Jag försöker bekräfta Alla mina känslor, låta dom finnas, och vara i dom. Det besvärar en del av mina medmänniskor.
Vissa känslor är svårare för oss, vi har fått lära oss att en del känslor inte är OK, de ska "tas bort". Att vara ledsen är en sådan känsla för mig, därför brukar jag direkt då jag känner mig ledsen bekräfta känslan genom att tala om att jag är ledsen. Då händer en del intressanta saker.
Igår var en sådan dag, då jag berättade att jag var ledsen. Jag mötte massor av omtanke, medkänsla och massor av människor brydde sig om mig (det möter jag annars också ♥ ). Men en del människor vill ta bort min ledsnad, i all välmening. Men det de gör då det är just att de säger: "Jag vill inte se dig där du är just nu", "Det är inte OK att vara ledsen" Precis som min far när jag var barn och var ledsen sa: "Det går över till du ska gifta dig" också i all välmening så klart.
Jag är innerligt Tacksam för att ni bryr er! Men ni får förlåta mig (om ni vill… eller inte), när jag möter ovanstående "omtanke" så blir jag arg. Det är inte vad jag behöver, vad jag behöver är bekräftelse att jag är OK, att min ledsnad är OK. Jag behöver en kram, få sitta i knät och vara ledsen, bara vara där jag är. Punkt!
Våra känslor är inte bra eller dåliga, de bara Är. De är ett redskap som vi fått för att hantera livet med, precis som vi fått ögonen att se med, och fötterna att gå med. Vi kan blunda om vi inte tycker om det vi ser, men det är inte särskilt produktivt. Det är inte mer produktivt att förneka våra känslor.
Våra känslor reagerar på det vi möter i livet, de hjälper oss att se när vi har kommit ur kurs. För mig så Är vi Kärlek, och när vi kommer ur kurs och förlorar kontakten med Kärleken, Oss Själva, då dyker de s k "jobbiga" känslorna upp. Hur ska vi hitta tillbaka till vägen om vi förnekar varningssignalerna. När jag kör fel så säger min GPS "Gör en tillåten U-sväng" eller "Navigera tillbaka till vägen" Ibland ignorerar jag GPSen för jag tror mig veta bättre, tror ni att det hjälper mig att komma fram dit jag vill? Nu är ju inte GPSen perfekt så ibland så vet jag faktiskt bättre, men våra känslor är som en perfekt GPS, dom leder mig alltid på den "bästa" vägen till målet, till Kärleken, till Mig Själv… dvs om jag lyssnar på dom.
Att tala om vad jag känner är för mig att låta känslan (i det här fallet det ledsna barnet inom mig) "sitta i knät" Ofta räcker det för att känslan ska börja tala till mig och berätta vad det är som jag behöver läka i mig för att hitta tillbaka till Kärleken. Det kan jag alltid göra, även om jag t ex är mitt uppe i ett jobb eller ngt som "måste" utföras. Jag bara talar om att jag är ledsen, sedan jobbar jag vidare, men nu har känslan blivit bekräftad.
Räcker inte detta, så brukar jag så fort jag har tillfälle och mod, föreställa mig mig själv som barn, mitt vuxna jag tar upp barnet jag i knät och kramar om det. Jag går in i barnet och känner att jag sitter där i knät, trygg, i kontakt med känslan. Samtidigt ger jag barnet så mkt Kärlek jag kan med mitt vuxna jag, och låter det berätta varför det är ledset, när Det är redo för det. Kanske behöver jag stöd för att kunna ge barnet i mig Kärlek, då låter jag mitt högre jag, min Gudomliga del (som samtidigt är Alltet, Det Gudomliga) Hålla om oss båda och ge oss Kärlek. På bilden representeras mitt Gudomliga Jag av Aquila min örn-"hjälpare"
Ett annat bra sätt att bekräfta och läka känslan är att göra en Lägereldsprocess (ur Resanprocessen) Då får mitt yngre jag sitt tillsammans med mitt vuxna jag och mitt högre jag (Mentorn) och den/de som orsakat "såret" sitta tillsammans vid en inre lägereld bestående av Ren, Villkorslös Kärlek och prata med varandra från alla nivåer, både vardagsmedvetandet, och själens nivå. Samtalet pågår tills barnet och mitt vuxna jag är redo att förlåta "motparten" Därefter får barnet växa upp med förlåtelsen med sig.
♥
Du e så bra Sigge :)/ME
SvaraRadera