Tillit (av Susanna Isaksson)

 Texten lånad av Susanna Isaksson

Kvinnan gick fram till disken. ''Fors-ränning med Guide'' stod det ovanför på skylten.
-Hej. Tror ni att jag kan klara av det här? frågade hon med rosiga kinder. Guiden log glatt. Han såg hennes nervositet, men även hennes tindrande ögon.
-Klart du kan. Vi följer ju med dig.

-Åhh :) Då vill jag prova.

Guiden visade henne till den lilla båten. Han instruerade henne i att sitta lugnt i båten, han förklarade för henne att de skulle fara på en lång resa som skulle lära henne att hantera forsen.
-Det viktigaste av allt sa han till henne, men bruna ögon i hennes blå, är att du helt LITAR på att jag inte kommer att ta dig till en lite större utmaning än du tror att du klarar. Men. Jag ser att du verkligen Vill lära dig. Och då måste du gå med på att jag kommer att coacha dit till din potensial, som en tränare på ett gym. Jag kommer att tänja lite mer än vad du ibland upplever att du klarar. Just bara för att det är så du lär dig och kan hantera forsen. Är det ok?

-Jaa, sa hon tilllitsfullt och lugnt.

-Jag vill påminna dig om att du har skyddsutrustning på dig. Vi har kontakt med kontrolltornet hela tiden. I nödfall kan autopiloten gå in och ta över, och, båten är osänkbar. Dessutom sitter jag bakom dig. När du börjar tappa greppet tar hoppar jag in och hjälper dig. Ibland kan du låta mig ta över helt.

Allteftersom färden fortskred gick kvinnan mer o mer in i att styra båten. Gick mer o mer in i att manövrera. De paddlade förbi rev, de paddlade förbi stilla vatten, de hamnade i forsar, de snurrade vid något tillfälle helt runt. I några ögonblick fick hon panik. Hon fick inte luft när vattnet formligen övervällde henne. Men hon kände tillit. Hon gjorde allt detta av en anledning. Hantera forsen. Stundtals var vädret inte sådär vackert som det var vid resans början. Det fanns tillfällen då kölden och musklerna skrek efter vila. När hennes ork tröt.

Hela tiden kände hon ändå värmen från sin Guide. Hur han liksom tyst skickade tillit och boost till henne. Hon slet. Hon grät. Hon skrattade.

Och hela tiden fanns han bakom.

Någonstans under resan tappade hon fokus. Tappade hon sig själv. Vid ett tillfälle såg hon ingenting alls omkring sig. Vattnet yrde och stormen rev. Kroppen värkte och helt plötsligt ville hon bara hem. Ville sluta paddla. Ville sluta med denna dumma resa. Ville ligga tryggt i sin säng. Med musik och tända ljus. Hela hon protesterade mot det som var nu. Hon tappade kontakten och ville bara dö.
Helt plötsligt blev allt farligt. Helt plötsligt tappade hon tilliten till Guiden!

-Var F-n VAR Guiden. Nu var han borta! Hon ropade genom stormen. Skrek. Han svarade inte?! Han var inte DÄR!? Hon kände paniken gastkrama henne. Ensam. Helt utan hjälp. Helt utan skydd. Helt utan någonting att hålla i! Det enda som fanns just nu var iskyla, storm, dånande vatten och beckmörkt mörker. Hon kämpade tills hon kände blodsmak. Hon grät. Hon vrålade. Hon bad till Gud. Hon SKREK i vanmakt till Gud!? -HJÄLP MIG! Rädda mig! Hon famlade tröstlös panikslaget ensam i mörkret.

Tillslut gav hon upp. Kapitulerade. Hittade ett lugn även i det piskande regnet. Lugn även i mörkret.

Med ens stillades allt. Med ens började solen sakta skina genom molnen.
-Hur går det hör hon mjukt bakom sig. Enn varm kram kring midjan. ''Jag finns här sa kramen''. Jag har alltid funnits här sa kramen.

Med ens förstod hon att han suttit där hela tiden. Delat allt med henne. Lotsat henne och paddlat och fixat för henne för att vidga hennes tanke om vad hon klarar av.

Och. Hon gjorde det.

Hon vände sig om och log. Log med hela hjärtat. Tittade in i hans bruna varma kärleksfulla ögon.

Tillit.

♥

[Susanna Isaksson 2013]