I går låg vi i en vacker glänta i skogen och höll om varandra, Villkorslöst, Kravlöst, Nära, "bara" så.
När jag lade mig igår kväll kände jag ett hopknökat täcke på andra sidan av sängen, en svag doft av dig. Kunde känna att du låg där nära liksom natten innan, Villkorslöst, Kravlöst, Nära, "bara" så.
Vi hade pratat i timmar. Du tog med dig den du Är och satte vid bordet. Jag satte den jag Är på andra sidan, så pratade vi med varandra, Villkorslöst, Kravlöst, Nära, "bara" så. Utan roller och masker. Ärligt!
Åhhh!!! vad jag vill ha mer av denna Öppna, Ärliga, Villkorslösa närhet på alla plan. Det nakna samtalet, den fysiska Närheten.
Det känns som det är ont om den varan. Varför är det så? Ser vi oss omkring bland djuren så sover de oftast tillsammans Nära varandra, hundar, katter, grisar... Finns det en endaste anledning att tro att stenåldersmänniskan gjorde annorlunda? Tror inte det. Så varför har vi slutat med det? Varför kramas vi så lite kvinna och kvinna, kvinna och man, och framför allt man och man?
Allmänt tror jag, och åtminstone för mig personligen handlar det om rädsla för sexualiteten. Jag är rädd att det ska tolkas "fel" med den fysiska närheten. Jag är annars väldigt bekväm med min sexualitet, men i detta hittar jag en rädsla, och det slår mig plötsligt var den kommer ifrån.
Den härrör från det pinsamma ståndet som kunde drabba mig och alla andra pojkar i puberteten vid de mest olämpliga tillfällen. Som så klart spädde på ett redan befintligt tabu som jag ärvt från föräldrarna och samhället.
Är det därifrån rädslan för närhet generellt härrör, vår oförmåga eller åtminstone svårighet att kontrollera våra sexuella känslor. Märk väl att jag skriver känslor, sexualitetens uttryck kan vi mycket väl kontrollera om vi vill, men det är svårare med känslorna.
Nu har jag inga problem med detta idag. Skulle sexualiteten väckas, vilket lätt kan ske i ett fysiskt Nära möte, så finns flera alternativ. Endera om det är ömsesidigt och vi väljer det, så är det bara att fira sexualiteten tillsammans, är det ensidigt kan jag själv ta hand om min sexualitet, eller bara låta den finnas utan åtgärd som en naturlig del av ett nära möte.
Konstigare än så behöver det inte vara. Varför låta närheten begränsas av något så vackert som sexualiteten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar