Rädsla, en illusion? (av Kalle Johansson)

 Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

Rädslan är bara en illusion. Det är den illusion som

får mej att känna mej utanför, ett falskt utanförskap

som bara existerar i fantasin. Den illusionen hindrar

mej att komma framåt i livet, att utvecklas.

Rädslan skapas av mej själv just för att jag ska

våga leva tror jag. Men vågar jag inte det så får

jag leva med att leva med min illusion i rädsla.

Jag VÅGAR idag och livet är så otroligt härligt,

utvecklande och underbart genom det.

.

Och så enkelt genom att bara våga möta livet

på dess villkor och göra mitt bästa av vad som än

sker. Motgångar är inget måste att jag ska må dåligt,

jag BEHÖVER inte gå och vara rädd för ett problem,

det väljer jag själv som sagt. Jag väljer i stället

att möta det som kommer och ser vad rädslan

kan GE mej, när jag möter den eller fattar

att den är skapad av mej själv bara.

Oftast skapad av mitt destruktiva ego, som är en lat

jävel och inte vill ta ansvar och göra det som krävs.

.

Det destruktiva egot får jag bort mer och mer genom

att våga... våga leva...

.

Vi är ett. Jag är en del av ett helt, en del som är beroende

av andra, hoplänkade tillsammans, var och en för sej,

jag är inte avskild från andra annat än i tanken,

i min forna falska bild av verkligheten. Nu när jag har lärt

mej inse att jag behöver andra om världsbilden ska bli fullständig,

då blir jag av med min rädsla. Jag finner modet i att jag

vet att allt är som det ska.

.

Det sägs ofta att jag kan lära mej hur jag innerst

inne är genom att iaktta hur jag uppträder mot

andra människor i mitt liv. Jag ser mej själv i dem.

De är spegelbilder av mej. De är, kanske, delar av

mej själv, som jag ännu inte har lärt mej att tycka om.

Då blir jag villig att lära mej.

.

Jag har lärt mej att lita på och ha förtroende för andra,

en högre makt som jag helt enkelt kallar livet håller sin

hand över mej. om jag bara litar på det jag får lära mej,

och om jag kommer ihåg att alla är beroende av varandra,

inte att jag är beroende av någon för att växa eller

förändras, utan jag är beroende av att våga ha dem vid

min sida, i den förändring JAG gör för mej själv. Det

ansvaret har bara jag, men jag kan och gör tar emot andras

vägledning. Det är så jag kommer till nya insikter.

.

Och genom att tillåta detta "beroende" så kommer jag

aldrig att känna mej underlägsen mot några

människor eller i några situationer.

Utan jag känner helheten som livet ger om

jag är beredd och vågar ta emot det.

.

Jag ska se på mina medmänniskor i dag

och tänka på att jag är ett.

Utan rädsla ska jag le uppskattande

åt att livet är ett helt. Och det är inte komplicerat

och smärtsamt om jag inte själv gör det till det.

.

Jag är inte rädd...  För att leva...

[Kalle Johansson]