Text av Gunilla Wikberg
Jag hör ditt rop på hjälp,
Jag förstår du har det jobbigt,
Jag försöker hjälpa dig, genom att ge av min erfarenhet, av min lärdom, genom att delge min tid till dig.
Men du vill inte ha den hjälpen jag ger, du vill inte se det jag ser, du vill ha en annan hjälp som du kan nära din ångest med, du har inte behov att få hjälp som helar.
Du vill ha medhåll, du vill bli ömkad, du vill att jag håller i din ångest, du vill lasta över den på mig så jag kan bära den åt dig en stund, så den kan få växa sig starkare, så du får en bekräftelse på hur illa du mår, att det är synd om dig, det är din makt i ditt mående.
Jag kan inte vara din medberoende till ditt destruktiva leverne, jag vill inte nära ditt destruktiva beteende, jag vill inte stärka ditt ego som tar av andras energier, jag vill inte att dina monster ska få spelrum och bli allt större och starkare. Jag vill inte att du drar mig med, äter upp mig i din desperation att få energi till dina monster.
Den ångest du när ska inte få kväva mig.
För jag mår precis som du, lika mycket ångest, i min desperation att ge dig det du vill ha går jag under, jag orkar inte ge dig det du suktar efter, jag har ingen styrka att ge dina demoner näring.
Känsliga energier som är sköra i het luft brinner gärna och lätt, ur askan föds fågel Fenix.
Flyger mot nya äventyr, mot nya mål, fri för att växa, fri att bli vad den må bli.
Vill du följa med eller håller dina demoner dig fast i grå dis som blir svartare och svartare.
Valet är inte alltid ditt, men om du föder det som känns bra i stunden får det som blir bra i gryningen ge vika, det vita kan inte ersätta det svarta, de måste vara motpoler, men det måste få samma yta att växa på. Annars blir det grå....
Så min vän , NU är det dags, våga bryta det invanda mönstret, våga göra annorlunda.
Byt färg, byt tallrik, byt taktik, byt fokus,
NU GER VI OSS AV.
[Gunilla Wikberg]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar