Som barn var mitt sätt att bli sedd i stor utsträckning att göra vad jag förväntades inte göra, naturligtvis var det inte medvetet men jag kunde bara inte låta bli att göra olika saker fast jag visste att jag inte fick. Naturligtvis fick jag skäll men det bekom mig inte jag hade ju redan gjort det jag ville göra och var nöjd med det, och dessutom var ju själva syftet med att göra det på ett omedvetet plan just att få skäll och bli sedd.
Jag var alltid ärlig och tog ansvar för vad jag gjort utan att skjuta skulden från mig, och blev faktiskt också sedd för detta. Jag minns att far någon gång sa något i stil med "Säga vad man vill om vad du gör men det hedrar dig att du är ärlig och står för vad du gör". Även min klassföreståndare på högstadiet kunde inte låta bli att vara smått imponerad när hon för femtioelfte gången undrade varför jag inte var på den eller den lektionen och jag svarade att jag hellre ville vara med mina kompisar i en annan klass som hade håltimme, eller liknande. Aldrig att jag kom med en undanflykt eller slingrade mig. Att vara ärlig och ta ansvar för vad jag gjorde var en hederssak för mig. Därför lärde jag mig också att aldrig göra något som jag skämdes för.
Ett av de mest smärtsamma minnena från min barndom handlar om just detta. Naturligtvis hade jag ett rykte bland släkt och andra i min omgivning om att vara ett olydigt barn som "hittade på dumheter". Jag var 9 år då jag och en kompis (som inte heller hade världens bästa rykte) sprang runt min farbrors nybyggda stuga och jagade några yngre barn, bl a min 4-årige kusin. Runt stugan fanns brädlappar som blivit över från bygget. Av någon anledning tog min kusin upp en bräda under lekens gång och bankade den i fönstret innanför vilket min farbror stod.
Ut far min farbror och börjar skälla på mig och min kompis! Vi bedyrade upprepade gånger vår oskuld, men han vidhöll att det var vi som sagt åt kusinen att göra så och begärde att vi skulle be om förlåtelse. Detta var något oerhört för mig, gråtande och arg gick jag där ifrån. Det värsta var inte beskyllningen, den var logisk med tanke på mitt rykte, men att han inte lyssnade på mig och trodde på vad jag sa gjorde fruktansvärt ont. Det är något oerhört smärtsamt i detta att inte bli sedd för den jag är, utan vara dömd på förhand. Men ändå smärtsammare är det när det inte spelar någon roll vad jag säger, mina ord nonchaleras eller kanske till och med används för att bekräfta den oriktiga bild som den andre har av mig.
Genom åren har jag ofta befunnit mig i sammanhang där jag och flera kvinnor umgåtts på ett jämbördigt plan, ofta har jag hört dem prata om många mäns mindre trevliga beteenden, och jag kan hålla med det finns många män som beter sig på ett mindre hedrande sätt. Ibland har uttrycket "Alla män" används och med viss tvekan har jag kunnat låta det passera för jag har vetat att de inte talade om mig, för jag vet att de respekterar mig för den jag är och inte ser mig som "Alla män".
Men när någon som jag inte vet respekterar mig missförstår mig och ser någon annan än den jag är, när sedan denna någon inte lyssnar på vad jag säger eller använder mina ord för att bekräfta sin bild av mig, när den falska bilden sedan backas upp med mindre hedrande ord om "Alla män", då har man trampat på en öm tå hos mig. Då blir ja 9 år och ledsen och arg igen.
Jag vet vem jag är idag, och det gör inte något om ingen ser mig, jag ser mig själv. Men varför gör det så ont när någon pressar in mig i sina fördomar om "Alla män"? Att folk gör sig bilder och har fördomar om både mig och det mesta annat det stör mig inte, jag kan bli förbluffad ibland när jag hör om den bild som någon har gjort sig av mig, men det stör mig sällan och i synnerhet inte eftersom folk oftast lyssnar på mig när jag berättar om vem jag är.
Jag vet inte vad svaret är men något säger mig att det handlar om att jag har svårt att inte skämmas å alla mäns vägnar. Och att jag därför har svårt att vara stolt över min manlighet, för att jag är MAN!
Dags att ta tjuren vid hornen och hela mannen i mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar