuten. Men det känns lite löjligt att sitta och vara så rädd för ett telefonsamtal som borde vara självklart.
Så för att lösa upp knuten, så tar jag fram ett annat verktyg...
Varför är jag rädd för samtalen? Vad det gäller försäkringsärendet och kundsamtalet så handlar det om att jag är rädd att motparten ska känna sig anklagad. Men varför det då? Jag kommer bara med fakta, som jag har rätt att kräva ersättning för och jag anklagar dessutom inte motparten personligen, bara konstaterar att något är fel, oss båda oförskyllt. Och i det andra fallet så handlar det bara om att tala om att jag följer lagen.
Men om jag använder Byron Katies metod och vänder på meningen så klarnar det hela: Jag är rädd för att jag ska känna mig anklagad, att någon ska tala om för mig att jag är fel, eller gjort fel. Men lika rädd är jag för att anklaga någon för att ha gjort fel, eller vara fel. Mitt förnuft får inte ihop det. Jag vet att jag inte gjort fel, och jag vet att om någon känner sig anklagad för att ha gjort fel så är det relevant i det andra fallet, de bad mig faktiskt att bryta mot lagen. I det första fallet så anklagar jag inte motparten för att ha gjort fel eftersom de inte nödvändigtvis kände till felet. Så varför är jag rädd?
I mitt minne dyker en situation upp: Jag var 9 år, jag och en kompis springer och jagar varandra och en 4-åring, runt ett nybyggt hus. 4-åringen tar upp en av brädlapparna som finns kvar runt huset. När han passerar ett fönster innanför vilket ägaren står, slår han brädlappen hårt i fönstret. Fönstret håller men ut far ägaren och börjar skälla på mig och min kompis, vi säger som det var att det inte var vi som gjort det, utan 4-åringen. Ägaren vet det, men hävdar att det är vi som sagt åt honom att göra det! Vi bedyrar vår oskuld men ägaren vidhåller att det är vi som sagt åt honom. Jag minns att jag gick gråtande därifrån. Vad som gjorde ont var att vi hade blivit orättvist beskyllda för något vi inte gjort. Att få skäll var för mig vardagsmat, att bryta mot regler var min strategi att få uppmärksamhet, men det skället bekom mig inte, det var ju väntat och t o m önskat. Men detta att bli orättvist anklagad tog mig hårt. Och att dessutom bli anklagad för att ljuga!
Längre än så här kommer jag inte just nu, jag fattar inte! Handlar det om att bli beskylld för oärlighet? Handlar det om att ta ansvar för andras känslor? Eller handlar det om mitt värde, att jag inte är värd det jag har rätt till?
En annan obegriplig detalj är att min rädsla finns där enbart fram till jag tar tag i det och agerar, då är jag fullständigt lugn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar