Översteprästen

Översteprästen representerar den manliga aspekten av Gudomen, av Skapelsen, Han står för Den Store Anden, för idén bakom Alltet, för Planen. Han är den som får energin att flöda genom Skapelsen samtidigt som han är energin som flödar dvs. själva Livskraften.

Översteprästen är den Andliga aspekten av oss själva och Livet, det vi kan kalla vår Själ, vår Ande, eller Den stora "Jag Är". Han talar till oss om att sluta kämpa och i stället underkasta oss Livets Flöde. Allt är precis som det ska vara, Allt vi Upplever är en Gåva. Naturligtvis har vi vårt fria val alltid, men det enda alternativet vi har till att följa flödet är att göra motstånd mot det, med den stress, smärta och kamp som det innebär. Detta är också vad Översteprästens baksida varnar oss för, att kämpa emot Livet.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Måste jag dö för att Leva?

Då min far var 60 fick han sin första hjärtinfarkt, min kusin fick sin när han var 50, de har båda levt många år efter det, förvisso förkortade fars infarkt sannolikt hans liv men han uppnådde ändå aktningsvärda 86 år. Min kusin lever förhoppningsvis i bästa välmåga i många år till.

Då jag var strax över 40 uppdagades för första gången att jag hade högt blodtryck, det var under några jobbiga år av mitt Liv, och bara under korta perioder i samband med inbetalningen av kvarskatten. Jag tog det på allvar, jag ville inte fullborda sviten. Det föranledde aldrig medicinering, den jobbiga perioden tog slut och i stället började en mycket omvälvande period av mitt liv, då jag sakta bit för bit monterade ner allt som varit viktigt för mig, i grund och botten så var det egentligen bara en sak, nämligen att bli sedd. Det har för det mesta omedvetet varit min enda strävan i Livet.

Jag har kanske varit duktig på mycket som jag företagit mig och framförallt har jag varit duktig på att bli sedd, men bit för bit har jag sett igenom mina vackra fasader, det har inte varit jag. Jag har inte plockat bort dem, det har bara blivit meningslöst att hålla fram en fasad och blänka med den när jag upptäckt att det är en fasad.

Sedan ungefär ett halvår tillbaka har mitt Liv i stort sett saknat mening och mål. Visst har det funnits ljuspunkter, det har funnits stunder då jag både skrattat, älskat och gråtit. Det finns stunder då jag njuter av Livet, fantastiska möten med människor som jag Älskar, men mestadels så kunde jag lika gärna spelat något dataspel, eller för den del vara en av de hubotar från tv-serien "Äkta människor" som vandrar runt som förprogrammerade dockor, utan förmåga till någon verklig närvaro.

Någon gång för mycket länge sedan tappade jag bort mig själv, min längtan och min riktning, i stället klistrade jag på en massa utanpåverk, när nu det är borta så är det tomt. Det är inte så att jag är missnöjd med livet eller något annat, allt är faktiskt väldigt fridfullt och skönt... men tomt. Det var faktiskt så att bara för några veckor sedan tänkte jag tanken att skulle jag dö nu så skulle det vara ok. Det spelar ingen roll liksom, grabben är nästan vuxen och någon annan har jag inte. Jo jag vet att det finns massor av människor som jag bryr mig om, men ni har så många andra.... Nej jag är inte depressiv eller känner dödslängtan, jag Älskar att Leva, det gör jag verkligen, jag vet bar inte hur man gör.

Kanske var det en förvarning till vad som komma skulle, eller en reaktion på att jag faktiskt känt av min kärlkramp då och då de senaste månaderna. Min vana trogen har jag nonchalerat det. Men så de senaste veckorna har jag känt mig rejält (och då menar jag rejält) stressad ganska ofta, utan att vara det egentligen, och utan någon påtaglig anledning. Jag har undrat över det, men inte kunnat finna någon orsak. Jag mår ju bra... fast tomt. Sömnen har inte varit något vidare, brukar annars sova ganska bra om än lite, men jag brukar klara mig med lite sömn. Så också nu, fast stressen tilltar.

Så igår kväll när jag inte för mitt liv kunde sova med kroppen prillig av rastlös sockerdricka, slog det mig plötsligt, "jag har kanske högt blodtryck!". Sagt och gjort jag letade fram blodtrycksmätaren, trädde den på armen och startade... med en suck dog den. Jag har inte använt den på flera år, så det blev till att råna stereons fjärrkontroll och något mer på batterier, sen åter till verket. Vilade en stund sedan uppmätte jag mycket riktigt ett rejält högt blodtryck. Gåtan fick sin lösning, jag hade alltså förväxlat ett vanligt symtom på stress (högt blodtryck), med stress it self. Det förklarade varför jag var stressad fast jag inte var stressad.

