Skrivandets vila (Av Sofia Elenäs)

 Dikt lånad av Sofia Elenäs

Skrivandet är en vila i tanken.

I skrivandet når jag djupare.

Jag kommunicerar med mitt innersta.

Är öppen för orden som kommer till mig

när hjärtat står på vid gavel

för Kärleken.

[Sofia Elenäs]

Förödelse (10 svärd)

När något rasar omkring oss utan att det finns något vi kan göra åt det, och utan vår förskyllan, då kan det kännas som att allt är emot oss, men det betyder bara att en cykel har nått sitt slut. Allting har en början, en uppgång, en höjdpunkt, en nedgång och ett slut. Det är en av de fundamentala processerna i själva Livet. Det gamla måste raseras och brytas ner för att lämna plats åt det nya. Liksom en växt växer upp, mognar, vissnar och dör, för att sedan lämna plats för nya växter, så måste ibland också ett arbete, ett projekt eller en relation nå sitt slut. Oavsett hur vacker blomman var så tjänar det inget till att vi försöker bevara den, det blir ändå aldrig samma blomma om vi torkar den, eftersom Livet har lämnat den. Och oavsett hur bra ett arbete eller en relation en gång var så blir det ändå aldrig det samma om vi försöker hålla fast vid det sedan dess tid är ute och Livet har lämnat det. Hur smärtsamt det än kan vara när förödelsen inträder i någon del av vårt liv så är vår enda uppgift att känna igen den och släppa taget, för att lämna plats åt det nya som ska gro.

Baksidan av förödelsen inträder när vi kämpar emot Livets flöde och vägrar att acceptera att Livet måste ha sin gång. När vi försöker hålla fast eller blåsa liv i något gammalt som redan har tjänat ut, då kämpar vi emot Livet, och resultatet blir aldrig lika bra som det en gång var, det enda vi åstadkommer är att vi bromsar Livets flöde genom att inte lämna plats för det nya. Det kan också vara så att vi ger upp för lätt, att vi inte är beredda att satsa för att ta ett "projekt" ett steg längre.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Ensamhet (av Anki Sehlstedt)

Texten lånad av Anki Sehlstedt

Jag är rädd för min ensamhet!

Så var det sagt och ingen återvändo finns. Bara en blekhet naken förtröstan i att kanske bli förstådd.

Du frågar;

Varför är du så återhållsamt hemlighetsfull med dina texter?

Jag svarar;

Där är min ensamhet naken och där blir den bekräftad inför mina nakna ögon.

Du säger;

Du kan väl inte vara ensam. Hela din tillvaro är fylld av tider att passa, barnens kärlek och vänners omtanke.

Jag frågar;

Har du rest i de ensammas landskap någon gång? Det ligger där orden inte finns och dess vägar är steniga och uttorkade. När man går där gör det ont i fötterna och smärtan fortplantar sig i hela kroppen. På båda sidor om vägen stupar branterna rakt ner i avgrundsdjupa schakt.Ett enda felsteg blir ödesdigert!

Människor kan inte bota min ensamhet, den är inte av den sorten som går att fylla ut med någon eller något.Men den är min läromästare och vägleder min arma själ till stillhet och ro.

Det är detta som är det högsta- detta att bli vän med sin ensamhet! och jag älskar att öva!

[Anki Sehlstedt]

Vapenvila (4 svärd)

Att lägga ner vapnen och ge upp striden men inte oss själva, att införa en vapenvila och sluta fäktas mot oss själva och världen. Livet är inte en kamp om vi inte väljer att göra en kamp av det. Visserligen kan det ibland kännas som om hela livet kämpar mot oss, visserligen kan vi ibland uppleva att vi omges av fiender som försöker att få oss på knä, men det krävs två för en fight, och den delen vi kan påverka är oss själva. Den kamp vi upplever är vårt eget motstånd mot Livet, och Livets flöde kan vi aldrig besegra, att försöka blir att likt Don Quijote slåss mot väderkvarnarna. Och den dagen vi slutar slåss mot väderkvarnarna då har heller inte väderkvarnarna någon att slåss med.

Livet vill oss bara väl, vi är ju själva en del av Livet. När vi dömer andra och deras agerande då dömer vi oss själva, allt vi upplever är en spegling av oss själva, att kämpa mot det vi ser är lika effektivt som att slå sönder spegeln om vi inte tycker om bilden vi ser i den, vi blir inte vackrare för det, det enda som händer är att vi får svårare att se oss själva. Nyckelordet är Acceptans, med acceptansen slutar kampen.

När vi slutar slåss mot omvärlden innebär det också att vi får energi över för att gå in i oss själva. Där i vårt inre finner vi Friden snarare än kampen, där finner vi också Kraften att bygga något Konstruktivt snarare än att kämpa mot något destruktivt.

Baksidan av vapenvilan är att ge upp oss själva, att sluta kämpa innebär inte att vi slutar vara en individ med en egen vilja, att acceptera allt innebär inte att vi inte kan reagera på det vi upplever runt oss, att lägga ner vapnen innebär inte att vi ska sluta hävda vår integritet, och sätta gränser, gentemot övergrepp. Men det innebär att vi reagerar kreativt och konstruktivt, snarare än destruktivt. I stället för att ge något missförhållande fokus och därmed ge det energi så kan vi ta vårt ansvar och fokusera på och skapa ett bättre alternativ.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Livsglädje (Av Susanne Löfgren)

Text och bild lånad från Susanne Löfgren

Hittade precis en dagboksanteckning från den 9 September i år och slogs återigen med full kraft av vad fantastiskt och underbart jag tycker det är att leva! Å hur otroligt tacksam och glad jag är! :-)

"

Kom nyss hem från en rask kvällspromenad i ett rätt så öde och mörkt Östersund. Kände energin flöda i kroppen, musiken göra mig smått hög, kroppen nästan sväva fram!


Känner ofta en sån sann och enorm lyckokänsla, glädje och kärlek till livet under mina promenader/ löprundor/styrkepass. Denna promenad var just en sådan härlig upplevelse!


Samtidigt som jag kände mig som en liten liten människa på jorden, kände jag mig så uppfylld av livet! Som en viktig och betydande del av allt! Älskar när jag känner det så! Jag fylls av sån oerhörd kraft!


Gick nere vid vattnet och blickade ut mot alla ljus på Frösön och det var så vackert så det nästan värkte i hjärtat! Älskade fina Östersund!


Det slog mig när jag gick där och kände livet flöda i kroppen vad enkelt så mycket i mitt liv har blivit!


Det är faktiskt så fantastiskt att jag t o m har GLÖMT att det fanns en tid när jag konstant krigade med mig själv! Då livet var en ständig kamp! Då jag knappt kunde se mig i en spegel för jag var så uppfylld av förakt mot den där stackars fina kroppen som jag har! Som gör att jag kan göra så mycket underbara saker som jag tycker om att göra! Som är platsen där min själ får bo i detta liv!


Att det faktiskt fanns en tid då jag inte kunde tycka att något jag gjorde var bra. Att jag inte såg något värde alls i allt det där fina som är jag! Att jag faktiskt på fullt allvar trodde att jag inte var annat än en börda för mina medmänniskor och att det kanske vore bättre om jag försvann från denna planet. Att jag ständigt slog på mig själv, hånade mig själv och förminskade mig själv till ett litet litet ingenting!


Tänk att jag har glömt allt det där nu! Att jag inte ens kan komma ihåg hur det kändes! Tänk att jag idag kan se på mig själv med kärleksfulla ögon! Tänk att jag har insett att det handlar om att leva ett liv - inte vinna ett krig! Att jag kan känna mig tacksam över att finnas, andas, älska, skratta, leva! Att det är alldeles fantastiskt att det finns bara en enda jag! Att jag är fullkomligt unik!


Jag känner sån otrolig tacksamhet över att jag mår bra, att jag är frisk! Att jag slutat hålla andan och faktiskt andas ut med djupa andetag! Jag känner mig tacksam över allt jag varit med om, gått igenom och alla jag mött på min väg. För det har gjort mig till den jag är idag!


Fina fina härliga underbara liv! Jag känner mig uppfylld av kärlek! Glad och lite rörd..! ♥"

[Susanne Löfgren]

MyntKungen

Myntkungen talar om att det är dags att skörda det vi sått. Han står för materiell fullbordan och avslut. Det kan handla om att det nu är dags att köpa det där huset eller den där bilen som vi länge längtat efter, eller det kan handla om att ta hand om skörden i trädgården, eller huset vi bor i. Kanske handlar det om att byta jobb till ett materiellt tryggare sådant, eller att ta hand om vår kropp och kanske avsluta ett fysiskt missbruk av något slag. Det kan även handla om att skapa en materiellt trygg framtid genom att göra oss oberoende av omvärlden med egna odlingar, en betald bostad eller ett pensionssparande värt namnet. Myntkungen talar om att ta emot Livets överflöd.

Myntkungens baksida talar om att vi försummar att ta hand om den skörd som vi har förberett under året/Livet. Låter vi grödorna bli förvuxna i vår trädgård? låter vi frukten falla till marken? Snärjer vi oss allt hårdare i skuldfällan genom att leva över våra tillgångar? Låter vi huset vi bor i förfalla? eller låter vi vår kropp förfalla genom overksamhet, felnäring eller missbruk? Kommer vi inte till skott med att förverkliga våra materiella drömmar?

Vad kan vi skörda idag? är frågan som Myntkungen ställer oss.
 

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Givmildhet (3 bägare)

Givmildhet är att öppna sig för flödet som strömmar igenom oss, det innebär att vi öppnar oss för vår inre längtan att ge oss själva till världen. Att vara den vi ÄR och uttrycka oss själva i världen, genom inspiration, medkänsla, kärlek likväl som genom gåvor givna från hjärtat. Det enda vi i grund och botten äger är oss själva, vårt Själv, allt annat är energi som strömmar igenom oss. Lika viktigt som inflödet är, är utflödet, vi behöver båda annars stoppar vi upp flödet och energin slutar strömma. Lika viktigt som givandet är, är att vi kan ta emot, annars stoppar vi flödet.

Baksidan av Givmildhet är Förväntningar, vi tror att vi kan bestämma vad som ska strömma in i vårt Liv, då har vi stoppat flödet. Om vi inte kan ta emot eller om vi ger av skuld, "plikt" eller för att få, då har vi stoppat energiflödet, då brister vi i Tillit till att Livet faktiskt ger oss allt vi behöver. Om vi ger för att kontrollera varandra, om givandet är en uppoffring, då är det inget sant givande utan ett försök att fylla på den damm som vi avskurit från flödet.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Att se (av Carola Liva Lind)

En text lånad av Carola Liva Lind

Ser du vad jag ser?

Ser vi samma sak betyder det inte att det klingar samma ton på våra vardera insidor.

Din uppväxt och erfarenhet gentemot min skiljer sig markant.

Så ser du vad jag ser?

Jag tror inte det.

Men vi ser På samma sak. och Rikedomen i mångfalden av att ens kunna "se" och ta in, känna och förstå.

Är den viktigaste egenskapen.

Inte hur vi tolkar den.

För det är tolkningen som ger rikedomen.

Eftersom vi alla är olika.

Och det är precis det som är så bra.

GOD LILLE JULAFTON allihop!

[Carola Liva Lind]

Bokslut 2011

I dag är det midvintersolståndet, årets kortaste dag. Vid den här tiden varje år så brukar jag göra ett bokslut över det gångna året... det är nu slut på en cykel och början på en ny... om nu cykler kan ha slut och början.
 
Jag brukar ställa mig 4 frågor:

1. Vad är du färdig med, vad vill du släppa, rensa bort?
2. Vad är du tacksam för?
3. Vad vill du bjuda in i ditt liv?
4. Vad vill du ge?

Det viktigaste som hänt mig under det gångna året är att jag krackelerat allt mer. Åtskilliga är de illusioner om mig själv och världen som jag sett igenom. Följden blev en desillusion, en känsla av hopplöshet och meningslöshet. Det driv jag hade visade sig vara i stora delar utifrånstyrt och känns inte viktigt längre. Kvar blev inget driv alls. Mot slutet av året har jag dock börjat skymta ett nytt driv.

Det mest omvälvande som hänt var fars död, den gav nya perspektiv på många sätt. Så klart åtföljdes den av en sorg, men allra mest av tacksamhet. Tacksamhet är också den dominerande känslan som jag känner inför all kärlek som jag fått uppleva under året även om den ibland varit kantad av besvikelse.

Den stora behållningen från året är Acceptans av Allt som är.

Jag känner mig färdig med utifrånstyrning. Jag behöver den inte längre.

Jag är tacksam för alla stora känslor som jag upplevt och den tilltagande Acceptansen.

Jag önskar mig mera Vilja och Glädje i Livet.

Jag vill inte ge något specifikt, jag vill bara följa min inre längtan att ge av mig själv på olika vis, som inspiration, som stöd och som en spark i baken.

Jag vill tacka alla som läser mina ord. Och jag önskar er ett fantastiskt nytt år med massor av glädje och närvaro!
♥ 

Långhelg

Jag vill börja med att tala om att detta är en erotisk novell, så vet du.
Välkommen att läsa om du vill, jag tycker den är vacker =)

Jag var egentligen ganska trött på män och sex, det var 3 år sedan jag separerat nu, i början nät-dejtade jag en hel del på olika dejtingsidor, men nu var jag trött på det. Jag hade träffat några män men blev alltid besviken, de flesta var väldigt sexfixerade, som det heter ”bara ute efter en sak”. Nog för att jag gillar sex men sex utan känslor och närhet, då får det hellre vara. Då har jag hellre sex med mig själv, jag hade införskaffat några ”leksaker” och kunde smeka mig till ljuvliga orgasmer med eller utan leksakerna.

Jag hade det bra själv. Två pojkar i tonåren som bodde hos mig utom varannan helg, en fin lägenhet, jobb som jag trivdes med, många vänner, fritidsintressen, en hund. Jag saknade inget och definitivt inte en självupptagen man som bara var intresserad av sitt och sina behov. Ja det skulle i så fall vara någon att dela vardagen med. Men det kändes som det skulle vara svårt att hitta.

Kanske var det ändå därför som jag fortsatte att vara medlem på en av de snällare dejtingsidorna. Det var där jag mötte Hans, en man som verkade trevlig, trygg och som inte var så självupptagen. Han intresserade sig för mitt, verkade omtänksam, var intresserad av livet och människor, hade samma humor som jag och samma drömmar om ett ganska enkelt liv materiellt men med desto mer närhet. Kort sagt han hade så många rätt att jag trots allt började drömma om en framtid tillsammans. Jag måste helt enkelt kolla vem han var.

Efter två veckor med först långa mejl och möten på chatten och sedan långa nattliga telefonsamtal varje dag så möttes vi. Jag hade som sagt inga stora förväntningar, det brukade ändå alltid vara något som var fel, men lite förväntansfullt nyfiken var jag allt. Han verkade ju så rätt!

Vi möttes i ett strövområde i närheten av där jag bodde, jag hade gått dit med hunden och var i god tid, så jag fick vänta en stund. Så såg jag honom komma. Shit! Han var inte bara så fin som på bilderna på nätet, han var ju toksnygg! Jag blev varm i hela kroppen, mitt bröst fylldes av ömhet och glädje och jag kände hur det hettade till mellan benen. Vi hälsade varandra med en kram, och vilken kram! Han kunde verkligen kramas. Det var en lång kram där vi båda verkligen kände hur den andre kändes. Vi gick en bit och satte oss sedan och åt vår medhavda fika vid en liten fin sjö. Hans var precis lika mysig i verkligheten som i telefon. Vi pratade om allt möjligt i ungefär en timmes tid innan vi skildes åt eftersom jag hade något annat inbokat. Under kvällen hade jag svårt att tänka på något annat än Hans, jag var nog lite kär.

Dagen efter ringde telefonen på eftermiddagen, det var Hans. –Jag är nog lite kär i dig, sa han. Jag tappade andan och kände hur hjärtat slog hårt och snabbt i bröstet, och åter kände jag hur jag blev fuktig mellan benen. Vad var detta! Jag som inte var intresserad av karlar och sex! –Hur vet du det? Frågade jag när jag åter kunde andas. –Därför att jag tänker på dig hela tiden. Jag kände hur hela jag blev varm, precis så var det ju för mig också. Båda var vi på jobbet så samtalet avslutades snabbt, men resten av dagen gick jag och sjöng för mig själv.

Veckan därpå inföll en långhelg, och vi hade vår andra dejt. Jag kom till Hans på onsdagskvällen, solen sken och det var ganska varmt. Hans frågade om jag ville ha en kopp te. Vi satt bredvid varandra på trappan , Hans lade armen om mina axlar och kramade mig ömt. Mitt hjärta började slå hårdare, det susade i öronen, saven rann till och jag tänkte: ”Vi kommer att ha sex!”

Jag behövde inte vänta länge. Vi gick in och jag såg mig om i huset, när jag stod i dörren och tittade in i ett rum kände jag hans händer som började massera mina axlar, jag suckade och njöt. Vilka sköna, starka händer, de ville jag känna mer av. Efter en stund lade han armarna om mig och kramade mig bakifrån, så vände ha mig om och tittade mig djupt i ögonen. Så lutade han sig fram. ”Nu kysser han mig!” hann jag precis tänka innan våra läppar möttes i en försiktig puss, så ännu en som snart övergick i en kyss. Jag öppnar munnen och möter hans tunga, först trevande, sedan allt ivrigare. Våra tungor brottas, han kramar mig hårt, kyssen blir allt mer krävande, jag känner hans hårda kön mot mitt genom jeansen och undslipper mig ett stön. Vi andas allt hetsigare, så för han in ett lår mellan mina ben, hans händer smeker min bakdel samtidigt som han trycker mig hårt mot sitt lår, hans kuk mot min höft. Mina händer hjälper ivrigt till medan jag för första gången får smeka hans vackra muskulösa bak. När han kysser mig på halsen ryser jag till och gnyr okontrollerat. Hans läppar känns överallt fast de egentligen bara berör min hals, jag känner deras beröring på mina bröstvårtor över hela min hud och i fittan. På mig har jag en blus som Hans nu knäpper upp ett par knappar i, han hasar ner blusen över ena axeln och biter mig från halsen och ut. Nu var jag så blöt att jag var säker på att det kunde kännas utanpå jeansen.

-Kom! säger han , tar min hand och leder mig på darriga ben in i sovrummet. Där klär han av mig plagg för plagg tills jag står i bara trosorna . Han tar ett steg tillbaka. -Vad vacker du är, säger han , och böjer sig fram och kysser mina styva bröstvårtor. Det kittlar i hela kroppen och jag stönar högt. Han för mig ner på sängen, tar av sina egna kläder utom kalsongerna som putar av ett kraftigt stånd. Jag får se hans vackra muskulösa kropp och hans lilla mage, innan han läger sig ner bredvid mig, vänder sig mot mig och vi möts i en het kyss hud mot hud, medan våra händer smeker varandras ryggar. Hans ena hand smyger sig till mitt bröst, ett finger cirklar vårtan, så nyper han till och all luft går ur mig i en häftig suck. Vi andas båda hetsigt nu. Han kysser mig på halsen, axlarna och brösten medan den andra handen smeker min mage och sakta letar sig ner mot trosorna. Så drar han med ett finger längs troskanten och kupar handen om mitt venusberg, masserande. Sen ett finger längs min skåra, han känner fukten och värmen, mina trosor dryper nu och jag trycker mitt sköte mot hans finger. Han för handen under mina trosor, fingret är åter där, glider mellan mina våta läppar, snuddar min klitoris, dyker in och hämtar mera fukt, smeker, halkar runt i min fitta, runt min klitoris.

-Får jag kyssa dig? frågar han. Jag förmår bara nicka till svar. Han sätter sig upp och drar ner mina trosor, sätter sig mellan mina ben, drar med ett finger ner för mina ljumskar och tittar på mitt lätt friserade kön, så böjer han sig fram, låter tungan glida längs mina ljumskar, kysser hårt mitt blygdben med underläppen precis på kanten av mitt sköte. Sen känner jag hans tunga försiktigt, trevande på min svällda klitoris, han slickar allt häftigare, kysser mig medan tungan spelar och jag kommer i en första orgasm, går upp i brygga och orgasmens vågor slänger min kropp hit och dit. Jag känner hur han griper tag om mina skinkor och fortsätter att girigt kyssa mig, suger in min klitoris mellan läpparna som kniper om den medan tungan leker på toppen. Den första orgasmen hinner inte ebba ut förrän nästa ändå kraftigare skakar min kropp och jag skriker högt i vällust. Han håller mig i ett hårt grepp och fortsätter att kyssa och slicka mig medan lusten går i allt häftigare vågor genom min kropp, först när jag lugnat mig något sätter han sig upp och tittar lyckligt i mina ögon. –Åhh Gud vad skönt! suckar jag.

Han makar sig närmare på huk, lyfter mig och låter sin kuk glida längs min savande fitta, så för han in den med ett stön, alltjämt på huk, sakta bit för bit glider den mellan mina blöta blygdläppar. Han känns stor i mig. Jag känner hur blodet pulserar varmt i mig när han långsamt börjar stöta i mig med långa tag och sänder vågor av värme genom min kropp, glider mot slidans framkant, mina höfter arbetar av sig själv, möter honom så att han hela tiden träffar där det är som skönast, gång på gång kittlar han min G-punkt tills lusten åter går i vågor genom min kropp och mitt sköte kramar rytmiskt om hans grova sköna lem. Han lägger sig tungt över mig, naglar mig mot sängen, stöter hårdare och snabbare i mig, jag hör hans lust när han andas allt tyngre och hetsigare, på väg. Jag manar honom med mina händer på hans bak, juckar emot med benen om hans midja, och han kommer med ett högljutt vrål, stöter hårt, krampande och jag känner hur han tömmer kaskad efter kaskad långt in i mig. Så med en sista suck stillnar han och jag smeker tacksamt hans hår medan vår andning lugnar sig.

Efter en stund pussar han mig och lägger sig bredvid. –Du är underbar! Jag älskar din lust! säger han och vi ser på varandra fulla av kärlek. –Är du hungrig? maten är nog färdig! skrattar han. Han reser sig och går iväg med orden –Vänta här! Sedan sitter vi nakna i sängen och äter den ljuvligaste cæur de filet med grönsaker, gräddsås, klyftpotatis och rött vin till det. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag känner hur jag fylls av ömhet och kärlek till denna man. Jag vill ha mer av honom, jag vill ha honom bredvid mig alltid. Jag älskar honom på ett sätt som jag aldrig har känt förut, det handlar inte om den underbara sex jag just har upplevt, det handlar inte om att jag vill äga honom. Det handlar på något sätt om en stor tacksamhet att just han är han, precis som han är, oavsett hur han är. Så klart har han baksidor han som alla andra, sidor som jag ännu ej fått se, så klart vill jag uppleva mera underbar sex med honom, så klart älskar jag hans generositet både i älskogen och annars, hans öppenhet och ärlighet, humorn, glädjen och närvaron. men det är mera som en känsla som jag känner inför mina barn, fast till en annan vuxen människa, den där känslan av att han är bra precis som han är, glädjen att han finns i mitt liv.

När vi ätit färdigt ligger vi och pratar om detta medan jag leker med fingrarna i håret på hans bröst. Jag böjer mig fram och kysser hans bröstvårtor, han stönar till när jag biter lätt, mina händer smeker hans muskulösa bröstkorg och magen, jag kupar min ena hand om hans kuk och känner hur den växer medan hans andhämtning blir tyngre. Jag kysser mig ner längs hans mage, låter mina naglar riva hans lår, kysser honom i ljumsken, på låren och slickar hans pung. Han stönar vällustigt och andas tungt. Jag greppar hans åter hårda stånd, så vacker den är, grov med svällande ådror, ganska lång men inte för lång, det grova skaftet smalnade något på vägen mot det stora blålila plommonliknande ollonet. Jag placerar en puss på ollonet, börjar slicka runt ollonet och ända ner till roten, suger in den ena testikeln i munnen, låter sedan tungan åter vända uppåt längs undersidan, upp till spetsen där en liten droppe glittrar. Hans gnyr lustfyllt under min behandling, då jag låter mina läppar omsluta hans ollon börjar han få svårt att ligga stilla. Jag suger på toppen samtidigt som jag låter tungan spela över den. Han är stenhård nu och jag slukar mer av lemmen, långsamt rör jag läpparna upp och ner över kuken, samtidigt som jag slickar och suger. Han stönar i takt med mina rörelser, möter mig försiktigt. Jag hör ganska snart att han närmar sig, men vill dra ut på det så jag tar en liten paus , sätter mig upp och tittar lyckligt in i hans ögon. Han ser nästan lite frånvarande ut men ler nöjt –Wow vad skön du är! utbrister han. –Det kommer mera, ler jag tillbaka, samtidigt som jag smeker hans lår med fasta rörelser, jag vill ju lugna ner honom lite, inte kittla. När han åter börjar andas lugnare lättar jag på trycket och smeker med händer som bara snuddar låren och varje gång jag närmar mig ljumskarna flämtar han till. Så böjer jag mig fram, börjar åter slicka pungen, nafsar försiktigt vid roten på hans kön, arbetar mig uppåt med tungan för att landa vid kanten av ollonet, där slickar och leker jag med tungspetsen. Sedan tar jag honom i munnen igen, suger kuken in och ut i långsamma rörelser, jag hör hans lust och jag njuter av den. Lika härligt som att ha det skönt själv är det att göra det skönt för honom. Han andas häftigare nu och jag suger på hans ollon, låter mina läppar glida fram och tillbaka över kanten samtidigt som jag kramar skaftet med ena handen låter jag den andra handens naglar rispa hans pung och han vrålar åter ut sin orgasm. Han sprutar i min mun med långa stön, jag sväljer och suger, sväljer och suger, fortsätter att glida med munnen över hans ollon, han stönar, är så känslig nu. Jag lägger mig bredvid och låter honom smaka sin egen säd i en lång djup kyss.

Jag ligger med huvudet på hans axel ,vi är bådas behagligt avslappnade. Vi ligger tysta en lång stund, känner varandras närhet, känner hur luften kring oss är behagligt tjock av glädje och värme. Gemenskap. Kärlek! Det finns inga tankar, inga ord, bara en massa varma känslor som omsluter oss, vi andas i takt, utan att anstränga oss för att göra det, vi har blivit som en individ, med samma hjärtslag, samma andning. Efter en stund frågar han om jag vill ha jordgubbar och glass. Vi äter gemensamt ur skålarna , matar varandra. När jordgubbarna är slut lägger jag mig ner igen, ser på honom med kärleksfull blick. Det finns lite glass kvar, han tar en sked i munnen, böjer sig fram och kysser mitt ena bröst med kalla läppar, låter tungan spela över bröstvårtan, jag stönar och känner hur alla hårstrån på min kropp reser sig. Han tar en ny sked och kysser det andra bröstet, ilningar drar i vågor genom hela min kropp och strålar samman i mitt sköte, och jag hör hur hans andhämtning blir tyngre i takt med min. Gud så skönt och nästan smärtsamt att känna kylan mot bröstvårtan! Ännu en sked glass och han kysser mitt armveck, kittlar mig med sin kalla tunga, och hela min kropp ryser behagligt, åter till brösten. Mina bröst känns som de sväller, bröstvårtorna är stenhårda och superkänsliga. Sen ger han min fitta samma uppmärksamhet, jag skriker högt när hans kalla läppar kysser min klitoris, en kall tunga kommer in i mig och det bränner otroligt skönt. Efter bara en liten stund kommer jag i en otrolig långdragen orgasm som får det att svartna för mina ögon en stund medan den kalla tungan fortsätter att slicka min styva klitoris.

När orgasmen ebbat ut för han in sin varma hårda lem i mitt sköte jag känner hur den tänjer ut mig och fyller mig helt, han lyfter mig upp så jag sitter i hans knä, vi sitter stilla i en nära varm kram, det känns som han växer i mig medan min fitta kramar honom allt hårdare, så börjar vi röra försiktigt på oss, mitt sköte kramar hans stånd medan vi rör oss med små rörelser fortfarande omslingrade. Det känns så lugnt, så varmt och kärleksfullt. Vi andas i takt i en stilla lust, kysser varandra i en lång djup kyss medan vi juckar häftigare, lusten växer, mitt sköte tuggar hungrigt på hans grova hårda kuk. Han lägger sig bakåt så jag sitter ovanpå, rider honom långsamt och kramar honom hårt med fittan. Vi möter lusten i varandras ögon. Otroligt upphetsande att mötas i lusten med vidöppna ögon. Jag rider honom snabbare, rullar omedvetet med höfterna så att han känns så mycket som möjligt, lutar mig framåt så han kommer åt mina bröst. När han nyper mina bröstvårtor exploderar hela värden, jag skriker rätt ut medan blodet rusar hett genom kroppen, det susar i mina öron och från skötet pulserar vågor av värme genom hela kroppen, jag får kämpa för att hålla kvar hans blick och känner hur han stöter i mig ett par gånger innan han åter kommer i mig utan att vika med blicken. Vi är ett på all plan, det finns inget annat än vår lust och vår kärlek som möts i våra ögon. Då bådas orgasmer ebbat ut faller jag över honom, och med hans armar om mig somnar vi snart tryggt.

Vi tillbringade hela helgen så här i hans säng med massor av skön älskog, utforskande varandras kroppar och lust, sov några timmar då och då för att sedan prata, eller bara ligga tysta och njuta av varandras närhet och kärlek, sen älska igen. Vi lämnade sängen enbart för toalettbesök och för att hämta mat som vi åt i sängen. På söndag eftermiddag reste jag mig på darriga ben och med ömmande sköte. Uppfylld av lycka, kärlek och gemenskap körde jag hem, Jag stannade för att tanka och jag såg på alla med vår kärlek som uppfyllde mig helt, och alla tycktes älska mig.

Varför måste vi vara så duktiga jämt?

Jag hörde igår om en undersökning om tiden det tog för hjärtinfarktpatienter att komma till vården (avgörande för den bestående skadans storlek är att man kommer under vård snabbt, helst inom en timme eller två). Det visade sig att de flesta patienter var för upptagna för att söka vård i tid. Männen gjorde färdigt golfrundan, mötet eller det jobb som de höll på med, medan många kvinnor först fixade hemma, duschade och gjorde sig fina! Varför undrar jag, varför är det så viktigt att se bra och fräsch ut när man ska ska söka vård för att man är sjuk?

För flera år sedan bröt jag benet på jobbet. Min första fundering då var, hur ska vi få hem bilen? Jag hade plockat upp min kollega på vår gemensamma mötesplats långt hemifrån oss båda. Jag insåg så klart att jag behövde komma under vård, men jag försökte faktiskt att köra bilen därifrån för att vi skulle få hem båda bilarna. Så klart gick det inte.

Ett drygt dygn senare satt jag med gipsat ben ensam i ett insnöat hus. Då strömmen gick så hoppade jag med kryckor ut till vedskjulet för att hämta ved till kaminen. Jag fick inte med mig mer än ett par vedbitar åt gången i den kasse som jag lyckades få med mig, så jag fick ta turen ut ganska många gånger och ofta. Varför gjorde jag det? Varför bad jag inte vänner att komma och ta in ett par korgar ved så jag klarade mig några dagar? Dock blev jag tvungen att be om hjälp med att handla mat de första veckorna, men så fort jag fick stödja på benet satte jag mig i bilen med gipsat ben och körde ner till affären själv. Varför? Vännerna fanns där och hade gärna ställt upp och handlat några veckor till.

Jag ser sjukdomar och liknande som gåvor, det är något livet försöker säga oss. Jag insåg ganska snabbt när jag satt där ensam med mitt gipsade ben vad livet ville lära mig. Jag kände mig värdelös och deprimerad. Jag hade hängt upp Hela mitt Värde på att vara duktig och prestera. Hela mitt värde fanns på jobbet som jag nu inte kunde sköta. Jag var totalt utifrånstyrd, för att vara någon så måste jag prestera något som kunde rendera mig uppskattning, men hur mycket jag än presterade så var jag aldrig nöjd själv, för jag såg mig som en fejk eftersom jag inte kände mig värdefull inombords. Detta orsakade en enorm stress och prestationsångest vilket i sin tur ledde till tanklöshet i jobbet som renderade mig mitt benbrott.

En kollega till mig fick borelia. Borelia kan ge många underliga diffusa symtom. Det som fick honom att söka läkare var att han upplevde att han inte fick luft, inte kunde andas. Kollegan var runt 65 men levde ett aktivt liv med mycket fysisk ansträngning, så de prover som togs visade på en kondition likt en 30-åring. Kollegan skickades hem utan åtgärd och med upplevelsen att de trodde att han fejkade. Och hur skulle de veta att en pigg och fräsch man var sjuk? Det yttre intrycket stämde inte med orden om att inte få luft som kom från hans mun.

Det jag vill säga med detta är att jag tror att vi för att kunna ta emot de gåvor som sjukdomarna vill ge oss måste lyssna på dem. Framför allt så tror jag att det är viktigt att vi lyssnar inåt och litar på den upplevelse som vi har i stället för att sträva efter någon sorts yttre bekräftelse. Vi behöver inte vara duktiga och få uppskattning jämt, det är inte där vi har vårt värde. Vårt värde måste vi finna inom oss! Då duger det inte att inte värdera vår inre upplevelse.

Vi lever i ett samhälle där vi har ett socialt skyddsnät (om än det blir allt sämre). Vi har rätt till hjälp när vi behöver det. De flesta av oss har åtminstone någon vän som gärna ställer upp och hjälper oss när vi behöver det, liksom vi skulle göra för dem. Men det duger inte att sitta sminkad och fräsch med ett leende på läpparna och säga "jag mår verkligen skit", då fejkar vi vårt yttre och upplevs som en fejk.

Trygghetsfreaks

Vår längtan efter trygghet är kanske det som leder till mest otrygghet

Vi söker trygghet i alla sammanhang i Livet.

Vi vill ha en trygg ekonomi, och i förlängningen betyder det att vi lever över våra tillgångar och fördärvar jordens resurser.
Vi vill ha trygga relationer, och det betyder att vi sätter upp regler och begränsningar för både varandra och Kärleken.
Vi vill vara trygga i vårt land, därför bygger vi upp arméer och rustar så att vi många gånger om kan ta kål på allt liv på jorden.
Vi vill ha en trygg inkomst, vilket innebär att vi ofta arbetar på en arbetsplats som är kvävande eller där vi inte har resurser att utföra ett tillfredsställande arbete.

Allt detta hindrar oss att leva fullt ut.

Vad är trygghet egentligen? Finns den?

Vi vet inget om morgondagen.

En bekant till mig, egenföretagare jobbade mer än 40 timmar i veckan hans fru jobbade likaså, allt för att trygga ålderdomen och kunna resa och ha det bra när de blev pensionärer, men kort innan det var dags för pensionen fick frun en stroke och blev sittande i en rullstol utan att kunna tala.

För några år sedan var jag och köpte julklapp till grabben, på vägen hem var jag 20 sekunder från att hamna under en vältande långtradare. Praktiskt taget varje dag tillbringar jag 2 timmar på vägarna det kan hända igen när som helst, men då kanske jag inte har marginalerna på min sida.

Varje år gifter sig ca 90 000 svenskar och lovar att älska varandra i nöd och lust nästan hälften så många skiljer sig varje år. Relationen fungerade inte. Många andra fortsätter att leva i en dåligt fungerande relation, och hindrar varandra därmed att bli lyckliga

Vi utbildar oss för att få en trygg framtid, men idag är ca 7% av den arbetsföra befolkningen arbetslös

Det verkar uppenbart att det finns ingen trygghet att finna utom den som vi kan finna inom oss när vi litar på att Livet alltid ger oss Allt vi behöver

Dyrkan och domar

Jag förespråkar visserligen att vara i det som är och att acceptera det som är utan att måla över och "lura"sig själv att må bättre än man gör. Men ibland ser man människor som "dyrkar" sin låga självkänsla eller sitt självförakt, de gör sig till offer för sitt förflutna och dömer konstant sig själv som en dålig människa, bara för ett misstag som de gjort för flera år sedan. Det är inte att vara i det som är, det är att dyrka de jobbiga känslorna.

När man konstant säger till sig själv och vem som vill höra på "Jag är en dålig människa" 20 ggr om dagen, då finns det inte längre plats för några andra tankar, vi hamnar i en nedåtgående spiral och mår allt sämre och sämre. Föreställ dig att du varje dag går till jobbet och får höra arbetskamraterna säga "Du är kass" 20 ggr om dagen. Hur tror du att du skulle må? Tror du att du skulle kunna göra ett bra jobb? Så klart inte.

När vi oavbrutet matar vårt undermedvetna med sådana tankar så blir det en självuppfyllande profetia, helt enkelt därför att vi fungerar så. Våra tankar har stor inverkan på vår hormonella balans. Tänker vi "positiva" tankar så fylls kroppen av signalsubstanser som får oss att må bra och bli på bättre humör (det är samma substanser som finns i lyckopiller), och omvänt så blockeras dessa signalsubstanserna om vi matar oss med "negativa" tankar.

Det må vara sant att vi mår dåligt ibland och det är helt normalt att göra det och absolut inget vi bör undvika eller fly ifrån. Men när vi fastnar i det negativa så måste vi ta tag i rodret och göra något åt det. Även om vi mår dåligt ibland så är det inte sant att "Allt är kass" eller att "Livet är hopplöst" Allt är inte kass, och Livet är inte hopplöst, att påstå det  är lika relevant som att säga "Nu är det kört" varje gång det blir höst och löven faller från träden. Livet är förändring och efter höst och vinter kommer alltid vår, liksom regn följs av solsken och en deppig period följs av perioder då vi är på bättre humör.

Det finns massor av positiva saker runt oss även när allt känns kass och hopplöst. Vi lever i ett rikt land, vi vaknade i morse, solen skiner kanske, vi har mat och kläder, vi mår kanske lite bättre än igår. osv. Det finns alltid något positivt om vi tittar oss omkring, och just det är ett bra första steg att ta om vi vill vända den nedåtgående spiralen, att söka efter saker som vi kan vara tacksamma för. Det är inte lätt, det kräver en viss beslutsamhet, men när vi gör det så börjar åter de goa signalsubstanserna som får oss att må bättre att fylla kroppen och sakta men säkert går vi en ljusare tid tillmötes.

Måhända så har vi gjort ett misstag en gång, det gör vi alla, är det ett stort misstag kanske vi t o m blir dömda och straffade för det. Men när straffet är avtjänat så kan vi aldrig dömas för samma misstag igen. Den som har avtjänat sitt straff ses juridiskt åter som utan skuld. Men när det gäller våra egna domar av oss själv och varandra så ser det ibland annorlunda ut, vi fortsätter att straffa oss dag efter dag och år efter år. När har vi sonat vårt misstag? En mördare i detta land kanske får ett livstidsstraff vilket innebär minst 10 år och kanske det dubbla. Hur länge har du straffat dig själv för ditt misstag? och hur stort är misstaget i förhållande till de brott som livstidsstraff kan utdömas för? Är det rimligt att du fortfarande straffar dig själv? Gör det dig till en bättre människa? Får det dig att må bra? Gör det misstaget ogjort?

I naturen som vi är en del av  finns det ingen som är kass och inga misstag. Det är bara åsikter, alla är bra precis som de är och misstagen är enbart lärdomar som gör det lättare för oss att göra bättre nästa gång.

Straff och belöning (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Ska det vara stressfyllt

att ta det lugnt?

Ska det skapa panik och ångest

att göra ingenting?

Ska det fylla mig med skuld och skam

över min egen "oduglighet"

att bara vara i mig själv,

i mina tankar

i min kropp

i min upplevelse av att vara människa?

Jag sänder osynliga budskap till min kropp att bli sjuk

för att rättfärdiga för mitt skuldfyllda inre

att jag har rätt att finnas

bara för att jag finns

Att jag har rätt att njuta

bara för att jag lever

Att jag har rätt att sitta tyst

i min egen stillhet

utan att göra allt det som andra människor kallar för nytta

utan att springa tillsammans med de andra

i dessa vansinnets ekorrhjul

Jag ger min kropp kommandot att sluta fungera

för att rättfärdiga för mitt själv och alla andra

Att jag har rätt att sova hela dagen

Att jag har rätt att strunta i disken

Att jag har rätt att ligga och titta i taket hur länge jag vill...

Straff och belöning?

Behöver jag förtjäna belöningen av lugn och ro?

Behöver jag vara duktig och duglig för att få vila?

Eller kan det vara så att lugn och ro är min födslorätt

att det är min medfödda rättighet att få njuta av allt jag ÄR

utan allt jag GÖR?

Får jag släppa denna projiceringens skugga nu?

Över all den otillräcklighet som omvärlden speglade i mig?

Får jag släppa denna självpåtagna plåga nu?

Över all den otillåtelse som omvärlden upplevde i sig?

Kan jag nu välja att varken straffa mig själv

eller att belöna mig själv?

Kan jag nu välja att varken "piska mig själv" av dåligt samvete

eller att "unna mig själv" för att rättfärdiga mitt lidande?

Livet är varken ett straff eller en belöning

Livet bara är

Jag är

Jag finns för att jag finns

Och jag är tillåten att vara

utan att göra

Jag är tillåten att njuta

utan motprestation

Hur kunde jag glömma detta enkla och självklara?

Att jag är tillåten att leva lika fri

som jag föddes hit för att vara...

[Sanna Nova Emilia]

Ändra eller Förändras

"Vi väljer inte alltid hur vi Har det, men hur vi Tar det är alltid vårt ansvar."

"En av meningarna med Livet är att må så bra som möjligt."

"Älska dig själv som din nästa, för först då förmår du älska någon annan."

"Hur vi mår beror på vad vi tänker om det vi upplever, vi kan alltid välja en annan tanke som gagnar oss bättre."

"Tänk positivt!"

"Välj tacksamhet!"

"Allt som händer mig medför en gåva till mig."

Osv.

Orden är mina egna eller lånade, och jag Vet att de fungerar. Vi kan själva välja vad vi vill uppleva. Vi kan själva välja hur vi vill må. Är vi ledsna så kan vi välja att flytta fokus till något positivt. Gör någon oss arg så kan vi välja att inte ta det personligt. Vi kan bestämma oss för att tänka på ett visst sätt i varje möte och genast blir både vi och mötet annorlunda.

Hur ska jag bete mig för att bli en "bra" människa? Hur ska jag tänka för att må bra? Hur ska jag tänka för att bli frisk eller slippa mina symtom? hur ska jag tänka för att bli rik?

Vi skapar vår verklighet, ofrånkomligen, vare sig vi vet det eller ej. Alla våra utsagor om vem vi är, om hur verkligheten ser ut etc, skapar vår upplevelse av verkligheten vare sig vi vill det eller ej. Vi kan välja att skapa medvetet eller omedvetet, valet är vårt.

Allt detta handlar om att kontrollera verkligheten, våra känslor och vem vi är. Men varför ska vi göra det? Klarar sig inte verkligheten utan vår hjälp? Är inte alla våra känslor bra? Och framförallt, är det något "fel" på den vi är? Tror vi verkligen att vi kan räkna ut något bättre än Livet självt? Tror vi att något kan vara annat än perfekt precis som det är? Kan vi inte lita på att Livet sköter sig självt på det allra bästa sättet? Livet har funnits i miljontals år innan människan kom in på scenen i den senaste akten, och det vekar ha gått utmärkt innan vi dök upp.

Nu säger jag inte att vi inte ska reagera på orättvisor, miljöhot och annat som kommer i vår väg, men frågan är väl inte om vi SKA reagera eller inte utan OM vi reagerar. Frågan är väl inte heller vem vi VILL vara, utan vem vi ÄR!

Vi kan inte ändra på någonting, någon eller oss själva, men vi kan förändras.

Talgoxens sång

Det är den 11 december

solen lyser lågt

på en molnig himmel

vinden har avtagit

och ute hörs talgoxarnas sång

"Kom-mer Vår, Kom-mer Vår"

Jag har varit

desillusionerad en tid

Allt runt omkring mig

har känts som en fejk

Nyheterna rapporterar

om en låtsasvärld

som går i kvav

Jag själv

har känts som en fejk

Det som jag tror på

verkar ouppnåeligt

Den jag Är

verkar omöjlig

för mig att vara

Så meningslöst allt

hopplöst

Men ute sjunger talgoxen igen

"Kom-mer Vår, Kom-mer Vår"

oavsett hur det verkar

oavsett vad förnuftet säger

så finns det inget val

annat än att hoppas

och fortsätta tro på

mig själv

och mina drömmar

Fortsätta stå upp

för det jag tror på

Fortsätta lita på mig Själv
och tidens växlingar

Transcendens

"Jorden är ett litet rum
Och människans själ
Är lika stor som Universum"
[fritt efter Eva Dahlgren]

Föreställ dig att du åker ut i rymden

Och ser på jorden som ett litet klot.

Så mycket enklare då

Att se att vi alla är Ett

Varje dag

Sågar jag ner små träd och grenar

De landar på marken

Där börjar genast en process

Svampar och bakterier suger Liv

Av det som nyss var ett eget Liv

Många är de som deltar i festen

Insekter som äts av fåglar

Som i sin tur äts av andra djur

Som en dag faller döda till marken

Tillsammans med det

Som är kvar av träden

Blir de näring i myllan

Gräset växer av det

Som nyss var ett eget Liv

Lever sitt Liv

Hjorten äter gräset

Och skjuts sedan av jägaren

Sen suger han Liv

Av det som nyss var eget Liv

Jag böjer mig ner till marken

Ser en skalbagge som kryper där

Och jag vet

Att skalbaggen och jag är Ett

Samma Liv i skalbaggen och mig

I ett evigt kretslopp

Jag möter dig

Jag ser en människa

Precis som jag

Samma Liv i oss båda

Samtidigt ser jag

Den du ÄR

Och jag ser mera Jag

Ett med dig

Ett med skalbaggen

Ett med träden

Ett med Livet

Och ändå Jag

Det är dessa stunderna

Som gör Livet

Större

Som en famn att vila i

Det är skillnad på bekräftelse och Kärlek

Det är skillnad på bekräftelse och Kärlek

Ibland så tar barnet som inte kände sig Älskat över i mig
Han som bara blev bekräftad och sedd
För det han gjorde
Eller inte gjorde.

Då gör jag ingenting
Av längtan att känna mig Älskad
Oavsett.

Då skyr jag alla "måsten"
Allt som kan ge bekräftelse
För är det bara bekräftelse
Så kan det kvitta.

Ja jag vet att jag
"Måste"
Älska mig själv
För att kunna känna mig Älskad.

Men jag flyr också detta "måste".

Kanske Älskar jag mig själv
Mer än någonsin
När jag inte dömer mig själv
För att jag inte gör något.

Ett görande ger bekräftelse
Likt ett arbete ger lön.

Kärlek renderas av ett Varande.

Kärlek ÄR ett Varande!

Vårt fria val

Vi har ett fritt val. Vi kan välja vad vi ska göra, vi kan välja våra tankar, och därmed indirekt även våra känslor. Men vi kan inte välja vem vi ÄR! Vi ÄR en del av den process som kallas Livet, och inget vi väljer.

Det viktigaste valet vi har är om vi ska vara inifrån- eller utifrån-styrda. Om vi låter våra tankar döma oss själva är vi paradoxalt nog utifrånstyrda. Om vi väljer att tänka ut  hur vi ska vara är vi faktiskt också utifrånstyrda. Om vi låter en chef, ekonomin, våra föräldrar, barn, vår partner eller en bok  styra hur vi  ska vara är vi utifrånstyrda. Om vi väljer att ta ansvar för andras känslor är vi utifrånstyrda. Om vi låter våra rädslor styra oss är vi utifrånstyrda.

Vårt intellekt har, som jag ser på det, till huvudsaklig uppgift att notera vad vi upplever. Det är även ett redskap som hjälper oss att hantera livet på gott och ont. Allting börjar med en tanke. Om jag väljer att "gå dit" så har det börjat med tanken att jag ska "gå dit". Om jag blir ledsen för något så är det en reaktion på en tanke om det jag upplever. Det kan t ex handla om tanken "jag får inte vara med" eller "jag duger inte".

Det är praktiskt taget omöjligt att stänga av våra tankar, men vi kan styra dem så de inte styr oss. För vårt intellekt har sina brister, det jämför hela tiden våra aktuella upplevelser med det som vi tidigare har upplevt, och är väldigt snabbt med att döma utifrån tidigare erfarenheter. Det är en bra funktion, när det gäller att reagera adekvat på ett farligt rovdjur på stenåldern. Men det är inte lika funktionellt att känna sig utanför eller avvisad för att någon väljer att umgås med någon annan än oss, i nittionio fall av hundra kan vi vara säkra på att valet inte har ett dugg med oss att göra, det handlar inte om att välja bort oss det handlar om att välja någon annan, men vårt intellekt känner igen det från en tidigare erfarenhet där vi känt oss bortvalda.

Därför kan det vara bra att styra våra tankar, och välja att inte ta någonting personligt. Och om vi väljer att inte ta något personligt då behöver vi inte heller fundera ut hur vi ska vara eller hur vi ska agera, eftersom andras reaktioner faktiskt inte handlar om oss utan om dem själva. Men om vi väljer att styra våra tankar bort från den tanke som i oss själva ger upphov till en "oönskad" reaktion som t ex ledsnaden ovan så händer också något annat, vi berövar oss själva ett annat av de verktyg vi har att hantera livet med, nämligen våra känslor.

Känslorna är det "mätinstrument" vi har som talar om hur mycket vi styrs inifrån eller utifrån, eller med andra ord så säger de oss hur närma oss själva vi är. Ledsnaden i exemplet handlar egentligen inte om att vi är bortvalda till förmån för någon annan, utan det handlar troligen om en gammal ledsnad från ett tidigare tillfälle då vi fick lära oss att välja bort oss själva, vi blev avvisade för att vi var den vi VAR. Nekar vi oss den ledsnaden så förlorar vi också kontakten med det minnet som är upphovet till vår nuvarande reaktion och därmed nekar vi oss också kontakten med den vi ÄR. Vi gömmer undan "problemet" och väljer än en gång att styras utifrån.

Om vi vill välja att styras inifrån så måste vi acceptera oss själva precis som vi är, med alla de reaktioner och känslor som dyker upp i livet. vår uppgift är bara att acceptera och notera "jaha nu upplever jag detta". Vi måste agera utifrån vår Genuina Vilja i stället för utifrån vad vi tänker och känner eller utifrån andras reaktioner på den vi ÄR.