Motstånd, motstånd, Motstånd! Det är inget annat än motstånd som tar min energi. Vare sig det handlar om att slarva med sömn eller om att göra saker som bara tar min kraft, så handlar det om mitt motstånd mot att vara i min fulla kraft.
Det finns ingen annan som tar min energi, om jag inte tillåter det, det handlar bara om min rädsla för att vara i min fulla kraft. Det är inte fullmånen eller ngt annat som tar den, energin går till att kämpa mot mig själv.
Varför är det så? Vad är det jag är rädd för?
När jag är i min fulla kraft, då visar jag mitt Sanna Jag. Jag har gjort det förr, jag har gjort det och blivit avvisad, hånad, bedömd och dömd. Det är mycket värre att bli avvisad och dömd om jag visar mitt Sanna Jag. Då är det Jag som blir avvisad och dömd, det finns inget att skylla på.
Men vem är jag om jag inte är mitt Sanna Jag? Vem kan jag vara annat än jag? Har jag något val?
Det har blivit så tydligt för mig på sista tiden, när jag gör något annat än det mitt Sanna Jag vill då blir jag så trött, eller när jag försöker göra något som mitt Sanna Jag inte vill.
Vilken bra signal det är, och det finns en lösning, har jag också märkt, att ta tjuren vid hornen och faktiskt göra det mitt Jag Vill. Då går det lätt, inget motstånd.
Jag reser mig upp på stadiga ben och känner för första gången min egen styrka
Föll, det gjorde jag, men inte för alltid….
Jag lyfter upp mitt sänkta huvud och blickar för första gången upp mot min egen himmel
Blundade och led, det gjorde jag, men inte för alltid…
Jag plåstrar om mina öppna sår och låter dom för första gången få läka helt
Smärtade, det gjorde det, men inte för alltid….
Jag torkar tårarna och ser klart för första gången
Grät, det gjorde jag, men inte för alltid…..
Fälld av livet igen, men inte förgäves, för jag öppnade hjärtats port och alla dörrarna till mitt inre på riktigt, det gjorde jag verkligen nu – och denna gången gjorde jag det för alltid! ♥
Jag tror inte vi är här för att kämpa. Jag tror inte Livet är en tävling där vi måste göra allt för att överleva.
Jag tror vi föddes till detta livet för att uppleva just Livet. Exakt vad vi valde att uppleva detta livet, kan vi inte veta med vårt vardagsmedvetande, men vi valde att uppleva just det vi upplever just nu.
När vi upplever maktlöshet, då är maktlösheten just det vi ska uppleva.
Vi har valet att kämpa emot, vi kan sprattla som flugan i spindelns nät och trassla in oss ändå mer, tills vi fastnat så hårt att vi inte längre kan kämpa, tills vi äntligen tvingas acceptera att vi är maktlösa, tills vi äntligen upplever maktlösheten.
Eller vi kan välja att ge upp, acceptera och vara i upplevelsen av maktlöshet, utan att först kämpa för att göra upplevelsen ändå större.
Ur maktlösheten föds Tilliten. I maktlösheten accepterar vi att det finns saker som vi inte klarar själva. I maktlösheten kan vi äntligen se att vi bara är en liten del av Livet. I maktlösheten kan vi äntligen se att det finns ngt som är större än oss själva. I maktlösheten kan vi äntligen hitta Tilliten till Livet/Gudomen.
Återigen går jag till naturen för att komma hem. Varje del av Livet har sin uppgift, som den accepterar, tills uppgiften är fullföljd. Myggan kämpar inte för att vara ngt annat än mygga, den har två uppgifter i Livet, att se till att det finns fler myggor och att bli mat åt ngn. Myggan accepterar och är mygga fullt ut, tills den en dag är färdig med den upplevelsen. Blomman har sina uppgifter som den accepterar och är fullt ut, tills den en dag är färdig med den upplevelsen. Allt bara är det de ÄR fullt ut, en Viktig del av Livet, tills de är färdiga med den upplevelsen.
Myggan kan be om att slippa bli uppäten om det är möjligt, det förändrar inget i det stora hela, ngn annan mygga blir uppäten i dess ställe, och "vår" mygga dör av ålderdom.
Vi kan be "låt denna bittra kalk gå mig ifrån, men inte som jag vill" Vi kan erkänna vår litenhet och be om hjälp, samtidigt som vi accepterar att vi inte vet vad som är det högsta bästa, och vi kan be att om vi inte kan slippa vår "bittra kalk", att vi åtminstone får ngt att hälla i den så den inte smakar så illa, om det är möjligt.
I maktlösheten finns Acceptansen. I Acceptansen finns Tilliten. I Tilliten finns VARANDET!
Vi vet inte vår Uppgift i Livet, men vår uppgift är att VARA de vi ÄR! Hur det än ter sig.
För många är julen en jobbig tid, med krav, förväntningar och måsten. Både egna och andras. Många är också ensamma på julen.
Handlar det om att skicka julkorten i tid, köpa de dyraste och finaste presenterna som ingen behöver, laga den perfekta julmaten, ha de finaste och dyraste ljusdekorationerna, klä den vackraste granen. Stress, ångest, press och åter stress.
Vare sig du firar Jesus födelse, Midvintern eller ngt annat, så borde väl julen handla om glädje och gemenskap, det är ngt vi behöver mer än alla årets julklappar.
Människan är en social art, även om vi inte är beroende av ngn speciell individ, så behöver vi varandra. Vi behöver möten och gemenskap, för att må bra.
Kanske behöver vi också vila lite från vardagens stress och press. Kanske behöver vi julefrid.
Ge dig själv vad du behöver den här julen! Ta hand om dig själv och varandra! Känn glädjen i att vi har varandra! Nöj dig med ngra få julrätter, nöj dig med en stjärna i fönstret! Ring och bjud hem de du verkligen bryr dig om på en enkel fika i stället för att skicka massor med julkort! Unna dig vila, lek, glädje, gemenskap! Unna dig julefrid!
Och ha en riktigt God Jul, på det sätt som passar just dig och dina närmaste!
Det handlar inte om utsidan, det handlar om vad du tänker och tror om dig själv.
Vad är det som får dig att tro att det är ngt fel på dig, att du är ngt annat än perfekt! Du Lever ju eller hur!
Livet skapade dig som du är, kan du då vara ngt annat än perfekt! Ser du ngt Levande som inte är perfekt! Skulle du säga om ngn eller ngt annat att de skulle vara annorlunda, eller att det är ngt som är fel med dem!
Se dig omkring, Livet dömer ingen. Allt Levande har sin plats i skapelsen, sin uppgift att fylla, allt är skapat perfekt för att vara just den de Är!
Tror du på en Gudom som förväntar sig att du ska vara ngn annan än den du Är! Varför skulle Guden vilja ha dig på ett sätt men ändå skapa dig på ett annat!
Se dig omkring, Finns det ngt skapat som inte är perfekt just som det Är! Allt har sin plats i skapelsen, sin uppgift att fylla.
Hur skulle ngt kunna vara bättre, Hur skulle du kunna vara bättre!
Det handlar inte om vad du gör eller vad du ger. Det handlar om vem du Är! Och du är skapad perfekt precis som du Är!
Vem är det som får dig att tro att du måste prestera för att vara bra, vem är det som dömer dig!
Var det dina föräldrar, var det skolan, kompisar, arbetsgivare, partners, som sa att du inte dög som du var, som sa att du måste vara annorlunda än du var, som sa att du måste prestera ngt för att duga!
Var det dom som skapade dina sår, var det dom som dömde dig och försökte få dig att tro att du skulle vara ngn annan än du var!
Vem är det som dömer dig i dag, vem är det som hindrar dina sår att läkas!
Det är dina tankar och din tro, på att du måste vara annorlunda än du är som hindrar dina sår från att läkas!
Din dom över dig själv skapar ditt helvete på jorden!
Livet dömer dig inte, Gud dömer dig inte! Varför skulle ngn döma sin egen skapelse!
Du är perfekt precis som du ÄR!
Ta dina sår i famnen, låt dem värka ut smärtan, de är inget annat än rädslor för att vara fel, för att inte duga som du ÄR!
Låt dina sår berätta för dig, varifrån de kommer, vem som har tillfogat dig dom. Låt dem få finnas och läkas!
Du är inte dina sår, du är inte dina rädslor! Du är perfekt precis som du ÄR! med dina sår, och med dina rädslor!
I dag är det midvintersolståndet, årets kortaste dag. Vid den här tiden varje år så brukar jag göra ett bokslut över det gångna året... det är nu slut på en cykel och början på en ny... om nu cykler kan ha slut och början. Jag brukar ställa mig 4 frågor:
1. Vad är du färdig med, vad vill du släppa, rensa bort? 2. Vad är du tacksam för? 3. Vad vill du bjuda in i ditt liv? 4. Vad vill du ge?
Mittår har varit minst sagt Fantastiskt. Mycket turbulent och mycket känslor av alla de slag. Jag har upplevt mer Kärlek och Närhet än någonsin, men också mer sorg och rädslor än någonsin. Jag har mött mina största sår och läkt dom, "fallit in i mig själv" och blivit fantastiskt trygg i mig själv. En ny känslighet har kommit, och mera närvaro.
Vad är jag färdig med? Vad vill jag släppa? Just nu så upplever jag en brist på handlingskraft, låg energi. Det är ngt som jag vill bli fri från, kanske bottnar det mest i att jag inte lyssnar tillräckligt mkt på mina fysiska behov. Så svaret på min första fråga blir att jag vill bli fri från min svårighet att ta hand om mig själv.
Det är mkt jag är tacksam för. Framförallt är jag tacksam för min nyfunna trygghet, jag är bra som jag är, och jag är massor av kärlek, i Närvaro. Lika tacksam är jag för att jag är bra som jag är också när jag inte är det, när jag bara är utan att prestera eller göra något.
Jag vill ha mera disciplin i mitt liv, mera närvaro och glädje i det fysiska omkring mig, i att ta hand om mig själv och mitt hem.
Det jag vill ge är det jag ger, det enda jag har att ge, dvs mig själv, mitt sanna jag, min Sanning och min Kärlek, till de som kan och vill ta emot den. Utan prestation, bara som rent varande.
Jag vill tacka alla som läser mina ord. Och jag önskar er ett fantastiskt nytt år med massor av glädje och närvaro! ♥
Skrev detta till en vän när hennes man bara lämnat henne. Hon undrade varför!? Varför han inte var ärlig?
''Måste du veta varför? Kan du inte bara se att det ÄR så som det är, och att han ville någonting annat. Vi lever så gott vi kan efter de erfarenheter vi har med oss i bagaget, och att stå upp för oss själva kan vara oerhört svårt.
Kanske klarade han inte av konflikten att uttala orden högt i att inom sig vilja gå sin egen väg, och därför snirklade han lite runt allt, med lögner och annat. Det är ingen upplyst väg, men vi vandrar på den vägen många av oss stundtals. Ofta klarar vi inte av att vara sanna mot oss själva, och att vara sann mot andra är ändå svårare.
Det är därför vi är här. För att övas i detta. Att vara SANNA mot oss själva.
Det han valde att göra har ju egentligen ingenting med dig att göra. Han valde mellan 2 vägar och valde den ena. Hur han handlar och tänker är helt hans eget ansvar, och hans egen väg.
Jag kan förstå att du i detta känner dig ratad. Värdelös och sårad. Men den känslan ÄR ju inte DU. Eller hur. Ditt värde är ju oändligt! Din gåva att leva är Total Kärlek. Hela DU ÄR KÄRLEK! Oavsett vad andra människor i din omgivning väljer.
Vi har alla möjligheten att i varje stund bestämma vad vi ska skapa. Och just nu är du delaktig i detta skapande. Kanske kan det ur detta skapas någonting som blir mer Du? Mer den du är, och vill vara.
Ibland upplever vi saker som får oss att tappa fotfästet, men kan vi backa lite.Inse att de rasande känslorna just bara ÄR rasande känslor, ungefär som att lyssna och njuta av Björn Skifs. Du ÄR ju inte honom, fast du upplever honom.
Just nu upplever du ilska, lögner osv. men det ÄR ju inte du. Försök att hitta kärnan. Din själ! Den ÄR Kärlek. Omtanke. Tacksamhet. Det du just nu upplever är en upplevelse i vad ett liv kan innehålla. Men DU finns kvar ändå.
Lita på att oavsett hur du upplever situationen så är det för ditt högre bästa. Lita på att bakom alla moln så FINNS solen. Lita på att efter den här upplevelsen så kommer du att ha hittat någonting inom dig som du kommer att växa av. Som du kommer att kunna förvalta och ge till andra.
Fokusera inte ditt liv på honom! LEV inte HANS liv. Vem ska vara kvar i dig när dina tankar bara är hos honom?
Kalla tillbaka dig till DIG!
I din upplevelse har han skadat dig. Men genom att hela tiden återuppleva det i dina tankar, så skadar DU DIG SJÄLV! Och det är inte någonting du måste. Eller hur!''
Likt vågorna på en strand sköljer mitt sanna jag över mig,
om och om igen.
Jag genomdränks av mitt innersta väsen.
Det enda jag behöver göra är att stanna upp, lyssna, känna, veta…
Jag jagar fram i livets varande på jakt efter mig själv.
När jag hela tiden finns där i stillheten.
Om jag stannar upp och låter mitt Sanna Jag komma ifatt,
upplever jag livet tusenfalt vackrare.
När jag ser på dig, vet jag vem Du är.
Jag ser det gudomliga i dig, jag ser din sanna skönhet.
Jag ser att du och jag är samma ljus.
Jag ser att vi är kärleken.
När jag stannar upp och låter Varandet finnas fullt ut,
upplever jag i stillhet.
Upplevelsen blir närvarande, jag känner,
jag är i fas med mig själv.
Inget behövs mer än min närvaro,
jag expanderar i den,
jag omsluter allt, jag är omsluten,
jag är älskad, jag älskar…
Dagens blogg är hämtad från min Kloka Vän Sofia. Läs mer i hennes blogg!
Sen jag slutat längta efter kärlek som om det vore en gåva som någon annan ska ge mig och insett att det är jag som är själva kärleken, finns egentligen inte längre några hinder o begränsningar för kärleken att flöda genom mitt liv.
Jag ÄR ett verb, Jag ÄR själva älskandet! Jag är ett pågående kärleksuttryck!!!
Det jag tror är människans sanna natur och längtan är att älska, att uttrycka kärleken, till varandra och till alltet.
Rädslan för att inte bli älskad tillbaka upphör då jag inte längre tror på kärleken som någonting som kan ges bort eller som kan ta slut, utan som Är, bubblar, sjuder genom oss. Jag är inte det som älskar mig, jag är älskandet.
Ju mer jag ger uttryck för det älskandet, ju mer lever jag, skapar jag, Är jag den jag innerst inne Är! Det ligger inga förpliktelser i att älska för mig, kärleken är villkorslös o gränslös till sin natur.
Skapandet av illusionen.. hur gick det till ,varför?....till vad nytta, i vilket syfte, behöver vi upplevelsen att vara åtskilda? och att skapa behov som vi sedan ska "befria" oss ifrån.?
Allt har den mening, det syfte, den orsak, och den nytta som du väljer att ge det, du bestämmer själv. Just nu tänker jag att det kanske kan vara så här: Självmedvetenhet, i samma stund som ngt i skapelsen blir självmedvetet upphör det (temporärt) att vara medvetet om att det faktiskt är en del av allt annat, med samma energier, samma atomer, samma livskraft. Kanske är det detta som i bibeln uttrycks i berättelsen om ätandet av kunskapens träd eller syndafallet.
Tänk dig att din hand plötsligt blir medveten om att den är just en hand, då inser den samtidigt att den INTE är en fot, INTE ett öga eller ngt annat än just en hand. Den förstår att den är annorlunda än resten av kroppen, inte ens den andra handen är likadan utan mera som en spegling av den själv. Fast den fortfarande är medveten om att, den sitter fast/är en del av kroppen, så känner den sig ändå åtskild och annorlunda.
Innan handen blev medveten om sitt själv, så var den fullkomligt nöjd med att vara en del av kroppen, den levde helt enkelt i frid. Nu sedan den blivit självmedveten så saknar den, den friden, saknar känslan av samhörighet. Den upplever brist på frid och samhörighet, och den får ett BEHOV/BEGÄR att fylla denna saknad med ngt.
Kanske vill den ha vackra ringar på fingrarna för att med skönhet, stolthet och glädje, uppleva ngt som liknar den saknade friden, eller kanske vill den hålla en annan hand i sin för att få en känsla av samhörighet. Kanske är det just denna självmedvetenhet som är målet och syftet med skapelsen, kanske är det själva skapelsen/livet/gud/whatever som vill bli medveten om sig själv. När handen blivit självmedveten så behöver den för att hela kroppen (här synonymt med skapelsen) ska bli självmedveten ytterligare höja sin medvetandenivå, den behöver inse att den är en unik del av kroppen, men samtidigt att den tillsammans med kroppen är ett unikt större själv. den behöver se sina förmågor, sitt syfte, meningen med sin existens, att den faktiskt ha massor av funktioner att fylla i kroppen som bara den med sina unika förmågor kan fylla.
Kanske behöver den inse att den är bättre lämpad än ngn annan del av kroppen att klia bakom örat, eller att stoppa mat i munnen, att klättra upp till toppen av trädet så att ögat kan se utsikten. Men den behöver samtidigt bli medveten om att den inte kan göra detta själv. Handen kan inte utan armens hjälp klia bakom örat, den kan stoppa mat i munnen men den behöver munnens hjälp för att tugga och svälja så att det kan bli ny näring åt handens alla celler (vars processer den också måste inse att den är helt beroende av) Handen kan klättra upp till trädtoppen, men den kan aldrig se utsikten.
Kanske är det så att när alla delar av kroppen har blivit självmedvetna så är också kroppen totalt självmedveten, och åtskild med behov att fylla sin saknad av ngt större helt. kanske använder kroppen då sin hand för att smeka en annan kropp och skapa en känsla av den saknade samhörigheten. Men för att verkligen känna samhörighet så måste den bli medveten om att alla kroppar är viktiga delar av ngt större helt... som kanske i sin tur behöver känna sig som en del av ngt ändå större... osv tills hela skapelsen blir självmedveten. För som en klok vän skrev "Allt som finns kan inte uppleva sig själv som det är eftersom det inte finns något annat."
I frånvaro av illusionen finns faktiskt allt ändå, men det kan inte uppleva det, skulle jag vilja säga. Och kanske att allt som finns blir "verkligt" först då det upplevs/blir medvetandegjort, men att allt som upplevs också är det enda som faktiskt finns.
Enligt kvantfysiken så är allting dualistiskt till sin natur. Allt kan existera både som partiklar och som en våg/energi av oändliga möjligheter, först när det observeras blir det en partikel. Du kan hjälpligt likna det vid en krona som du sätter i snurrning på bordet, den ser ut som en nästan genomskinlig boll där kronans yta kan befinna sig på oändligt många ställen samtidigt, men när du för in fingret (observerar den) så befinner sig ytan just där du för in fingret, skulle du fört in fingret ngn annanstans skulle ytan visa sig där.
OK det är en bild och den är inte fullständig men på kvantnivå är det faktiskt precis detta som händer, på laboratorier så har man tagit foto av partiklar stora så de kan ses med blotta ögat, som befinner sig på två platser samtidigt!
Mkt tyder på att det faktiskt är precis likadant med oss att vi är ett oändligt fält med möjligheter som existerar (som "partikel"/materia) först då, och som, vi observeras. Kanske är det just precis det vi är, den som observerar, den som medvetandegör, den som får allt att bli ngt utifrån fältet av oändliga möjligheter. Kanske är vår sanna natur alltets medvetande (om än ännu så länge ofullständigt). Kanske är vi precis den vi väljer att vara. Det vi väljer att medvetandegöra om oss själva. Och kanske existerar endast det vi medvetandegör. Kanske bestämmer vi helt och hållet själva precis allting!
Evangelietexten handlar om Johannes döparen som förkunnade medmänsklighet, respekt och ärlighet i öknen. Många sökte upp honom och lät sig döpas. De frågade honom om han var den frälsare de väntade på. Han svarade jag döper i vatten, han som kommer efter mig döper i den heliga ande.
För mig är Johannes som döper i vatten olika andliga läror och dogmer. Vi behöver förkunnelse och inspiration från många håll, vi behöver andras sanningar för att hitta vår egen. Andras sanningar banar väg för vår egen sanning, vår Herre.
Vi behöver prova andras sanningar för att komma närmare vår egen Sanning. När vi möter och provar en sanning kan vi antingen upptäcka att det är vår sanning eller att det inte är vår sanning i båda fallen kommer vi närmare Gudomen i oss själva. På så sätt banar andras sanningar vägen för vår Sanning.
Om vi köper andras sanningar okritiskt som en dogm som vi följer slaviskt, då kan vi kanske upplevas som "bättre" som människor, men allt blir utanverk som rinner som vattnet på ytan, kanske sköljer de oss rena och gör oss redo att landa i oss själva, i våra Hjärtan, eller lägger de sig som en ogenomtränglig hinna på vår yta och hindrar oss att möta oss själva.
Först när vi hittat in till vårt Hjärta, till vår Sanning har vi blivit döpta i anden, vi har hittat tillbaka till Gudomen i oss själva och blivit vår egen Herre.
Är du utanför, var du kommer, då är du utanför dig själv. Jag har själv varit utanför nästan hela mitt liv. Länge hade jag inte tillgång till mina känslor, och utan tillgång till känslorna så hade jag inte tillgång till mig själv. Jag har i nästan hela mitt liv sett mig som antingen bättre eller sämre, och i detta är mötet inte möjligt, jag är utanför, alla andra, men också mig själv. för hade jag varit ett med mig själv, då hade jag inte behövt distansera mig till ngn, då hade jag varit ett med Allt också när jag varit utanför fysiskt. När jag upplevde mig som utanför så fanns det bara en lösning, nämligen att jag hittade in till mig själv, in till upplevelsen att jag är rätt, viktig och värdefull precis som jag är, just här och nu. jag är en funktionell cell i den stora organismen Livet, unik och med min unika funktion, men ändå ett med helheten. För mig kom lösningen faktiskt på "sandlådenivå" kombinerat med omvända Byron Katie-verktyg: Människor hade en otrolig förmåga att hitta fel på mig, mest av allt jag själv.... och jag tog det till mig och begrundade det, och sorterade ut vad som var mitt eller ej, läkte det som var mitt. Bit för bit. Sedan triggade ngn helt omedvetet mitt största "Fel", och jag föll.... men jag landade och insåg att liksom allt jag säger om ngn annan gäller mig, så gäller allt ngn säger om mig också den andre... jag såg att allt som var "fel" hos mig var lika ”fel” hos den andre. jag var vare sig bättre eller sämre... Jag var helt enkelt bara jag. Så klart var det viktigt att detta inte skedde bara i hjärnan utan även i hjärtat... kanske blev det möjligt genom att jag insåg att detta klarade jag inte själv, och lämnade över till det Gudomliga, bad om hjälp att läka det helt enkelt. ♥ Så var det för mig.
Den blivande lilla Människosjälen stod precis i beredskap att beträda jordelivet och alla hennes nära själsvänner hade samlats för att ge henne kraft och mod inför resan. Även Livets Källa var där för att ge henne några sista vägledande ord.
«Det sägs att det ska finnas en mening med livet», sade den blivande lilla Människosjälen till Livets Källa «så vad är meningen med just mitt liv?»
«Du är en del av livet som upplever sig själv, så du kan välja vad helst du önskar uppleva, vara och uttrycka», svarade Livets Källa. «Du är allt som finns, allt som någonsin funnits och allt som någonsin kommer att finnas, så vilken del av ditt gudomliga jag önskar du själv få uppleva i ditt kommande liv?»
«Får jag välja precis vad jag vill?» undrade den blivande lilla Människosjälen.
«Ja», svarade Livets Källa «du är ett med alltet, du är alla sidor av det och alltet är ett med dig. Du är livet och du är ett med mig.»
Den blivande lilla Människosjälen funderade en lång stund innan hon svarade. «I så fall vill jag uppleva mig själv som oändlig glädje och kärlek!»
«Det är sannerligen en stor önskan och inte helt enkel att uppfylla» svarade Livets Källa. «Allt som finns är redan glädje och kärlek. Din själs essens är den största glädjen fullt uttryckt och på samma sätt som att du inte kan uppleva mer ljus då ditt öga redan är bländat av det starkaste ljus så kan du inte uppleva glädje när glädje är allt du är.»
Den blivande lilla Människosjälen såg vemodigt på Livets Källa. «Men hur ska jag då kunna uppleva den del av livets gudomlighet som kallas för oändlig glädje, om jag nu redan är detta?»
Framför den blivande lilla Människosjälen uppenbarade sig plötsligt ett ljus och i ljuset kunde hon se ännu en själ ta form och framträda allt tydligare inför hennes syn. «Du kan få uppleva den genom mig», sade den Nya själen.
«Men hur?» undrade den blivande lilla Människosjälen. «Hur?»
«Jo, jag ska ta form i en människokropp precis som du, jag ska möta dig i ditt nästa liv och göra någonting för dig som får dig att uppleva glädjens sanna essens och dess mångfasetterade dimension. När du ber om en upplevelse måste nämligen någonting som är dess totala motsats dyka upp i ditt livsrum för att göra din upplevelse möjlig. Jag ska bli ditt ena och jag ska bli ditt andra.»
Den blivande lilla Människosjälen såg förbryllat på den Nya själen.
«Men hur ska du, en del av den fullkomlighet som är Livets Källa, en del av den totala glädje och kärlek som är allt som finns, allt som någonsin funnits och allt som någonsin kommer att finnas, hur ska du kunna få mig att uppleva någonting annat än glädje? Det kan inte vara möjligt?»
«Oroa dig inte» sade den Nya själen lugnande «vi ska nog hitta på ett bra sätt. Jag ska komma till dig och jag ska ge dig livet. Jag ska skingra illusionens slöjor och lära dig att se. Jag ska komma till dig och lära dig om livet, om vad som är verkligt och sant. Jag ska ge dig den största tänkbara lärdomen och upplevelsen av den del av dig själv som du kallar för glädje och kärlek.»
«Det låter helt fantastiskt!» svarade den blivande lilla Människosjälen, «Jag är så innerligt tacksam att du vill göra det här för mig!»
«Det är därför vi finns till», svarade den Nya själen «för att göra upplevelsen av livet möjlig. För att göra det möjligt för livets oändliga medvetande att uppleva alla delar av sig själv. Vi är livets ögon. Vi är livets händer och fötter. Vi är hennes känslor och alla sidor utav dem. Vi är livets andetag. Genom illusionen gör vi upplevelsen av sanningen möjlig. Livets Källa – vår moder - insåg i tidernas begynnelse att utan det ena så kunde inte det andra existera. Att utan det vi inte är så är det inte heller möjligt för oss att uppleva det vi i sanning är, därför skapade hon oss. Allting förblir ingenting så länge det inte står i relation till någonting annat, så livet var tvunget att delas upp i små själsfragment, i delar av sin helhet, för att dessa skulle kunna mötas och relatera till varandra, spegla sig i varandra. Utan mörker är ljuset inte ljust och utan sorg är glädjen inte glädje. Om vi önskar uppleva en särskild sida av livet måste dess totala motsats infinna sig i vårt livsrum för att göra vår upplevelse möjlig. Den mest smärtsamma upplevelsen av livet rymmer därför också alltid den största gåvan. Men jag skulle vilja be dig om en sak…», sade den Nya själen.
«Självklart», svarade den blivande lilla Människosjälen «berätta vad jag kan göra för dig!»
«Jo, jag skulle vilja att i det ögonblick som smärtan känns som mest påtaglig, när du förbannar din upplevelse som allra mest, då vill jag att du minns vem jag egentligen är. Jag vill att du minns att jag är livets gåva till dig och att detta var ett val, ett beslut vi tog du och jag.»
«Det lovar jag», svarade den blivande lilla Människosjälen.
«Jag ska aldrig någonsin glömma dig. Hur smärtsam min upplevelse än må bli och vara så ska jag alltid minnas dig som den du är. En del av livets upplevelse av sig själv. Den som gjorde glädjen och kärleken möjlig…»
Att inte enbart ta emot ljuset rakt av, även om det är ljus. Att ifrågasätta ljuset? Vem vågar det? Vem vågar vara ifrågasättande av något som för de flesta ser som enbart kärlek.
Att se bakom illusionen, utan att såra, utan att gå in i mörkret, utan att döma eller bedöma! Att inte låta sig bländas av ljusets. Att lära sig att urskilja sig själv, att känna.... formen och att se ljusets karaktär trots att ljuset känns som en enda, stark ljuskälla. Den rena källan och en väg tillbaka till oss själva.
Jag tror att i vår egen rening lär vi oss att urskilja ljus i ljuset. Att gå en väg i mörkret med ett ljus som visar vägen känns symboliskt lättare. För att kunna gå i ljuset innan dina ögon kan "se", behöver du använda ditt inre öga och ditt hjärta. Det är något vi behöver träna på varje dag.
Målet känns för mig är att kunna stå utan solglasögon, med öppet hjärta och med öppna armar i ren sanning och kärlek, utan att döma eller bedöma och helt utan rädsla. Att bli ljus! Rent vackert, sant och kärleksfullt ljus tillsammans igen. ♥ [Lisa Rislöw]
