Periodvis har jag svårt att ta hand om vardagen, mitt hem och alla "måsten", jag ägnar mig åt alla möjliga flyktbeteenden. Svårast av allt är att få till det med städningen. Det är ofta först "i sista stund" (t ex när jag vill få en besökare att känna sig välkommen) som jag lyckas ta mig för att städa.
Jag har skyllt detta motstånd på min barndom. Jag upplevde mig inte som Älskad av min mor, berättar jag. Det fanns ingen närhet på något plan i mitt hem. Den enda bekräftelse som stod till buds var när jag var duktig och presterade. Mor såg bara fel och brister i det jag gjorde. När jag skulle städa tjatade hon på mig, tills jag "i sista stund" gjorde en lite slarvig städning, och då fick jag bara höra vad som inte var bra. Resultatet var att jag fick mer uppmärksamhet (negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet) ju längre jag väntade att städa, och när jag väl gjorde det blev det ju ändå bara negativ uppmärksamhet.
Berättelserna är många och jag har trott på dem, tills idag. Denna tro har haft många negativa effekter, det är t ex svårt att Älska mig själv fullt ut när barnet i mig inte känner sig Älskat. Just nu har motståndet varit värre än någonsin, och jag kände att det var dags att göra något åt det. Min äldsta vän, som varit med mig sedan jag var 7 år hjälpte mig att se från andra perspektiv.
Mycket i mina berättelser är sant, men det är inte hela sanningen. Jag har använt de här berättelserna som en ursäkt för att slippa möta mig själv, gjort mig till ett offer för min barndom.
Min mor var naturligtvis ett "barn av sin tid", På 60-talet började samhället på allvar lägga sig i hur man uppfostrade barnen, med mödravård, Alva och Gunnar Myrdal och frågeprogram på radion mm. Man fick bland annat lära sig att man inte skulle "klema bort" barnen, skrek de så skulle man inte ta upp dem, mat skulle de ha på bestämda tider, där var det minsann inte frågan om några curling-föräldrar. Få är de 60-tals barn som fått uppleva en massa kramar. Vad den tidens föräldrar däremot gjorde var att man stöttade sina barn i vårt växande. Man hjälpte oss igång och lämnade oss sedan att klara oss själva.
När jag börjar titta runt mina berättelser så ser jag andra minnen. Jag minns hur min mor köpte mängder med väv och garn till korsstygnsbrodderier till mig. Hon gjorde en koja till mig av en trappstege i trädgården. Vi gjorde julbonader tillsammans med vaxkrita på lakans väv som vi sedan stök in i tyget. Jag minns hur vi gick på skogspromenad med lillasyster i vagnen och plockade blommor, blåbär eller mossa. En jul gjorde vi en julkrubba med nackarna av morötter och rödbetor som fick växa upp till små träd och buskar. Och mor log. Hon tyckte om att pyssla med oss barn, detta var ett av hennes Kärleksspråk, Kreativt skapande tillsammans. En annan gång la hon timmar på att varpa en bandväv, så jag skulle ha något att göra, hon snickrade påtbrädor, och lärde mig sy med symaskinen. Jag minns söndagsskole-utflykter med mor. Hur hon satt bredvid mig när jag vaknade efter att ha opererat bort polyperna, då fick jag två böcker: Bamses skola, om räkning och färger. Långt upp i tonåren så skjutsade hon mig när jag skulle någonstans, eller hämtade mig mitt i natten. I fotoalbumen finns bilder på oss barn när vi leker, varför tog hon dom? om inte för att hon tyckte om oss och tyckte om att se oss leka. Bilderna blir fler och fler, bilder av hennes glada ögon när hon gör olika saker med oss. Nog var jag Älskad!
Nu vet jag! Nu kan jag ge den lille pojken i mig kramarna som han inte fick, och han behöver inte längre fly från städningen för att bli sedd. Nu kan jag städa för att jag vill och för min egen skull.
Och självfallet är allt som jag upplevde i barndomen en gåva, både "bra" och "dåligt". Det har gjort mig till den jag är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar