Tvivel (7 svärd)

I grund och botten tror jag att Tvivel handlar om att någon inte är helt Ärlig mot sig själv det kan handla om den andre likväl som oss själva, oftast handlar det nog om båda parter. Intellektuellt kan det vara svårt att genomskåda bristande Ärlighet, men vi Känner om något inte är som det ska vara.

Det vi kan påverka är så klart enbart oss själva, här manas vi att tydligt kommunicera med meningar som börjar med orden "Jag känner..." och "Jag upplever..."  hellre än meningar som säger saker som "Du verkar inte mena vad du säger..." eller "Du gör mig ledsen..." Kanske kommer det t ex att visa sig att vi försöker hålla kvar en relation som inte längre har någon funktion, kanske kommer vårt möte få nytt liv, när vi rensar luften. Oavsett vad som händer så är alltid rak och ärlig kommunikation det som gagnar alla parter bäst.

Baksidan av 7 svärd antyder att vi blundar för något, och låtsas att allt är som det ska vara trots att det inte är det. Känn efter! Vad är det som skaver?

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Egenvalda funktionshinder är värre än de jag inte valt…eller? (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånad av Micke Gunnarsson

”Om du tror att du vill förstå vad jag menar så läs vidare…om inte sluta redan nu ”

Detta blir ett svårt blogginlägg. Svårt att förklara vad jag menar känner jag.

Men jag känner att det är viktigt för mig. Så jag gör ett tappert försök.

Om jag en dag skulle råka ut för en olycka och bli , låt oss säga , av med min högra arm så vore detta en tragedi. Det skulle säkert ta tid för mig att acceptera det faktum att jag numera fick gå omkring med en stump istället för en lång arm.

Det skulle ta ett bra tag för mig att acceptera och inse att visa saker , som ex skriva denna texten, kommer att bli svårare. Vissa saker kanske till och med blir omöjliga att göra utan hand och arm, kanske, kanske inte. Jag tror även att jag i början skulle begränsa mig i mötet med andra, rodna då jag är på fester, titta lite pinsamt när någon sträcker fram sin höger hand för att hälsa artigt på mig etc.

Kommer rodna då lille Pella 6 år pekar och skriker:

- Fabun ha inge aam!!

Som sagt var…det kommer ta viss tid för mig att ställa om i mitt liv, MEN jag måste. Armen är borta. Jag valde det inte själv, men nu är det som det är.

Och det första jag måste göra är att arbeta med mig själv så jag accepterar det hela och utvecklar nya sätt att leva och ta mig fram i livet med en arm mindre.

(Ps, vet att jag just nu tror och antar, jag har ingen aning om hur det är att bli av med en arm i verkligheten, men jag gissar)

OK…denna funktionsnedsättning kunde jag inte själv rå över och inte ändra på nu. Cher sjunger ”If I could turn back time” , men det kan jag inte. Jobbigt men sant. Men hur är det då med ”funktionsnedsättningar” som jag väljer själv och som till och med kan bli till handikapp i mitt liv. Detta måste ju banne mig vara än värre, tänker jag.

Liknelse

Tänk er att jag stoppar in min högra arm i tröjan, så det ser nästan ut som om att den är borta (se bilden ovan). Och tänk om jag börjar liksom leva som om jag verkligen inte har två armar. Tänk om jag börjar sluta gå på fester, vara ute offentligt, slutar skriva etc bara för att jag verkligen börjar tro att jag inte

har en arm. Vänner runt omkring mig kommer säkert säga:

- Lägg av nu Micke, ta fram armen, vi ser ju att du har den där!

Men NEJ jag fortsätter. Blir ledsen, får ångest etc….skäms över mig och det faktum att jag inte har någon höger arm. Vart vill jag komma med detta…har jag blivit galen i mitt skrivande? Nu ska jag försöka vrida det ett varv till…håll ut

Men är det inte så då? Är det inte så att vi på olika sätt faktiskt ibland kan råka ut för detta fenomen i livet.

Ex:

Hälsa.

Hostar du tills du nästan kräks på morgonen innan du fått ciggen i dig?

Har du ångest just nu över det faktum att du inte kommer att vilja bada med dina barn på stranden i år för att du har gått upp så pass mycket i vikt?

Har du svårt att acceptera att gå på festen då du vet att du måste vara nykter för att det är din tur att köra?

Tycker du det är jobbigt att springa efter cykeln då ditt barn be dig hålla i då det är dags att släppa stödhjulen?

Detta är några av de faktum där du enligt mig just nu väljer din egna ”funktionsnedsättning”. Jag dömer inte, jag säger inte att det är lätt, jag vill ingen illa…jag vill bara konstatera ett faktum. Anledningen till att du gör detta handlar nog till 100% INTE om att du vill, utan att det snarare just nu och sedan en tid

tillbaka har tagit sig uttryck på detta vis. Något vill uttrycka sig genom dig och detta uttryck har dämpats eller låtit sig ta form i att du gör dig själv illa. ”Because you worth it” säger reklamen på TV. Kanske rätt? Inte för att du är värd att göra dig illa, snarare att du satt ett visst värde på dig själv.

Hårt inlägg känner jag nu…men fortfarande viktigt.

Just nu tog jag hälsa som exempel, men det skulle kunna vara andra fenomen likväl. Olika sätt då vi väljer att begränsa oss och utvecklar egna handikapp.

Och varför är detta värre?

Jo, för innerst inne vill du inte. Och du vet att du kan göra något åt det. Det är just detta som gör så ont.

För mig var det helt avgörande att möta min ilska, frustration, skam och förbannelse för att på något sätt göra upp med min andra Micke. Den där galningen som gjorde saker jag egentligen inte ville. Jag var tvungen att vakna upp, och ge mig in i den svåraste kamp jag nog utkämpat.Men detta var det enda sättet för att våga ta fram min arm ur tröjan och inse att det mest bara var ett skämt, ett kostsamt skämt. Ett skämt som orsakade mig så mycket smärta och sorg.

- Pappa! Kör inte så fort med vagnen, jag blir rädd! (Det är lätt hänt med några öl innanför västen då det bär hemåt framåt småtimmarna med barnen efter en go fest)

- Mamma, snälla kom och bada med mig, du är fin!!

Så mycket smärta.

Men som sagt var, vi som inte blivit av med armen i olyckan har ett val.

Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är smärtfritt…men du har ett val. Bryt ner dina funktionsnedsättningar till greppbara små mål och börja ratta om. Gå tillbaka till GÅ, vad är det som vill uttrycka sig genom dig? Bjud upp dina tankedemoner till kamp och lämna likt The Gladiator arenan med äran i behåll. Du är värd ett gott liv i lycka!

Kram/Micke

Hjärtats längtan (av Sofia Elenäs)

Texten lånad av Sofia Elenäs

I mig bor en längtan efter att mötas

Den är på intet sätt desperat utan har all tid i världen

Min längtan begränsas inte av tid och rum, utan lever i stilla frid, i varje nytt Nu

Vi möts och vi skiljs under resans gång...

I tankarnas värld kan detta skapa onödigt lidande

Jag vill tillåta vår relation att förändras och utvecklas

Men inte i huvudet i frånvaro av varandra

Utan i hjärtat i varandras närvaro

Jag vill minnas dig med glädje från vårt senaste möte

Och se fram emot vårt nästa möte med nyfikenhet

Jag vill mötas igen och igen

Och överraskas och välkomna

Vad än vårt möte bjuder oss på

[Sofia Elenäs]

Utesittning

Utesittning är ett sätt att skapa förutsättningar för kontakt med det andliga. Det finns många sätt och var och en väljer det sätt som passar oss bäst, för mig är trumresa och utesittning favoritmetoderna. En utesittning är en form av retreat på egen hand ute i naturen, naturen har alltid talat till mig så för mig känns det mera naturligt att söka kontakt med det andliga där än t ex i en kyrka.

Höstdagjämningen skulle "firas", jag gillar att på något sätt göra en ceremoni vid varje solstånd, det hjälper mig att vara i kontakt med livets rytm. Denna gång kände jag också ett behov av att ta itu med min ofta återkommande rethosta.

För mig är ceremonier och ritualer ingenting som är fixt och färdigt utan något vi skapar och omskapar utifrån våra behov. Det handlar om att skapa en ram för det andliga mötet, en ram som inte begränsar det andliga men väl det ickeandliga. Ibland lånar jag en färdig ritual, men oftast skapar jag min egen variant på den.

Denna utesittning var speciell eftersom jag för första gången inte var ensam, utan med mig hade jag min Älskade. Ramarna var följande, jag fastade efter frukosten och sedan vid solnedgången sökte vi upp en ostörd plats i naturen, eftersom det regnade så valde vi att göra vår utesittning i ett vindskydd på Ryssberget. Efter en viss tidpunkt iakttog vi tystnad, beröring var tillåtet men enbart av ickesensuell natur.

Jag började med att kalla på Älgen. Älgen? tänkte jag, varför älgen? det var ju min Örn som jag hade tänkt kalla på! Men innan jag hunnit tänka tanken färdigt var Älgen där, han talade om vikten av att respektera mig själv. På vilket sätt respekterar jag inte mig själv? frågade jag. Du skapar din hosta, det är inte särskilt respektfullt mot dig själv. Men varför gör jag det då? frågade jag. Det vet du, du gör det för att bli sedd av de närmaste, liksom du gjort sedan din mor såg dig då hon trodde du hade astma som två-åring. Du kände dig inte Älskad och inte sedd, men när du hade "luftrörsproblem" så såg hon dig. Men idag Vet jag att jag är Älskad och sedd, idag behöver jag inte hosta för att bli sedd, invände jag, Varför hostar jag ändå? Du ja, Du Vet, svarade Älgen, men barnet i dig tvivlar fortfarande på att han är Älskad. Du har valt en relation utan band och beroende, och Du är trygg i det, men barnet i dig är rädd att bli övergiven om han inte hostar så att han blir sedd. Så vad ska jag göra? frågade jag. Du måste hela barnet i dig ytterliggare, du måste få honom att förstå att han är Älskad oavsett. Men hur gör jag det? frågade jag. Gör som du brukar, gör om din barndom, gör om dina minnen. Det förflutna som du minns det existerar bara så länge du ger det energi, om du läker och gör om dina minnen kan de inte längre påverka dig, då blir det ditt nya minne som präglar ditt Liv.

Jag tackade Älgen och Kramade om honom, sen la jag mig ner för att fundera över hur jag skulle göra om mitt minne. Men jag var för trött för att få ordning på mina tankar. Då kände jag något som kröp på min hand, i ljuset från elden såg jag att det var en Spindel, den påminde mig ytterligare om vad Älgen sagt: "Väv om din Livsväv!"

Nu kände jag att jag fått vad jag behövde under denna utesittning, jag var helt slut och vad jag nu behövde var att sova. Så jag la mig att sova.

I gryningen bröt vi lägret och åkte hem för att sova vidare en stund.

Bestulen och berikad i ett (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Han kom in i mitt liv när jag som minst anade det. Jag vet inte om man någonsin kan förbereda sig för ett sådant möte, men jag skulle vilja säga att han kom in i mitt liv när jag var som allra minst förberedd. Jag kan inte minnas att jag öppnade dörren för honom, han var plötsligt bara där, som en del av vår familj, följde varje steg jag tog, så påtagligt närvarande. Kanske har du själv haft just ett sådant möte, där du känner att du både blivit bestulen och berikad på samma gång? Precis så var det för mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva honom. Han var lömsk och oberäknelig, samtidigt som han var mer rak och ärlig än någon jag någonsin mött förut. Han visste vad han ville och han tvekade aldrig. Han tog vad han ville ha och sedan lämnade han mig där, söndertrasad, lemlästad, men på något märkligt sätt ändå helare än jag någonsin varit förut. Han raserade alla mina illusioner om vad som är viktigt i livet, han slet mitt ego ur kroppen på mig, rullade det i olja och hönsfjädrar och fick mig att inse hur absurt jag hade levt mitt liv. Hur fel jag hade prioriterat. Han tog mitt liv med storm och lämnade mig som en förlist vrakspillra på bottnen av Bermudatriangeln. Han fick mig att inse att det fanns så oändligt mycket mer där inom mig som ville få finnas, få leva, få älska, få uttryckas!

Först avskydde jag honom, men trots att han misshandlade mig så brutalt så lärde jag mig så småningom  att älska honom. Han lärde mig att det enda beständiga är förgängligheten och att det enda vi med säkerhet kan veta är ovissheten. Att kontrollen endast är en illusion. Fram tills han kom in i mitt liv så hade jag paddlat min kanot med friska årtag och i min inbilskhet trott att det var jag som styrde båten, att det var jag som hade kontroll över havet. Ja, kanske till och med att det var jag som hade kontroll över stjärnorna som orienterade mig. Så andades livet in, andades ut, och i nästa ögonblick var allting borta. Kanoten, årorna, stjärnorna,  kontrollen, inbilskheten. Allt var så fullständigt borta. Kvar fanns bara jag och det vildsinta havet.

Visst är det märkligt att det ska krävas tragedier för att vi ska öppna våra ögon och se sanningen om oss själva och våra liv. För att vi ska förmå se det enda som egentligen är värt att ses. Det enda som är verkligt viktigt. Men kanske så är det just det som tragedier är till för? Att få oss att leva? Det är förmodligen det mest meningsfulla uppdrag som en tragedi kan ha.

Han kom in i mitt liv när jag som minst anade det. Han presenterade sig aldrig utan betedde sig som om han var någon slags kändis som jag borde ha känt till. Han klev rakt in i min dotters sovrum och stal hennes sista andetag,  men han fick mig samtidigt att för första gången värdesätta mina egna. Han klev fram till min dotters sängkant en mörk augustinatt och stillade hennes sista hjärtslag, men han fick samtidigt mitt hjärta att slå och brinna ännu starkare  än någonsin förut. Döden tog min dotter i famnen och gick. Han lämnade mig där, söndertrasad och lemlästad,  men  på något märkligt sätt ändå med en ännu större kärlek och tacksamhet till livet…

Jonna Saga Linnea – f 2004 05 23 – d 2005 08 12

Den rättvisa orättvisan

De säger att det var orättvist att du dog

Jag svarar att det inte finns någonting mer rättvist än döden
Vi ska alla dö 
Kan det bli mer rättvist än så?
Är det inte mer orättvist att ha invaggats så totalt i rädslan
att vi förlorar förmågan att leva medan vi lever?
Är det inte mer orättvist att ha invaggats så totalt i illusionen
av allt vi har att ”leva upp” till
så att vi glömmer glädjen och tacksamheten 
inför allt vi har att upp-leva?

De säger att det var orättvist att du dog
Men jag fick möta din blick
Jag fick andas din doft
Jag fick hålla din hand
Jag fick ha dig hos mig under hela ditt liv
och du lärde mig att älska av hela mitt hjärta

Min älskade dotter…
Jag fick UPP-LEVA dig!
Så på vilket sätt har jag förlorat?
På vilket sätt är livet orättvist?
De säger att det var orättvist att du dog
Men jag svarar att det är orättvist
att inte alla får förlora ett barn
och vinna livet…

[Sanna Nova Emilia]

Att vara i känslan (av Susanne Löfgren)

Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Det här med att vara i känslan när jag känner något tycker jag är så viktigt! Att tillåta mig att känna allt jag känner. Att verkligen VÅGA känna allt! Att vara ärlig och sann. Att vara jag!

Jag diskuterade det där med en vän som hälsade på mig i förrgår. Hon fungerar också så nämligen.

Olika stunder, dagar, perioder, befinner jag mig i olika sinnesstämningar! Vilket inte är det minsta konstigt. Tankar, känslor, drömmar och mål är sällan konstanta. De är föränderliga och förändras ofta med tiden! Å tur är väl det, så att vi människor kan lära oss och utvecklas t. ex!

För att ta ett av många exempel: De gånger jag varit i ett förhållande och den jag var tillsammans med sa "jag älskar dig" kunde jag inte säga det tillbaka på ett ärligt sätt somliga dagar, då jag inte befann mig i den sinnesstämningen. Ändå sa jag det för att "man liksom skulle".

Missförstå mig rätt, det är svårt att förklara. Klart jag älskade den där människan även den dagen. Men jag behöver liksom känna att jag ÄR i känslan just DÄR och DÅ! Att jag genuint kan känna att jag verkligen menar det när jag säger orden! Annars känns det fel.

Idag skulle jag inte fixa det. Därför känns det skönt med människor som är trygga i sig själva. Som liksom förstår det där!

Det är så viktigt att ge utan att förvänta sig något tillbaka! Det gäller såväl kärlek som annat i livet! Annars blir det lätt skuld/krav över det hela och jag tror inte det är bra. Inte för mig i alla fall..

Jag uppskattar verkligen att de människor jag har i mitt liv är så sköna på det viset! Jag glömmer ibland att svara på sms/mail/missade samtal t. ex, om jag pysslar med annat. Det är inget illa ment, det är bara för att jag är lite vimsig. Många av mina vänner är likadana och det är så skönt att det liksom är sådär enkelt!

Det är så det ska vara! :)

Många av de människor jag älskar, hörs jag inte med under längre perioder ibland. Det gör inget, det är inte vad det handlar om! Vi finns ju i varandras hjärtan hela tiden! :)

Å det är KVALITET som räknas - inte KVANTITET!

Jag har tidigare i mitt liv haft människor i min närvaro som plötsligt varit jättearga på mig och jag inte fattat någonting alls. Då har det rört sig om nåt obesvarat sms, eller att det "varit min tur att höra av mig" men för mig går inte sånt där på nåt slags schema liksom!

Såna där saker gör mig bara nervös och osäker, känslan av att behöva tassa på tå hela tiden. inte kunna vara sig själv.

Idag har jag inga såna komplicerade typer i min bekantskapskrets!

Idag vågar jag vara mig själv fullt ut och jag kan inte vara annat heller! Idag drar jag till mig människor som jag trivs med. Människor som jag verkligen kan vara mig själv med, med allt vad det innebär!

Det är så otroligt befriande och skönt! :-)

Det är så viktigt att verkligen mena saker när man säger dem tycker jag!

Känner att jag har lite svårt att formulera mig och förklara hur jag menar med detta.. men kanske är det någon som förstår lite hur jag menar iaf! ;)

[Susanne Löfgren]

SvärdsDrottningen

SvärdsDrottningen är en ganska "manlig" kvinna, hon är kylig, intellektuell, analytisk, och inåtvänd, samtidigt som hon har ganska dålig kontakt med sina känslor och den andliga världen. Få kan använda sitt intellekt som hon.

SvärdsDrottningen manar oss att använda vårt intellekt och analysera saken noga. Vad är orsaken? hur blev det så här? vad är gåvan i detta? vart vill vi att det ska leda? hur kommer vi dit? vilket blir nästa steg? är frågor vi kan ställa oss. Ingen del av oss är bättre än vårt intellekt på att se orsakssammanhang.

SvärdsDrottningens baksida är risken att vi använder vårt intellekt till allt, även sådant som det inte är så bra på. Hon varnar oss även för negativa tankebanor, tankens kraft är enorm, varje känsla föregås av en tanke och om vi fastnar i negativa tankemönster blir livet inte särskilt trevligt.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Höstdagjämning

Idag är det höstdagjämning, balans råder mellan natt och dag som just idag är lika långa. För mig är solstånden ett bra tillfälle att se över mitt Liv och var jag befinner mig just nu.

Höstdagjämningen handlar om balans. Råder det balans mellan ljus och mörker? mellan himmel och jord, andligt och materiellt... ? Balans handlar om Livets rytm och om andningen. Just nu har jag återigen problem med min andning, med en sönderhostad hals. Varför? Brister balansen mellan in och utandning i mitt liv?

Höstdagjämningen handlar också om skörd, om att ta emot livets överflöd, och skördar det gör jag, jag befinner mig i ett Underbart flöde där det bästa kommer till mig. Jag har en Underbar Kärlek som nyss kommit in i mitt Liv, i form av en fantastiskt Vacker människa. En Kärlek så fylld av Glädje, Frihet och Kravlöshet som jag aldrig förr har upplevt. Samtidigt har en dröm börjat nå sitt uppfyllande i mitt Liv, drömmen om det enkla oberoende Livet börjar ta form. Ett enkelt hus har på ett helt magiskt sätt blivit mitt och bara mitt, ingen bank äger merparten av det.

Trots friheten och kravlösheten tar dessa två Kärlekar upp och styr det mesta av mitt liv. Jag Längtar att vara i den flödande Kärleken som jag delar med en annan människa, att ta in den men också ge ut den. Jag Längtar att skapa vidare i mitt enkla boende. Dessa båda Kärlekar vill jag ge min tid, mitt engagemang, och min uppmärksamhet. men huset bygger sig inte själv, även om jag äger det så behöver jag resurser för att skapa mitt enkla Liv i det, resurser som jag i stor utsträckning måste skaffa genom att jobba ihop pengar till dem.

Stort fokus läggs på det materiella och på det känslomässiga, men det andliga får mindre utrymme. Där jag går med fötterna nerkörda i myllan och Hjärtat fyllt av Glädje och Kärlek behöver jag väga upp detta med att ge himlen och det andliga mer uppmärksamhet. Jag behöver konekta mig med Alltet och påminna mig om att jag är en del av Alltet. Föra ner Himlen i Hjärtat och Jorden.

Dags att fira höstdagjämningen med en utesittning.

Ugglan

I förra veckan såg jag en Uggla mitt på dagen, två ggr. I går såg jag åter en Uggla på dagen. Vad vill den säga mig?

Ugglan flyger absolut ljudlöst, oftast hör vi inte vingslagen från den fågel som flyger förbi, men när en Uggla flyger förbi hör vi tystnaden. Den verkar också oftast på natten så det är sällan vi ser den. Själv ser och hör den däremot väldigt bra. Dess fantastiska syn och hörsel hjälper den att jaga om natten, den ser och hör i det fördolda.

Traditionellt ses ugglan som klok, den är också Athenas (visdomens gudinna) symbol.

Möter vi en Uggla så manar den oss att se och lyssna i det fördolda, att se och lyssna under ytan, bortom det uppenbara, det som synes vara. Vi kan vinna mycket kunskap och klokskap genom att betrakta världen som vi lever i, men verklig Visdom, finner vi när vi ser och lyssnar inåt.

Baksidan av Ugglan varnar oss för bedrägeri, och främst självbedrägeri. Saker och ting är kanske inte som de synes vara, det finns något annat under ytan, i det fördolda.

Fri Het (av Carola Liva Lind)

Text och bild Lånad av Carola Liva Lind

  

Att skämmas har alltid ingått. Det är väldigt lätt att hitta något att skämmas för. Om inte i mig själv så för någon annan. Situationerna har varit många, där jag skämts för andra. Till och med,för andra,på TV! Så att jag ej kunnat se färdigt program ibland.

Jag har tagit så,så mycket ansvar för andras reaktioner. Det är ett under att jag orkat ta något ansvar för mig, när jag brytt mig så mycket om andra.

Skamligt,och med stor skuld, tillät jag mig bli sedd i tidig ålder. Som modell står du där naken medan koreografen, assistenten, fotografen eller "you name him" petar, pillar, rättar, skäller, berömmer, förändrar.

Skamligt och med ännu större skuld tillät jag mig bli sedd i tidningar,på reklampelare, på planscher.

För vad spelade det för roll? Jag var ändå inget värd.

Listan var väldigt lång. För smal, för bred här, för platt där, förmkt hit för lite dit. Jag köpte alltid för små skor. Ett under är att mina fötter mår bra idag. Det var såklart skitfult med stora fötter när man vägde 46 kilo och var 173 cm.lång.

Så jag köpte för små skor. Och hade konstant fruktansvärt ont. Men hellre det än för stora fötter till min spensliga tonårskropp.

Relationsmässigt var det mesta förbjudet . Man skulle kunna tro att jag vuxit upp i ett nunnekloster. Jag var verkligen ej förberedd för vad som kunde växa fram mellan två älskande personer. Detta gav såklart ännu mer intäkter på skuld & skam-kontot. Jag kunde kalla mig miljonär.

När jag hittade yrken som jag var bra på utvecklade jag mina talanger stort, direkt och intuitivt. Det var min livlina för att någonstans,kunna känna att jag växte som människa. Att hitta den där ena endaste sak att få mogna och utvecklas med, och kunna visa familj, vänner och världen, titta, detta kan jag. Så växte kreativiteten fram.

Jag hade väldigt många "Borden & Måsten" i min vokabulär. De var så väl inpräntade att det gavs ej någon tid för eftertanke eller diskussion. Mitt sätt eller inget sätt. Detta hänger med och ja, jag jobbar stort med detta medvetandegörande.

Att börja byta ut Skuld och skam till njutning, liv och levande frihet började ändå ganska tidigt, eftersom jag var bra på det jag jobbade med, så fann jag njutningen i min kreativitet. Lusten att skapa, att förverkliga, att uppvisa mina talanger.

Jag hade alltså vattenhål. Mitt arbete.

Ända långt upp i vuxen ålder, med flera barn redan så förstod jag, kanske äntligen, att livet är ju inte bara att arbeta och att genom arbetet uppleva njutningens frukter.

En skilsmässa och separation kom lägligt och i rätt tid. Jag hade chans att utforska mitt inre ännu mer, på egen hand, i enormt många tysta ensamma stunder. Jag har haft 3 års ensamhet, wow, det har varit mer utvecklande än jag kan beskriva. Jag har njutit på så många olika vis, gett mig tid, gett mig liv, gett mig värde, gett mig allt det jag aldrig förr trott var ok. Helt utan skuld och skam ... nja... kanske inte, men med tillåtelse!

Mitt andliga liv, min spirituella utveckling har aldrig stannat upp. Sedan liten och med mina första minnen vet jag att jag haft kontakter och en flödande informationskanal från andra sidan och andra dimensioner. Detta har också gett mig, så så mycket skam och skuld. För vem är JAG, att vara speciell?
Och hur härligt var det att möta likasinnade, när jag var runt 25, som hade samma flöde som jag! Åt fanders med att känna sig speciell, vilket bar behäftat med skam, nej, här snackade vi plötsligt gemenskap! Och jag kunde berätta och lyssna,prata och uppleva, mer,om guider, ljuset, änglar, healing..
Jag accepterade plötsligt mina egna förmågor och  det kunde jag också ta del av lusten för dom, och börja njuta av att använda dom.

Idag är det som ett rinnande vatten. Mitt flöde och min kanal är ett utmärkt verktyg och en del av mig. Fortfarande är jag blyg över de enorma upplevelser jag är i,oftast. Jag är fortfarande lite rädd för att bli dömd eller utskälld. Jag gissar att det är mognad. Även det.

Jag vägrar dock låsa in mig mer, i denna process vet jag att det är meningen med öppenhet, det är meningen att njuta av livet, bejaka lusten till liv och kreativitet, att visa öppet att detta är jag!

Jag är min identitet, och min identitet , är det jag som skapar, med varje val, om jag vill vara nära.

Min ursprungsidentitet uppmanar mig att stråla,glänsa,njuta,älska, leva.

Jag är på väg, jag kommer. Ja, jag kommer. Jag är snart där.

LoveLight.

Vi är fel på det

Ungefär 99% av alla samtal på min fasta telefon är säljsamtal och några på min mobil också. Men vänta nu här, här måste vara något som är grundläggande fel! att det överhuvudtaget finns ett yrke som heter försäljare är bara så fel (ursäkta om jag upprör en och annan försäljare som kanske läser detta, men jag menar det!).

Tänk efter lite här nu... Vad gör en försäljare? Jo den försöker få oss att köpa något. Varför? Jag menar om jag är missnöjd med mitt tele- eller el-abonnemang, om jag behöver nya kalsonger, inte sitter jag väl då här och väntar på att någon ska ringa och sälja det till mig! Lika lite som jag sitter och väntar på att någon ska komma med en brödkaka eller en liter mjölk om jag behöver det! Vad jag än behöver så ser jag till att skaffa mig det om det ligger i min makt. Så vad är det då försäljaren säljer? Jo något som jag inte behöver! Varför i hela friden skulle jag köpa något som jag inte behöver!

Varför produceras det överhuvud taget något som ingen behöver? jag gillar bilden på byns smed. Byns invånare går till smeden när de behöver hans tjänster, det kan vara en hästsko, ett gångjärn, ett lås, en plogbill eller något annat som smeden är bra på, och smeden smider hästskor, gångjärn, lås, plogbillar osv och alla är nöjda och belåtna. Tänk dig nu att smeden får för sig att i stället smida hästskor från morgon till kväll bara för att han är så bra på det. nu kommer det snabbt att fattas hästar till hästskorna, och folk kommer att stå utan gångjärn och plogbillar. Smeden har tillverkat en massa hästskor som ingen behöver, det lär han inte kunna försörja sig på, hur duktiga försäljare han än anlitar så kommer ingen att köpa mer än högst två uppsättningar hästskor till sina hästar, vad ska de med det till, Liksom? Smeden kommer ganska snabbt att gå över till att smida annat än hästskor igen annars kommer han att bli utan försörjning.

Men hur gör vi? När det inte längre går att sälja fler prylar som ingen behöver, då uppgraderar vi dem med ännu en funktion som ingen egentligen behöver och säljer lika många till. Och vi konsumenter går på det i häpnadsväckande utsträckning! Varför?

Nu kanske någon invänder att vi behöver försäljare för att veta att en produkt vi behöver finns, fast knappast, handlare behövs för att förmedla varor som vi behöver från producenterna men inte försäljare! För visst är det så att om du vill ha ett visst redskap i köket då går du till handlaren och frågar om han har det, och har han det inte så gör han allt vad som står i hans makt för att skaffa hem produkten!

Men jobb då! Vi behöver försäljarna för att vi ska kunna producera saker så att vi har jobb åt så många som möjligt! FAIL! Ändå mer fel!

Än en gång, tänk efter. Varför jobbar du egentligen? Det finns 3 skäl för att göra ett arbete, Längtan att skapa något, Längtan att dela med sig av sin kunskap och förmåga, Samt för att försörja oss. Oavsett vilket skäl du har att jobba så vågar jag påstå att ett av de starkaste skälen är försörjningen.

Om du hade obegränsat med pengar under ett år, pengar som du inte kan spara eller ge bort, vad skulle du göra då? Skulle du jobba lika mycket? Skulle du ens jobba med samma saker? Skulle du kanske jobba med olika saker? Jag påstår att 99% av alla som har ett jobb och får denna frågan skulle jobba mindre än de gör idag med sitt jobb.

Det är alltså inte ett jobb vi behöver utan framför allt försörjning och därutöver längtar vi att uttrycka oss och hjälpa varandra, vilket vi naturligtvis mycket väl kan tänka oss att göra utan betalning.

För cirka 45 år sedan gick vi ner till 40 timmars arbetsvecka. För ca 45 år sedan klarade vi att producera allt vi behövde på 40 timmar i veckan, sedan dess har vi automatiserat och rationaliserat hur mycket som helst, enbart ett fåtal människor behövs för att uträtta samma arbete som många gjorde för 45 år sedan. Det är alltså fullt rimligt att tänka sig att vi egentligen bara skulle behövas jobba 20 timmar i veckan för att producera allt det vi behöver, och skulle det mot förmodan inte räcka till så kan vi dela arbetet lika mellan alla individer som kan jobba, de arbetslösa skulle få jobb och klara sin försörjning själv.

Varför gör vi inte detta? Hur kan vi tillåta att många stressar sig fördärvade (egentligen utan att det behövs) medan andra går omkring utan att få känna glädjen att försörja sig själv? Jag kan inte heller tycka att det är vettigt att skövla och tömma naturen på alla resurser i vår generation, utan en tanke på morgondagen. ofta med argumentet att det skapar jobb! Men som vi konstaterade ovan så är det inte jobb vi behöver mest utan försörjning.

Men handelsbalansen då? Men inte heller det är ett skäl att producera och konsumera en massa saker som vi inte behöver, om vi tänker efter lite så inser vi snart att det är väldigt få produkter som vi verkligen behöver som vi inte kan producera själv.

Varför blir jag så rörd av Loreen och Euphoria? (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånad av Micke Gunnarsson

Kommer på mig själv då jag sitter med min son Alfons (7år) och kollar på Loreen och Euphoria hur jag blir märkbart rörd. Får tårar i ögonen. Och vill näst intill storgråta på riktigt!

Vad är det som händer?

Är det patriotismen som bankar på?
Är det låten i sig?
Uppträdet?
Har jag fått något i ögat?

Nej, för mig är det nog något större. Det handlar om en slags större känsla jag har just nu. Känns som hela världen är på väg in i något spännande och större. Kanske är det snarare jag som tar del av nya saker än världen i stort…kanske inte. Det är en känsla svår att beskriva.

Jag tycker mig finna en slags ärlighet i Loreen. Hon verkligen vill något mer. När hon säger ”Jag älskar er” efter sin låt så vet jag att hon menar det! Hon säger det inte för att vara fin, cool eller pretto. Hon kan nämligen inte säga något annat för det känns att hon verkligen gör det.
(Nu kanske ni tycker det är konstigt att jag kan veta detta, jag som inte träffat människan. Men jag vet det ändå på något sätt. Annars får hon höra av sig och berätta att jag har fel!)

Hennes sätt att även nyttja sin tid i Baku för att se ”det riktiga” Baku och den fattigdom och snedvridenhet som råder gör det än mer tydligt.

Men det handlar inte bara om Loreen, det handlar om flera trender lite överallt. Bland mina vänner börjar man våga prata mer om kärlek, känslor, fred…vi sprider goda texter och bilder via Facebook.
Det startas olika kampanjer som får miljonträffar för godhetens skull, vi dansar på gator och torg, vi vågar vara nyktra, lunchbeat, flashmobs, fredsuppdraget.se…olika aktiviteter för att sprida kärlek, lust och lycka.

För mig handlar inte Loreens vinst i Baku om själva tävlingen i sig, det handlar om ännu en viktig trend och milstolpe på vägen till något större.
Möjligt att ni nu tror att jag blivit galen, injecerat något eller ballat ur. Men det har jag inte.
Jag hänger bara på tåget så att säga. Jag vill också vara en av alla de som jag möter idag som ler åt livet. Jag väljer också att vare en människa som vågar säga rakt ut, Jag älskar er alla!!

För då mår jag bättre och mår jag bättre så kan andra också må bättre.

Så tack Loreen för den kraft och ljus du sprider!!

Kram/Micke

3 Stavar (Dali Universal Tarot)

Treor står för förändring och expansion. Fjärilarna på bilden representerar transformation - förändring - likaså. Stavar står för Anden/Själen, Eld och Inspiration.

Dualiteten finns där redan, i vattnet framträder en kvinna i speglingen av mannen, det finns både en dagfjäril och en nattfjäril på bilden.

På redden ligger ett skepp med revade segel och väntar på att vi ska lämna stranden och låta vår inspiration sätta segel. Det ska ta oss med på en resa, vidga våra vyer. Resan kan ske i både det inre och det yttre, men oavsett vilket så är det vår Ande som kommer att expandera.

Kvinnan på bilden ser ut att bära en mask, kanske går resan mot att utforska vår "motsatta" sida inom.

Kortet uppmanar oss att låta inspirationen leda dig vidare, att lyssna på vår inre röst och lätta ankar.

Baksidan av kortet varnar oss för att stå kvar på stranden vingklippta utan att våga ta steget.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

MITT ansvar... (av Kalle Johansson)

 Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

”Jag kan inte hjälpa det…

...jag kan inte...

...jag klarar inte...

...ingen förstår mej...

...ingen har det lika jobbigt som just mej...”

.

Ja massor av såna saker sa jag hela tiden förr,

för jag inte ville anstränga mej. Ville nog inte

må bra, eftersom jag sa så. Jag ville inte eller

tordes inte ta ansvar för mitt eget liv. Det enda

ansvar jag har egentligen.

.

Ansvarslöst uppträdande var jag inte ovan vid.

Enda ansvaret jag tog på mej i det aktiva missbruket

var att förstöra mitt liv ännu mer. Passivitet var lika vanligt.

Förr brukade jag avsvärja mej allt ansvar för att

slippa få skulden. Jag vägrade erkänna att det var JAG

som var ENDA anledningen till mitt mående.

.

Jag har lärt mej idag att det också hindrade mej

från att känna att jag var något värd, från att göra

något av min begåvning, från att uppleva glädjen

av att ha åstadkommit något.

.

Rädslan för att misslyckas har gjort att jag inte

velat ta på mej något ansvar. Idag är jag inte det

minsta rädd för att misslyckats, det finns inga misslyckanden

idag anser jag utan bara fel lösning. Och då kan jag enkelt

idag välja en annan lösning. För en lösning som är

rätt idag är inte säkert att den är rätt i morgon, för

så mycket hinner att hända tills i morgon eftersom

jag strävar efter att ständigt gå framåt i livet.

.

Jag är inte rädd för att misslyckas, för det fanns ett motgift.

Det var att inse just att det inte finns några misslykanden.

Jag kan inte misslyckas om jag har överlämnat sitt liv till livet

på dess villkor och att jag tar till mej allt som ges och

kommer till mej som gåvor. Då visar livet mej vägen.

Mina medresenärer hjälper mej till rätta på min färd.

.

Jag har valt bättringsvägen. En väg I livet, inte emot livet.

Jag väljer att göra det bästa av varje ögonblick, utan undantag

eller oavsett vad som händer. Jag har redan sagt:

”...Jag kan hjälpa det...

...jag kan...

...jag klarar...

...jag förstår mej...

...jag har det LIKA lätt som alla andra...”

Jag har tagit ansvar för mitt liv i dag.

Och jag ansvarar för MITT mående och mina val.

Det ansvaret ger mej ett underbart liv..

[Kalle Johansson]

Kärleksparet

Kärleksparet står för föreningen av motpolerna , det manliga och det kvinnliga, det hårda och det mjuka, det snabba och det långsamma, det kalla och det varma, det andliga och det fysiska.....

Vi har allt inom oss både det manliga och det kvinnliga, först när vi kan bejaka båda dessa sidor blir vi hela, först då behöver vi inte en partner för att bli Hela och då blir vi paradoxalt nog redo för en väl fungerande Kärleksrelation, det yttre speglar det inre och när vi har mött partnern inom, kan också partnern i det yttre komma in i vårt Liv.
Det är inte meningen att mannen ska sluta vara man, och kvinnan sluta vara kvinna, utan mera som pricken i Yin och Yang. Den vita pricken i Yang är lika vit som Yin och vice versa, men de är mindre. Kvinnligheten i mannen har samma kvalitet som kvinnligheten i kvinnan, det är bara mängden av den som är olika.

Baksidan av Kärleksparet talar om en obalans, kanske förnekar vi den motsatta sidan inom oss.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Skuggan (av Zitassa)

Text och bild lånad av Zitassa

Alla har vi vår skugga som följer oss alltid, hur lång skuggan är beror på var vi står och var ljuset befinner sig, vi kan stå i skuggan av ett hus då vi faktiskt inte kan se vår egen, eller om man vill då existerar den inte, ser oss lite som i skuggan av ett hus då vi beskyddas av någon från oss själva, där vi inte behöver tänka själva eller följer en guru eller vad som helst i dennes skugga.

Men vi behöver vår egen skugga och inte någon annans, jag tror att om vi inte erkänner våra skuggsidor så går vi miste om en stor del av oss, visst det är bekvämt att slippa se alla våra sidor, gömma oss från ljuset och skuggan, men gåvan är att se den, acceptera den och du ser och accepterar hela dig.

Vi har alla bra och dåliga sidor men det är upp till oss att agera utifrån vår uppfattning och inte genom en annan persons tankar.

Vem vi är och hur vi tänker, är vem vi är och hur vi utvecklats.

Jag tror inte att det finns någon som inte har skuggsidor, men vi gör alltid vårt bästa att gömma dem eller förtränga dem, bäst kan vi se dem i människor vi möter, det vi gillar hos andra gillar vi hos oss och vad vi tycker mindre om hos andra är det vi inte har accepterat hos oss själva.

Jag har ofta blivit frågad - varför så svart och vitt 

Jag ser oftast saker som svart eller vitt men det har hjälpt mig framåt, att då behöver jag ta tag i saken, beslutet, tanken, vardagen.

en balans i svart och vitt är enligt mina tankar styrkan i att kunna säga ja och nej, istället för njaaa, kanske, vet inte .....

Styrka föder mod och mod föder styrka.
 

[Zitassa]

Klarsynthet (Ess av svärd)

Att se klart, att se igenom alla dramer och spel, att se igenom illusionen. Och att förstå.

Kortet manar oss att ta ett steg tillbaka och se på det som sker och vårt agerande utifrån. Vad finns under ytan? Vad finns bakom vårt eget och de andras agerande? Vilka tankar och känslor ger upphov till agerandet? Vad känner vi i situationen? Med klarsyntheten följer också klarspråket, när vi ser vad som händer kan vi kliva ur dramat och ärligt tala om vad vi ser och upplever.

Baksidan av Klarsyntheten kan bli en desillusion och en känsla av hopplöshet. Det kan vara svårt att leva i världen utan att delta i spelet och lika svårt att spela med då vi ser igenom det. För den som drar svärdet ur stenen följer också ett ansvar, ett ansvar som kan vara svårt att bära.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Känslohantering och könsroller (Av Sofia Elenäs)

Text lånad av Sofia Elenäs

Jag har nu börjat läsa igenom och flytta gamla inlägg till en ny blogg. Det är väldigt intressant att se tillbaka och se vad tidigare insikter och beslut lett till i min utveckling och vad viktiga alla typer av upplevelser och erfarenheter tillsammans med andra människor har varit oavsett om de känts tråkiga eller roliga, bra eller dåliga.

I mitt inlägg tråkigheter fattade jag beslutet att själv ta ansvar för mina känslor och försöka att inte anklaga den som väcker dem.

Det här är oerhört svårt när man lever i en nära relation ifall man ideligen själv blir anklagad för sånt som en annan person känner. Det är så lätt att gå in i en försvarsställning i det läget och så är dramat igång. Det kan bli så oerhört viktigt att få upprättelse och bekräftelse från den person som anklagat en. Smärtan över att känna sig orättvist behandlad blir till sår som vi inbillar oss att endast den som väckt dessa känslor kan läka.

Den här smärtan blir till ett smetigt kitt som binder samman människor, inte för att de älskar varandra utan för att de väcker ett motstånd hos varandra, skapar en dragkamp, där repet sammanlänkar oss och binder oss samman.

Att jag som kvinna bär ansvaret för hur jag påverkar män, är en uppfattning som lett till att kvinnor på många sätt blivit förtryckta genom tiderna. Vi har tvingats dölja vilka vi är av hänsyn till vår omgivning.

Det finns en slöja som jag upplever att många kvinnor bär, även i de kulturer där den inte är synlig för ögat. Vi tar på oss ansvaret för andra människors känslor på ett sätt som hindrar oss från att vara de vi innerst inne är. En slöja som hindrar oss från att säga och göra vad vi innerst inne vill.

En god vän gjorde mig medveten om detta och befriade mig i somras från min slöja. Jag finner verkligen stöd i relationsanarkin att själv bestämma hur jag vill bli behandlad och skapa de relationer jag mår bra av och bara göra de saker som vi vill göra tillsammans, relationer där jag blir accepterad och älskad villkorslöst. Vi tillbringar tid tillsammans för att vi uppskattar varandra och inte för att vi lovat varandra att hålla ihop i nöd och lust.

Naturligtvis finns det något som döljer även många mäns sanna jag, den roll de förväntas spela i samhället kräver en tung rustning att bära. Härligt att umgås med människor utan rustning och slöja där likheterna mellan oss är stora och olikheterna endast är något som ger oss möjlighet att njuta på flera sätt av varandra.

[Sofia Elenäs]

Mognad

Häromdagen råkade jag höra några koka ord av poeten Lars Gustafsson på radion. "...Unga människor har en tendens att snegla oroligt på vilket intryck de gör på omvärlden, bäst intryck gör vi när vi ger fan i vilket intryck vi gör"

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3963538&t=2395

Vem är du vem är jag? Vet vi det någonsin? Kanske kan vi veta vem vi själva är men ofta, mycket ofta är det en bild av oss själva vi håller fram inför världen. Ju ärligare vi är mot oss själva desto sannare bild håller vi fram. Och sannast blir den väl när vi bara Är den vi är utan att hålla fram någon bild - "När vi ger fan i vilket intryck vi gör".

Den amerikanska sångerskan Janis Ian skrev sin första sång när hon var 12 år. Något år senare fick hon av två olika storheter i skivbranschen reda på dels (av den ena) "att du kommer aldrig någonsin att bli någon sångare men vi vill gärna anlita dig som låtskrivare" och (av den andre) "Du sjunger fantastiskt, och vi vill gärna ha dig som sångerska i vår grupp men dina låtar är skräp". Inom loppet av några veckor fick 13-14-åringen lära sig något som det ofta tar oss hela livet att förstå: Det spelar ingen roll vad du säger och gör folk kommer ändå alltid att ha sin egen uppfattning om det. Det enda du kan göra är att vara dig själv.



Svårast av allt är väl att acceptera när andras bild av oss fundamentalt skiljer sig från vår egen, då är det lätt att bli ivrig och börja försöka korrigera bilden. Men åter igen. Vi kan aldrig någonsin kontrollera den andres bild av oss.

Vi speglar oss i varandra, och varje bild är sann, men varje bild är också beroende av hur ytan på den spegel vi speglar oss i ser ut. Självklart är det lätt att känna igen oss själva som sanna när vi speglar oss i oss själva. Men också den bilden som speglas genom någon annans förväntningar och fördomar är sann. Det är deras sanning och den kan jag aldrig göra något åt.

Varje sanning är lika sann, för sanningen uppstår i det vi upplever, och det vi upplever är alltid sant... för oss själva... olika sanningar men Sanna.

Måhända uppstår det aldrig något möte om vi har olika bilder av varandra, men vi behöver heller inte Möta alla som vi möter. Och må hända är det i den gemensamma bilden av varandra som Möten uppstår, kanske är det enbart då som vi är beredda att se varandras bilder och låta upplevelsen breddas.

Vad är det då som gör det så svårt att tillåta andra att ha sin egen sanning om oss? Är det vår rädsla för att deras sanning om oss ska sprida sig till andra? Förmodligen är det så. Men åter igen, vad kan vi göra åt det?

Tänk om deras bild av oss också är sann, tänk om jag förutsättningslöst kan tillåta andras sanningar om mig att spegla sig i mig och kanske upptäcka ännu en liten bit av mig själv som jag ännu inte sett. Då blir min Sanning om mig fullständigare.


Janis Ian framför sin egen sång liksom hon gjort i
44 år trots andras sanningar om henne!