Vägar korsas av en anledning (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

Det bästa med att hålla av någon är att jag känner mej

som en ”hel” människa. Mitt behov av den personen,

den känsla av att ”jag är en del av dig, du är en del av mig”

som två människor delar, den gör dem oumbärliga för varandra.

Och den känslan är relativt ny för mej, det gäller alla relationer,

kärleksförhållanden har jag inte kommit så långt i men jag har

inte bråttom, det händer när det är dags för det.

.

Men relationer till andra medpassagerare i livet, kända

som okända, när våra vägar korsas och det bara känns

i hela kroppen att "den människan betyder något för mej".

Och idag känner jag så till de flesta jag möter, för jag har den

inställningen att alla våra vägar korsas av någon anledning.

Jag behöver inte fatta det på en gång idag, utan jag vet att

jag kommer att få reda på det under tidens gång. OM...

.

OM jag inte avfärdar alla som idioter, som inte håller med mej,

tycker som jag och alltid ger mej rätt. Det krävde jag i det

aktiva missbruket och kriminalliteten, och de som inte stämde

in på "min" (skeva) bild, tog jag bort ur mitt liv. Och som resultat

av det fick jag inte reda på vilken anledningen var att vi träffats.

.

Idag har jag tålamod och tolerans till andra, tillsammans med

en nyfikenhet vad mina möten med andra kommer att ge mej

och dom. Och de som jag irriterar mej mest på idag lyssnar

jag MEST på och lägger lite extra energi på för att ta reda på

anledningen. För det är dom som jag kommer att lära mej

mest av, för de har oftast träffat en punkt i mej som jag

behöver bearbeta eller få bort och min irritation kommer

ifrån att jag troligtvis ser en likhet i dom undermedvetet,

en likhet som jag inte tycker om hos mej själv och därför

projicerar min irritation på dom eller ilska. Eller jag utagerar

inte den längre, utan iritatioen stannar vid en tanke innan

jag kommer på vem det jag egentligen är irriterad på.

.

Så därför älskar jag den här känslan av samhörighet.

Att jag kan älska min omgivning, utan krav. Och samtidigt inte

vara så blåögd att jag eller den blir skadad. För ibland är det

meningen bara att korsa våra vägar och sen gå vidare åt

varsitt håll. Men jag kan gå åt mitt håll idag utan att försöka

nedvärdera den andra eller få den att se "sämre" ut än mej.

Vad skulle det ge mej? ingenting mer än att jag behöver be

om förlåtelse till den.

.

Det enda livets möten begär av mej är att jag ska

älska andra så som jag vill bli älskad, eller i alla fall bemött,

och det gäller ALLA, det fungerar inte att välja ut dom jag

själv vill. För jag vill ju inte tex att den som jag går skilda vägar ifrån

ska snacka skit om mej, och med all sannolikhet så vill inte den

att jag gör det om den.

.

Om jag har svårt för att hålla av en viss person, så gör jag så

helt enkelt som så att jag bestämmer mej för att inte göra

honom eller henne illa. Om alla kunde låta bli att göra någon

annan illa bra under en enda dag, skulle livet bli annorlunda

för många. Vi skulle få en helt ny syn på tillvaron. Det tror

jag i alla fall. Och jag vet att det kanske är en omöjlighet,

men eftersom jag tror på det kan jag agera så, och vad vet

jag? Någon annan kanske oxå börjar göra det och sen.....

.

Ju mer jag tycker om andra, några andra, på något vis,

desto mer kommer jag att kunna tycka om alla andra.

Kärleken gör mej lätt till sinnes och lättar livets bördor.

Vardagens tristess kan förbytas i ett lyckoskimmer

när kärleken bor i mitt hjärta. Kärleken uppfyller mej,

och ju mer jag skänker bort, desto mer har jag kvar.

Och får tillbaka... Det kommer jag inte ifrån...

.

Var och en är oss knutna till varandra, och till alla andra.

På ett eller annat sätt. Alla är vi oumbärliga för helheten.

Den vore ofullkomlig utan mej.... och dej...

.

När jag träffar någon av mina vänner, eller en främling idag ska jag

vara tacksam för vad han eller hon har att ge mig.
[Kalle Johansson]