Ensamhet (av Anki Sehlstedt)

Texten lånad av Anki Sehlstedt

Jag är rädd för min ensamhet!

Så var det sagt och ingen återvändo finns. Bara en blekhet naken förtröstan i att kanske bli förstådd.

Du frågar;

Varför är du så återhållsamt hemlighetsfull med dina texter?

Jag svarar;

Där är min ensamhet naken och där blir den bekräftad inför mina nakna ögon.

Du säger;

Du kan väl inte vara ensam. Hela din tillvaro är fylld av tider att passa, barnens kärlek och vänners omtanke.

Jag frågar;

Har du rest i de ensammas landskap någon gång? Det ligger där orden inte finns och dess vägar är steniga och uttorkade. När man går där gör det ont i fötterna och smärtan fortplantar sig i hela kroppen. På båda sidor om vägen stupar branterna rakt ner i avgrundsdjupa schakt.Ett enda felsteg blir ödesdigert!

Människor kan inte bota min ensamhet, den är inte av den sorten som går att fylla ut med någon eller något.Men den är min läromästare och vägleder min arma själ till stillhet och ro.

Det är detta som är det högsta- detta att bli vän med sin ensamhet! och jag älskar att öva!

[Anki Sehlstedt]