Nu beslöt jag mig i alla fall för att det var dax att göra något åt mina symtom, helt enkelt för att det börjar bli jobbigt att gå omkring så här, för en del av mig tycker fortfarande inte att det spelar någon roll om jag lever eller ej. Sagt och gjort, kanske var det bäst att göra något på en gång, jag ringde sjukvårdsupplysningen, som efter en stund kom fram till att jag borde gå till jourvårdcentralen då de öppnade på lördag förmiddag. Blodtrycket var lika högt på morgonen, och jag gick lydigt till vårdcentralen, väl där konstaterade de mycket riktigt att jag hade ett högt blodtryck, och sa åt mig att gå till min egen vårdcentral på måndag morgon, de besvärade sig inte ens att lyssna på mitt hjärta, eller att låta mig träffa en doktor. Så mycket för den handlingskraften!

Nåväl, symtomet kvarstår, och jag tro inte att det enbart beror på ärftliga betingelser, jag tro att det handlar om bristen på mitt Själv. Dels att jag inte kan hitta själva Självet, och dels så tror jag att det är barnet i mig som alltid sett till att bli sedd, som nu börjar känna sig övergiven och icke-existerande. Kanske är det också så att i dödens närhet kan jag finna min Livskraft.

Har jag egentligen något annat val? Livet kan offra sig för att något annat ska Leva, Livet kan praktiskt taget tyna bort, men en sak gör det aldrig, det ger inte upp. Sällan vet vi vart vi är på väg i Livet egentligen, vi kanske tror det, men vi vet inte. Vad spelar det för roll att jag inte vet vart Livet ska föra mig? min enda uppgift är att uppleva Livet, och jag litar på att Livet kommer att föra upplevelserna i min väg.

Tre saker ska jag göra nu. Jag ska ta mitt inre barn i famnen och krama det hårt, jag ska sätta den ena foten framför den andra, varje längtan ska jag följa om än så liten, längtar jag inte efter något ska jag gå ändå. Livet är något vi gör tillsammans, tillsammans upplever vi det, du och jag, efter bästa förmåga, det räcker.... och på måndag gör jag ett nytt försök med läkaren.

Inget driv

Jag Älskar den här tiden, att gå ut och riktigt se hur min sådd växer, hämtar näring ur jorden och den kompost jag grävt ner där, hur den suger upp vattnet som regnar ner på den och sträcker sig mot solen. Nu har det kommit mycket regn en tid, men ibland måste jag vattna för att växterna ska kunna använda Livskraften på bästa sätt, liksom de behöver komposten som jag strött ut, solen och värmen.

Det finns många sätt att odla. Man kan strö ut konstgödning och vattna och på så vis få växterna att snabbare bli stora och med en vacker yta. Man kan odla i växthus och på så sätt få växter att växa vid årstider och lägen de annars inte skulle kunnat växa.

Ibland finns det en snigel eller en larv som äter på mina plantor, då plockar jag bort den, flyttar den någonstans där den inte kan skada mina växter och sår ett nytt frö om skadan blivit för stor. Då och då plockar jag bort andra växter som vill ta del av näringen och Livskraften, lägger dem i komposten och låter dem bli Liv till nytt Liv. Jag skulle i stället kunna strö ut kemikalier och slippa ifrån det Liv som vill ta del av min gröda och dess utrymme.

Även om jag inte vattnar mina växter så växer de ändå, men de blir kanske inte så livskraftiga och orkar inte sträcka sig lika mycket mot solen. Det blir en mager skörd.

Så ser jag på mitt Liv... hur jag tills för ett år sedan varit beroende av konstgödning, bevattning och kemikalier. Hur det ljus jag sträckt mig mot inte varit solen utan andras bekräftelse, som jag måst göra allt för att den inte skulle slockna. Idag sträcker jag mig mot solen och växer mig stark, trygg, självständig och frisk. Mitt enda mål  är att Leva och föra Livskraften vidare, Liv till nytt Liv. Men jag saknar det där riktiga drivet, jag sträcker mig mot solen och ger av mina späda blad Liv till nytt Liv, men det går långsamt och blir inte mycket blad att skörda... Den artificiella näring i form av bekräftelse som tidigare drev mig mot ljuset, behöver ersättas av vatten och kompost. Det finns något som gör att drivet saknas som ett tak över som hindrar regnvattnet att komma mina rötter tillgodo, och så mycket kompost har jag inte heller i min jord. Jag vet inte vad det är som hindrar mig men jag låter det finnas låter taket vara kvar så jag kan se vad det  består av i stället för att vattna under taket och låtsas som det inte finns, och jag låter mina rötter själv söka sig till ny näring.

Snart spränger jag taket, hittar näring och vatten för mina rötter, blommar vackert och ger riklig skörd!

Vår inre diamant

Ursprungligen publicerat den 11/11-10 på Sigges radioteater

Under en tid har jag varit omotiverat stressad , nu och då. Ofta utan ngn påtaglig orsak. Stress har under en stor del av mitt liv varit en del av min vardag, ngt som jag inte ens märkt. Men nu mår jag bra på Alla sätt och vis. Jag har ett liv med mkt Kärlek, Glädje och Närvaro. Det finns inget att vara stressad för. I dag blir stressen påtaglig när den inte längre är en del av mitt vardagsliv. Så klart undrar jag varför jag blir stressad, så klart letar jag efter orsaken.

Vi föds med en klart lysande diamant i vårt hjärta. Diamanten är vårt större Jag, vår Gudomliga del. Den lyser och skimrar av Kärlek, Glädje och Närvaro.

Som små barn så är vi Närvarande i Allt, vi Älskar allt vi möter, vi Älskar att upptäcka Världen runt oss. Det finns inget som inte är spännande och värt vår oförställda Nyfikenhet. Livet bara Är!

I Rädsla och missriktad välmening börjar vår omgivning att begränsa vår strålkraft, vårt Ljus. Vi får lära oss att det är fel att skratta för mycket och högt, att vara för spontan och rak, att Älska oförbehållsamt. Vi blir avvisade, bedömda och dömda. Varje gång vi begränsas på ngt vis blir som ett lager smuts som lägger sig på vår Diamants yta, och minskar strålkraften, vårt Ljus.

Vårt Ljus är det samma som vår Livskraft, som Livet i oss. Varje lager smuts, varje begränsning, gör oss mindre Levande. När vår Livskraft begränsas, så får vi allt svårare att fungera. Våra Känslor begränsas och kommer inte ut. De fysiska funktionerna i vår kropp, stannar av, de slutar flöda med samma kraft.

Kroppen är ett fantastiskt självläkande system. Den vill bara vara frisk och fungerande. Vi bombarderas ständigt av bakterier och virus, misstag sker i celldelningen som får cancerceller att skapas. Men allt sådant klarar kroppen av, när den är fylld av Livskraft. Alla "hot" mot vår fysiska funktionalitet avvärjs. Ngn gång drabbas vi av en infektion, vi blir kanske förkylda, det betyder att det kommit en nysorts virus, som vårt immunförsvar behöver lära sig att känna igen. Och på ngn vecka så är det nya "hotet" avvärjt och vår kropp har blivit starkare.

Hela tiden andas våra celler, det finns ett utbyte av syre, näringsämne, och signalsubstanser. När vår Livskraft begränsas, så stängs en del av våra celler för detta nödvändiga utbyte. Barnet kanske får Lära sig att det inte ska visa ilska, då stängs en del av våra celler, ilskan stängs inne i cellerna och ett cellminne har uppstått, celler som inte "andas" fullt ut har uppstått. Cellen kopieras med detta minne kvar, och så småningom så fungerar ngn del av oss allt sämre och det yttrar sig som sjukdomar.

För att åter bli som ett barn med Kärlek, Glädje, Närvaro och en fungerande kropp behöver vi hitta in till vår Diamant, vi behöver rensa bort varje lager smuts. Det kan vara som att skala en lök, med lager på lager, och mkt tårar innan vi hittar in till vår Lysande kärna, vår Diamant. Det kan vara en kamp, med mkt smärta när vi ska ta bort smutslagret.

Men vi behöver inte kämpa mer än den kamp som kommer till oss. Livet vill bara Leva, Livet vill bara Lysa Klart. Vi behöver inte leta efter smutslagret
på diamanten, det kommer till oss. Varje möte som inte flödar, varje sjukdom eller krämpa, varje jobbig känsla, är ett lager smuts som visar sig för oss. Alla våra "bekymmer" är gåvor som visar på ett smutslager som hindrar Livet i oss att stråla klart. Ju mer närvarande vi är, ju mer vi bara Är, desto mindre tror jag att kampen blir. Liksom Livet i oss fixar varje sjukdom, om det får arbeta obehindrat, så tror jag att Livet hjälper oss att fixa varje smutslager om vi låter det flöda.

Min stress är kanske helt enkelt Livet som visar mig att nu har jag kommit in till ett nytt lager smuts som jag är redo att skala bort. Min stress blir en gåva som hjälper mig att Lysa klarare. Jag behöver inte kämpa, jag behöver inte leta efter orsakerna. Det enda jag behöver göra är att se den, låta stressen "sitta i knät" och ge den Kärlek, Låta min Diamants Ljus Lysa på den. Då kommer Ljuset själv att skala bort rädslan och smutsen.