Dikt och bild lånad av Sanna Nova Emilia
En tyst viskning andas i mitt öra
Blåser liv i mitt hjärtas segel
Sveper sitt stormande jag över mitt sinnes spegelblanka ytor
För med sig all den längtan jag trott gått mig förlorad
Några stillsamma ord vibrerar genom den sammetslena natten
En natt som inte längre skrämmer mig
Som inte längre hotar mig
Som inte gömmer eller slukar mig
Som inte glömmer eller förbrukar mig
En natt som inte längre stukar mig
Utan som långsamt låter sin gryning vakna inom mig
Ett hjärta utan rädsla...
Ett varande utan tveksamhet...
En tyst viskning ilar genom mina drömmars grenverk
Får min soldränkta bladkrona att smeka himmelen
Väcker liv i det jag saknade men förlorade
Återupplivar allt det jag fann men aldrig fick
En tyst viskning når min själs trumhinnor
Får mitt hjärtas stämband att vibrera
Sjunger på ett språk som jag förstår
Den sveper genom den ljusa natten
och den säger att
Jag älskar dig...
Så helt underbart fin <3
SvaraRadera