Alla har vi hört att "Ett skratt förlänger livet". För mig är det mycket mer än en tom fras. Det är ett faktum att jag mår mycket bättre när jag är glad och lugn än när jag stressar, är arg, oroar mig eller har några andra s k negativa känslor.
Det kan tyckas självklart att det är så, men det handlar inte bara om att mina olika känslor får mig att må olika bra.
Känslorna är inte något som "drabbar" mig, jag har alltid ett val och ett ansvar för mina känslor och därmed för mitt mående. Och faktum är att jag blir sjuk när mina tankar domineras av "negativa" känslor.
I många år var jag aldrig "duktig nog", jag stressade och kämpade för att göra ett bra jobb och för att vara en "bra" människa på alla vis. Men hur jag än försökte så kände jag väldigt sällan att jag var bra nog. Stressen och oron lede också ofta till att jag gjorde misstag och faktiskt inte gjorde ett bra jobb eller var "bra". Det fanns inga gränser för hur mycket jag tyckte att jag borde klara av, och min enda ursäkt för att inte lyckas var att bli sjuk. Det var inte så att jag simulerade min sjukdom, jag blev de facto sjuk av min prestationsångest.
Vid andra tillfällen har det blivit allt tydligare för mig att om jag är arg eller oroar mig för något så får jag migrän. Om jag är ledsen så kommer det genast en förkylning som ett brev på posten.
Modern energimedicin menar att det är det energifält som finns runt oss och i oss som upprätthåller vår hälsa, när vi blir "låga" på ett eller annat vis så sätter det sitt avtryck i kroppen, ett disharmoniskt energifält ger helt enkelt en disharmonisk kropp.
Nu är jag inte den som tycker att vi ska gå ikring och vara glada hela tiden, våra känslor finns och måste få finnas, även de s k negativa känslorna. De är vårt signal system som talar om för oss att det är något som vi behöver ta tag i inom, kanske ett gammalt trauma som vi behöver rensa ut eller något annat. Är vi glada och harmoniska så betyder det att vi är på rätt väg.
Känslorna ska få finnas, men det är inte meningen att vi ska gå och grotta ner oss i dem. Ibland kan jag plötsligt bli (till synes) oförklarligt ledsen en dag, då låter jag bara ledsnaden få finnas tills den antingen talat om för mig vad det är frågan om eller tills jag helt enkelt är färdig med den för den här gången. Men om jag blir kvar i min känsla för länge tar jag tag i den och försöker att ta reda på vad som orsakat den. Lyckas inte det så försöker jag helt enkelt flytta fokus till något "positivt", något jag är glad för eller tacksam för. Jag tar helt enkelt hand om min hälsa genom att boosta mig med glädje och tacksamhet. Att jag "flyr" från känslan bekymrar mig inte, den kommer säkert tillbaka igen och igen tills jag blir färdig med den.
Jag har mött mängder av människor genom åren som på olika sätt hjälpt mig att lära känna mig själv. De allra flesta mötena har enbart varit positiva, men det finns en del människor som har passerat i min närhet om vilka jag inte har mycket gott att säga. Ibland har min mörka bild av dem uppkommit genom egna obehagliga upplevelser, andra gånger har jag fått lyssna på människor som haft obehag vid mötet med någon, och ibland har jag helt enkelt bara fått en dålig känsla av någon.
Jag ska berätta om två av dem utan att på något sätt avslöja deras identitet:
Den ena är en företagare som jag umgicks ganska nära med under en tid, hen var ofta involverad i dramer med än den ena och än den andra och skrädde inte med orden då hen berättade om sina antagonister, de fick ofta bära det ena fula tillmälet efter de andra. Efter hand som jag lärde känna vederbörande så insåg jag mer och mer att alla de hemska egenskaper och beteenden som hen tillskrev andra passade mycket väl in som en beskrivning av hen själv.
En annan som fanns i min närhet var en som i likhet med mig skriver mycket och ofta får mycket uppskattning för sina ord. jag läste också men uppfattade hens ord som ordbajseri och tomma floskler som troligen bara var avsedda att gynna hen själv på något vis. Egentligen hade jag till en början ingen grund för mitt antagande, det kan t o m ha orsakats av någon form av svartsjuka för att hen fick som jag upplevde det oförtjänt uppmärksamhet som jag borde fått i stället. Jag tror inte att det var så men jag kan inte svära på att det inte var det. Oavsett hur det var så fick jag så småningom min känsla "bekräftad" av en bekant som haft en relation med hen och beskrev vederbörande som en narcissist eller psykopat.
Fortfarande hade jag inget direkt möte med personen ifråga och kunde egentligen inte veta hur hen egentligen var. Så var läget när det visade sig att en vän till mig inlett en relation med hen. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag berätta om min upplevelse och om det som min bekant berättat för mig? Eller skulle jag tiga?
Jag vet att en del av mina viktigaste erfarenheter har jag haft vid mötet med psykopater och liknande, min vän var vuxen och kunde mycket väl ta hand om sig själv. Skulle jag smutsa ner min väns bild av hen med mina aningar och hörsägner som jag inte ens visste om de var sanna? Varför skulle jag i så fall göra det? Skulle jag kasta skit på personen i fråga för att framställa mig själv i bättre dager? Eller skulle jag berätta för att skydda min vuxna vän från de upplevelser som hen kanske behövde för att lära sig något viktigt och utvecklas? Samma sak gäller med företagaren ovan. ska jag varna alla hens potentiella kunder? och varför i så fall det? För att göra mig själv bättre? För att slå på någon som säkert redan mår ganska dåligt? För att ta hand om någon som är kapabel att ta hand om sig själv? Eller för att manipulera någon till min fördel?
Nej kastar jag skit på någon så stänker det på mig själv, och försöker jag smutsa ner någons bild av någon annan så smutsar jag ner mig själv. Den enda mina negativa upplevelser av någon annan berör är mig själv och personen ifråga, är det någon jag ska diskutera det med så är det hen själv.
Fler och fler får möta dem, de där små Äkliga Älgalössen! De kryper in under kläderna när jag går i skog och mark, ner i hårbottnen. sen sitter de där och är nästan omöjliga att få tag på... och de bits... jag märker först inte deras bett... men efter några timmar så börjar betten klia och vätska, sedan håller de på så i 2-3 veckor. Kläder kuddar, möbler och mitt hår blir fullt med var-fläckar och -klumpar.
Just nu hatar jag dem djupt och innerligt, och börjar fäkta och slåss så fort jag märker av dem. Kläderna åker av varje gång jag känner något som kryper, och det är ofta... Mitt fokus är på Älgalusen och deras är på mig.
Kanske är det dax att sluta kämpa. Jag har gjort det förr med nässlor, myggor, björnbär, myror och möss, det funkar så klart med älgalusen också.
Allt handlar om min inställning, kämpar jag och är arg och irriterad så är det precis som att simma motströms mot Livets flöde, Allt elände kommer till mig och Livet blir en kamp. Alternativet är Kärlek, Överlåtelse och Tacksamhet. Då flödar Livet min väg och allt blir mycket lättare. Nu vet jag ju inte om jag kan vara Tacksam för älgalusen, möjligen för att de påminde mig om att sluta kämpa och i stället simma medströms. Kärlek skulle kunna funka, jag kan be älgalusen att flyga vidare till sitt värddjur samtidigt som jag välkomna älgalusen att dricka av mitt blod om den måste, jag är ju trots allt blodgivare, spelar det ngn roll vem som får ta del av mitt blod, men då behöver jag samtidigt en strategi för att såren inte ska bli irriterade.
Jag gör mig en bild av det energifällt som omger min kropp, det energifällt som jag föreställer mig upprätthåller alla funktioner i min kropp. Jag ser det som ett vatten med krusningar på ytan, hela tiden i liv och rörelse. När ett bett blir inflamerat föreställer jag mig att det blir som en kvardröjande malström på ytan, istället låter jag älgflugans bett bli som stenar som genomtränger ytan och sjunker varefter ytan genast sluter sig igen.
Spelar det någon roll vad jag gör? Det är uppenbart att vi påverkar miljön och klimatet med vår framfart här på jorden. Östersjön blir allt mer förorenat och politikerna kan inte enas om att minska utsläppen från trafiken. I Fukushima läcker tonvis med högradioaktivt vatten ut i havet och ändå pratar våra politiker hela tiden om avveckling samtidigt som de gör det möjligt att bygga nya reaktorer och driva de vi har längre. I Kina byggs varje dag kolkraft som släpper ut mer och mer koldioxid och stoft i atmosfären. Orangutangernas livsmiljö skövlas för att vi ska kunna få billig palmolja i våra livsmedel....
Listan kan göras lång på sådant som har stor uppenbar negativ miljöpåverkan samtidigt som makthavarna verkar helt impotenta när det gäller att besluta om åtgärder utan i stället verkar jobba i rakt motsatt riktning samtidigt som de på olika sätt fyller vår plånbok med valfläsk. Lika lång är listan på sådana beslut som gör orättvisorna i vårt land och världen större...
När inte ens makthavarna kan ta de stora besluten som betyder något vad kan jag göra då? Allt som jag gör känns som en piss i Mississippi och jag frestas lätt att låta plånboken styra i allt jag konsumerar.
Men när något är billigt så är det någon annan som får betala, Ofrånkomligen!
Köper jag fläskkött från Danmark eller vilket annat Europeiskt land som helst då är det från grisar som lever dubbelt så trångt som de svenska grisarna. Det finns ett EU-direktiv om förbud mot kupering av grissvansarna, men det efterlevs bara i Sverige (och Finland tror jag), det innebär att man kan ha dubbelt så många grisar på samma yta... grisarna blir stressade om de lever så trångt... och börjar bita varandra i svansen... då klipper man av svansen så är det problemet löst... Enkelt!
Vad är väl en gris utan knorr? Det är grisarna som får betala för min billiga kassler med sin knorr och med stress, och säkert är det också så att det kött som kommer från stressade djur är mindre hälsosamt. Vi vet alla hur vi själva mår allt sämre av ständig stress, hur vi spänner oss och får ont, vi drabbas av än den ena än den andra krämpan, men det är inte bara hur vi mår det är helt enkelt så att stress förgiftar vår kropp genom att inte tillåta den att ta hand om sig själv som den är ämnad, ungefär som vårt hem blir allt smutsigare om vi inte tar hand om det.
Samma sak gäller för allt annat kött, utländska djur har det sämre än svenska. djuren får betala vår billiga mat.
Vill jag sedan ha kött från djur som inte bara mår bättre utan som rent av är glada och får leva nästan naturligt då betalar jag ytterligare några tior och köper Krav-märkt kött!
I butikerna finns allehanda produkter med handlarnas egna lågprismärken för runt halva priset jämfört med andra märken, jag köper ganska ofta Ica-basic djupfrysta grönsaker för de är mycket billigare, (också gillar jag inte Findus av solidariska skäl). Men vem är det som betalar? Sveriges konventionella odlare använder mängder med gifter (s k växtskyddsmedel) i sin odling, energikrävande konstgödning körs ut i odlingarna... Men! De svenska reglerna och kontrollen är ändå milsvitt bättre både för både naturmiljön och arbetsmiljön. Lågprismärkena är nästan alltid importerade från något land där det går att producera billigare p g a sämre miljöregler och/eller sämre arbetsskyddsregler, därmed är det även denna gång en sämre produkt som jag köper även om det inte får finnas några nämnvärda rester av bekämpningsmedel, dioxiner eller tungmetaller i maten som importeras (liksom i den svenska) så är ändå produkten mer exponerad för sådant och rimligtvis är risken större att det slinker igenom något, dessutom så tror jag fullt och fast att även växter kan bli stressade och att vi mår bättre om också våra grönsaker får behålla sin "knorr" och leva så naturligt som möjligt.
En av de största bovarna för klimatet är transporterna och dess koldioxid-utsläpp. Hur äpplena från Chile kan vara billigare i affären än de från Kivik är för mig en fullständig gåta, någon måste få betala mellanskillnaden. Jag antar att det är lantarbetarna och miljön i Chile som får betala en stor del av kostnaden.
Dessutom så får klimatet betala dyrt...
Jag hade önskat att handeln införde en klimatdeklaration på varje produkt liknande den energimärkning som finns på vitvaror, då hade jag tydligt kunna se att klimatet får betala en stor del av priset för mina billiga varor. Enl. http://www.klimatmarkningen.se/wp-content/uploads/2009/11/2010_1_transporter.pdf
så ansvarar transporten av de Chilenska äpplena för utsläpp av 346g. CO2-ekv/Kg äpple medan de från Kivik
bara ansvarar för 45g CO2-ekv./Kg äpple (Detta trots att de svenska äpplena fraktats den långa
vägen via Icas central-lager etc.), om butiken här i Bromölla skulle få sin leverans direkt från odlaren i stället, om bilen inte skulle vara särskilt miljövänlig (utsläpp 2,34g CO2/km) och om den totala transportvikten skulle vara 100kg äpplen, då skulle transporten ansvara för ca 1,68g CO2/Kg Äpple. T o m om jag skulle köra själv till odlaren med samma dåliga bil och hämta 5 kilo äpplen så skulle utsläppen bara bli 33.6g CO2/kg äpplen.
Så kom inte och säg att vad jag gör inte spelar någon roll!
Jag använder de hundralappar som jobbskatteavdragen gett mig (och som skolan, vården, försämrad a-kassa och sjukpenning... fått betala för), till att handla så mycket Ekologiskt och närproducerat som möjligt.
Säg att jag bär hem 5 kg livsmedel i veckan (det är säkert mer), att jag enbart köper svenskt och i så stor utsträckning som möjligt väljer ekologiskt och närproducerat (kanske på torget eller direkt av producenten). Om 10% av detta tidigare var utlandsproducerat, 80% var fraktat långt inom landet och 10% närproducerat. Då motsvarar mina varor ett utsläpp av ca 356g CO2/vecka. Om jag då i stället handlar 5% utlandsproducerat, 10% som fraktats långt inom landet och 85% närproducerat, då motsvarar det ett utsläpp av ca. 142g CO2/vecka vilket är mindre än hälften.
Och om alla gjorde så....!
Kom sen inte och säg att mitt agerande inte spelar roll!
Mad jämna mellanrum förfasar sig människor över att FRA och NSA kan läsa vad de skriver på nätet, Nu senast med Snowdens avslöjanden. På Facebook får jag riktad reklam utifrån min övriga aktivitet på nätet utan att jag bett om det. Även det skulle jag kunna uppleva som integritetskränkande. Fler och fler offentliga platser kameraövervakas till en del människors förskräckelse.
I stället undrar jag, vad är problemet? vad är det vi vill dölja? skäms vi över någon del av oss och vårt agerande? eller gör vi något olagligt? (i så fall är det ju bra att lagen upprätthålls).
Jag skulle föredra mer öppenhet och mer transparens, framför allt från "Storebrors" sida. Det är helt oacceptabelt att våra folkvalda agerar bakom vår rygg i det fördolda utan insyn. Vi har valt dem att styra på vårt mandat då måste vi också kunna se att de sköter sig. Likaså så skulle jag önska att handeln märkte alla sina varor med en klimatmärkning, likt den energimärkning som idag finns på vitvaror. Jag vill kunna se direkt i hyllan hur mycket koldioxid per kilo av en vara det går åt för att producera och frakta en vara till butiken. Som det är idag så är det nästan enbart priset som vi lätt kan jämföra och där kan mycket väl ett närproducerat äpple vara dyrare än ett från Chile, men med en klimatmärkning skulle jag troligen lätt kunna konstatera att det lägre priset är på miljöns bekostnad.
Det är med våra relationer till företag och makthavare som med våra nära personliga relationer att de vinner på ärlighet och öppenhet i alla lägen. Den enda som förlorar på öppenhet är den som har något att dölja, och då har den ju redan skadat relationen.
Jag är Vacker, Viktig, Värdefull, hyfsat Klok, Duktig på mycket och ibland rent av Vis. Jag har många andra Bra egenskaper och många "Ljusa stunder". Men jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Kanske är mitt hår mörkare eller ljusare, munnen bredare eller smalare, min arm starkare eller svagare, kanske springer jag snabbare eller långsammare.
Börjar jag värdera och jämföra så har jag genast förlorat. Det är som spegeln i sagan: "Spegel, spegel på väggen där..." Det finns alltid någon som är Vackrare, Bättre, Snabbare, Klokare...
Konsten ligger i att se varje människas värde utan att värdera i termerna "bättre/sämre", "vackrare/fulare" etc...
Vi är som pusselbitar, allihopa behövs för att pusslet ska bli komplett. Det går inte att förkasta alla de grå och bruna bitarna och bara använda de med blommor på för då blir pusslet aldrig färdigt.
Om jag söker efter "skönheten" i allt jag möter i stället för att jämföra så kommer världen att bli vackrare runt mig, jag kommer att tycka bättre om de jag möter, för jag ser vare sig ner på dem eller känner mig underlägsen (så mycket jag har varit där!) och de kommer att bemöta mig bättre för vi respekterar varandra som vi är.
Oavsett vem jag möter, Jesus, Einstein, en Vårtbitare, en Ängel, Nornorna, Djävulen, Kalle och Hobbe eller vem som helst, så har de en gåva till mig. Endera vägleder de mig till en upplevelse som jag valt att få i detta livet, ger mig själv en upplevelse, eller så är gåvan att jag vägleder dem.
Kanske inte minst de som orsakar mig obehag är Änglar med en gåva, de kanske ska lära mig bli vän med min ilska eller att bli Trygg i mig själv och min Sanning.
Alla är lika viktiga och värdefulla för mig, men självfallet så delar jag fler upplevelser med min Älskling och Partner än med andra, men utan Jesus, Einstein, Djuren, Nornorna, Änglarna, Kalle och Hobbe och en mängd andra som jag mött så skulle inte dessa upplevelser vara möjliga.
