Prestation (av Susanna Isaksson)

Prestation. Är prestation viktig för dig?

-Neej! Oh Gud?! Det har jag kommit ifrån för länge sedan. Nu bara ÄR jag. Njuter av nuet!

Ändå syns det så väl mellan raderna. Hos både dig o mig. Hur prestationen lurar runt hörnet hela tiden. 

Vi har bytt ut etiketten igen bara. Och slår oss för bröstet för det. 

Ok. Vi kanske inte tävlar om vem som har Mest pengar. Störst bil. Störst intellekt. Vem som hinner mest. Vem som har mest bollar i luften. Vem som äter flottigaste biffen o dricker dyraste vinet. Vem som kan armbåga sig fram och få det vi vill ha. 

Vi är i avsaknad av. *slår oss för bröstet*

Är vi?!

Så många har bytt etikett. 

Nu tävlar vi i vem som kan leva mest spartanskt. Vem som har miljövänligaste transportfordonet. Vem som är Mest andlig/medveten! Vem som kan meditera längst och djupast. Vem som ärer hälsosammast och utan mest gifter(vem som nu har facit på det) Vem som är mest absolutist. Vem som kramar och "älskar alla" mest. Mem som affirmerar effektivast. 

Har vi kommit någonstans då egentligen?!

När vi ställs inför ett drama (av Susanna Isaksson)

Texten lånad av Susanna Isaksson

När vi ställs inför ett stort problem. Ett drama. Vi våndas. Svettas. Får ångest. Oroar oss. Ber om hjälp. Vi ser ingenting. Vi låter känslorna fullkomligt köra över oss. Ivrigt accompanjerade av hjärnans ideer om hur det "är". 

Vi står inför en situation så skräckfylld att vi tappar allt. Och hela tiden sitter det någon på vår axel och målar framtiden och nutiden i de mest otäcka färger o känslor vi kan tänka oss. 

Hjälp?!

HJÄLP?!

I detta läget har vi tappat kontakten med det som "är", -helt. Dessutom låter vi känslorna föra oss likt havets vågor hit och dit. Vi är lost. 

Vi börjar desperat söka hjälp. Råd. Från någon. Vi börjar anklaga andra. Anklaga världen. Samhället. Vår uppväxt. 

Vi drar paraleller till allt det obehagliga vi tidigare upplevt och utstått. Luften tar slut och ångesten kväver oss. Skräcken gör att vi börjar få tunnelseende. 

Vi vill få en hanfast lösning. Vi vill få praktiska tips. Tips och KONKRETA råd på EXAKT hur vi ska göra. Någonstans inom oss tror vi att det liksom finns ett svar bak i facit som löser allt. Och. Någon ska ge oss det. 

Vad vi missar är att det som står i facit inte är ett agerande i 1, 2, 3... 

Det som står i facit är det som vi Inte vill höra. INTE kan ta till oss. Inte ens stannar tillräckligt länge för att ens reflektera över. 

-Mig?! Skulle detta handla om mig?! Mitt liv?! Mitt agerande?! Min energi?! MIN inställning?!

B u l l s h i t !

-Ser ni inte?! Det är ju de *pekar med rak arm* DE som gjort det här mot mig. JAG har inget med detta att göra! JAG är oskyldig! Jag? Fy f-n vad elak du är?! Jag. Har. Inte. Bett. Om det. Här!
Att min man är otrogen, barnen knarkar, företaget gått i konkurs, bilen är kvaddad, mamma har brutit kontakten med mig, jag har blivit vräkt, akassan avslog min ansökan...-skulle det vara MITT fel?! 
*tittar indignerat och argt bort*

ALLT. Som är i vårt liv. ÄR där för att lirka ur det bästa ur oss. 

Inte att vi ska "vinna". Få sista ordet. Klara det. Visa. Segra. Vara bättre. 

Nej. 

Det allt handlar om. Visa oss. Gång på gång. 
-Backa. -Se. -Iakkta. - Egofritt. -Lugnt. -Nyfiket. 

Varför finns detta scenario på min scen? Hur kom det dit? Varför är detta viktigt för mig att fokusera på nu? Vad är min lärdom i det nu? Hur kan jag bli lugn i detta NU, och när jag blir lugn i det, vad är det självklara att agera i?

Utan *storyn* i det som utspelar sig framför dig. Utan din bestämda berättelse om hur elak Sture är. Hur manipulerande Greta varit. Hur ful Göran varit bakom din rygg. Hur internet förstör din ekonomi/handel Hur vidrigt allan betett sig. Hur tydligt det är att Ellen är psykopat osv. 

Alla. Finns. På. Din. Scen. 

Din scen har du möjlighet att gå in o regissera i. Omedelbart. 

Men. Av dig krävs det att du då agerar och blir en utsökt regissör. 

Sätt dig på åskådarplats. SE alla deltagare. SE definitivt (!) även ditt eget agerande (mycket intressant och oftast det SISTA, om ens någonsin, vi gör). 
Fundera kring karaktärerna. 
Varför upplever du Ellen Psykotisk?
Var Göran ful bakom din rygg? Är det sant?
Manipulerade Greta egentligen?

OM. Du skulle gå in och verkligen titta på alla. Om du skulle för ett ögonblick gå i denna personens skor i några minuter. Skulle du då förstå och inse att ditt agerande. Din energi utlöste någonting hos x som reagerade i ett y hos v som sen slängdes i ditt ansikte?

Tänk om. Scenen kunnat ändrats om du haft en annan energi. En lugnare. Egofriare. Kärleksfullare. Kanske hade då inget triggats hos någon?

Det behöver ju inte handla om relationer. Det kan vara att bilen pajjar. Företaget brakar. 

Det intressanta (för jo...det ÄR det) , det är vad det lyckas väcka i dig. 

Vilken känsla kommer över dig. Ibland bara i en millisekund (vi är duktiga på att stänga av), fast reaktionen brukar visa sig inom några timmar eller dygn oavsett. I form av raseriutbrott eller att du får magkatarr eller what so ever. 

Försök fånga känslan. Var inte rädd för den. Låt den fylla dig istället för att snabbt "nolla" den. Det är inte så otäckt som man kan tro. 

Helt plötsligt kan det bli illamående i axeln som går som en våg till tårna där du når otrygghet som snabbt sveper över dig o blir sorg. Ofta får du upp en bild eller tydlig känsla av något du tidigare upplevt och absolut inte vill uppleva igen. 

Men. Det ÄR bara en känsla. 

Det finns de som har haft föräldrar som varit svårt skadade i krig. Både psykiskt och fysiskt. Alkoholiserade grymma och våldsamma. Där du varit utan pengar o trygghet. 

Det finns de som har lidit oerhört för att mamma jobbade på lördagar och vände bort blicken när du skrattade. 

Båda kan ha lidit lika mycket. Kanske tom han i andra fallet lidit mest. Det vet vi inte. 

Det ÄR inte Scenens innehåll som är det väsentliga. Med hur stora bokstäver det spelas upp med. 

Det är Känslan i dig. Reaktionen i dig som scenen finns till för. 

En bagatell kan vara stort som ett berg. En katastrof rätt ok. Det beror på. 



Så. Vad har jag summerat för mig själv just nu?

"Jag har en scen framför mig som väcker misslyckande. Att göra fel. Att bli baktalad. Att bli utanför. Att mista. Att gå ut bakvägen. Att. Be om hjälp. Att ta emot hjälp. Att inte veta vad exakt framtiden blir. Att göra någon besviken. Att vara lat. Att vara oekonomisk. Att välja den lätta vägen."

Och? Hur går jag vidare nu? 

Jag får klä av mig hjärnans skräckpropaganda som gör att mitt inre löper amok. 
Jag får känna in vad jag känner är sant inom mig. 
Jag får agera utan "berättelsen" om det som sker. 
Avskalat. 

Det finns inget facit. 

Det finns iakttagande. Medvetenhet. Förståelse. Flow. Agerande i flowet inan du hinner tänka. 

DIT. Är jag på väg. 



//Susanna

Tillit (av Susanna Isaksson)

 Texten lånad av Susanna Isaksson

Kvinnan gick fram till disken. ''Fors-ränning med Guide'' stod det ovanför på skylten.
-Hej. Tror ni att jag kan klara av det här? frågade hon med rosiga kinder. Guiden log glatt. Han såg hennes nervositet, men även hennes tindrande ögon.
-Klart du kan. Vi följer ju med dig.

-Åhh :) Då vill jag prova.

Guiden visade henne till den lilla båten. Han instruerade henne i att sitta lugnt i båten, han förklarade för henne att de skulle fara på en lång resa som skulle lära henne att hantera forsen.
-Det viktigaste av allt sa han till henne, men bruna ögon i hennes blå, är att du helt LITAR på att jag inte kommer att ta dig till en lite större utmaning än du tror att du klarar. Men. Jag ser att du verkligen Vill lära dig. Och då måste du gå med på att jag kommer att coacha dit till din potensial, som en tränare på ett gym. Jag kommer att tänja lite mer än vad du ibland upplever att du klarar. Just bara för att det är så du lär dig och kan hantera forsen. Är det ok?

-Jaa, sa hon tilllitsfullt och lugnt.

-Jag vill påminna dig om att du har skyddsutrustning på dig. Vi har kontakt med kontrolltornet hela tiden. I nödfall kan autopiloten gå in och ta över, och, båten är osänkbar. Dessutom sitter jag bakom dig. När du börjar tappa greppet tar hoppar jag in och hjälper dig. Ibland kan du låta mig ta över helt.

Allteftersom färden fortskred gick kvinnan mer o mer in i att styra båten. Gick mer o mer in i att manövrera. De paddlade förbi rev, de paddlade förbi stilla vatten, de hamnade i forsar, de snurrade vid något tillfälle helt runt. I några ögonblick fick hon panik. Hon fick inte luft när vattnet formligen övervällde henne. Men hon kände tillit. Hon gjorde allt detta av en anledning. Hantera forsen. Stundtals var vädret inte sådär vackert som det var vid resans början. Det fanns tillfällen då kölden och musklerna skrek efter vila. När hennes ork tröt.

Hela tiden kände hon ändå värmen från sin Guide. Hur han liksom tyst skickade tillit och boost till henne. Hon slet. Hon grät. Hon skrattade.

Och hela tiden fanns han bakom.

Någonstans under resan tappade hon fokus. Tappade hon sig själv. Vid ett tillfälle såg hon ingenting alls omkring sig. Vattnet yrde och stormen rev. Kroppen värkte och helt plötsligt ville hon bara hem. Ville sluta paddla. Ville sluta med denna dumma resa. Ville ligga tryggt i sin säng. Med musik och tända ljus. Hela hon protesterade mot det som var nu. Hon tappade kontakten och ville bara dö.
Helt plötsligt blev allt farligt. Helt plötsligt tappade hon tilliten till Guiden!

-Var F-n VAR Guiden. Nu var han borta! Hon ropade genom stormen. Skrek. Han svarade inte?! Han var inte DÄR!? Hon kände paniken gastkrama henne. Ensam. Helt utan hjälp. Helt utan skydd. Helt utan någonting att hålla i! Det enda som fanns just nu var iskyla, storm, dånande vatten och beckmörkt mörker. Hon kämpade tills hon kände blodsmak. Hon grät. Hon vrålade. Hon bad till Gud. Hon SKREK i vanmakt till Gud!? -HJÄLP MIG! Rädda mig! Hon famlade tröstlös panikslaget ensam i mörkret.

Tillslut gav hon upp. Kapitulerade. Hittade ett lugn även i det piskande regnet. Lugn även i mörkret.

Med ens stillades allt. Med ens började solen sakta skina genom molnen.
-Hur går det hör hon mjukt bakom sig. Enn varm kram kring midjan. ''Jag finns här sa kramen''. Jag har alltid funnits här sa kramen.

Med ens förstod hon att han suttit där hela tiden. Delat allt med henne. Lotsat henne och paddlat och fixat för henne för att vidga hennes tanke om vad hon klarar av.

Och. Hon gjorde det.

Hon vände sig om och log. Log med hela hjärtat. Tittade in i hans bruna varma kärleksfulla ögon.

Tillit.

♥

[Susanna Isaksson 2013]

Våra berättelser (Av Susanna Isaksson)

Text lånad av Susanna Isaksson</

Mycket i mitt inre handlar om att helt plötsligt se dessa ''berättelser'' jag bestämt är sant angående mitt liv.

Hur jag har en ''mall'' om hur livet borde vara. Där jag nästan har haft både färg på huset, inkomst, mina egenskaper familjerelationer, liksom helt klara.

Det har bara gällt att plocka in folk i den berättelsen, och sätta in de i den rollen som redan finns färdig.

Med följden att ingen får vara den de är. Och där platsar även jag, för jag har själv gjort mig en idealbild av hur jag är. Oavsett den är sant eller inte.

Precis som vi alla gör.

Och för att alla verkligen inte ska missa vår fina förpackning, där innehållet står tydligt på utsidan, under ingredienser, så berättar vi glatt och ingående för de vi möter om HUR vi är.

Händiga, sociala, roliga, rättvisa, pedantiska.

För inom oss är det ju så vi VILL vara. Och har bestämt att vi ÄR. Och vi är så nogranna med att hela tiden berätta detta både för oss själva OCH omgivningen, att både vi och omgivningen inte ser den vi EGENTLIGEN är, utan det skalet vi målat upp.

Följden blir att vi lever ett låtsasliv, i en låtsaspersonlighet. Blandat med andra låtsaspersonligheter.

Detta är givetvis inte medvetet. Men OM jag anser mig vara slarvig, och det är så oerhört hemskt, så förskönar jag omedvetet bilden av mig själv, eller tvingar mig till motsatt beteende bara för att inte vara sån som jag INTE vill vara. Även om den jag redan var, då, var perfekt.

Detta skapar givetvis frustration. Ångest. Sorg. Känslan av utanförskap. Känslan av att inte leva fullt ut? För hur SKULLE du kunna göra det? I en värld där inte ens du själv får vara den du är.

OM nu m,amma/pappa hela tiden ivrat för hur underbart det är med lugna effektiva människor. Så klart att du försöker axla det som de önskar.

Oavsett din egen alldeles perfekta natur.

Men det lämnar dig ju lite sorgsen inuti, för att inte du dög. Och det kanske du gjorde, men allt det vi INTE upplever oss som, vill vi ju gärna vara. Och i det kan det ligga nära till hands att vi tar på oss just den skjortan med de egenskaperna vi tror att andra gillar mer. Tillslut växer den fast.

Men den är inte DU. Jag!

Frustration. Lite irritation. Tomhet kommer säkert därifrån. Känslan av att inte vara sann. Mot sig själv eller andra.

Känslan av att ha blivit lurad är också ganska given i ett förhållande där båda vidtalar sina vackra ''skjortor'' för varandra, istället för att bara vara sig själva.

En dag ser vi bakom. Igenom skjortan, och blir synnerligen förvånade.

Men. Samtidigt som vi har dessa skjortor, så har vi vår berättelse som vi filat på sen barnsben.

The Farytale om vårt fantastiska liv. Den där perfekta sagan om hur vårt liv BORDE vara för att vara ''lyckat''. Vi snappar från alla håll det som är det ''finaste''. Bygger vår verklighet kring denna saga. Och bestämmer oss för att vi lever i den. Människor som kommer in passar kanske perfekt. Eller inte alls. För vi har ju färdiga roller för allt och alla. Och de som egentligen inte passar, passar helt plötsligt för att de tar på sig en mask med egenskaper som vi redan bestämt att de olika rollerna i vårt liv ska ha.

Snacka om fake. Rörigt.

Där är jag nu.

:))

Jag börjar helt plötslig se mig. Dig. Allt som det ÄR.

Inte som jag VELAT att det ska vara. Inte som den som du velat utge dig för att vara. Även om det inte är av elakhet eller ens fullt medvetet.

När vi är inne i varandras berättelser, är vi alla med i spelet. Vi tar inte av oss ''glasögonen'', de där rosafärgade. Vi ber inte att vi ska få se varandra bakom maskerna. Vi är med i detta spelet, med varandras utsidor och berättelser.

Men när vi väl kliver av, tillåter vi även andra att slappna av. Kliva av.

Ta av sig masken och bara vara sig själva.

Precis så fantastiska som vi faktiskt är.

ÄR.

Varken mer eller mindre.


[Susanna Isaksson]

I värdelösheten (av Susanna Isaksson)

 Text lånad av Susanna Isaksson

I värdelösheten. I rädslan. Lyser hennes små ögon i rummet inom dig. Var tacksam för att du hittat ''dig'' därinne. DEN som känner detta.

Tänk om du skulle gå in till henne. Ta henne i handen. varmt. Titta henne i ögonen och säga med fullkomlig sanning
-''Jag älskar dig'' ♥
Ta med henne ur denna kokong av svart gegga. Med kalla väggar. Ta med henne ut. Ut i solen. Ut i våren. Ut i det obegränsade. Ut i det spirande våryra! Låt henne få andas fri luft. Visa henne att allt är fritt. Allt är stort. Obegränsat. Ljust. Vackert. Luftigt.

Säg till henne att den historien hon tror är sann, om att hon inte duger om hon inte blir lika duktig som storebror. Lika ordningsam som kusinen. Lika inlyssnande som farbror. ''Tänk om du skulle kunna bli någon annan än den du är''- omgivningen.

Säg att det bara är berättelser. I hennes inre.

Be henne skriva om den. Skriv en ny berättelse. En berättelse om frihet. Om fågelkvitter. Om att det som är. Är. Och det finns ingenting som är mer värt, eller ingen som är mer VÄRD än någon annan. Bara för att de har 4 etiketter fastklistrade på sig, och har lärt sig saker utantill och fått papper på sin vetskap. Fått jobb som i samma anda o i samma strukturerade verklighet gjort dem till ''gudar'', så gäller inte det för HENNE längre.

För hon är ju fri?! Hon är ju utanför den kulissen. Den gråa verkligheten inrutad i bra/dåligt/hög/låg/utbildning/pengar...
Hon är ju ute. Utanför.

Hon går ju på kärleken och lustens nya liv. Frisk ren luft. Krispigt vårrus.♥

''Gud'' bor i alla oss. Gudomen finns i oss alla. Hur behandlar DU Gud? Som den viktigaste. Den vackraste? Den mest värdefulla?

DU är Gud. Du är den synliga delen av honom.

Tror du att ''Gud'' tycker att du är mindre värd utan att ha dessa etiketter? Tror du att en männsiska som är blind och döv och stum, men ler alldeles ofattbart underbart, sådär så att du går lyckligt leende med en varm känsla i magenhela dagen -är mindra värd?

Tror DU det?

Säg då det till henne. Se henne in i ögonen och säg det.

Att du Älskar henne precis som hon Är. Och att livskraften, essensen, ljuset...är precis likastort och värdefullt i henne.

Oavsett. Vem som står brevid.

Kram!

[Susanna Isaksson]

Att se bortanför (av Susanna Isaksson)

Att se bortanför de Sårande orden.

Se bortanför föraktet i rösten.

Se bortanför den iskalla tonen.

De hånfulla ögonen.

Den förvridna munnen.

Att se bortom kniven i magen.

Bortanför Ilskan som väcks.

Bakom Försvaret mot det sagda.

Bortom den massiva lusten att såra.

Bortom dörren som vill slå igen inuti.

Förstå

Förstå att orden kom ur ett skrikande inre.

Skrikande och sårat som ett djur.

I paniken över livet som vände.

Över helt förlorad kontroll

Förstå att det sårade barnet.

Gråter och säger fula ord.

Ord som ska skada.

Som plåster på det oerhörda.

Plåster som skadar

Både den som ger och den som får.

Att istället känna kärlek.

Medkänsla och värme.

Lugnt vända andra kinden till

Titta ömt och ge en kram

Till den sargade själen i 1000 bitar.

♥

[Susanna Isaksson]

Bort med alla masker och etiketter.... (av Susanna Isaksson)

Texten lånad av Susanna Isaksson.
Bilden på Yoko Onos Wish Tree som just nu finns på Wanås

Jag kom förvånad precis på att jag är Arg?

Fast på ett jävlaranamma, konstruktivt, nyskapande, energiskt sätt.

Vet ni!

Nu får det väl för f-n vara nog med alla masker. Etiketter. Påklistrad skit från mormor, samhället och föräldrar, skola, kompisar?!

NU VILL JAG TILLÅTA MIG SJÄLV ATT BARA VARA ''ÄR''!!!!

Allihopa vi, tar så tacksamt emot alla lappar, etiketter, målarfärgsrester, postitlappar som andra sätter på oss eller som vi alldeles frivilligt tar från omgivningen som verkar ''kunniga'' eller auktoritära. 

Du ska inte njuta fick jag som en vacker mycket STOR lapp. Den har jag burit troget i alla år.

Du får gärna gå över min gräns, för jag är inte värd mer än så...står det på en annan lapp.

Kvinnlighet är fult

Jag är bara okey om jag presterar

Jag är allergisk

Auktoriteter bestämmer

Kvinnor är mindre värda än män

Barn ska LYDA sina föräldrar

Ta inte plats

Var inte glad/sluta skratta

Du är bara tolererad som människa om du gör...x..y...

Jag gör alltid ''fel''

Du måste göra ''rätt''

Arbete ger pengar

Snygg = smal

NeeeeeeeeeeJJJJJ!!

Nu får det vara bra!

Kan vi inte alla bara slänga AV oss dessa skyltar vi så troget bara går och bär på. Äter på. Luktar på. Sitter på. Lindar in handen med. Kammar oss med. Matar oss med.

Det är ANDRAS åsikter som vi hela livet har försökt väva in och tro att det är någon slags OK stämpel för oss för att få finnas till!

För att platsa här? Får att bli godkända. För att komma till himlen. För att få evigt liv. För att mamma ska älska mig. För att grannen ska tycka att jag är trevlig. För att du ska tala till mig med respekt. För att få äktenskapet att flyta. För att hålla sig i ledet. För att samhället Vill det. För att religionen bestämt någonting.

För att ANDRA velat ha mig i en form. Tillsammans med alla andra.

Men tänk om jag är formlös?

Tänk om jag inte HAR den formen?

Tänk om mitt inre VILL någonting annat? Tänk om MITT inre barn gråter av djup vanmakt för att jag KVÄVER den med lappar från när och fjärran som ÄR VIKTIGARE??? Tänk om min själ har en helt annan uppgift. Tänk om jag VILL lukta på blommorna i utockinväd tröjja med okammat hår mitt i natten barfota och med kalsonger istället för trosor. 

För att jag bara VILL. Är???

Tänk hur lätt livet skulle vara utan alla dessa lappar(/masker/etiketter som vi hela tiden ska KOMMA IHÅG, och leva upp till. 

Inte undra på att folk har ångest värk, ryggskott eksem migrän!?

Hela livet går ju ut på att gå omkring och komma ihåg alla dessa motstridiga lappar och för att hålla koll på den och visa upp att vi minsann VISST kan det skådespelet som gäller just med dig bankmannen, och med dig mamma och med dig väninnan. Och med min man.. O ibland blandar jag ihop vilka lappar som olika klistrat på mig och tror att de är helt andra masker som gäller,...och så var det FEL kappar och de blir arga och jag vet inte vilken lapp de ville se,....vilken att jag skulle spela...vilken roll jag förväntades vara.

Jag gråter känner mig förvirrad och blir sjuk!!

När jag istället som jag just nu har gjort och gör hela tiden.

SKITER i alla lappar!!

Ta mig som jag ÄR!!!!

Utan skådespeleriet. Utan lapparna. Utan maskerna.

Kan jag bara VARA!!!

Kan jag bara andas.

Kan jag bara känna.

NU!!!

Vad vill jag NU!?

Det är så sköööönt.

Och vet ni. 

Jag är så heligt förbannad på mig själv för att jag i hela mitt liv, och i liv tillbaka har tillåtit alla dessa lappar att styra hela mitt varande!!!!

♥♥♥♥

[Susanna Isaksson]

Om jag kom hit idag? (Av Susanna Isaksson)

 En Vacker text lånad av Susanna Isaksson

 

Om jag kom hit idag.

Just till den här stolen.

Utan bagage.

Utan att veta någonting.

Inte kunde språket.

Inte kunde läsa.

Inte visste vad pengar var.

Vad skulle jag göra då?

Vad skulle jag dras till?

Vad skulle jag fylla min dag med?

Vad skulle få mig att skratta?

Vem skulle jag umgås med?

Vad skulle jag äta?

Hur skulle jag tänka?

Skulle jag tänka?

Skulle jag dras in till stadens mitt?

Skulle jag bo i skogen?

Skulle jag vara rädd?

Vad skulle få mitt hjärta att sjunga?

Om ingen berättelse fanns.

Om inga etiketter var klistrade på mig.

Hur skulle jag må då.

Idag.

Nu?

 

[Susanna Isaksson]

Känslan ÄR ju inte DU (av Susanna Isaksson)

 Läs min Vän Susanna Isakssons Fantastiska ord!

Skrev detta till en vän när hennes man bara lämnat henne. Hon undrade varför!? Varför han inte var ärlig?

''Måste du veta varför? Kan du inte bara se att det ÄR så som det är, och att han ville någonting annat. Vi lever så gott vi kan efter de erfarenheter vi har med oss i bagaget, och att stå upp för oss själva kan vara oerhört svårt.

Kanske klarade han inte av konflikten att uttala orden högt i att inom sig vilja gå sin egen väg, och därför snirklade han lite runt allt, med lögner och annat. Det är ingen upplyst väg, men vi vandrar på den vägen många av oss stundtals. Ofta klarar vi inte av att vara sanna mot oss själva, och att vara sann mot andra är ändå svårare.

Det är därför vi är här. För att övas i detta. Att vara SANNA mot oss själva.

Det han valde att göra har ju egentligen ingenting med dig att göra. Han valde mellan 2 vägar och valde den ena. Hur han handlar och tänker är helt hans eget ansvar, och hans egen väg.

Jag kan förstå att du i detta känner dig ratad. Värdelös och sårad. Men den känslan ÄR ju inte DU. Eller hur. Ditt värde är ju oändligt! Din gåva att leva är Total Kärlek. Hela DU ÄR KÄRLEK! Oavsett vad andra människor i din omgivning väljer.

Vi har alla möjligheten att i varje stund bestämma vad vi ska skapa. Och just nu är du delaktig i detta skapande. Kanske kan det ur detta skapas någonting som blir mer Du? Mer den du är, och vill vara.

Ibland upplever vi saker som får oss att tappa fotfästet, men kan vi backa lite.Inse att de rasande känslorna just bara ÄR rasande känslor, ungefär som att lyssna och njuta av Björn Skifs. Du ÄR ju inte honom, fast du upplever honom.

Just nu upplever du ilska, lögner osv. men det ÄR ju inte du. Försök att hitta kärnan. Din själ! Den ÄR Kärlek. Omtanke. Tacksamhet. Det du just nu upplever är en upplevelse i vad ett liv kan innehålla. Men DU finns kvar ändå.

Lita på att oavsett hur du upplever situationen så är det för ditt högre bästa. Lita på att bakom alla moln så FINNS solen. Lita på att efter den här upplevelsen så kommer du att ha hittat någonting inom dig som du kommer att växa av. Som du kommer att kunna förvalta och ge till andra.

Fokusera inte ditt liv på honom! LEV inte HANS liv. Vem ska vara kvar i dig när dina tankar bara är hos honom?

Kalla tillbaka dig till DIG!

I din upplevelse har han skadat dig. Men genom att hela tiden återuppleva det i dina tankar, så skadar DU DIG SJÄLV!
Och det är inte någonting du måste.
Eller hur!''

[Susanna Isaksson]