Gång på gång möter jag olika rädslor, till den dag då jag har läkt dem.
Just nu så är det rädslan för att stå upp för mig själv som får mig ur balans. Ett flertal olika situationer där jag behöver stå upp för mig själv och min sanning uppenbarar sig just nu i mitt liv, vänner ber mig om råd i situationer där de behöver stå upp för sig själv. Tydligen är det detta som står i tur att läka... Yeeeesss!
Jag behöver svara en kund på en förfrågan som är jobbig för mig, jag vet var jag står och vad som är sant för mig, men min inre domare säger att jag inte får stå upp för min sanning, min inre domare säger att kunden kommer att döma mig. Troligen kommer kunden inte att döma mig, men jag har redan dömt mig själv.
Jag upplever ledsnad och undertryckt ilska, och jag känner igen känslan från när jag var barn/tonåring och äntligen hade hittat något jag kunde tro på, ivrigt berättade jag om min sanning och fick veta att det var "villoläror" Dömd!
Jag behöver ta tag i ett försäkringsärende, hävda min rätt gentemot en annan människa, men oj vad jag drar mig för det. Tankar som: "Det är inte värt besväret - jag struntar i det" och rädslor för att den andre ska bli arg och säga att jag har fel, kommer upp. Jag känner igen det från när jag var barn och vi skulle dela upp tillgångarna sedan vi upplöst en "klubb" hur jag inte fick min fulla andel, och ledsen och arg begärde att få min del, då fick jag veta att jag räknade fel. Dömd!
Någon ber mig att ta ansvar för ett jobbigt besked som kommer att göra en vän ledsen och besviken, men ansvaret är inte mitt, och jag vill inte bära hundhuvudet. Återigen känner jag igen situationen då jag får till uppgift att leverera ett svårt besked, som inte är mitt ansvar, men får reda på att jag har fel, att det visst är mitt ansvar.
Jag ska berätta en sann historia som visar hur svårt det är att uppleva något nytt:
Det har visat sig att då en pilot i USA får problem med sitt flygplan så tittar de efter en någorlunda bilfri motorväg att landa på. Om det beror på chocken eller för lite fart vet man inte men många flygplan blir sedan stående på motorvägen, varpå bilar krockar med flygplan! Detta är tydligen så pass vanligt att det föranledde ett försäkringsbolag att göra en riskanalys, man intervjuade alla de som krockat med flygplan. Det visade sig att de hade inte sett flygplanen! Vad som hänt var att deras hjärna hade bedömt informationen som för otrolig för att vara sann "det ska inte finnas ett flygplan på motorvägen" och sorterat bort informationen, så den nådde aldrig förarnas medvetande. naturligtvis fanns det andra mer vidsynta bilförare som såg flygplanet, men de krockade inte med det och blev därför inte intervjuade.
Det är alltså väldigt svårt att uppleva något nytt, eftersom hjärnan inte känner igen det, så för att uppleva mina rädslo-situationer ovan på ett bättre sätt behöver jag "göra flygplanen möjliga". Jag behöver lära hjärnan att känna igen en bättre situation. Och detta kan vi göra, vi har ett underbart redskap för att göra upplevelser möjliga, det kallas Fantasi.
Jag sätter eller lägger mig bekvämt, sätter på någon meditativ musik och blundar... Så föreställer jag mig att jag är en stor fågel som sitter på taket till huset där jag befinner mig... Framför mig så ser jag den vida horisonten... på båda sidorna öppnar sig en vidsträckthet... bakom mig välver sig den stora himlen... och ovanför mig finns den oändliga rymden.
Nu brer jag ut mina vingar och känner hur luften under mig sakta lyfter mig uppåt... jag cirklar allt högre och jag ser hur huset under mig blir allt mindre... jag ser min bil som står bredvid, vägarna som blir allt mindre. Jag ser ängar och skog... framför mig ser jag en glänta i skogen... jag flyger dit. Där nere i gläntan ser jag återigen mig själv som barn... lycklig över att ha hittat min sanning... jag ser hur jag berättar om min sanning... men den här gången så blir jag inte dömd, istället så bemöts min sanning respektfullt... mina föräldrar bemöter mig med ett "Ja så kan det vara" och delar min glädje... och jag känner min glädje över hur situationen avlöper.
Jag flyger vidare till en annan glänta... där nere har vi just upplöst vår "klubb" och håller på att dela tillgångarna, någon räknar fel och jag får för lite... jag rättar till uträkningen och visar att jag ska ha mer... de andra kollar min uträkning och säger "Ja du har rätt" och jag får mina pengar... Jag känner hur stolt och glad jag är för att de lyssnar på mig och respekterar mig.
Än en gång flyger jag vidare... jag kommer till en annan glänta... där nedanför ser jag åter hur jag får i uppdrag att meddela det svåra beskedet... men denna gången säger jag åt dem att de får bära hundhuvudet själva och själva ta ansvar för den uppkomna situationen.... Jag känner hur trygg jag är där jag står stadigt i mitt jag.
Nu flyger jag vidare till en annan glänta... där nedanför ser jag framtiden... jag ser hur jag meddelar kunden hur jag ser på saken och talar om var jag står... och kunden respekterar mitt svar.... Jag känner hur trygg och respekterad jag är.
I nästa glänta ser jag mig själv ta tag i försäkringsärendet... den andre personen lyssnar på mig, och kontaktar sitt försäkringsbolag som tittar på ärendet och ger mig rätt... Jag känner hur trygg jag är i mötet med den andre och jag känner min självrespekt.
I den sista gläntan ser jag mig själv ringa och meddela att det där svåra beskedet inte är mitt ansvar... det får de faktiskt ta ansvar för själva... de lyssnar på mig och säger ok det är rätt, vi tar hand om det... Jag känner hur trygg jag är och jag känner min självtillit.
Nu flyger jag tillbaka till taket på huset... under mig ser jag den vackra naturen... och jag passar på att njuta av det sköna landskapet... tillbaka igen landar jag på taket... slår ihop mina vingar... och tar ett par djupa andetag... jag rör försiktigt på fingrar och tår... och när jag känner mig redo så öppnar jag ögonen.
Nu är flygplanen möjliga! Jag känner glädje, självrespekt, trygghet och självtillit inför dessa situationerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar