I kanske mer än ett år har jag mått väldigt Bra men mitt driv har saknats. Det har inte funnits något framför mig, inget som jag Längtat till.
Inget har jag tagit mig för och livet har varit ganska trist trots att jag mått Bra. Det enda som lockat något och ibland Lyst upp tillvaron har varit då jag varit social och träffat Vänner.
Så kom sommaren och jag återfann min gamla Dröm om ett enkelt oberoende Liv som jag så småningom började förverkliga.
I samma veva dök en Underbar Kvinna upp i mitt Liv och vann mitt Hjärta.
Under min "gråa" tid gjorde jag inget mer än det jag "måste", allt sköt jag på till sista stund. Det var som jag ändå genom den stress som detta ibland gav upphov till ville känna att jag levde.
Nu har jag två Kärlekar som jag egentligen vill ägna all min tid och paradoxalt nog innebär det att jag ägnar mycket mer tid åt mina andra "måsten" också. Det går inte längre att skjuta upp saker till sista stund för då gör de mig ofri och hindrar mig från att planera min tid så att den så mycket som möjligt kan ägnas åt mina Kärlekar.
Jag vet inte vad jag vill säga med detta mer än att det är så och att vi behöver Drömmar och Mål för att Leva.
Jag vet inte om jag kommer att gå på glöden nästa glödvandring jag håller, jag vet inte om någon kommer att gå på glöden. Det är inte viktigt. det viktiga är att vi lyssnar på oss själva och är sanna mot vårt hjärta. Glödvandringen är en metafor för Livet: Är du sann mot dig själv så är praktiskt taget allt möjligt, är du det inte så riskerar du att göra dig illa. Vi ser det i inte minst i arbetslivet idag, folk får fler och fler uppgifter att klara ut på färre och färre personal. Man känner att nu är det nog nu klarar vi det inte längre, men man sätter inte ner foten utan kör på ändå och efter några månader blir man utbränd. Vem har ansvaret och makten över ditt Liv? Är du en sådan som gör saker för andra men glömmer bort dig själv? Är du en sådan som skulle vilja ta några danssteg på gatan bara för att, men låter bli för vad ska folk tro? Är du en sådan som håller inne med din ilska, glädje eller sorg, för att ta hand om andra människors känslor? Är du en sådan som drömmer om ett annat liv men stannar kvar i det trista grå som inte ger dig något för att du inte vågar ta steget? Kanske längtar du efter att träffa en vän idag men låter bli att höra av dig för du vill inte störa? Låter du bli att titta in på en kopp kaffe hos en nyfunnen bekant för att din partner är svartsjuk? Då har du abdikerat! Då är du inte Kungen eller Drottningen i ditt Liv! Då är du bara en undersåte som lämnat över makten över ditt Liv till någon annan! Och vem är DU då? Finns du överhuvud taget? Vi föds med Känslor, vi föds med Längtan. Det är våra kännslor som får oss att känna oss Levande, det är vår Längtan som är VI, som skiljer oss från alla andra. Jag tror att vi kom hit för att Uppleva Livet på just vårt sätt, som den Vi är ämnade att vara med våra Känslor och vår Längtan. Om vi inte gör det då förfelar vi vår uppgift. Då har vi abdikerat från Livet. Vad är det som hindrar oss att vara Kungar och Drottningar över våra Känslor och vår Längtan? Vad är det som hindrar oss att ta makten över vårt Liv? Jo det är Rädslor! Rädslor för att vara utanför och övergivna, rädslor för att inte bli omtyckta och godkända av andra, rädslor för att förlora vårt jobb, rädslor för att misslyckas eller bli utskrattade.... Men det spelar ingen roll om allt detta sker för om vi inte är Sanna mot oss själva så finns vi inte, då har vi abdikerat från vårt Liv! Vi måste sluta att vara rädda för vår rädsla och börja ta ansvar för vårt Liv. Vi måste bli Kungen och Drottningen i vårt Liv. Vi har fått våra ögon att se med, våra fötter att gå med, och våra Känslor att känna med. Våra Känslor är lika viktiga redskap i Livet som fötterna eller ögonen annars skulle de inte funnits. Våra Känslor är våra vänner, och vi behöver bli vän med dem.
