Texten är lånad av Sanna Nova Emilia
Det panikslagna barnet inom mig kämpar efter luft
efter utrymme
Hon vill fly omvärlden
gömma sig
försvinna
för att inte riskera att bli kritiserad och dömd
För att inte riskera att få känslan bekräftad
– Att det är någonting i grunden fel på henne
Att hon inte duger
Att hon inte räcker till
Att hon borde vara snäll och duktig
Att hon borde förändras
Att hon borde förverkliga sig själv
Ge allt hon har
Så fullt medveten om att hon ändå aldrig kommer att räcka till
så länge hon försöker räcka till för den omvärld
hon vill fly ifrån
Det panikslagna barnet i mig slåss med näbbar och klor
Som om hon föddes värdelös
Som om hon måste förtjäna sin plats
Som om hon ständigt måste bevisa för omvärlden
att hon är värd att älskas
Hon stöter omvärlden ifrån sig
sluter sig
drar sig undan
av rädslan att inte få tillhöra
av rädslan att bli bortvald
bortstött
Hon
Den panikslagna lilla flickan i mig
längtar så djupt efter acceptans
efter att få bli älskad utan att bli dömd
utan att prestera
utan att kontrolleras
utan att värderas
Hon skriker
Ja, hon vrålar inom mig!
Hon slår med sina små knytnävar mot insidan av mitt bröst
Släpp ut mig!
Släpp in mig!
Håll mig nära!
Släpp mig fri!
Det panikslagna barnet inom mig tassar på tå
så fullt medveten om att hon alltid, alltid, alltid,
kommer att trampa på en mina
Att allting förr eller senare kommer att gå åt helvete
Någonting kommer att explodera
och allt det hon dittills gjort kommer att visa sig ha varit förgäves
Att det inte spelar någon roll hur god hon är
Att det inte spelar någon roll hur snäll och kärleksfull hon är
Att hon förr eller senare alltid kommer att bli dömd
Att någon förr eller senare alltid kommer att ha åsikter
om huruvida hon duger eller inte
om hur hon borde vara för att bli en ännu bättre och godare människa
Hon borde sluta stressa
Hon borde vara mer närvarande med barnen
Hon borde vara mer fokuserad
Hon borde vara mer kreativ
Hon borde
Ja, hon bara borde!
Hon borde vara glad och lycklig
så att människor förmådde älska henne!
Så att människor inte drog sig undan henne!
Hon borde inte vara så trasig
det borde inte vara så många fel på henne
det borde inte vara så i grunden fel på henne
Det panikslagna barnet i mig känner sig som ett problem som ska lösas
Hon har alltid varit ett problem som ska lösas
Hon har alltid varit i vägen
Tagit för mycket plats oavsett hur liten hon gjort sig själv
Oavsett hur mycket hon än krympt sig själv
Hon har alltid varit FÖR mycket!
FÖR besvärlig!
Ja, detta panikslagna lilla barn är så besvärligt!
Hon har besvärliga känslor!
Besvärliga behov!
Ett besvärande stort behov av att bara få vara, leva, uttrycka
ALLT ALLT ALLT
utan att bli dömd!
Så låt mig få gråta utan att döma mig!
Din rädsla är en dom
Ditt avståndstagande är en dom
Din tysta kalla rygg är en dom
Din tomma blick är en dom
Låt mig få vara ynklig och svag, ja rent av patetisk
Utan att döma mig!
Dina tillrättavisningar är en dom
Dina försök att fixa mig är en dom
Ditt kontrollbehov är en dom
De säger till mig att jag är trasig...
Så låt mig få vara trasig utan att döma mig
och tycka att jag borde vara hel
Låt mig få misslyckas utan att döma mig
Låt mig få ha alla känslor utan att döma mig
och tycka att de är fel
Försök inte rädda mig
Försök inte ändra mig
Det är inga fel på mig!
Det var ALDRIG NÅGONSIN FEL PÅ MIG!
Det var hela vägen fel på de värderingar
som jag gjorde till mina egna
På de krav och förväntningar
som jag gjorde till mina egna
Det var hela vägen fel
på de grumliga blickar
som jag speglade mig i...[Sanna Nova Emilia]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar