Optimistisk Pessimist

Kanske är det ändå inte så illa med allt elände som sker just nu i Världen.

Hitills har alla civilisationer haft sin period, de har byggts upp, blomstrat och fallit.

Och något nytt har kommit i stället...

Vår civilisation kan väl sägas präglas av mammons makt, och högsätet finns i USA.

Det som har fått varje civilisation på fall är självgodhet och förakt för andra.

Varje civilisation har också byggt på att en grupp har utnyttjat alla andra grupper och levt av dem, så också denna.

Tidigare civilisationer har varit geografikst begränsade, men denna civilisationen håller hela Världen i sitt grepp.

Det jag ser nu är en galloperande maktfullkomlighet som håller på att löpa amok. All makt ligger allt mer i händerna på ett litet fåtal stora kapitalägare, och världens regeringar går antingen i deras ledband eller är förtryckta av dem. Makthavarna har frånhänt sig makten och tycks inte ens vara medvetna om det.

Det mesta av moral har man tappat och viktigast för de allra flesta makthavare är egen vinning, även om de allra flesta (det är jag övertygad om) faktiskt tror att de kämpar för att göra gott åt sina underlydnade, folket som de ska representera. Men man försöker göra gott på vårt finansiella systems vilkor, vilket är svårt eftersom det systemet är designat för att flytta över kapital/energi från flertalet (svagare grupper) till det fåtalet som redan har mycket kapital.

Metoden som används för att göra detta har två huvuddelar...

För det första så skapas pengar genom utlåning, och för det andra sker det mot ränta... dvs det finns en inbyggd ofrånkomlig brist på pengar... i samma stund som du lånar 100 kr så börjar räntan ticka och du är skyldig mer än du för en stund sedan lånade... föreställ dig nu att bara du och banken existerar, så förstår du hur absurt det är... Du lånar dina 100 kronor som därmed skapas... men du är mycket snart skyldig 101 kr, det fattas alltså 1 kr. Om bara du och banken finns så kommer du inte att kunna betala den kronan, eftersom pengar skapas ur skuld. du måste alltså låna en krona för att den ska skapas så att du kan betala räntan, med påföljden att även den kronan börjar ticka ränta osv. Alltså ändå mer skuld.

Du kommer aldrig någonsin i fatt.

Nu är vi ju inte ensamma, och banken kan låna ut/skapa din krona till någon annan, och du måste på något sätt tillskansa dig den kronan för att kunna betala din ränta. Det hela blir ett enda stort pyramidspel där bristen på pengar blir större ju fler pengar som skapas/lånas ut, och där de som har störst behov av att låna hela tiden betalar till de som har mindre lånebehov.......... som i sin tur betalar till de som har ytterligare mindre lånebehov, som betalar till de som aldrig har något behov av att låna, utan bara lägger våra pengar i en allt större hög, likt Joacim von Anka.

Och ALLA utom "topppredatorerna" längst upp är slavar under detta systemet, inklusive våra så kallade makthavare och regeringar.

Vad är det som händer när nästan alla delar av världens befolkning lider brist? Jo man försöker på olika sätt råda bot på den, genom att tillskansa sig mer än man egentligen har rätt till enligt spelets regler... och ju mindre brist du har desto mer kan du tillskansa dig...

Att den fattige torparen som inte hade mat att mätta sina barn smög ut i godsägarens skog och tjuvjagade en hjort är fullt begripligt och inte särskilt klandervärt, men att regeringstjänstemannen som redan har så mycket han kan tänkas behöva för att faktiskt föda hela sin släkt, åker dyra flygresor och semestrar gratis (kanske t o med med lön) på vår bekostnad, det är bara förakt mot alla oss som betalar....

Och av någon anledning så tycks förakt gentemot andra öka i samma takt som någon får makt, vare sig det handlar om att bli vald till en maktposition eller om det handlar om makt i kraft av kapitalägande.

Och det vi ser nu är ett allt större förakt bland makthavarna, samt de förtryckta som tappar hoppet och tålamodet och sätter sig upp mot makten på olika vis.

Visst är det väl detta som är upphov till, krig, flyktingströmmar, bilbränder, etc.

Och till på köpet så finns det människor som ser sin chans att dra nytta av alla rädslor som följer när man ser allt fler jobb försvinna till låglöne länder, allt fler ungdommar som känner sig utanför och utan hopp om att någonsion få bli delaktiga i samhället, väljer att bränna bilar eller rekryteras till IS, somliga blir t o m självmordsbombare...

Ju mer ojämlikhet, desto mer hopplöshet. Ju mer hopplöshet desto mer desperation.  Ju mer desperation desto mer extremism, terrorism, jihadism....
Ju mer extremism, desto mer rädslor. Ju mer rädslor desto mer populistisk vänster- eller högerextramism... i ett självgödande system som skapar mer och mer rädslor....

Vad vi ser tror jag är en civilisation som håller på att kollapsa.... exakt hur det kommer att ske, vet jag inte, men slutet förefaller vara nära. Förhoppningsvis drar inte kollapsen med sig både mänskligheten och merparten av livet med sig i fallet, och förhoppningsvis kommer vår planet fortfarande att vara beboelig då dammet har lagt sig...

Vad som kommer sedan är det som är mest intressant... men chansen är stor att det kommer att bli något bättre, om vi för en gångs skull kan lära av våra misstag...

Åter igen

Åter igen sitter jag fast. Som så många gånger förr i livet är det ebb i kassan. Det är inte kris, men alla mina buffertar är borta och det gör att jag måste jobba och sträva mer än heltid för att få det att gå ihop, och ingen ork finns till det där extra som jag skulle vilja göra, och som dessutom paradoxalt nog skulle göra mig ekonomiskt oberoende.

Detta är inget som bara drabbar mig oförskyllt, även om det kan se så ut. Jag kan se hur jag omedvetet skapar det genom de val jag gör, val som gör att mina buffertar försvinner varpå "oförutsedda" utgifter kan just "drabba" mig.

Jag vet att det är rädslor och motstånd som ligger bakom, exakt hur det ser ut vet jag inte, men någonsgtans är jag rädd för att bli just fri och oberoende.

För vad skulle hända då!

På vad och vem skulle jag skylla! Då skulle inget hindra mig från att leva ut mina drömmar, då skulle inget hindra mig från att förverkliga dem.

Då skulle jag också tvingas att stå upp för mina drömmar inför världen, och jag skulle riskera att misslyckas inför allas ögon.

Kanske är det så min rädsla ser ut? Jag vet faktiskt inte riktigt, men jag vet att den finns, och jag vet att jag måste ta mig igenom den om jag vill vara en man och inte en liten lort.

Och ovsett vad jag möter på andra sidan å har jag vuxit och lärt känna ännu mer av mig själv.

Allt behöver komma upp i ljuset och ses (av Jessica Persson)

Text och bild lånad av Jessica Persson

I många år har jag varit rädd för att visa vem jag egentligen är.
Kvinnan bakom alla skapade mönster.
Jag har valt olika verktyg för att bryta dessa gamla begränsande mönster och öppna dörrar jag inte vågat kika in i förut.
Men jag kan nu konstatera att jag har bara tassat runt lite och öppnat lagom mycket så att inte hela JAG behöver synas. 
Tyckt att det räcker väl att jag själv har sett en liten del och sen därigenom dragit slutsatser och tolkat klart bilden av helheten.

Det funkar inte längre.
Själ och hjärta ber om förändring.
Allt behöver komma upp i ljuset och ses.
Smyga runt runt och glänta på dörrar var kul så länge jag trodde att det var vad jag behövde göra. Men det var ju inte sant.
Jag behöver öppna mitt hjärta helt och vara kärlek i allt jag gör.
Jag behöver älska mig i allt jag gör.
Varje liten tanke och handling behöver komma ur självkärlek.
Utan det kan jag öppna alla dörrar i världen utan att ta ett enda steg framåt.

Jag kommer ändra på mycket i mitt liv nu.
Varje dag blir inte så där sprudlande fylld av glädje som jag vill att den ska vara, för det är ju inte heller sant. Alla känslor behöver få finnas och även om jag väljer glädje så behöver jag möta det som känns mest först. Möta MIG och lära mig älska mig själv för den jag ÄR.

En klok människa har ett tag matat mig med orden:
"Livet är nu, om hundra år finns vi inte".
Så sant 
Det finns ingen annan som kan leva mitt liv än JAG.
Tiden är nu... dags att börja leva mitt liv i sanning.

Ett steg i taget... men varje steg från nu tas i kärlek till mig 

Sov gott // Jessica

Finnare

För inte så länge sedan var jag en Sökare, men jag kallade mig aldrig för sökare. Jag kallade mig för en Finnare. Sökaren kan söka hur länge som helst utan att komma fram. Finnaren är redan framme

Jag gick på kurser och läste böcker, gick på terapier och gjorde inre resor. Och jag fann, den jag fann var mig själv

Fortfarande är jag en Finnare, men jag går inte längre på kurser och läser sällan böcker. Livet får leda mig som det alltid har gjort. Det finns inget att förändra, allt är precis som det ska vara. Det finns inget att söka, jag är perfekt precis som jag är. Fortfarande Finner jag mig själv, och förändringen sker av sig självt, jag ser mig själv och förändras.

Kurserna och böckerna var helt nödvändiga. Tidigare var jag styrd av rädslor, rädslor för att inte duga, rädslor, rädslor för att känna, rädslor för att inte bli sedd, rädslor för att förlora kontrollen. Rädd för mina rädslor. Jag såg aldrig något annat än mina rädslor.

Allt jag gjorde tog mig bakom mina rädslor och hjälpte mig att se den som fanns under. Se mig själv.

Det mest förbjudna

Jag tycker det är sorgligt och skrämmande att det finns så många människor som är rädda för sex, och då menar jag inte för den fysiska akten i sig, utan för allt omnämnande av, eller antydan om, sex överhuvudtaget.

Jag har skrivit 3 erotiska noveller som jag ibland länkar till på Facebook, åtföljt av en väldigt luddig och diskret bild av en naken och nära eller erotisk scen. Varje gång så får jag kommentarer om att det inte passar sig, att jag borde tänka på att det kan finnas barn som ser, och Gud förbjude, läser mitt inlägg eller att det är "äckligt" (!). Det händer också att jag lägger ut bilder på heta kyssar och hångel med min Älskling på nätet, för mig är det bilder på vacker Kärlek och absolut inget stötande. Men det är samma sak där, de bilderna passerar sällan eller aldrig utan protester. T o m när jag lägger ut en helt neutral bild på mig själv naken (utan att visa några könsdelar) blir det liv i luckan

Vid ett annat tillfälle skrev en Vän en fantastiskt klok text om sexualitet och erotik ackompanjerad av en vacker erotisk bild som dock inte visade "för mycket". Texten och bilden delades av mig och många andra vänner. Någon dag senare var alla publiceringar bortplockade, censurerade av Fb utan ett ord till kommentar. Detta var visserligen inte så förvånande eftersom Facebook är från USA, med allt vad det innebär i form av moralism, prydhet osv.

För några dagar sedan hände det igen, en annan Vän publicerade en naken skildring av hur hon som barn utforskade sexualiteten, och blev anklagad för att ha skrivit en barnsexskildring (vilket alltså betraktades som ett fel). Mycket riktigt det hade hon gjort, skildrat barns sexualitet, men vad var då fel med det?

Självklart har barn en sexualitet (även om den inte åtföljs av lika mycket hormoner som senare under den mest fertila åldern), att tro att barn skulle vara utan sexualitet är lika tokigt som att tro att pensionärer inte har någon sexualitet (vilket är lika vanligt). Sexualitet är något medfött och naturligt som följer oss genom hela livet om än med varierande styrka.

Jag vet inte hur gammal jag var när jag upptäckte att det kunde vara skönt att leka med snoppen, och också att den blev hård när jag gjorde det. Mysigt och spännande tyckte så klart jag liksom varje annat barn. Jag började onanera tidigt, kanske i 8-10-års-åldern, långt innan jag kommit i puberteten och det blivit fart på både mina könshormoner och testiklar, jag gjorde det inte av någon sexdrift utan för att det var mysigt, skönt och spännande. Det hände nog inte särskilt regelbundet, men det hände då och då, och allt oftare med åren.

Jag tror inte ens att jag var så gammal då jag och en lekkamrat nakna försökte härma ett älskande par (utan att ha en aning om hur det gick till). Med kamrater upptäckte jag några år senare också att bilder och texter i Lektyr, Fibban och porrtidningar kunde vara hetsande och ge upphov till stånd, jag hade snart skaffat mig en hemlig liten samling av dessa tidningar att onanera till.

Jag tvivlar på att det finns någon, man eller kvinna, pojke eller flicka, som läser detta som inte har liknande erfarenheter av att tillsammans med lekkamrater och på egen hand ha lekt med sina könsdelar, utforskat sexualiteten och onanerat.

Likaså tvivlar jag tyvärr på att de flesta som läser detta inte, i likhet med mig, redan i mycket unga år har fått veta att de inte ska pilla på snoppen eller i snippan, och att sexlekar, nakenhet och onani är fult, äckligt och förbjudet. Därav också reaktionerna på mina och andras skildringar av sex och nakenhet.

För vad händer när vi redan som mycket små förbjuds en mycket naturlig del av den vi är? Det är lika illa som om någon skulle förbjuda oss att vara hungriga och äta, självklart skulle vi vara det ändå, men det skulle bli förknippat med skam, rädslor och obehag. Att förbjuda en naturlig del av den vi är leder aldrig till något gott, tvärt om är jag ganska så säker på att det är en del av orsakerna till alla snedvridna sexuella yttringar i samhället idag. Jag säger inte att det är den enda orsaken men jag tror att detta skulle minska betydligt om vi tillät mer sunda sexyttringar finnas och synas i alla åldrar och på alla platser, naturligtvis utan att tvinga det på någon. Men varför döljer vi vår nakenhet för vår familj när vi går till och från duschen eller sängen? Våga visa upp lite härligt hångel när du handlar på stan med din partner, eller var som helst. Och framför allt förbjud inte barnen att  vara de sexuella varelser de är.

Fram för fler skildringar av barns utforskande av sexualiteten! det är sunt nyttigt och avdramatiserar sex. Barnporr är något helt annat som är ämnat att hetsa den vuxne genom att exploatera verkliga eller fiktiva barn, vilket naturligtvis är en styggelse som aldrig bör accepteras.

Varför gjorde jag det?

Jag brukar aldrig skämmas över något jag gör, och inte heller göra något som jag skäms för... men det händer att jag ångrar vad jag gjort, att jag inser att det var inte så bra det där. Men varför gjorde jag det då?

"Misstag" är en av de största Gåvorna för mig, när jag frågar mig varför jag gjorde det,så kan jag möta något i mig själv, då har jag agerat på autopilot. och låtit rädslan och gamla mönster styra mig.

Finner jag det Ärliga svaret på frågan så finner jag något i mig själv. Det duger inte med svar som "för att han gjorde si eller så..." eller "jag var så trött..." Vi har Alltid ett Val (med ytterst få undantag) och även om det finns något utanför oss som påverkar oss så är det vi som väljer att låta oss påverkas, varför gjorde vi det?

Och måhända var jag trött, men varför var jag i så fall det??, och fortfarande hade jag ett val oavsett tröttheten.

Ett val

Allt är ett val,
jag har Alltid
Förmågan att välja.
Jag kan välja
Att flyta med floden,
Utan att välja.
Oavsett vart floden leder
Så är den full med stenar,
Blockeringar, stora stenar
Som jag valt att lägga i dess väg
Leda om dess lopp
Förbi
Mina rädslor,
Mina gamla sår,
Min smärta.
Men den vänder alltid åter
Åter till huvudfåran

Lusten är en bra illustration
Den är som en flod som flödar
Som hela tiden vill vidare
Vill mer och mer
Tills den slutligen störtar ner i havet
Till orgasmen
Och stillnar.

Om jag inte väljer att stanna upp
Sätter ner fötterna mitt i Lusten
Och stå mitt i den
Utan att låta den föra mig vidare.
Hur mycket Lust uthärdar jag
Hur länge kan jag stå där
Utan att släppa taget
Och flyta med
Utan att kliva upp på stranden
Bort från Lusten.

Det är hela tiden ett val
Som jag kan välja att välja
Eller att inte välja

Likaså med Kärleken
Dess flod leder mig
Till den totala nakenheten
Den totala öppenheten
Gentemot en annan människa
Sakta ringlar den sig fram
Tills vi står där nakna
Bröst mot bröst
Med ett vidöppet Hjärta
Utan värn.

Två men ändå ett
Självständiga
Men ändå behövande.
Gemenskapande
För att vi väljer det

Men jag har lagt många stenar på vägen.
Som leder floden
Ur sitt lopp
Bort från Närheten
Bort från Gemenskapen
Bort från Sårbarheten

Jag har ett val
Alltid ett val
Som jag kan välja
Eller inte välja
Jag kan välja att låta floden leda mig
På den väg
Som jag har valt åt den
Med lagom lite närhet
Lagom lite gemenskap
Lagom lite sårbarhet

Eller jag kan sätta ner fötterna
Stanna kvar mitt i floden
Hur mycket Närhet uthärdar jag
Hur mycket Gemenskap uthärdar jag
Hur mycket Sårbarhet uthärdar jag

Vi har alltid ett val
Som vi kan välja
Eller inte välja

Vi kan välja att Tillsammans
Lyfta bort stenarna
Som vi lagt i flodens väg
En efter en
Baxar vi undan stenarna
Stödjer varandra
På vår Gemensamma väg
Mot större Närhet
Större Gemenskap
Större Sårbarhet
Öppnare Hjärta

Vi kan välja att Gemenskapa
Ett Vi
För att vi väljer det.

Eller vi kan välja
Att följa med flödet
Förbi alla stenarna
Längre och längre
Ifrån Varandra
Ifrån Närhet
Gemenskap 
Sårbarhet

Men floden strävar Alltid
Tillbaka till huvudfåran...

Processen

Kanske är den här snabbkursen hos Livet över nu, kanske finns det en och annan rest som måste gås igenom, det återstår att se, men jag känner att det är dags för en summering.

Detta att jag blir handlingsförlamad och tror att jag inte kan göra någonting när jag hamnar i en sådan här "Livskris" är både en black om foten, och en stor gåva. För det innebär att jag stannar i det som är, grubblar, känner, skriver, pratar av mig med Vänner... helt enkelt ältar på alla vis, och det innebär att jag får möta mig själv och mina känslor.

Jag fascineras och vördar hur oerhört välregisserat Livet leder oss och ger oss precis vad vi behöver, var det hela började det vet jag inte, kanske har jag hela livet varit på väg hit (liksom jag hela tiden är på väg till en massa andra möten och kriser), jag tror det.

Men jag väljer att börja där jag satte mig ner och skrev första texten:

Hela resan har jag haft två Kärlekar, ingendera vill jag vara utan och jag är helt övertygad om att båda är menade för mig: Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt

Jag skriver och skriver, delar en status "Ledsen :-(" och Älsklingen med flera tror att jag vill bli sedd och tröstad, men det jag gör är att bekräfta för min Ledsnad att den får finnas, att den är OK. Det är min väg att hantera känslor. Inget jag skriver publiceras ännu på flera dagar, men jag skriver till Älsklingen och till mina närmsta Vänner och speglar mig i dem ser tydligare både mig själv och situationen, och når mina Känslor: Mina ord

I grunden Vet jag att allt som sker är bra, i ett samtal med Vännen Sanna inspireras jag till denna text och Vilar i Tilliten, Just nu kanske den inte är det jag bäst behöver för att möta det jag ska möta i mig, det kan både vara en flykt och en vila: Livet målar

Tack vare en del missförstånd och rena gissningar så börjar jag nå min ilska, jag tycker att hon gjort fel och borde agerat annorlunda, jag ser även att jag har del i det hela, i Själva verket så är inte beskrivningen korrekt, det var inte hon som hoppade över stängslet även om hon kanske nafsade efter gräset på utsidan, det var jag som knuffade henne. Men jag behövde komma till Ilskan: Gräset är inte grönare på andra sidan

Jag ser hur hur Outstanding Underbar vår relation varit, och är Tacksam, Vilar i Tilliten en stund igen: Vad mer är möjligt

Här kan det vara på sin plats med en liten återblick från det fina vi haft och som jag är Fantastiskt *tårögt* Tacksam för oavsett vad som sker:

Från den första förälskelsen: Jag tycker om all den plats du tar upp
och: Den strålande Stjärna Du Är

Vi delade upplevelser som vi båda gillar: Utesittning

Jag Upplever den förutbestämda Storheten i vårt möte, Hur vi är en del av en plan: I begynnelsen var ordet "Kärlek"

Vår Kärlek är Outstanding: Bara vilja varandra väl

Vår Kärlek läker gamla mönster i mig: Byte av fokus

Under hela vår tid tillsammans har hon varit Fantastisk på att dela min Dröm, medan jag blivit allt sämre på att dela hennes Drömmar och Liv *gråter*: Det enkla Livet

Slut på resumen

Jag upplever Älsklingen som oärlig och förlorar Respekten för henne, vilket ger mig "tillfälle" att bryta: Otrohet 

Jag börjar se att det finns delar som jag varit rädd för hos Älsklingen: Den stora utmaningen

Jag förstår vad jag har förlorat och känner hopplöshet inför möjligheten att återfinna det, samtidigt är jag väldigt dömande mot allt och alla: Ska du finna en måste du möta tusen, åter tusen

Jag vill inte ge upp och ber henne om det som vi egentligen skulle gjort från början eller rent av innan detta hände: På nätterna drömmer jag

Jag släpper taget om Trollstorp och låter det vila, jag ser vad som är viktigast just nu: Ett Kärleksbrev - Kärlek på riktigt

Känner mig bortvald och får möta gammal sorg: Nu får jag möta mig själv

Mina nakna sår får gamarna att börja flockas, de som lever på andras olycka, på att trösta och tycka synd om andra: Detta föranleder en text om energitransaktioner: Gamar

Återigen så vilar jag i den Förståelse, Tacksamhet och Tillit som alltid finns där i bakgrunden: Jag skulle kunna hata

Jag inser hur Magiskt välregiserat detta är och fylls av Vördnad, Tacksamhet och Tillit till Livet: Tryggt vilar jag i Livets famn

Under ett Random möte börjar jag se ett av mina gamla mönster som skapats för att hålla avståndet: Hit men inte längre

Jag saknar och sörjer vardagsKärleken: Tomhet

Mera sorg och uppgivenhet: Framtiden

Återigen regiserar Livet på bästa sätt, De firar hennes födelsedag och lägger ut en massa bilder från sin lycka på "Mina" platser. Det hjälper mig att vara i min Ilska: Adrenalin

Ilskan drabbar även Älsklingen, jag tror mig veta vad hon behöver göra och försöker kontrollera henne: Sann

Fortfarande skyller jag vår separation mest på henne och försöker förstå varför hon agerat som hon gjort: Abstinens

Åter i Tillit, om livskrisernas Gåva: Katastrofer

Jag avvisar Älsklingens spontana Kärlek under förevändning att det stör min sorgeprocess och ger henne en släng av min Ilska: Slutord

Jag inser att hon har läkt ett stort sår i mig och sörjer: Utan hopp

Insikterna börjar komma den ena efter den andra: Aldrig sörjt förut

Jag tycker det räcker nu, och försöker fly in i Tilliten: Nu tar jag paus

Första STORA insikten. Jag börjar förstå att jag för kanske första gången börjat knyta an till en annan människa, och vad det innebär: Om du inte fanns

Jag ser hur jag ibland brustit i respekten mot Älsklingen och släpper henne fri att gå Sin väg: Hur blir man vuxen

Jag försöker släppa taget samtidigt som jag försöker styra Älsklingen: Bara Väntaaaar

Försöker åter släppa: Det finns ingen Framtid

Andra STORA Insikten kommer, jag ser igenom mina mönster: Bakdörr
Ett beslut: All in

Var går mina gränser?: Öppna relationer

Jag har nått vändpunkten: Nu vänder det

Läkande sorg: Det är som om jag skriker

Ta hem: Nu ser jag klarare

Försöker kontrollera henne: Vem tror jag mig vara

Investeringar krävs: Att välja Kärlek.

Tar mig tillbaka till Livet och tilliten: Berättelser i mitt huvudMer sorg ska ut: Kramar mig själv
Våren i sin vackra skrud

Jag börjar släppa taget så smått: Första dagen

Först när jag släppt taget om henne, när framtiden kommer oavsett, då är jag redo att ha henne i mitt Liv igen, och hon släpper in mig: Nu börjar det

Nu bygger vi vidare på vår relation igen, denna gång är våra förutsättningar bättre än någonsin, Processen hjälpte mig att se massor i mig själv och hjälpte mig att gå vidare i en fördjupad relation, något som troligen inte varitr möjligt om inte detta hänt. Jag behövde tappa Tilliten (även om den Alltid finns där i botten) för att möta dessa gamla instängda Känslor och mönster, men nu är jag tillbaka i Tilliten och Livet går vidare, säkert kommer det att komma mer ut av detta, men Allt som sker är Gott, Allt som sker är en Gåva, Oavsett vad.

Och den största Gåvan är min Älskling och vår Kärlek

Att välja Kärlek

Jag föddes hit, ett självmedvetande skapades,ett Ego, jag gick igenom trauman och fick sår.

Egot behövdes för att jag skulle kunna Uppleva, för att det "utanför" skulle kunna relateras till något, för att jag skulle kunna Känna.

Såren gjorde ont, så jag skapade mönster och strategier för att undvika dem, detta i sig skapade nya sår, och nya strategier.

Jag var väldigt mycket mina strategier och mönster, på så sätt kunde jag hålla den mesta smärtan borta.

Jag lärde mig att kontrollera mina tankar, för tankar är skapande, och ett val. Ett okontrollerat sinne kommer hela tiden att styras av våra rädslor, och skapa mer av det vi är rädda för. Jag valde att Älska mig själv, jag valde att Fascineras och Förundras av Livet. Sådant som födde "vackra, behagliga" Känslor utan att jag behövde investera eller riskera något.

Jag lärde mig att "Allt är Kärlek" och valde att se det så, naturligtvis mötte jag mer av det, och det var trevligt och behagligt. Jag fick och har många Fantastiska Vänner som jag Älskar, Jag Älskar Livet, Jag mår Bra.

Men även om jag Älskar många människor sas "på riktigt" Jag Känner verkligen Kärlek till dem, det Känns 100% Ärligt när jag säger "Jag Älskar dig!" Så finns det väldigt få människor som jag verkligen skulle sörja och Förtvivlas om jag miste dem. I ett fåtal fall så skulle jag nog gråta och sakna lite, men inte mer än ungefär  ett par dagar, Det skulle vara tråkigt helt enkelt. Men det är ju en del av Livet, Vänner kommer och går, alla måste vandra sin väg. Vi var helt enkelt färdiga med vandra. Och själva Döden är ju en del av Livet.

Inte ens när jag förlorade en partner sörjde jag, för jag hade inte investerat något, min sårbarhet låg instängd där djupt under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar.

Visst mådde jag före det mesta ganska bra, jag upplevde mycket "kärlek", glädje och tacksamhet, för jag valde hela tiden nya vänner, nya upplevelser som kunde ge mig det. Men emellanåt fanns det inte något sådant som kunde uppta min tid och mina tankar och då var det ganska trist och tomt. t o m när jag fann de lyckliga stunderna så kändes det lite tomt, något fattades.

Så lärde jag mig att möta mina rädslor, jag blev vän med Rädslan. Jag lärde mig att Känna alla Känslor även Sorgen, Smärtan och Ilskan. Ja det blev lite bättre, jag Kände mig mera Levande, Kärleken, Glädjen och Lyckan kändes mer, Även mycket sorg och smärta var ok...

Jag kände också mera Sorg och Förtvivlan när jag förlorade en partner och när min far dog. Men jag var ändå väldigt förstående, "Alla måste ju som sagt vandra sin väg", och "Vänner kommer ju och går" och går vidare när vi är färdiga med varandra, så även Partners, Och "Döden är ju en del av Livet"

Men fortfarande var det ganska trist mellan kickarna. Något fattades.

Måhända kan man säga att jag inte hade så mycket Ego... och det vet ju alla att det är bra. Trots allt så fick jag ju Uppleva mycket Ljus och Kärlek, och jag har många Underbara Vänner som jag Älskar. Många som är Viktiga för mig.

Men det är inte sant, för långt där nere under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar ligger mitt Ego instängt och gråter över all gammal smärta.

Jag tror att om jag vill Uppleva Verklig Kärlek, inte bara "ljus och kärlek" med små bokstäver, då måste jag också investera min Sårbarhet, då måste jag öppna upp mitt Hjärta och släppa in någon där, men då kommer också den gamla smärtan ut. Då måste jag Uppleva att det finns någon/några som jag inte Vill vara utan (även om jag vet att jag skulle klara det). Då måste jag också vara beredd att väva samman våra Liv, att Drömma tillsammans. Och att Sörja Förtvivlat om jag skulle mista denna.

Då Väljer jag Kärlek på riktigt inte bara orden på ytan.

Den stora utmaningen

Jag är inte "perfekt" Jag är inte utan "fel" och "brister". Jag har rädslor och sår som gör att jag inte alltid är Ärlig mot vare sig mig själv eller andra. Det finns saker och beteenden som jag ogillar.

Särskilt svårt blir det när jag ser dessa saker och beteenden hos dem jag Älskar.

För mig är Kärlek att Acceptera och Älska någon precis som den är. Kärlek kan inte vara begränsande.

Den stora utmaningen för mig är att Älska någon i alla dess delar även de delarna som jag inte Älskar i sig.

Hur gör man det?

Även om jag inte är "perfekt" så är jag Perfekt precis som jag är och jag är precis där jag ska vara just nu. Naturligtvis är min Älskade också Perfekt med sina "fel" och "brister" och precis där hon ska vara just nu.

De saker och beteenden som jag ogillar hos min Älskade är något som jag är rädd för, de är en Gåva som hjälper mig att bli varse och Vän med mina rädslor.

Vågar jag se på och möta mina rädslor, då blir den stora utmaningen till den stora Möjligheten.

Gräset är inte grönare på andra sidan...

Känner att jag för ovanlighets skull måste skriva ett ilsket blogginlägg....

Det handlar om gräset i täppan bredvid.

Visst är det så att när man går i sin täppa och betar dagarna i ända så tar till slut de frodigaste och grönaste tuvorna slut, eller rättare sagt om man bara plockar godbitarna ur kakan så kommer det till slut bara att bli de mindre smakliga torrare tuvorna kvar...

Och så klart är då gräset grönare på andra sidan stängslet. Så frestande då att sträcka sig in i täppan bredvid och nafsa åt sig de där godsakerna, kanske till och med hoppa över staketet och få tillgång till alla russinen i kakan.

Men det går inte att tanklöst gå omkring och mumsa på godsakerna och ta de för givna för då kan det hända att man en dag råkat utrota dem ur hagen, det behöver vi båda lära oss, och även om det finns andra lika bra godsaker i hagen bredvid så hjälper det inte om vi inte ändrar vårt beteende och blir mera uppmärksamma och varsamma med alla goda gåvor som finns ikring oss, då kommer de också att utrotas rätt vad det är, det hjälper inte hur många staket vi hoppar över. 

Vi hade det ju bra här i hagen, det var tryggt och gott, faktiskt så Fantastiskt att vi glömde bort att vara varsamma....

Just nu är jag Ledsen och Arg för att du lämnade kvar mig här ensam i hagen, men kanske kan du komma hoppande tillbaka en dag och vi kan "göra om,  göra rätt" och kanske är du välkommen då... Vem vet?

Nåja inte mycket till Ilska men jag var iaf Arg när jag började på det....

Den hängde

För mig symboliserar Den hängde initiering eller prövning. Tiden har kommit för en övergångscermoni med hjälp av vilken vårt gamla jag krackelerar och vi kan bygga det nya. Under ceremonin får vi möta våra rädslor och ur processen föds nya insikter. Nu behöver vi kanske inte likt Oden hänga 9 dygn i ett träd eller genomföra en soldans (men kanske är det just vad vi ska göra). En retreat, en svetthydda eller en utesittning kan duga gott, huvudsaken är att vi går rejält utanför vår bekvämlighetszon och därmed tvingar oss att möta oss själva.

Den hängde kan också peka på en prövning som vi befinner oss i eller som är i antågande. Minns att varje prövning är en potentiell möjlighet till växande.

Baksidan av Den hängde är att aldrig någonsin våga gå utanför vår bekvämlighetszon. Vi flyr från varje prövning och därmed också från oss själva. Men även om vi flyr, så tenderar Livet självt att ge oss de prövningar vi behöver för att växa.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Konsten att se konsten... (av Sofia Elenäs)

Texten lånad av Sofia Elenäs

Dans!

Vad är det som bilder av konstformen dans kan locka oss att se?
Genom att välja bort att visa dansarens ansikte, kanske vi lättare kan få upp ögonen för det?

När vi ser ett ansikte är det lätt hänt att genast fastna i bedömningar av den människan.
Det verkliga seendet blir fördolt för oss på grund av de tankar som uppstår kring själva personen.

Låt oss istället ta oss tillbaka till vårt ursprung, när vi första gången bländades av ljuset, innan vi hade ett språk.

Varde ljus! och vi överväldigas av de starka intrycken, ett fyrverkeri av färger.

Så småningom börjar vi kunna urskilja mönster och strukturer, linjespel av ljus och skuggor…

Plötsligt uppstår ur kaoset en gudomlig ordning.
Storögt, nyfiket och ogenerat ser vi oss omkring i världen.
Ett förtrollande magiskt möte i lustgården, innan någonting har blivit dolt för oss….

Vi är Närvaro! Ingenting annat än närvaro.
Senare blir vi medvetna om att vi befinner oss i en kropp och vi får lära oss att vi är separerade från den övriga världen.
Är det verkligen sant?

Vårt seende ändras när vi upptäcker vår nakenhet..
Nu kommer tankarna på hur vi uppfattas av andra och rädslorna och oron smyger sig på.
Vi döljer det vi tror inte accepteras av andra. Vi undviker att se på varandra mer än korta ögonblick.

Som tur är finns det stunder då vi glömmer bort att dölja vårt sanna jag. När vi gör något som kräver vår fulla koncentration och vår fullständiga närvaro.
Så som dans.

Slöjan glider isär och vi kan, om vi är tillräckligt uppmärksamma upptäcka närvaron hos dansaren.
Att lyckas fånga det ögonblicket när närvaron lekfullt och förföriskt ger oss människor en glimt av det, som egentligen inte kan fångas på bild, kan bli ett tillfälle att förmedla något viktigt. Något som finns tillgängligt för oss alltid…

När vi Är fullkomligt närvarande, här och Nu, upphör tid och rum och vi kan skåda in i paradiset!!!

[Sofia Elenäs]

Det finns inga dysfunktionella barn (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Föreställ dig att du är en sol, men att ditt ljus gör människor omkring dig besvärade. Föreställ dig att din värme får människor att känna obehag och att din kärlek gör människor obekväma. Vad skulle du göra då? Om du var en sådan sol?

Jag har insett detta tidigare, men jag inser det idag på en ännu djupare nivå, vad det innebar att vara en sol som inte fick skina. Jag inser nu vilka effekter det har haft på mitt liv och på mitt välmående att jag gång på gång försökte släcka mig själv för att bli omtyckt och accepterad. Jag minns att jag redan i tidig barndom bar på en känsla av att vara främmande i världen. Känslan av att jag egentligen kom ifrån en värld som var mer förmögen att både ge och ta emot kärlek. Jag hade nu landat i en värld där min kärlek var besvärande, där min glädje, mitt skratt, min livsglöd och energi var irriterande. Jag hade landat i en värld där konkurrens, bedömningar, värderingar och hierarkier alltid krävde att någon skulle vara sämre för att någon annan skulle kunna vara bra.  Där någon annan alltid behövde ha det sämre, för att någon annan skulle ha det bra. Jag anpassade mig givetvis. Gjorde mig mindre än vad jag var. Tystare än vad jag var. Mindre rörlig än vad jag var. Mindre glädjesprudlande än vad jag var. Jag blev kraftlös för att någon annan skulle få känna sig kraftfull. Jag blev sorgsen för att någon annan skulle få känna sig glad. Jag blev destruktiv för att någon annan skulle få känna sig kreativ och jag valde att känna mig värdelös för att någon annan skulle få känna sig värdig.

Det är inte svårare än så. All sjukdom är stagnerad energi. Energi som vänts inåt till ett slutet rum där den inte längre får flöda fritt. Som kontinuerliga blixtnedslag där energin bränner sönder nervtrådarna för att kroppen saknar en åskledare.

Det gör mig sorgsen, frustrerad, vemodig och upprörd att vi skapat ett system där våra barn inte får finnas i sin fulla kraft. Där våra barn inte får utlopp för sin fullständiga uppenbarelse, sin enorma energi , sin kärlek till livet och sin oerhörda potential. Det finns inga dysfunktionella barn. Det finns bara dysfunktionella vuxna som anpassat sig till ett dysfunktionellt system och nu önskar att barnen ska göra detsamma. Vi fick lära oss att allting handlar om det yttre och om huruvida vi passade in i den yttre  formen eller inte. Våra inre var det ingen som såg. Vi började att ignorera våra egna behov och våra egna känslor. Vi körde över oss själva så pass många gånger att vi slutade att känna våra egna känslor och behov och vi förväntar oss nu att barnen ska göra detsamma. Vi till och med drogar barnen och betraktar dem som sjuka. Det är vi som i vårt oförstånd gör dem dysfunktionella. Energin behöver få sitt utlopp och det är vår uppgift att hjälpa dem att kanalisera den.

Människors rädslor skrämde mig tidigare men de skrämmer mig inte längre. Jag har bestämt mig för att bara vara jag, fullt ut. Jag har bestämt mig för att vara precis så kraftfull som jag är, precis så lycklig och energisprudlande, kreativ och värdefull som jag är. Jag har bestämt mig för att återigen ösa av min kärlek till alla som vill och vågar ta emot. Det är jag skyldig mig själv. Jag har bestämt mig för att låta den strålande sol som är jag lysa så som den alltid varit menad att lysa i full tillit till att den som blir besvärad införskaffar ett par rejäla solbrillor med bra UV-skydd.

För en värld befolkad av levande människor…

[Sanna Nova Emilia]

I mötet med dig

Jag tycker om att se mig själv i mötet med dig.

Du är så vuxen, så trygg i dig själv. Det är lätt att vara vuxen med dig.

Så länge jag behövde vara bättre mötte jag de som jag kunde göra sämre.

I mötet med dig finns ingen som är bättre, vi är bra precis som vi är.

Så länge jag behövde någon kunde jag inte vara mig själv.

I mötet med dig är du du och jag jag, och ingen förväntar sig något annat.

Så länge jag behövde bekräftelse blev jag besviken.

I mötet med dig blir jag bekräftad, för jag bekräftar mig själv.

Så länge min Kärlek var krävande avvisades den.

I mötet med dig Älskar jag den du Är, och den jag Är blir Älskad.

Så länge jag hade kontrollbehov blev jag kontrollerad.

I mötet med dig låter jag dig vara den du Är, det är Dig jag vill möta.

I mötet med dig är jag vuxen, men det är inte du som gör mig vuxen.

Det är jag som är vuxen nog att möta dig.

♥

Domedagen

Av en händelse så hörde jag på helgmålsbönen på radion igår, det var en pastor som pratade om yttersta domen. Han menade att om vi inte fick någon belöning så fanns det ingen anledning att försöka vara "god". Och om det ska finnas en belöning så måste också motsatsen finnas, dvs straffet i helvetet. Om vi inte riskerade att hamna i helvetet så skulle vi inte vara särskilt trevliga att leva med menade han.  

Jag känner inte alls igen den bilden av mänskligheten, att vi måste styras av yttre belöningar och straff för att förmå att vara goda. Jag försöker så mycket som möjligt att låta mig styras inifrån av min sanning och min vilja, och ändå tycker jag att jag är ganska "god". 

Visst finns det tillfällen då mina handlingar och ord kan vara mindre trevliga, tillfällen då jag agerar ur rädslor.  Men jag tror att dessa rädslor snarare har uppkommit p g a utifrånstyrning än p g a bristen på utifrånstyrning. Många av oss tillbringar en stor del av vårt vuxna liv med att hitta oss själva, men om vi som barn aldrig hade fråntagits oss själva så hade vi sluppit detta.

Jag tror inte att vi föds med någon "arvssynd". Ett mycket litet barn som ännu inte berövats sin oskuld uppvisar fullständig tillit, men sedan "ärver" vi våra rädslor från våra föräldrar då de (ofta omedvetet) med belöningar och bestraffningar nekar oss att vara de vi är liksom de själva nekats att vara de de är. Bilden av den dömande guden färgas av bilden av våra dömande föräldrar. För en empatisk och trygg människa behövs ingen domedag, glädjen att göra "gott" är belöning nog och obehaget då vi agerar ur rädsla är straff nog.

Att göra flygplanen möjliga

Gång på gång möter jag olika rädslor, till den dag då jag har läkt dem.

Just nu så är det rädslan för att stå upp för mig själv som får mig ur balans. Ett flertal olika situationer där jag behöver stå upp för mig själv och min sanning uppenbarar sig just nu i mitt liv, vänner ber mig om råd i situationer där de behöver stå upp för sig själv. Tydligen är det detta som står i tur att läka... Yeeeesss!

Jag behöver svara en kund på en förfrågan som är jobbig för mig, jag vet var jag står och vad som är sant för mig, men min inre domare säger att jag inte får stå upp för min sanning, min inre domare säger att kunden kommer att döma mig. Troligen kommer kunden inte att döma mig, men jag har redan dömt mig själv.

Jag upplever ledsnad och undertryckt ilska, och jag känner igen känslan från när jag var barn/tonåring och äntligen hade hittat något jag kunde tro på, ivrigt berättade jag om min sanning och fick veta att det var "villoläror" Dömd!

Jag behöver ta tag i ett försäkringsärende, hävda min rätt gentemot en annan människa, men oj vad jag drar mig för det. Tankar som: "Det är inte värt besväret - jag struntar i det" och rädslor för att den andre ska bli arg och säga att jag har fel, kommer upp. Jag känner igen det från när jag var barn och vi skulle dela upp tillgångarna sedan vi upplöst en "klubb" hur jag inte fick min fulla andel, och ledsen och arg begärde att få min del, då fick jag veta att jag räknade fel. Dömd!

Någon ber mig att ta ansvar för ett jobbigt besked som kommer att göra en vän ledsen och besviken, men ansvaret är inte mitt, och jag vill inte bära hundhuvudet. Återigen känner jag igen situationen då jag får till uppgift att leverera ett svårt besked, som inte är mitt ansvar, men får reda på att jag har fel, att det visst är mitt ansvar.

Varje sekund bombarderas vår hjärna med 400 miljarder bitar information (!) men vårt medvetande klarar bara av 2000 bitar information i sekunden. Så vad vår hjärna sysslar med är att sortera bort information. Den jämför med tidigare erfarenheter, och sorterar bort sådant som är oviktigt, sådant som hur ryggstödet på stolen känns mot vår rygg, den sorterar bort sådan information som är för otrolig för att vara relevant, information som vi inte vill uppleva går bort osv. Kvar blir bara repriser, sådant som vi mött förut. Det är väldigt svårt att uppleva något som vi aldrig upplevt förut, helt enkelt därför att hjärnan inte känner igen det.

Jag ska berätta en sann historia som visar hur svårt det är att uppleva något nytt:

Det har visat sig att då en pilot i USA får problem med sitt flygplan så tittar de efter en någorlunda bilfri motorväg att landa på. Om det beror på chocken eller för lite fart vet man inte men många flygplan blir sedan stående på motorvägen, varpå bilar krockar med flygplan! Detta är tydligen så pass vanligt att det föranledde ett försäkringsbolag att göra en riskanalys, man intervjuade alla de som krockat med flygplan. Det visade sig att de hade inte sett flygplanen! Vad som hänt var att deras hjärna hade bedömt informationen som för otrolig för att vara sann "det ska inte finnas ett flygplan på motorvägen" och sorterat bort informationen, så den nådde aldrig förarnas medvetande. naturligtvis fanns det andra mer vidsynta bilförare som såg flygplanet, men de krockade inte med det och blev därför inte intervjuade.

Det är alltså väldigt svårt att uppleva något nytt, eftersom hjärnan inte känner igen det, så för att uppleva mina rädslo-situationer ovan på ett bättre sätt behöver jag "göra flygplanen möjliga". Jag behöver lära hjärnan att känna igen en bättre situation. Och detta kan vi göra, vi har ett underbart redskap för att göra upplevelser möjliga, det kallas Fantasi.

Jag sätter eller lägger mig bekvämt, sätter på någon meditativ musik och blundar... Så föreställer jag mig att jag är en stor fågel som sitter på taket till huset där jag befinner mig... Framför mig så ser jag den vida horisonten... på båda sidorna öppnar sig en vidsträckthet... bakom mig välver sig den stora himlen... och ovanför mig finns den oändliga rymden.

Nu brer jag ut mina vingar och känner hur luften under mig sakta lyfter mig uppåt... jag cirklar allt högre och jag ser hur huset under mig blir allt mindre... jag ser min bil som står bredvid, vägarna som blir allt mindre. Jag ser ängar och skog... framför mig ser jag en glänta i skogen... jag flyger dit. Där nere i gläntan ser jag återigen mig själv som barn... lycklig över att ha hittat min sanning... jag ser hur jag berättar om min sanning... men den här gången så blir jag inte dömd, istället så bemöts min sanning respektfullt... mina föräldrar bemöter mig med ett "Ja så kan det vara" och delar min glädje... och jag känner min glädje över hur situationen avlöper.

Jag flyger vidare till en annan glänta... där nere har vi just upplöst vår "klubb" och håller på att dela tillgångarna, någon räknar fel och jag får för lite... jag rättar till uträkningen och visar att jag ska ha mer... de andra kollar min uträkning och säger "Ja du har rätt" och jag får mina pengar... Jag känner hur stolt och glad jag är för att de lyssnar på mig och respekterar mig.

Än en gång flyger jag vidare... jag kommer till en annan glänta... där nedanför ser jag åter hur jag får i uppdrag att meddela det svåra beskedet... men denna gången säger jag åt dem att de får bära hundhuvudet själva och själva ta ansvar för den uppkomna situationen.... Jag känner hur trygg jag är där jag står stadigt i mitt jag.

Nu flyger jag vidare till en annan glänta... där nedanför ser jag framtiden... jag ser hur jag meddelar kunden hur jag ser på saken och talar om var jag står... och kunden respekterar mitt svar.... Jag känner hur trygg och respekterad jag är.

I nästa glänta ser jag mig själv ta tag i försäkringsärendet... den andre personen lyssnar på mig, och kontaktar sitt försäkringsbolag som tittar på ärendet och ger mig rätt... Jag känner hur trygg jag är i mötet med den andre och jag känner min självrespekt.

I den sista gläntan ser jag mig själv ringa och meddela att det där svåra beskedet inte är mitt ansvar... det får de faktiskt ta ansvar för själva... de lyssnar på mig och säger ok det är rätt, vi tar hand om det... Jag känner hur trygg jag är och jag känner min självtillit.

Nu flyger jag tillbaka till taket på huset... under mig ser jag den vackra naturen... och jag passar på att njuta av det sköna landskapet... tillbaka igen landar jag på taket... slår ihop mina vingar... och tar ett par djupa andetag... jag rör försiktigt på fingrar och tår... och när jag känner mig redo så öppnar jag ögonen.

Nu är flygplanen möjliga! Jag känner glädje, självrespekt, trygghet och självtillit inför dessa situationerna.

Vad är det som är så skrämmande med känslor? (av Sanna Nova Emilia)

 Texten och orginalbilden är lånad av Sanna Nova Emilia

Skammen. Denna envisa skam. Så hårt gjuten i oss människor. Skammen som säger till oss att ”Jag duger inte som jag är, det är någonting i grunden fel på mig, jag borde vara annorlunda, jag borde se annorlunda ut, jag borde tänka annorlunda, jag borde känna annorlunda, ja jag borde…”.

Det finns inte ett enda barn på vår jord som föds i tron att det är något fel på dem. Våra barn föds med fullständig självkänsla. ”Hej världen! Tjohooooooooo! Här är JAG! Här kommer jag och leker med er! Se på mig! Se hur fantastisk jag är! Jag ser DIG och jag ser hur fantastisk DU är!” Det finns inte ett enda barn på vår jord som klämmer på sin näsa för första gången och tänker ”Oj, vad stor min näsa är, jag tror jag måste operera den” eller ”Oj, vad tunna mina läppar är, jag tror bestämt att jag måste injicera lite botox.” Fylla ut lite här. Kapa lite där… 

Var någonstans längs vägen som känslan av oduglighet gör sitt inträde är individuellt för var och en av oss, men vi lider alla i större eller mindre utsträckning  av denna osynliga sjukdom.  Skammen. Rädslan att inte duga. Och den rädslan separerar oss inte bara ifrån oss själva utan även ifrån andra människor. Vi försöker ständigt dölja våra sannaste känslor för oss själva och varandra ur rädslan för vår egen sårbarhet och risken att ertappas som en bluff. Vi går runt i våra egna små bubblor och försöker dölja våra ömtåliga inre för varandra. Av rädslan att bli avvisade, illa omtyckta och oälskade.

Jag möter generellt två olika typer av människor. De människor som blir berörda av min öppenhet, min ärlighet, min sanning, min sårbarhet och min nakenhet. Och de människor som blir livrädda för den. Den senare gruppen av människor är (enligt mig) de som inte själva lyckas hantera de känslor som min sårbarhet väcker i dem och som därför önskar fly mig för att fly sina egna känslor. D v s de människor som kommer i kontakt med sin egen skam, sin egen sorg, maktlöshet och sårbarhet i mötet med mig, men som inte lyckas ge den känslan ett hem i sig själva. ”Läskiga kvinna! Du rör upp känslor i mig som jag inte alls vill kännas vid. Om jag tillåter mig själv att känna dessa känslor i mig själv så kommer de att konsumera mig levande, jag kommer att dö en kvalfull död, så försvinn!”  

Men vad är det som är så skrämmande med våra känslor? Vi delar ju i grunden samma känslorepertoar som människor. Och är det inte så att vår absolut starkaste längtan och önskan egentligen ligger i att helt våga överlämna oss själva, att våga falla och veta att vi blir fångade? Att våga vara i vår totala ömklighet och litenhet och ändå veta att vi är och förblir älskade?

Här om kvällen blev min 5-åriga dotter upprörd över att hon inte lyckades färglägga en bild på det sätt hon önskade. Gubben fick en alldeles för konstig näsa enligt henne och den blev alldeles för blå. Denna upprördhet i henne blev till ett missnöje över precis allting. Hon jagade upp sig själv mer och mer och världen blev bara fulare och allt mer eländig och vi - hennes familj - blev bara dummare och allt mer oförstående. Både jag och hennes storebror kunde känna tålamodet tryta efter att både ha sett och bekräftat hennes känslotillstånd, kramat henne och sökt erbjuda henne lösningar att förändra det. Hon ville helt enkelt vara arg och ledsen, vilket hennes bror och jag också accepterade, men för att bevara våra egna trumhinnor och vår egen sinnesstämning intakt drog vi oss undan till varsitt annat rum. Jag till köket för att laga middag och min son till sitt rum för att spela dataspel med sina vänner.

Efter en stund fick jag höra min dotter sitta gråtandes ute i hallen medan hon pratade högt för sig själv: ”Jag måste sluta gråta nu. Jag måste sluta gråta för annars vill ingen vara med mig. Jag måste vara glad nu för annars vill ingen annan vara med mig. Jag måste sluta gråta nu och vara glad.”

Det tog inte många ögonblick innan jag höll henne i min famn medan våra tårar föll ikapp med varandra. Och jag förklarade för min lilla dotter om och om igen att:
”Älskade älskade lilla tjejen min, du får vara hur arg och hur ledsen du vill, jag kommer alltid att älska dig. Du får gråta hur mycket du vill för jag kommer alltid att finnas här för dig. Du får hata och skrika hur mycket du vill, och du ska veta att du alltid, alltid kan komma till mig. Jag vet precis vad du känner, för jag har också känt precis som du och det är inte roligt alls. Jag har också känt att jag måste vara glad hela tiden för att bli älskad av andra, men jag vill verkligen att du ska veta att jag alltid finns här för dig och att jag alltid älskar dig hur arg, förtvivlad och ledsen du än är…”  

När jag såg min dotter gråtandes där på hallmattan så behövde jag inte längre undra varför känslor är så farliga för människor. På grund av vuxenvärldens oförmåga att hantera sina egna känslor och bemöta våra känslor när vi var små blev vi tvungna att göra avkall på oss själva och lägga band på oss själva för att inte riskera att förlora det absolut viktigaste och mest avgörande vi behöver – Närheten, kärleken och gemenskapen. Och ändå så är det just precis detta som i grunden går oss förlorade när vi kompromissar bort oss själva för att få ynnesten att ta del av andra människors villkorade kärlek.

[Sanna Nova Emilia]