För att bli vän med våra känslor måste vi veta deras uppgift, så här ser jag på våra känslor:
Sorgen är lösningen på det olösliga, när någon eller något som är viktigt för oss försvinner för gott ur vårt liv då måste vi sörja, gör vi inte det så tvingas vi att stängas av våra känslor och kan inte heller ha kvar de goda minnena. Beklaga aldrig sorgen, beklaga hellre förlusten, Sorgen är viktig utan den kan vi inte stanna kvar i Kärleken. Är vi rädda för sorgen så kommer vi att anpassa bort oss själva för att vara andra till lags så de inte överger oss.
Ilskan har till uppgift att skydda vår integritet, när någon kliver på vår fot så ber vi hen vänligt men bestämt att kliva av, gör hen inte det då är det Ilskans uppgift att knuffa ner hen. Jag menar att vår ilska ska kunna döda om det behövs för att skydda oss själva eller en närstående, kan den det så kommer ingen att hota vår integritet för det känns, och vår ilska behöver aldrig vara våldsam utan "bara" Bestämd. Vi lär våra barn att inte slåss, men i stället borde vi lära dem att inte använda övervåld, annars blir de försvarslösa och kan aldrig bli Kungar och Drottningar över sitt Liv.
Glädjen har vi för att inspirera oss och för att veta vilken väg vi ska gå, väljer vi det som skänker oss glädje så kommer våra val att vara i samklang med vårt syfte i Livet.
Rädslan är som en varningsskylt i trafiken, den säger åt oss att ta det lugnt och se oss för, men den säger inte stopp. Rädslan är också som en påbudsskylt, en liten blå skylt med en pil som talar om vilken väg vi ska gå, för hade det inte varit viktigt för oss så hade vi inte varit rädda.
Bägarprinsen pratar om att Leva Livet, Här och Nu! Han låter Känslorna flöda igenom sig och tar dagen som den kommer. Han är trevlig att umgås med och Älskar alla. Tillsammans med honom får man sällan en tråkig stund, även om han har nästan lika nära till gråt som till skratt. Han säger åt oss att inte vara så stela och stängda, Livet är till för att Levas! Livet är till för att Kännas! Livet är till för att Upplevas! Han bekymrar sig inte för morgondagen, och även om pengar flödar ut lika snabbt som de kommer in, så ordnar det sig alltid, så varför bekymra sig?
Baksidan av BägarPrinsen, handlar om flyktiga känslor och om att ta alltför lätt på livet och andra människor. Kanske är han en relationsmissbrukare, som snabbt flammar upp, men som lika snabbt glömmer dig för någon annan. Kanske glömmer han bort att livet har en annan sida, en vardag, som visserligen kan vara fylld av glädje, men som kanske ändå kräver ett visst mått av anpassning för att fungera.
Till mina egna barn och alla andra vackra barn där ute i
världen, som just nu står inför ett nytt läsår med nya utmaningar. Må
ni alltid minnas och känna vari ert sanna värde består ♥
Mitt älskade barn…
Jag kommer aldrig att bry mig om vilka betyg du får, jag kommer
bara att bry mig om ifall du kände glädje under tiden då du lärde dig
dina nya kunskaper. Jag kommer aldrig att bry mig om vilken siffra du
bidrar till i statistiken. Jag kommer aldrig att bry mig om vilken
rangordnad plats du sätter Sverige på i den internationella jämförelsen
eller hur väl du anses kunna bidra till den globala konkurrensen. Jag
kommer aldrig att bry mig om hur systemet ser på dig, jag kommer bara
att bry mig om hur du ser på dig själv. Jag kommer bara att bry mig om
hur mycket av dig själv som du fick lov att uttrycka och lära känna
under tiden då du utforskade världen och påbörjade din vandring ut i
vuxenlivet.
Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållen självkänsla och
livsglädje, med förmågan att höra dina egna tankar ibland myllret av
tankar. Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållna drömmar och
tillit till livet och världen. Om du lyckas gå igenom dina skolår med
bibehållen tilltro till dig själv och andra människor, med bibehållen
nyfikenhet och entusiasm inför vad livet kan ge dig och inför vad du kan
bidra med till livet. Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållen
känsla för ditt oändliga värde som människa – med bibehållen kärlek och
empati för dig själv och andra – då har du gjort ett hästjobb mitt
älskade barn. Om du står där på din student (eller på någon annan plats
där du vill stå) med din integritet intakt, med ett ogrusat livsmod och
med din kreativa skaparkraft oförstörd, då har du åstadkommit mer än vad
någon någonsin kunnat förvänta sig av dig.
Om du står där i full kontakt med dina känslor, med full
förståelse och respekt för dina egna behov, om du står där den dagen med
dina vida vingar fullt utsträckta redo att ta emot världen och låta
världen ta emot dig. Redo att för första gången få följa din egen vilja,
tryggt förvissad om att var den än må leda dig så leder den dig rätt.
Om du står där den dagen med ett brinnande hjärta, fullt övertygad om
din förmåga att förverkliga dina drömmar. Då mitt älskade barn, så har
du åstadkommit mer än vad någon någonsin kunnat kräva av dig…
”Vem besitter förmågan att veta Vad som ryms i en ny individ? Och vem kan säga till nån annan hur lyckan ser ut Vem kan säga vad nån annan vill bli?
Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån Låt dina växter får leva där de trivs Lås inte in dina plantor i ett drivhus Låt de få slippa ett onaturligt liv Låt den du älskar få pröva sina vingar En dag så flyger din älskade rätt Vill du bli respekterad av din avbild Så får du visa din avbild respekt…”
Ikaros – Av Björn Afzelius
Med hopp om en mer kärleksfull och medmänsklig värld för våra barn…
Ännu ett solvarv är till ända, jordens norra halvklot vänder sig bort från solen, dagarna korta och kalla, naturen vilar. Nu vänder allting, ett nytt solvarv tar sin början, vår del av jorden börjar sin vandring mot solen och ljuset, dagarna blir längre och varmare igen. Naturen börjar åter så sakta förbereda sig för en ny vår. För mig är Midvintersolståndet den viktigaste Högtiden, det är tid för Vila och Reflektion, summering av det gångna året och nystart av det som komma skall. När jag gick in i det gågna året mådde jag väldigt bra, jag hade landat i en ny Trygghet i mig själv sedan en tid, jag Behövde inget. Men trots att jag mådde bättre än någonsin så var livet ganska trist och meningslöst för jag saknade Mål och Längtan. det fanns inget framför mig som jag strävade mot. Det mesta var "bara" Nu och Här, utan något förflutet eller någon framtid, ett i och för sig Gott tillstånd men tråkigt och tomt. Nog finns det fortfarande saker som jag behöver möta i mig själv, men de pockar sällan på uppmärksamhet. Då och då dyker de dock upp och leder till nya insikter. En viktig sådan insikt kom till mig i maj, jag insåg att jag är ett troll i människoskepnad, vilket innebär att jag bara behöver göra precis vad jag vill. Troll är ganska godmodiga varelser som lever Här och Nu, tillfreds med tillvaron som den kommer mot dem. Vi tar helt enkelt emot det som Livet ger, vare sig det är ett blåbär eller ett regnväder. Det gav mig också lättnad för något som följt mig genom Livet, en ovilja mot att städa och hålla ordning. åtföljt av skuld och skam. Troll lever under en gran eller i en hålighet i skogen , inte konstigt då att jag har svårt att hålla ett hus i skick, jag är helt enkelt inte skapt för en tillvaro i ett stort hus med en massa saker. Nu blev det så att jag började sträva efter enkelhet och anpassa mitt Liv efter min trollnatur, en enorm lättnad. Nu kan jag känna mig stolt att jag diskar en tallrik eller plockar undan i hallen. "Det är ju inte illa för ett troll!" sen får folk tycka vad de vill om min eventuellt bristande ordning för jag är ett troll =) Härmed återföddes också min Längtan efter ett enkelt boende i skogen och jag började förverkliga min gamla Dröm. Äntligen fick jag styrfart i mitt Liv och tillvaron är nu helt Fantastisk för nu sknar jag inget och att allt detta är Rätt för mig bekräftas av att Allt kommer min väg Enkelt och utan ansträngning =) Den känslan av att inte behöva något som jag hade vid solvarvets inledning innefattade även att jag inte kände någon längtan eller något behov av en Livskamrat i mitt Liv, jag hade aldeles nog av alla de Älskade Vännerna som finns i mitt Liv. Men på min födelsedag "kastade" en av dessa Vänner in mig på en singel-/dejding-sida och rakt i famnen på en kvinna som jag några dagar senare mötte. Vi attraherades av varandra och inledde en kort relation, men efter några veckor gjorde hon slut eftersom hon inte kände sig redo för en relation. För mig så kändes det rätt, hon var inte en kvinna som jag skulle kunna dela mitt liv med i det långa loppet. Dock fick vårt möte Längtan efter en Livskamrat att vakna i mig och under en tid var jag aktiv på ett par dejtingsidor. det resulterade i en ny vän och insikten att det faktiskt är väldigt få som jag egentligen skulle vilja Leva med. Jag släppte detta med Livskamrat. Nu hade jag börjat på min dröm om det Enkla Livet och tyckte mig inte ha tid med relationer, det fick komma när det var dax. Och dax visade det sig vara ganska snart. Via dejting sidan hade jag mött ännu en trevlig kvinna , vi sågs ibland i olika sammanhang och trivdes väl i varandras sällskap. Hon gav mig allt tydligare signaler som jag valde att nonchalera, jag hade ju inte tid med sånt, mitt fokus var någon annanstans. Så småningom blev signalerna så tydliga att jag inte längre kunde låtsas som att det regnade. Vi träffades några gånger till och ju mer vi lärde känna varandra desto mer rätt kändes det och snart blev vi ett Förälskat par och det är vi ännu. Så Tacksam för Dig Min Älskade Beatrice! <3 Det andra viktiga i mitt Liv förutom Beatrice och Trollstorp är kören. det har varit mycket Ultreia i år, förutom de sedvanliga övningarna och frmträdandena så var vi tio Härliga dagar i Florida och sjöng Gospel. Underbart!
I kväll kommer jag i sedvanlig ordning göra en Midvinterceremoni tillsammans med några Vänner, Vi kommer att be 4 böner:
Först kommer vi att släppa något som vi är färdiga med i våra Liv. Jag kommer att släppa känslan av brist och att jag inte hinner och har råd med allt jag Längtar efter.
Nästa del handlar om vad vi vill ha mer av i våra Liv. Jag vill ha mera Tillit till Livet, till att Allt är precis Rätt, och därmed vill jag också Känna mera Tacksamhet för Allt vad Livet ger.
Därefter kommer vi att önska något som vi vill ge ut till andra. Jag önskar mig att jag kan hjälpa fler med Självtillit.
Till sist så
kommer vi att plocka fram något som vi är Tacksamma för. För min del så
är det det mesta, men framför allt Beatrice, Trollstorp, Sonen, och
allt Flöde och Kärlek i mitt Liv.
Tack till er som läser mina ord! <3 Jag önskar er Alla ett underbart nytt solvarv!
Jag fyller snart 39 år.
Idag blåste det rejält ute och trädens grenar sträckte sig lockande efter mig.
De ropade: ”Kom och klättra upp, sitt en stund här uppe och njut av utsikten”.
När jag var liten älskade jag att klättra i träd.
Jag kunde sitta högt där uppe i björken på kullen i flera timmar.
När slutade jag klättra i träd och varför?
Kanske den mest intressanta frågan är, vad hindrar mig från att klättra upp där idag?
När jag känner efter så tycker jag ju fortfarande att det är roligt att klättra i träd.
Vad fick mig att sluta klättra…. när blev jag för stor för att klättra och leka?
Var det någon som sa till mig att jag var för stor, eller blev det bara bortprioriterat av
alla andra viktiga vuxensaker som behöver göras?
Jovisst jag leker massor med mina barn, men varför behöver jag barnen som någon
sorts ursäkt för att släppa taget om allt vuxet och bara ge mig hän i egen lust för lek?
Vad är det i mig som är så starkt begränsande att jag inte leker själv längre?
Varför känner jag fortfarande en brinnande längtan efter att leka?
Vi vuxna är experter på att leva antingen i det förflutna eller i framtiden.
Det förflutna återskapar samma resa om och om igen, och för framtiden oroar vi ihjäl oss.
Det enda vi behöver och vet är här och nu!
De bästa lärarna på här och nu är barnen.
Titta på ett barn som leker.
Totalt uppslukad av händelseförloppet i det som successivt fantiseras och leks fram.
Eller tyst och koncentrerad på något som skapas med kritor på ett papper.
Lek = Här och nu
Barn = Omogen
Vuxen = Mogen
Är det sant?
Barn = Lekfull
Vuxen = Ansvarsfull
Är det sant?
Nej jag vill vända på de där orden lite och tänker att om vi alla
vuxna tillåter oss att vara tillräckligt omogna för att kunna se, att
våra mogna barn är så klokt ansvarsfulla att hela tiden visa oss hur vi
kan vara lekfulla vuxna och njuta av att vara här och nu…. då fanns det
inte längre några problem, bara en värld full av möjligheter!!
Så nästa gång träden ropar på mig tänker jag lyssna på barnet inom mig som vill leka.
Leken är en del av mig som öppnar för att leva fullt ut här och nu.
Om jag har lust för och blir glad av att klättra i träd, så ska jag absolut klättra i träd!!
Det är vår medfödda rättighet att njuta av livet.
Det är vår medfödda rättighet att vara lyckliga människor. Det är vår
medfödda rättighet och på ett sätt kanske även vår enda skyldighet att
ta ansvar för vår egen lycka, vår egen tillfredsställelse, vårt eget
välmående, vår egen njutning. Det är detta som för mig är distinktionen
mellan det jag kallar för ”utifrånstyrning” och ”inifrånstyrning” och
det är detta som gör egoism och altruism till exakt samma sak. Utifrån
perspektivet att vi alla är ett – att vi alla består av samma
sammansättning av komponenter, som celler i en kropp, så inser vi att
det vi ger till oss själva ger vi också automatiskt till andra
människor. Vi byter perspektiv.
Jag är uppvuxen i en olycklig familjdär
ingen förmådde ta ansvar för sitt eget välmående, och där min lycka och
glädje, min önskan att njuta av och glädjas åt livet blev en börda och
även stundtals bestraffades. Ett enda slag över fingrarna på ett barn
med handen i kakburken kan förändra hennes förmåga att njuta av livet
för alltid. Jag har personligen och många med mig rättfärdigat min egen
njutning och mina omsorger om mig själv med att jag genom att fylla på
mig själv kan ge mer till andra. Jag sa det själv i ett radioprogram för
bara ett par veckor sedan. Att vi måste fylla på oss själva för att
kunna ge mer till andra. Men NEJ! I dessa ord ryms fortfarande
rättfärdigandet och skulden. Vi har den fulla rätten att njuta av livet i
sin fullhet, att ta hand om oss själva, att bry oss om oss själva,
älska oss själva och ge till oss själva i överflöd – utan att
rättfärdiga det med att det ska vara för att vi ska orka ge mer till
andra. Jag behöver inte din tillåtelse för att njuta och du behöver inte
min. Du har ingen skuld hos mig och behöver inte göra någonting för mig
för att få rätten att njuta av ditt liv.
Min kropp, mitt jag, mitt varande – är mitt och enbart mitt!
Jag har fått min kropp och min livsessans för att i första hand jag –
den delen av alltet som är jag – ska njuta av den, inte för att andra
ska njuta av den. Inte för att prostituera min kropp och min själ för
andra människors njutning – utan för att ta ansvar för allt som
tilldelats just mig. Det må låta självklart när jag skriver detta, men
det är långt ifrån självklart – Om det vore vedertaget så skulle världen
se helt annorlunda ut. Jag har ”vetat” det länge, men jag har inte
förstått det. Att vi inte är skyldiga någon någonting. Att vi föddes
utan skuld. Och att om vi alla kände den fulla tillåtelsen och rätten
att fullt ut ta ansvar för våra egna liv, vårt eget välmående, vår egen
njutning (utan rädsla, skuld och skam) så skulle världen vara en fredlig
plats. En plats fylld av kärlek och tillfredsställelse. En plats där vi
inte behövde manipulera andra för att få rätten att tillgodose våra
egna behov.
Eget ansvar = Egoansvar. Att ta ansvar för sitt ego
är att tillåta egots kärlek att överskölja oss och fylla oss. Detta är
en medvetenhet som snuddat vid min hjärnhinna tidigare men som nu
äntligen trängt igenom barken. Egot i sin renaste form är något vackert,
kärleksfullt, berikande, ömsint, ett flödande kärlekshav att ösa ur för
att berika sitt inre och låta sin egen livskraft flöda ut i världen.
Ego ÄR kärlek. Det är enbart ego i kombination med rädsla, skam och
skuld, som skapar fördärv både i och omkring en människa.
Frihetens ekvation:
Ego = Kärlek och enhet
Fångenskapens ekvation:
Ego + Rädsla, skam och skuld = Separation.
Individens fångenskap
Min personliga begränsning har byggt på en föreställning om att jag
inte har rätt att njuta av mitt liv om jag inte först ger någonting av
mig själv till någon annan. Hur kan vi någonsin kalla oss för fria om
vi behöver en annan människas tillåtelse för att få njuta av allt som
livet har att erbjuda? Om vi först ser oss tvungna att uppfylla en plikt
för att få inkassera en förmån som är oss självklart given? Det här
innebär att det för oss inte enbart handlar om att omfamna och älska
vårt ego, utan att även tillåta oss att omfamnas och älskas utav det.
Att hylla och fira vårt ego och befriad från skuld och skam ta emot allt
vackert som det önskar ge oss. Vi kan här och nu ge upp kampen om att
befria oss ifrån egot för egot kommer aldrig att överge oss, egot kommer
aldrig att sluta älska oss. Befrielsen ligger i att fullt ut vilja,
våga och inse att vi är förtjänta av vårt egos kärlek.
Samhällets fångenskap
Vår samhällsinstitution bygger på separation och på föreställningen
att vi måste erbjuda andra någonting eller kräva något av dem för att få
möjligheten att njuta av livet – och inte minst för att få rätten att
överleva. Upplevelsen av separation är nödvändigt för att göda rädslan,
skammen och skulden och hålla liv i det på sikt ohållbara system som vi
skapat. Ett system som styrs av konkurrens, profit, ekonomisk skuld och
av produktion och konsumtion av saker som ingen egentligen vill ha eller
behöver. Om upplevelsen av separation inte fanns så skulle vi inte
konkurrera med varandra utan istället samarbeta.
Enheten börjar och slutar inom mig
Så vad händer när jag nu ser att allting börjar och slutar inom mig?
Att allting handlar om att ge mig själv tillåtelse att vara lycklig och
njuta? Vad händer nu när jag ser att varje gång som jag lider, känner
depression eller mår dåligt så har jag satt mig själv i skuld till min
egen lycka och villkorat mig själv för att få rätten att njuta av den?
När vi ser detta så kan vi förändra hela världen…
Idag ramlade jag över följande citat av Folke Bernadotte:
”Vi har inte kommit till jorden för att bli lyckliga, men kanske för att göra andra lyckliga!”
Och oj!! vad jag inte alls håller med Folke om detta. Citatet
snubblar dessutom på sin egen begränsning. Om vi inte har kommit till
jorden för att bli lyckliga utan för att göra andra lyckliga så kan vi
ju inte heller ta emot den lyckan som andra vill ge oss eftersom vi inte
har kommit till jorden för att bli lyckliga. Hur mycket har inte denna
tro begränsat oss människor? Hur mycket lycka har den inte hinrdat oss
ifrån att uppleva?
När jag tar ansvar för min egen lycka och väljer det
som får mig att må bra – befriad ifrån skam, skuld och rädsla – När jag
tillåter mig själv att njuta av livet till fullo, av alla delar som
mitt fysiska jag har att erbjuda och allt som ryms däri, när jag
tillåter mig att skapa och njuta av det som ger mig lycka, då kommer den
lyckan automatiskt att färga av sig på andra. Det finns tillräckligt
många människor som springer omkring fyllda av bitterhet i tron att
deras liv handlar om att göra andra lyckliga. Så det kanske är den mest
avgörande insikten en människa kan få – att vi har rätt att vara
lyckliga?
Vi behöver inte fylla på oss själva för att kunna ge mer till andra.
Vi behöver fylla på oss själva för att ge mer till oss själva. Vilket
innebär att alla får ännu mer och ingen kommer att bränna ut sig. Tänk
så enkelt det plötsligt blev.
Eremiten står för vårt behov av avskildhet, även om människan är social och vi behöver varandra så är det också viktigt att vi tar oss tid för reflektion i avskildhet. Liksom Livet består av cykler och vågrörelser, så behöver vi också ebb och flod. Vardagen i vårt moderna samhälle har ofta ett högt uppskruvat tempo med lite tid för pauser och det kan vara svårt att finna utrymme för att umgås bara med oss själva, men det är viktigt att vi finner dessa pauserna. Vad som fungerar för dig måste du själv komma på, själv så försöker jag att ta mig en stund under stjärnorna varje morgon, någon kanske mediterar, uppsöker stillheten i en kyrka eller tar regelbundna promenader för sig själv i naturen. Men vi behöver också längre pauser, kanske tar du en helg off i en ensligt belägen stuga, åker på en retreat, ger dig ut på en längre vandring eller gör en utesittning i några dygn. Eremiten talar om för oss att det är dags att ta en längre paus med bara oss själva.
Vem möter du när du umgås bara med dig själv i flera dagar?
Baksidan av Eremiten talar om för oss att vi är rädda för att möta oss själva, vi ser hela tiden till att ha fullt upp och springer ifrån oss själva. Se till att ta en längre paus så att själen kommer ifatt, den längtar efter att möta dig!
Känner att jag vill berätta om mig och min Älskling. Jag känner att jag kanske snubblat över
formeln för Kärlek. Det är så Stort det jag Upplever med henne, Vi vill
bara varandra väl och är helt utan krav eller förväntningar på varandra
eller oss själva (upplever jag i a f), samtidigt som vi ändå har drömmar
och längtan, lust och passion. Vi är enbart Tacksamma för den tid vi
får med varandra. Just detta att ömsesidigt vilja varandra väl
utan krav och förväntningar känns som "da shit", ömsesidigheten är
viktig så klart, för annars blir det nog lätt ett givande utan att få,
lika viktigt tror jag att kunna ta emot den andres gåvor är, att ta emot
är en av de största gåvorna.
Tacksamheten tror jag också är
viktig, för i och med den så blir det nästan automatiskt balans i
givandet, det blir en Gåva att få Ge.
Nu är det så klart inte så
att det är min Älskling som fört in detta i mitt Liv, även om det inte
varit möjligt om hon inte också hade varit där, utan det är så klart jag
som äntligen blivit redo för detta. Jag tro inte heller att det är
något som handlar om min relation till henne eller någon annan, utan
det handlar om min relation till mig själv.
Det handlar om att jag
inte längre har några förväntningar (eller i a f mycket lite) på mig
själv, och därmed kan jag också vara utan förväntningar på andra. För
några månader sedan definierade jag mig som ett Troll, eller snarare jag
insåg att jag var ett Troll i människovarande. Som Troll så behöver jag
inte längre göra något av allt det som jag tidigare kämpat med att
uppfylla, ett Troll lever i stunden utan hem eller kariär att vårda.
Tidigare har jag känt skam för att jag inte klarat att sköta hus och hem
som "man bör", själva denna skammen har tagit massor av energi och
ytterligare hindrat mig från att göra "vad jag borde" Men att städa
kylskåpet och diska undan är inget som man "bör göra" det är något som
man gör för att man vill det, eller inte gör för att man inte vill. Som
Troll så behöver jag inte heller längre kämpa för att få bekräftelse
eller uppfylla andras förväntningar på jobbet. Jag vet att jag är Troll
och att allt jag diskar och allt jag gör på jobbet är en extra bonus som
inte alls kan förväntas av ett troll. Jag är helt enkelt tacksam för
allt som jag eventuellt presterar för det enda man kan förvänta sig av
ett Troll är att lufsa runt i skogen och smaska i sig en insekt, en
larv, ett blad eller en frukt lite nu och då.
Utan förväntningar
på mig själv behöver jag inte heller ha förväntningar på någon annan,
och först då blir det också möjligt att njuta av allt gott i Livet utan
att "förtjäna" det eller skämmas för det. Först då blir det också
möjligt för mig att möta en Kvinna som inte har några förväntningar på
hur jag ska vara och vad jag ska göra.
Kort sagt först när vi inte
längre har några krav och förväntntningar på oss själva kan vi ge och
ta emot vilkorslöst, vare sig det handlar om Kärlek eller något annat.
Först då kan vi också njuta av Allt det Goda i Livet vilkorslöst utan
att "förtjäna det".
När det gäller Sex och Lust så blir det samma
sak. Om vi bara vill varandra väl då blir det möjligt för min Lust att
Älska med din Lust, då blir din Lust själva målet för Givandet och också
det som skapar min Lust, för mannens del så handlar det ofta om att ta
ett steg tillbaka och lära sig att njuta av och uppskatta Lusten utan
förväntningar eller Krav på en egen orgasm. Mannens orgasm uppnås för de
flesta lättare än kvinnans och brukar också åtföljas av total
avslappning som ofta gör det omöjligt att ge kvinnan mera lust, därför
blir givandet för mannens del ofta att vänta in kvinnans orgasm och
först när den uppnåts tillåta sig att njuta sin egen orgasm, men ändå
njuta av sin och kvinnans Lust på vägen dit. Och om det misslyckas,
vilket det ofta gör (i a f för mig) då är det ok ändå eftersom det är
tillåtet att njuta utan att prestera något.
Kvinnan i sin tur
behöver även hon för att inte skämmas över sin sexualitet eller lust
(vilket kvinnor ofta gör) ge upp sina krav och förväntningar på att
förtjäna Livets Goda och i stället lära sig uppskatta Lusten och
Njutningen på vägen till orgasmen.
Vänskap (som jag ser den...) är den absolut Högsta och renaste formen av Kärlek ♥ Vad säger ni...?
Den uppriktiga Kärlek och känsla av samhörighet som vänner hyser inför
varandra kan inte i något avseende vara dominerande, uteslutande eller
kontrollerad. Bara när Kärleken är omfattande kommer man att veta vad
den är.
För när Vänskapen är uteslutande för EN ENDA MÄNNISKA, begränsar man den så mycket att den förr eller senare dör.
Man förstör helt enkelt dess gränslöshet när man försöker placera hela himlen i ett litet utrymme som inte kan rymma den...
Visst ska man älska, älska av liv och lust, men Vänskapen liksom den
Kärlek den rymmer ska inte bara vara en relation utan ett tillstånd!
Och närhelst man älskar någon så älskar man genom denna människa
alltet. När man älskar en människa PÅ RIKTIGT, upptäcker man plötsligt
att man vaknar upp en morgon och älskar ALLA människor som helt
plötsligt har blivit ens vänner. För denna person som man älskar är bara
en representant för alla som har existerat i världen, som existerar i
världen och som kommer att existera i världen. Denna människa (som man
älskar så innerligt) är alltså bara en "dörr" till resten av
mänskligheten och människan är inte bara en människa utan också en
varelse. Så helt plötsligt har man börjat att älska alla varelser!
Ja, vänskap (som jag ser den) är absolut den Högsta och renaste formen
av Kärlek... För om man en gång fått uppleva den, förvånas man över sin
egen kärleksenergi som plötsligt börjar utlösas för allting.
Ägandekärlek liksom den ägandevänskap den rymmer, är aldrig sann. Den är
så pytteliten att den kväver sig själv och sist men inte minst... så
kväver den den andre också. Och så har det varit fram tills NU -
Kärleken liksom vänskapen har aldrig varit omfattande. Men det KAN DEN
BLI OCH VARA! Man kan älska hela Världen ♥
Inget är för mig lika magiskt som att titta upp på stjärnhimlen. Stjärnorna får mig att känna mig oändligt liten och Ödmjuk. Jag känner av det magiska i Livet, hur fantastiskt allt fungerar, dessa oändligt många Stjärnor som alla ingår i ett ofantligt mönster, som ett väl fungerande maskineri, en Fantastisk Skapelse! Och där med blicken på stjärnhimlen förnimmer jag hur Livet pulserar Under mina fötter, i varje liten del av vår jord myllrar det av Liv, stort Liv, litet Liv, som allt ingår i samma Underbara maskineri, känner hur Livet pulserar i mig.
Samtidigt som varje Stjärna får mig att känna mig oändligt liten och Ödmjuk så finns det inget som får mig att känna mig så oändligt Viktig och Värdefull, för liksom varje Stjärna, varje Galax, Nebulosa och Planet har sin Perfekta plats i den Perfekta Skapelsen, så har varje Liv, varje Gruskorn, varje Bakterie, Alg, Svamp, Växt, Djur och Människa sin Perfekta plats i den Perfekta Skapelsen. Jag har min Perfekta Plats i den Perfekta Skapelsen!
Varje Stjärna får mig att känna att Allt är ETT! och JAG är ETT med ALLT!
Baksidan av Stjärnan är betydelselösheten som vi också kan uppleva när vi ser hur små vi är i ett oändligt Universum, hur utan mening vi kan uppleva vårt agerande i det stora hela. Som en "piss i Missisippi"
