Kramar mig själv

Nu ligger alla kort på borden, vi vet att vi Älskar varandra, vi vet vad som hände, vi vet vad vi önskar oss. Nu kan jag bara vänta.

Jag vet också att Livet skulle inte ge mig alla dessa Gåvor om jag inte skulle få praktisera dem sedan. Min Tillit till Livet står Fast och Stadig.

Nu släpper jag taget, släpper henne Fri att göra sitt val, och tar mig i kast med en vardag där hon inte finns, där jag är Ensam. Jag har varit ensam förut utan bekymmer, men det jag har fått Uppleva tar Ensamheten till en ny nivå, det är en Ensamhet utan så mycket Mer.

Och jag faller ner i ett bråddjup igen...

Allt jag känner börjar med en Tanke, somliga kanske säger att det kan börja med en energi, och det kan jag vara med på, men det är i så fall en energi som väcker ett minne (kanske omedvetet) vilket också är en Tanke.

Mina Tankar kan jag titta på och styra, jag kan vända en tanke som inte gagnar mig och mitt mående.

Tanken som puttar ner mig i bråddjupet är att jag Aldrig mer ska få Uppleva en så fantastisk Närhet, på Alla plan, som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva en relation så präglad av enbart Välvilja och Kravlöshet som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva Gemenskpen  som vi hade, att jag Aldrig mer ska få Knyta An till en annan Människa.

Mitt vuxna jag Vet att det inte är så, mitt vuxna jag Vet att Livet kommer att ge mig mer av Allt detta.

Men ändå är jag fortfarande kvar i bråddjupet, om än jag tagit mig upp en bit. Då måste det finnas ett minne, ett gammalt sår som mitt yngre jag behöver läka. Då är det mitt yngre jag som ligger där nere i bråddjupet.

Jag tar Känslan och mitt yngre jag i famnen, håller om och talar lugnande. Säger: "Det är OK, jag Älskar dig, och finns här när helst du behöver mig. Jag kommer att sitta här och hålla om dig tills ditt sår har läkt, eller tills du kan berätta så vi tillsammans kan hjälpas åt att läka det."

Jag kramar mig själv och känner hur jag håller om mitt yngre jag, samtidigt så känner jag också hur Livet håller om oss båda.

Gamar

Jag kallar dem för gamar, alla de som inte själv vill ta Ansvar för sitt Liv.
Alla de som inte vågar Se sig själv och finna Kraften inom.

Vi ser dem vid horisonten
Men så fort vi drabbas av en olycka
Cirklar de över våra huvuden.
De kräver att få trösta
att få ta bort vår smärta
men förmår inte själva
lösa sina problem

Ur vår smärta får de sin energi

De lever utmärkt i symbios
med en annan art av gamsläktet

Alla de som hela tiden
drabbas av olyckor
och vill ha tröst
De vill att någon annan
ska ta bort deras smärta

Ur Trösten får de sin energi

Det finns de som behöver
vara behövda
Mamma-gamarna
De har så många "barn"
som skriker på deras uppmärksamhet
så de hinner inte ta hand om sig själv

Ur att "ta hand om" får de sin energi

Naturligtvis lever de utmärkt i symbios
med barn-gamarna

Alla de som hela tiden
behöver hjälp och stöd
av någon annan
De som behöver en "mamma"
fixar och ordnar
åt dem

Ur sin mammas bröst när de sig

Andra är Gurus
De behöver någon
som ser upp till dem
De lär ut allt om livet
men förmår inte leva det själv

Ur andras dyrkan får de sin energi

Så väl ordnat är livet
att det finns Troende som kan leva med dem

De som söker svaren
i skrifter, kyrkor, och
olika auktoriteter
De vill att någon annan
ska tala om hur de ska leva
så de slipper
leva själva

De finner sin kraft i att bli religiösa

Talrika är de gamar
som visar upp sina lånta fjädrar
de putsar sin skrud
och säger alla vackra och kloka ord
som de kan komma på
De jobbar och sliter
för att vara duktiga
Men de är aldrig bra eller vackra nog
för de vågar inte möta
sin inre styrka och skönhet

De lever på andras bekräftelse

Det är inget fel på gamar
men några örnar blir de aldrig
så länge de inte tar ansvar
för sitt eget Liv
finner sin kraft
Då kan de sväva högre och friare

BägarDrottningen

BägarDrottningen talar till oss om att gå in i och känna våra känslor, likt den goda modern låter hon varje känsla sitta i knät, tills vi är färdiga med den och fortsätter vidare i Livet. Kanske berättar känslan sin historia, när den känner sig trygg där i knät, kanske inte, men det är inte viktigt, det viktiga är att den får finnas och bli sedd utan krav eller förväntningar. Lika viktigt som att låta känslorna finnas och att vara i dem är det att inte hålla fast i dem, utan släppa taget om dem när de är färdiga för denna gången.

Ibland kan det vara svårt att veta vad vi känner, och varför, en del känslor är som små avvisade barn som inte vågar visa sig, de bara står där och sneglar runt hörnet. Det är ok, bara tala om för dem att de är sedda och välkomna, så kommer de en dag att bli trygga nog att tala till oss. Ganska ofta blir jag ledsen utan att veta varför, min ledsnad har oftast inga stora uttryck, men jag har lärt mig att känna igen den och bekräftar den så fort jag ser den, bara genom att säga till de som finns i närheten "Jag är ledsen" bara så, vare sig mer eller mindre. Därmed får känslan veta att den är ok, och ofta räcker detta för att den ganska snart ska börja tala till mig.

Baksidan av BägarDrottningen varnar oss för att "dyrka" våra känslor, känslor ska flöda och inte kramas om som en kär nalle som vi inte vill släppa, hon kan också vara en antydan om att vi inte vågar vara i våra känslor fullt ut, inte låter dem finnas.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Hur vet jag att det jag vill verkligen är det jag vill? (av Sanna Nova Emilia)

Sanna Nova Emilia (www.sannanovaemilia.se) är grundare av True Heart Education - som verkar för att i samarbete med Sveriges skolor, förskolor, föräldrar, politiker samt övriga nyckelpersoner i barns och ungas liv förbättra förutsättningarna för barns psykiska och känslomässiga hälsa och utveckling. Just nu aktuell med boken ”Att lära med Hjärtat – När kunskap och värde blir ett”. Här följer hennes krönika från http://qoolaqvinnor.se:

Här om dagen satt jag på tunnelbanan in till stan och noterade en märklig känsla i min mage. Jag hade mycket svårt att tyda vad den ville säga mig. Var jag nervös? Var jag orolig? Var jag stressad? Var jag förväntansfull? Var jag trött? Var jag hungrig? Var det jag kände en begynnande ångestattack eller hade jag ätit något olämpligt? Hade jag behov av att gå på toaletten eller var jag sexuellt frustrerad? Kanske kände jag en blandning av allt?

Jag konstaterade som så många gånger förut hur vansinnigt svårt det kan vara emellanåt att tyda det mänskliga fordonets signaler. Jag kan fullt ut förstå varför människor äter och dricker för mycket, tränar för intensivt, vältrar sig i pornografi, arbetar för mycket, köper för många par skor, sätter för många barn till världen, sitter för länge framför Facebook och TV och äter alltför många piller och praliner. Jag undrade där och då i mitt splittrade och förvirrade tillstånd hur många gånger jag själv hade tagit någonting att äta fastän jag egentligen varit nervös? Eller hur många gånger jag hade känt mig stressad trots att jag i själva verket hade varit hungrig? Hur många gånger hade jag egentligen tagit ett glas vin trots att jag i själva verket hade behövt gråta och hur många gånger hade jag bett någon dra åt fanders trots att allt jag egentligen hade velat ha var en kram?

När jag resonerar så här med mig själv så undrar jag hur många beslut i mitt liv som jag egentligen har fattat inifrån mig själv och hur många beslut jag har fattat utifrån vad jag trott har varit jag? Hur vet vi att det vi vill verkligen är det vi vill? Hur vet vi att det inte är en programmering av samhällsnormer eller omgivning? En produkt av tidigare generationers projiceringar?

Inom den personliga utvecklingsvärld som jag rör mig i så är det många som kräver ”friheten att få vara sig själva!”. Men vari består egentligen den friheten? Hur mycket vet jag egentligen om huruvida det jag gör är något jag programmerats till att göra? Hur mycket vet jag om det som känns som "mitt sanna jag" verkligen ÄR mitt sanna jag eller om det är någonting jag programmerats till att tro? Vet vi att vi lever i tvåsamhet för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? Vet vi att vi köper hus, bil, vovve, gifter oss och skaffar barn för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? I vilka avseenden spelar vi i själva verket roller i tron att vi är fria och självförverkligade?

Jag antar att det är en stor del av själva livsresan att ta reda på just detta. Att skala av sig lagren av projicerade föreställningar som fått oss att distansera oss ifrån oss själva och vårt ursprungliga jag. Men vad är egentligen vårt ursprungliga jag? Vi matas dagligen med en mängd artificiella behov som för oss längre och längre bort ifrån våra djupt liggande mänskliga behov. ”Köp en större TV!”, ”Bli smalare och vackrare! Köp en mega-extra-tonus-flex-bend-allaround-trimmer som gör dig smal på fem minuter!”, ”Bli bättre och mer framgångrik!”, ”Bli mer spirituell och upplyst!” Och mitt i allt detta är det så enkelt att glömma att samtliga av våra behov i grund och botten är känslomässiga.

Du längtar inte efter en större TV. Den 50-tummare du har fungerar alldeles utmärkt men du tror att det ska göra dig lite lyckligare och få dig att känna dig lite mer tillfredsställd. Dessutom kanske du skulle göra någon annan imponerad vilket skulle kännas bra. Och visst skulle det kännas skönt att vara lite smalare och lite vackrare, men om du var den sista människan kvar på jorden så skulle du inte bry dig. Det du söker är känslan av att känna energi och kraft i ditt liv och att känna dig accepterad och älskad. Du behöver inte bli bättre eller mer framgångsrik, det du söker är att känslan av gemenskap och trygghet av att veta att du är uppskattad och omtyckt och att din överlevnad är säkrad. Du behöver inte bli mer spirituell eller upplyst, det du söker är förmågan att acceptera och älska dig själv hur fet, misslyckad och oduglig du än känner dig, för att du då även skulle vara förmögen att acceptera andra på samma sätt. Utan att döma. Utan att jämföra. Frihet!!

Men de flesta av oss, inklusive jag själv, har fått lära oss att förneka våra känslor och grundläggande behov större delen av våra liv. Det är därför inte så lätt att tyda de där signalerna när vi aldrig har fått lära oss att förstå vårt eget känslospråk. Jag vet fortfarande inte vad det var jag kände den där morgonen på tunnelbanan, men det var ett stort steg på vägen att bara acceptera att jag inte hade någon aning om vad mitt behov var där och då istället för att försöka döva känslan genom att köpa ett par nya skor, som jag gjort så många gånger förut.

[Sanna Nova Emilia]

Sitta i knät

Igår blev jag plötsligt väldigt ledsen utan att veta varför. För mig är det stort. I många år saknade jag kontakt med mina Känslor. Idag känner jag dom och jag är Tacksam för det, men det är inte alltid så lätt att veta vad de handlar om, kontakten är fortfarande inte helt självklar.

Mina känslor är försiktiga, vet inte riktigt om de får finnas. Försynt tittar de fram, beredda att gömma sig direkt om de blir avvisade.

Idag låter jag dom finnas. Jag behandlar dom som små rädda barn. Låter dom sitta i knät. Är i dom utan att pusha dom och utan att avvisa dom. De får bara sitta i knät tills de känner sig trygga och börjar berätta vad de har på hjärtat. Att låta dom sitta i knät innebär att jag bekräftar dom. Talar om för min omgivning att de finns. Bara så.

Trygghet

Att knyta an
att vila tryggt i mammas famn
att veta att mamma blåser om jag slår mig när jag klättrar upp på en stol
att vila med kinden mot mammas varma mjuka bröst när jag är ledsen
att gömma sig i skogen och skratta glatt när pappa hittar mig
att vägra borsta tänderna bara för att kolla att han kan få sin vilja fram
att cykla själv till havet och få skäll när vi kommer hem
att skriva ett kärleksbrev och posta det och sedan vara supernervös
att lita på livet och se det som en välvillig vän
att sluta jobbet utan att veta vad jag ska göra sen
att öppna mitt hjärta för ngn och behålla det öppet
att våga vara liten och gråta i en kvinnas famn
att våga möta den älskade även när hon är liten utan att försöka fixa
att vara stolt när den älskade är i sin fulla kraft
att spegla mig själv i den älskade utan något att gömma mig bakom
att se sig själv i den älskade och veta att hon är jag
att släppa den älskade fri att vara den hon är i alla delar.

Gudomlig Inspiration

Finner du svar på dina frågor i min blogg?
Då är DU Gudomligt Inspirerad!
Självklart så kan inte varje blogginlägg jag skriver ha svar på alla frågor.
Men DU har ställt frågan och i och med det så kommer svaret till dig.
I samma stund du ställer en fråga så har Livet svarat dig.
Och DU blir Gudomligt Inspirerad att finna svaret.

Finner du stöd och tröst i bibeln?
Då är DU Gudomligt Inspirerad!
Självklart så kan inte varje bibelord ge stöd och tröst i alla situationer.
Men DU har bett om stöd och tröst och i och med det så får du stöd och tröst.
I samma stund du ber om ngt så har Livet gett dig det.
Och DU blir Gudomligt Inspirerad att ta emot det.

Finner du lösningen på dina problem i mötet med en vän?
Då är DU Gudomligt inspirerad!
Självklart så kan inte varje möte ge dig lösningen på vilket problem som helst.
Men DU har sökt en lösning och i och med det så finner du lösningen.
I samma stund du söker ngt så har Livet skapat det.
Och DU blir Gudomligt Inspirerad att finna det.

När en stjärna faller

Tidigare publicerat den 4/10-10 på Sigges radioteater

Ser du stjärnan i det blå ♫♪♫
Allt du önskar kan du få ♪♫♪....

För andra ggn på en vecka ser jag meteorer, idag t o m två. "När en stjärna faller får du önska dig ngt", "Allt du önskar kan du få..."  För mig är det sant att vi får vad vi i vår själ önskar oss, inte alltid det vårt medvetna jag önskar sig, men det vi behöver för att komma dit vi i vår själ önskar oss.

I min närhet har jag just nu några vänner med sorg. Deras stjärnor har fallit och kommer aldrig mer att lysa på himlen. För dom så är det ett hån att påstå att du kan skapa vad du vill, att allt du önskar dig får du. Deras stjärnor har fallit och lyser aldrig mer.

Vad de behöver är att sörja, deras dröm har fallit från himlen för gott, det finns ingen lösning, sorgen är den enda lösningen, sorgen är det enda som kan göra dom hela igen. De behöver gråta och låta gråten skölja dem rena så att de åter igen kan se skönheten i stjärnhimlen, se alla de stjärnor som finns kvar, börja drömma igen. Sorgen och gråten sköljer våra minnen rena, och låter oss vara i Kärleken i det som var.

Men hur lätt är det att i livets mitt, som vuxen, tillåta sig att verkligen sörja, hur lätt är det att i 40- 50-årsåldern tillåta sig att gråta tröstlöst som ett barn. Vi är mitt i livet, med jobb, barn, och ett liv som snurrar på som vanligt. Hur lätt är det?

Vad vi behöver då är en trygg famn att vila i, ngn som bara håller om oss och låter oss gråta, låter oss vara precis där vi är, utan att försöka sudda över det. Sådana famnar är en bristvara, hur många har någon famn att gråta i? Inte många tror jag. Jag vet bara en eller högst två ggr då jag kunnat gråta i den famnen som vuxen. Om jag skulle behöva den famnen idag, så är jag nog väldigt gynnad, jag kan komma på flera vänner som jag skulle kunna ringa och säga "Kan jag få gråta i din famn en stund?" Men skulle jag göra det? Även om de skulle klara det, skulle jag klara det?Och inte blir det lättare av att jag faktiskt inte minns den famnen från det att jag var barn. När jag var barn och grät fick jag bara höra att det "går över tills du ska gifta dig". Jag minns ingen sådan famn. Hur lätt är det då att tillåta sig den famnen som vuxen?

Jag skulle vilja, och kunna, vara den famnen för mina vänner just nu, men de är inte här, med min famn innom räckhåll. Vi behöver fler sådana famnar i världen, så att det alltid finns ngn innom räckhåll. Och vi behöver tillåta oss att vila i den... när en stjärna faller...